RIKTIG FOTOGRAFI - JUNIBACKEN

***

För mig är bloggen för det mesta en slags dagbok med bilder. I en dagbok brukar man kunna berätta om det som händer, smått och stort. Har man lust kan en dagbok också användas för reflektioner och funderingar, det gör tex jag. Huvudsyftet är ofta att få lufta sånt hjärnan är full av, det brukar hjälpa att berätta lite. Ni vet det där gamla, delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Det är också bra övning, det blir många bilder som jag naturligtvis försöker få så bra som möjligt. Samtidigt är bilderna nästan aldrig tagna eller inlagda här för att bli vad ska jag kalla det, konstnärliga? Eller mera riktig fotografi som flera här ofta talar om. Till skillnad då från såna här dagboksbilder. Fast nå´n gång händer det ju att jag lägger in såna bilder också. Här är en.

*

För övrigt kan man ju fundera lite om det är nå´n mening att lägga in dagboksbilderna, dom handlar ju bara om det jag sett eller tänkt, det kan väl inte intressera någon annan? Då  brukar jag tänka ungefär så här: Var och en av oss är visserligen unika individer, ändå har vi alla väldans mycket gemensamt. Ni vet det där med glädje och sorg tex, behovet att bli bekräftad, behovet att få tala med nån, få dela sina upplevelser och tankar. Känslan av ensamhet ibland, funderingar inför döden. Inte är väl jag ensam om allt det? Alltså tror jag många kan känna igen sig i det som egentligen bara rör mig. För egentligen rör det inte bara mig, det rör alla på ett eller annat sätt.

*

*

***

SILFBERG OCH BISKOPSGRUVAN

***

Större än jag trodde och definitivt mer intressant! Gruvorna uppe på Stollberg tror man började brytas redan på 1100-talet och kallades tidigare väster Silvberg (öster Silvberg ligger en mil utanför Säter). Dom omnämns skriftligt första gången 1354 i kung Magnus Eriksson privilegiebrev för bergsmännen i Norberg. Här har brytning pågått ända fram till 1982, både i dagbrott och under jord. Här har brutits silver, zink, bly, järn, guld och koppar. Sannolikt är Stollberg landets äldsta silvergruva. Dagbrotten gjorde stort intryck, runt området finns också stora mängder varpsten och gruvorna ligger högt med utsikt över ett typisk bergslagsnatur med stora skogar  och sjöar runt om. "I den stora varpen kan man finna bland annat blyglans, kopparkis, azurit, malakit, aktinolit, goethit, limonit, psilomelan och flera vanligare såväl som ovanligare skarnmineral. Varpen är omfattande och nya mineralfyndigheter görs ännu. Området är fritt tiltgängligt för allmänheten. Även stollgångarna kan beses, men enbart med guide." (Wikipedia). Varpen, som alltså är de krossade bergrester man inte forslar till förädling,  gör hela området väldigt speciellt. Som Stollberg ligger i Smedjebackens kommun, dvs samma kommun som Korsheden, var det verkligen dags att göra ett besök, säkert inte det sista. Jag kommenterar inte bilderna var och en, alla är bilder från mitt besök i söndags.

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

***

SOMMARSLUT - TANKAR OCH FUNDERINGAR

***
Sen några dagar är jag  ensam häruppe i Korsheden, jag skjutsade I till Finspång i onsdags där hon är med äldsta dottern. Jag njuter intensivt av sensommaren. Byn tystnar, det är alltid tomt vid badplatsen. Jag har precis gjort morgonens simtur, det är jag glad för eftersom det nu mulnat. Så konstigt det är, varken vattentemperatur eller lufttemperatur ändrar sig för att solen går i moln, men det blir aningen tråkigare att bada - glittret i vattnet försvinner. Och vattenglittret i sjön är lika viktigt som simturen i sig. Ljusa sommarmoln däruppe och miljoner vattenglitterreflexer på vattnet, då försvinner alla sorger och bekymmer. Fast att bada när det regnar är också härligt, ofta känns det då varmare i vattnet än i luften.  Att över huvud taget bara vara i och fokusera på det som händer i naturen är för mig en lisa för själen och stillar den inre oron.

*

Jag njuter också  av ensamheten, att kunna rå över dagen i alla detaljer. Det gör jag inte till vardags. Verkligheten förändras  allt snabbare. Jag är full av beundran för I:s sätt att hantera det som egentligen inte går att hantera. Själv känner jag mig ofta - eller egentligen hela tiden - otillräcklig. Fortfarande kan jag, utan att tänka mig för, bli irriterad . 

*

Såklart påverkar det fotograferandet och bloggandet. Varken fokus eller inre lugn är detsamma, dessvärre har det nog märkts i några av mina kommentarer också, sorry för det. Samtidigt är just fotograferandet och bloggandet ett sätt att för en stund kunna samla tankarna på något annat, det gör mig gott. Åtminstone inbillar jag mig det, det kan förstås också ses som ett sätt att fly från verkligheten.

*

En som inte flyr från verkligheten är däremot Björn Natthiko Lindeblad, ni vet han som varit buddhistmunk i 17 år, och en av de få sommarpratare vi lyssnat till i år . För oss blev det närmaste en meditation att lyssna till honom. Totalt befriad från den självupptagenhet som annars många sommarpratare ger exempel på, därtill en ödmjukhet som gör starkt intryck. Har ni inte lyssnat på honom,gör det!

*

Bartjärn, Korsheden

*

***

ÅRÄNGEN IDAG

***
I kväll bjöds på ett alldeles extra skådespel. Solen verkade gå ner från en nästan molnfri himmel, men innan den sjönk under horisonten dök ett massivt moln upp just dit där "den var på väg". Jag var som en slump vid Årängen och östra Sveten. med bra utsikt mot väst. Mycket njutbart.

*

*

***

LOKSTALLET SMEDJEBACKEN

***

För oss är det ju lite svårt att föreställa sig Sverige utan ett rikstäckande nät av asfalterade vägar, trafikerat av en flotta av lastbilar, där såväl 30-tons-laster som 30 gramslaster levereras dagen därpå. Så var det inte för 150 år sen, då gällde det att utnyttja naturliga transportleder så långt det gick. Sjövägen kunde man med hjälp av grävda kanaler (Strömsholms Kanal) och slussar ta sig från Östersjön och Stockholm ända upp till Smedjebacken, men där var det stopp.  1859 färdigställdes därför en järnväg mellan Smedjebacken och Ludvika och därigenom fick alla gruvor och hyttor i Ludvikatrakten möjlighet att transportera sina produkter till Stockholm på ett mycket snabbare sätt än tidigare. Som ni ser av sista bilden byggdes lokstallet i Smedjebacken 1874 och sträckan trafikerades av två lok, Ludvika och Smedjebacken. Lokstallet renoverades förtjänstfullt  1986 och är idag ett mycket vackert hus, där också den vackra slaggstenen som varit det ursprungliga materialet fint kommer fram. 

*

*

*

*

*

***