ENKLAST VORE JU.....

***

Sent på eftermiddagen klarnade det upp och en blek sol tittade fram. När jag passerade Spången såg jag dom, sångsvanarna. Dom låg där inne i vassen på våtmarkssidan, ett par. Tiden närmar sig kan jag tro. Tiden för att flyga norrut, för att hitta en boplats, för att para sig. Naturen sköter sitt, alldeles utan funderingar, utan tvekan. Dom gör det dom ska, utan funderingar, utan diskussioner. Ska vi göra det nu, eller ska vänta tills i morgon? Kanske blir det snö? Eller blir vinden för hård? Dom bara flyger när kallelsen kommer. 

*

Kanske skulle man varit en svan, gärna en sångsvan? Dom följer sin längtan bara, eller vad det nu heter när man är svan? Så här på avstånd, och och i en annan skepnad, kan jag tycka det är avundsvärt. I alla fall vore det mycket enklare att inte fundera över det ena och det andra. I blir lite orolig när jag är borta känns det som. Nu stannar jag i alla fall ett par nätter till, äldsta dottern är ju hemma.  Och flyktingfrågan, ska vi inte göra något för dom 800 000 nya som flyr undan kriget i Syrien? Vi har ju nyanlända så det räcker sägs det i kommunerna, många kommuner går på knäna redan.  Och egentligen borde jag inte bry mig, enklast vore ju att inte fundera, det är ju regeringen som inte gör det den ska. Inte min sak. Regeringen är bra att skylla på, då behöver inte jag fundera på vad jag ska göra. Eller borde i alla fall. Fast jag har tänkt att det skulle kunna bo några nyanlända här i Korsheden, jag är inte här så ofta nuförtiden. Mamma och pappa hade krigsbarn under kriget fastän dom bodde ganska trångt. Och det här är väl också krigsbarn? Sen är det det här med klimatet, jag kör ju bil upp till Korsheden. Det borde jag inte göra. Men nu äntligen har jag tiden jag aldrig hade när jag jobbade. Men, men, men....... 

*

Enklast vore ju att vara en sångsvan.

*

*

***

FROM A HOUSE WITH A VIEW - KORSHEDEN IDAG

***

*

*

***

GOTT OCH BLANDAT FRÅN SÖDERBÄRKE

***

I det strålande vädret passade jag på att se mig om i Söderbärketrakten, det var alldeles för länge sen. Först också idag en promenad utefter det jag kallar Saxevägen

*

Nere vid Spången blåste det friskt utifrån sjön, det blev ett vackert skummönster under bron

*

Vy mot syd utöver norra Barken

Därefter en tur in till centrum där jag till min glädje ser att man nu bygger för fullt på  tomten där trähuset brann ner strax efter nyår för något år sen.

*

Nybygget inne i centrum är på full gång

*

Ska man tro affischen utanför byggplatsen är det redan planerat för en ny pizzeria i det nya huset.

Därefter ut till fälten på väg ner emot Västerbyhyttan

*

  Precis där jag brukar gå ut mot fälten passerar jag först ett skogsparti, det hade försvunnit sen jag var här sedan sist

*

Taket på den gamla utängsladan ligger kvar på marken där ängarna börjar

*

*

Några rådjursbilder, tagna på rätt långt håll får avsluta

*

*

***

WERNER OCH WERNER

***

Precis som jag berättade redan i går tog jag några bilder på Werner och Werner i går på promenaden till spången.

*

Det här är Werner. Han tittade upp som hastigast - han har fullt upp hela tiden - och sa nöff, nöff. Hej sa jag.

*

Så fort han begrep att jag varken hade brödkanter, morötter eller potatisskal återgick han till sitt. Man ska inte lägga tid på onödigheter....

*

***

SPRETIGT

***

Så blir vi kanske alla en smula spretiga när åren går. Åtminstone är det så jag känner mig, en smula obekväm. Jag kan inte riktigt anpassa mig till rådande regler och konventioner. Jag är som jag är och vill inte göra om mig längre, duger jag inte som jag är, får det vara liksom. Jag har anpassat mig nog, till jobb, till familj, till - ja, jag vet inte riktigt, till vad jag tror förväntats av mig. Ansvaret liksom. Nu är det som det är.

*

Idag åkte jag upp till Korsheden, det är tre månader sen jag var här själv, jag vill inte lämna I ensam längre, men nu är äldsta dottern hemma några dagar. Det är skönt, här kan jag vara hur spretig jag vill, ingen annan bryr sig, inte grisarna jag tog några bilder på i eftermiddag i alla fall. Inte ens jag kan tycka det är vackert ute i naturen just nu, gråmulet, sörjigt och helt utan snö eller is. Som vanligt gick jag ner till spången, några kilometer blev det ändå. Jag ska kolla om grisarna blev bildmässiga i morgon, idag får det duga med den här gamla halvdöda björken.  Den kommer säkert grönska med fina späda löv när det är så dags, men det dröjer väl drygt ett par månader. Ni får nöja er med en gammal spretig Björn, förlåt björk, så länge.

*

*

***