TRYING TO ESCAPE

***

Gatufoto från i går, Norrköping. 

*

*

***

APRILDAG - DOVERSUND

***

Vissa dagar är mer aprildagar än andra. I dag var en sån. Skönt att vi slipper halvmetrar med nysnö som i norr, det räcker bra med att det fortfarande är kallgrader på nätterna. Precis som vanligt blir det också svalt till Valborg, det är vi nordbor rätt vana vid. Ljuset har vi ändå, det är det viktigaste efter en lång vinter. 

*

*

***

KALHYGGEN

***

Korsheden omges snart bara av kalhyggen. Oavsett vilken väg man kommer på är det kalhugget. Vi har varit där sedan 1965 och avverkning har bara skett i mindre skala och vid enstaka tillfällen. Nu har skogarna närmast kontinuerligt avverkats under åtminstone fem år. Jag tänker med saknad på Erik Åman. Han var rädd om sin skog och tog bara ner träd han valde ut.

*

Vi är ändå inte särskilt berörda. För oss handlar det mest om stigar som försvinner och att kalhyggen ersätter dom vackra skogsfälten. Jag tänker på Sten som snart inte hittar orörda skogar stora nog för tjäderspel och allt annat fågelliv norr om Dalälven. För egen del tror jag miljöproblemen och minskningen av biotoper och arter är mkt mer tidskritisk än klimatproblemen.

*

Mellan "centrala" Korheden och Saxe

*

Från vägen mot Tullkvarn mellan Korsheden och Larsbo

*

***

LIKA LITET.....

***

....som vi förstår människors olika  bakgrunder tycks vi förstå andra fotograferingssätt än våra egna. Själva har vi alltid gjort dom riktiga valen. Bloggarna är många där dom egna metodernas förträfflighet framhålls, det kan jag förstå. Nästan lika många är bloggarna med lätt föraktfulla kommentarer/stick om andras fotometoder. Det förstår jag inte alls. Vi gör våra val, både av metoder och genrer. Eller åtminstone dom som vill kunna definiera vem man är och vad man vill. Andra (tex jag) tycker det är skönt att inte behöva definiera i förväg vad jag vill göra eller vilken väg som är den bästa. Livet är rikt, oerhört rikt, och alla val begränsar. Samtidigt ger val av delområde en starkare identifiering, starkare grupptillhörighet. Om jag vill betrakta foto som konstform konstaterar jag att den måste vara väldigt ung som lägger så mycket krut på tekniken och så lite på vad man vill med bilderna. Eller kanske beror det på att det är så oerhört mkt lättare att diskutera tekniken. Tekniken kan vi kvantifiera, sätta siffror på, visa tydliga exempel på, behandla neutralt så att säga, medan om vi vill säga eller kommentera något om bildinnehåll och bildbudskap måste vi ge lite av oss själva, till och med gräva lite djupare ibland för att kunna vara personlig. Och i min värld är alla bilder personliga, också mobilbilder på Insta. Det finns inga sanna, objektiva tolkningar av bilder, helt enkelt för att det inte finns något rätt eller fel om hur vi ska leva våra liv.

*

Fortfarande ser jag att många framhåller den analoga teknikens fördelar samtidigt som analoga bilder infogas. Genast ser många kommentatorer just det som fotografen sagt. Det är helt ok såklart men det är svårt att veta om den analoga bilderna spontant verkligen uppfattas bättre, med rikare gråskala, större spännvidd på tonerna eller vad det nu kan vara. Jag la in en svv filmbild för några veckor sen, tagen med min Yashica-Mat på Ilford HP5 Plus, utan att säga något om detta. Ingen kommenterade "du, det där måste vara en analog bild, undrar vilken film du hade" såklart. Men jag fick några pos kommentarer, bla om ljuset. Det blir nog bättre på film.......

* 

*

***

PÅ VÄG TILL JOBBET

***

Allt var så annorlunda då (1956). Det var fortfarande 6-dagars arbetsveckor men man slutade lite tidigare på lördagarna. 40 timmars arbetsvecka kom 1970. Också vi som gick i skolan hade skola på lördagarna. Allt ifrågasattes inte hela tiden, saker var som de var. Det låter förstås stockkonservativt, men systemet verkade fungera. Det är drygt tio år sen andra världskrigets slut och jag tror de flesta fortfarande kände optimismen efter krigsslutet. Standarden var låg efter nutida mått men den började stiga. Några skaffade sig bil även om fötter och cyklar var det normala sättet att ta sig till och från jobbet. Ransoneringarna var också slut och kupongerna  borta. Minns jag rätt fanns motboken kvar, inte för att det var aktuellt för mig som 15-åring men varje gång pappa skulle köpa något skulle den med. ASEA var Ludvikas i särklass största arbetsplats med många tusen anställda, och ASEA-sirenen hördes över hela stan tio minuter (eller fem kanske) innan förmiddagens resp eftermiddagens arbetspass började.

*

Här står jag där Furuhällsvägen kommer ut på genomfarten/Storgatan och övergången där till ASEA. De är ju inte bara vägen man ska över utan också järnvägen. Grängesberg, Värmland, Göteborg åt vänster, Borlänge, Falun Gävle åt höger.... Det ser ut att vara en solig marsdag och jag gissar av solen att eftermiddagspasset ska börja.

*

*

*

*

***