Intryck-uttryck-avtryck.
På alla resor blir det alltid lite bilder över som inte passar in i något sammanhang. De har ingen sammanhängande historia mer än att det är små ögonblick som bara fanns där just då.
Som mannen i gatukorsningen. Jag såg honom redan när han kom vandrande nedför backen, men när han nådde korsningen stannade han som om tiden tog paus.
Han såg inte ut att vänta på någon, inte heller att vara på väg. Han bara stod där, med blicken fäst i fjärran, som om han lyssnade till något bara han kunde höra.
Eller den här spelemannen som satt på den stora turistgatan varje dag, från tidig förmiddag till sena kvällen. Samma plats, samma lugna närvaro, som om han var en del av gatan själv.
Jag såg hur människor som passerade först saktade in, sedan log — och ibland började de till och med dansa några steg innan de gick vidare.
En liten vardagsglädje som smittade av sig, helt utan ansträngning.
Och så männen som arbetade med att plantera vårens och sommarens blommor. Inga maskiner, inget buller — bara hacka, spade och ett lugnt, metodiskt tempo.
Det var något rofyllt över dem, som om de visste att skönhet inte går att stressa fram. Blomma för blomma, rad för rad, byggde de upp den där färgprakten som alla sedan går förbi och njuter av.
En väldigt liten polisstation, den var även bemannad.
I en trappa låg en borttappad leksak — en liten elefant. Den såg nästan lika ledsen ut som barnet som säkert tappat den.
En sådan där liten sak som får en att stanna upp en sekund och undra hur resten av historien såg ut.
I alla städer dyker de upp — dessa hänglås som människor lämnar efter sig. Också här i Valletta sitter de i räcken och grindar, som små tysta löften om kärlek, vänskap eller hopp.
Man vet inte vilka som satte dit dem, men man anar att varje lås bär på en egen historia.
Och så den här kloka hunden som tagit med sig egen vattenflaska. När det är varmt gäller det ju att dricka ordentligt — och tydligen har även fyrbenta förstått det.
Man kan ju inte lita på att husse eller matte ska komma ihåg allt.
På en gård satt den här lilla charmören och såg ut som om han just löst ett stort mysterium — eller glömt vad han skulle göra. Man hade gärna fått höra hans version.
Tvätt. Jag vet inte varför det alltid hamnar på bild, men något är det som lockar. Kanske är det färgerna, kanske vardagsrytmen, kanske bara känslan av liv som pågår — tyst och självklart — bakom varje fönster.
Hur som helst fastnar jag alltid för det.
Det finns en gammal devis: Samla bara minnen, ta bara foton och lämna bara fotspår. Här i Valletta verkar någon ha tagit det på största allvar — och lämnat sina avtryck direkt i cementen. Själv nöjer jag mig med att samla minnen och ta bilder. Avtrycken får gärna stanna i kameran.













Tack Per!
Så rätt, om man har förmågan att koppla bort omgivningen så spelar det nog ingen roll om det är ett livligt gathörn på Malta eller en bergstopp i Nepal.
Tack Peter!
Bra mycket miljövänligare på det här viset och skönt slippa buller.
Hälsningar Lena
Tack Lena!
Mannen i första bilden är min favorit också. Han såg verkligen ut att vara i sin egen värld. Han stod även kvar när vi gått.
Polisstationen var lite udda, undrade varför den placerats där.
/Carina
Tack Carina!
Min favoritgubbe också.
Väldiga kontraster med miljön och den gamla mannen framför helt ny bil i första bilden.
Polisstationen måste vara världens minsta :)
HaD/Gunte..