DET JAG INTE SPAR I FOTOBÖCKER BLIR INTE KVAR. PUNKT. TROR FÖ DET GÄLLER DIG OCKSÅ. BILDER 1954-1955

***

Det blir mig tydligare och tydligare. Att fotografera är till 99,9 % glädje för stunden.  Med flera hundra tusen bilder i pc´n  och kanske hälften därtill i MBP´n så kan man ju fantisera om att barnen ska sitta där och leta om några år. Ärligt, jag önskar dom roligare saker att göra. Dessutom har dom sina egna bilder att ta hand om, dom hinner inte dom heller. Så jag fortsätter mitt 50-talsprojekt - att spara dom viktigaste bilderna i en serie fotoböcker. Att välja ut några av våra bästa bilder  tror jag  hör till det viktigaste vi kan göra, ingen annan kommer göra det åt oss. När bilderna är så här pass gamla handlar det inte bara om nostalgi och familjehistoria, 70 år gamla bilder är historia. Dom säger något om hur det var. Det tror jag är viktigt. Alldeles för mycket går galet idag därför man  har för liten koppling bakåt. Historia är viktigt, människan lär sig. Om hon bryr sig att hålla lite koll på historien. Såklart är mina historiska bilder en droppe i historiehavet. Eller bildhavet om ni så vill. Men dom skulle kunna intressera några barn, barnbarn, eller deras barn, så småningom.Vad vet jag. Men ett vet jag, dom bilder jag inte spar lättillgängligt men ändå rimligt beständigt åt mina barn och barnbarn, dom försvinner om några år.

*

Bok nr 2 i serien handlar om Nettartiden, från sommaren 1954 till sommaren 1955. Boken får 33 bilder av dom 216 jag har tillgängliga. Fortfarande kostar jag på mig stort format,en bild per sida. Jag gillar ju bilderna. Dom flesta har ni sett, men av dessa bara en tror jag.

*

Storasyster Sigbrit 16 ska straxt kliva på Stockholmståget här på stationen i Ludvika. Hon ska till Stockholm för att gå på Hasselbackens restaurangskola. Hon fick ett rum, eller rum, det gick inte att stänga till, det fanns ett draperi att dra för där hon sov. Kul att se, 3:e klass fanns kvar. Mamma, pappa ochjag är med och vinkar av, liksom bästisen Inger, straxt utanför bild till vänster

*

Ibland gjorde vi bilutflykter, antingen till vacker natur eller städer och samhällen som låg inom rimligt håll, för att lära oss, se något annat än Ludvika. Bilen hade ju gett oss  frihet ochmöjlighet att se världen , eller åtminstone Köpings hamn som här. Fascinerad av fartygets namn, Oberpräsident delbruck. Standarden ser inte ut att vara överdådig.

*

Jag var med i en barnteatergrupp något år. Säkert nyttigt för mig, jag kände mig ganska obekväm med det. Roligast var kompisarna och bussresor i trakten  Här lite bus i snön nånstans .  Och dom här tjejerna var jag lite intresserad av, jag var 14.

*

***

MÄSELNSPÅRET TORSTORP

***

Det var längesen jag gick därute vid Mäseln men jag tycker mycket om naturen med sin  blandning av äng och insprängda öar av buskar och mindre träd. I går på seneftermiddagen blev det en kortpromenad där medan ljuset avtog 

*

Mycket vatten i den lilla bäcken som man passerar

*

Fint blänk med alla  grenreflexer

*

Mellan dom bitvis täta sly-/busksnåren ringlar sig stigen i halvdunklet

*

Frosten de senaste dagarna gjorde det lättgånget, här är oftast annars ganska lerigt

*

Sommarens torkade gräs på ängarna har fortfarande en svagt guldgul färgton

*

På Mäseln fanns en tunn hinna av is

*

Kvarsittande löv i aspslybuskagen ger ett nästan grafiskt intryck och bildar vackra gardiner framför utsikten över ängarna

*

***

TILLSAMMANS

***

Bilden är tagen i måndags, dvs vintersolståndsdagen, ute på Risingefälten som återigen översvämmats. Jag räknade till åtminstone 18 sångsvanar, ännu fler gräsänder, lite kanadagäss och en del kråkor. .Igår var det fruset sånär som på ett tiotal kvm och tre sångsvanar var kvar.  Idag kunde jag inte se några alls.

*

Jag gillar den här bilden som jag hållit en aning mörk, lite ljusare var det, men den får stå symbol för dessa mörka höst/vintermånader november/december 2020. Och samhörigheten i den lilla flocken var påfallande och glädjande, jag väljer att uppfatta också detta symboliskt.

*

*

***

JULDAGSLUGNET

***

Ungefär framåt 22 redan på julafton kan jag känna hur lugnet återkommer, på juldagen är det påtagligt hela dagen. Jag talar inte om just vårt hus. Men ni vet väl hur det är på söndagskvällarna? Nästan överallt, särskilt i flerbostadshus, kan man känna hur söndagskvällsångesten växer tills den går att ta på. Prestationsångesten, duger jag ångesten, hinner jag ångesten, hur länge till ångesten? Min ångest bara? Nej, men min ångest har det också varit.  Någon julångest har vi definitivt inte längre, inga julklappar, nästan bara färdigköpt mat däremot ännu fler tända ljus än vi brukar (vi har alltid tända ljus till alla måltider utom kanske när det är riktigt ljust och soligt). Men varje advent, också i år, är det lätt att se hur tempot ökar, hetsen för att realisera alla handlingslistor, ana  önskemålen man försöker uppfylla, och känna förväntningarna som skruvas upp.

*

Verkligt eller inte, jag njuter ändå av känslan när  lugnet lägger sig över trakten. Här några bilder från den lilla vägen ner not Ekön som jag gick i eftermiddag.

*

*

*

*

***

GOD JUL ALLA, BÅDE PÅ OCH UTANFÖR FOTOSIDAN!

***

*

*

***