HISTORIEN OM ETT PROJEKT - 1 MUSEN

***

Det är i augusti 2008, noga räknat 28 augusti. Projektet att bygga ut/ bygga om sommarhuset har just startat. Ni ser den lilla grävaren där till höger. Det är inget projekt vi funderat länge på, faktiskt gick beslutet ganska snabbt. Att jag gick i pension några veckor innan (halvårsskiftet) var inte orsaken, även om det hade varit naturligt.

*

Det började i bilen upp till Korsheden i början av sommaren. I hade läst reklam för kontroll av sommarvatten nånstans och tyckte vi skulle göra en analys. Av betydelse i sammanhanget var nog att vi hade fått barnbarn nr 3 under våren och kunde räkna med besök av en riktigt liten under sommaren. Vi hade då en grävd brunn lite bakom där jag står när jag tog första bilden här. I:s pappa hade köpt tomten samma år vi gifte oss, 1965, och låtit uppföra det bruna huset ni ser, en sk västkuststuga. Dåvarande grannen  Erik Åhman gick med slagruta och konstaterade att där skulle brunnen grävas. Den var inte stor, en stor cementring, säg 1 meter drygt och sådär 80 cm i diameter och med fin sand i botten. Ändå hade den funkat fint i alla år, vattnet hade räckt och ingen blivit sjuk på dom där 43 åren från 1965 till 2008, varken barn eller barnbarn.

*

   Nåväl tänkte jag, det har ju funkat, men visst kan det vara bra att kolla vattnet, inte så dyrt var det heller, minns jag rätt sådär 500:-. Kanske var det den döda musen som bidrog, för när vi kom upp, lyfte av brunnslocket och kollade brunnen inför säsongen låg det faktiskt en död mus och flöt där. Lite otrevligt tyckte jag kanske, men cementröret som utgjorde brunnen var lite ojämn längst upp i kanten och även om locket låg på var det nog utrymme för en mus att komma in så det kändes inte så farligt. Jag plockade ut musen och hinkade ut så mycket jag kunde och spolade sen en bra stund.  Så körde vi som vanligt förstås men efter några dar åkte jag förbi apoteket i Ludvika och skaffade några biologiskt rena plastflaskor för provtagning, fyllde dom och skickade iväg till företaget vars reklam vi nappade på. Sen tänkte vi inte mer på det. Svaren skulle vi få med post om någon månad.

*

Nå´n vecka senare ringde det på min mobil.  Nästan det första jag hörde var en mansröst som frågade  "Ni dricker väl inte av det där vattnet?". Jo sa jag, det har vi nog gjort,   men sa inte att vi gjort det i 43 år. "Gör inte det, och om ni måste, se till att koka det!" Några veckor senare kom analysprotokollet. Halten av E-colibakterier var över 400 st/100 ml och ska inte förekomma alls, koliforma bakterier fanns över 500 st/100 ml  och ska vara mindre än 50 st/ 100 ml. Jag funderar fortfarande om det legat så där högt hela tiden, eller om det var musen som kommit in. Förresten, det finns en tredje möjlighet, det året var det hyfsat mycket snö och när den smälte svämmade bäcken 20 meter därifrån över och smältvattnet stod nog ända bort till området med källan. Jaha, där insåg jag direkt att nu måste vi djupborra efter vatten, just det hade jag länge tänkt eftersom vi bara hade torrdass ute och ingen dusch. Däremot hade jag och en kompis (Bengt Holm) byggt ett bastuhus planerat för riktig toa och dusch redan för flera år sen, det röda huset till vänster ni ser i bilden. Förresten, inte korrekt uttryckt, Bengt hade byggt huset med lite handräckningshjälp av mig. Men  nu skulle där bli vatten!

Första bilden är från 28 augusti dagen efter, den 29, var det dags för bergborrning, bilderna 2-8

*

*

Långtradaren med utrustningen uppe vid landsvägen, gamla Smedjebacksvägen

*

Backen ner till oss är inte värst bred,  kanske var det en dm eller två på vardera sidan

*

Allt går för den som är van

*

Så ut i terrängen med själva borraggregatet, tryckluftskompressorn står kvar på sin vagn till höger

*

Många rör som ska svetsas ihop

*

Und hast Du mir gesehen, på på 100 m djup fanns vattnet!

*

Nöjd efter väl förrättat värv

*

Och, jodå, vet att jag skrivit om detta en gång tidigare....

***

RISINGE - ISLANDSFÖLET

***

Igår kom Per Stockberg på sin fyrhjuling ikapp mig utefter vägen som går in vid S:ta Maria. Vi känner inte varandra men pratar ofta en stund när vi möts, vi går ju därute ett par gånger om dagen I jag. Just den här gången gick jag själv. Med sig har han isländska fårhunden Dis, som vanligt sittande på tanken mellan hans armar. Han skulle ut och se till sina islandshästar i hagen.

Några dagar tidigare hade jag tagit lite bilder på det nyaste tillskottet i hagen, ett föl till en av islandshästarna. Per kunde berätta att fölet var tre veckor gammalt.

*

*

Undrar, kan man äta det här?

*

Stilig värre!

*

Här finns mat jag känner igen

*

Du och jag mamma!

*

***

NÄMEN AJDÅ

***

Ni har säkert lyssnat på nyheterna idag. Sillen i Östersjön är slut, borta helt enkelt. Enstaka sillar i stora trålar hittas. Forskarna hade räknat med att det fanns betydligt mer sill än vad det nu visar sig finnas. Man hade räknat fel sa man i nyheterna. Eller räknat fel, man hade helt enkelt glömt att det inte bara var fiskebåtarna som skattade bestånden, man hade glömt att det fanns gäddor och annat som också gillar sill. Både i sexnyheterna och halvåttanyheterna i SVT1 idag poängterade man att här har fiskarna investerat miljontals kronor i modern fiskeutrustning i tron om att forskarna visste vad dom talade om när de beskrev situationen och lämnade underlag för gällande fiskekvoter.

*

Nåja, tänker jag, misstag kan vi alla göra. Fast jag tänker också att forskarna idag näst intill har fått kultstatus. Man hänvisar till forskare eller forskningen ganska ofta i media och menar därmed att saken är klar. Nånstans på vägen har man glömt - eller möjligen aldrig förstått - att forskarna sällan har svaren, forskarna är dom som söker efter svaren. Jag tänker förstås också att det här med att förstå och beräkna sillbeståndet i Östersjön är måttligt komplicerat, i varje fall om man jämför med att spå väder och klimat 100 år fram i tiden. Antalet tänkbara faktorer som påverkar klimatet på jorden, lokalt eller globalt, om hundra år, är näst intill oräkneligt. Jag hoppas forskarna inte gjort något tankefel här som kräver ett ajdå. Här kommer vi nu inte lägga ner några miljoner här och där, snarare några hundra triljoner dollar inom några decennier. Det vore snöpligt (understatement kallas det) om det visar sig att koldioxidhalten ökar därför att temperaturen ökar. Även om vi stänger av alla förbränningsmotorer skulle temperaturen i så fall sannolikt öka ändå. Jag bara säger, tänk om!

*

*

***

DET RÄCKER.....

***

......med att kasta en blick på katsurans blad i motljuset för att dagen ska få innehåll. Begynnande hösten har gett dom färgskiftningar som talar om förändring. Och som alltid förundras jag över de eleganta, lätt hjärtformade bladens form

*

*

*

***

VÄRLDEN OCH VI

***

Vi  fortsätter att gå, om än bara korta sträckor. Dom senaste veckorna bara några hundra meter, längre fungerar det inte. Symptomen är ungefär samma som efter hennes (I:s) stroke för snart 10 år sen, hon lutar sig framåt när hon går tills hon faller. Med mitt stöd funkar det  en liten stund. Också inomhus hemma blir behovet av hjälp just nu snabbt större, tex när hon ska klä sig eller duscha. När hon bestämt sig för att "hoppa i säng" blir hon ofta sittande på sängkanten utan att veta vad hon ska göra, och hon vet inte alltid vart hon ska gå när jag säger köket tex.

*

Jag upprepar, jag skriver inte för att bli tyckt synd om, vi har det fortfarande bra på många sätt och njuter av årstider, natur, samtal med barn och barnbarn och en skön trädgård. Samtidigt är det klart att vi börjar få behov av mer hjälp utifrån. För mig dyker omedelbart frågor upp som har med moral och etik att göra. Kan jag göra klart för mig var gränsen går mellan eget behov och bekvämlighet och hennes bästa? Vi har haft besök av vår kontaktperson på kommunen  idag, jag besökte henne fö ensam redan förra veckan. Idag har vi pratat om möjligheten för I att träffa andra med samma problem på Solsidan, en träffpunkt i kommunen för personer med demens. Ensam med vår kontakt har jag också tagit upp detta med framtida boende, utan att veta vad framtida står för - 6 månader eller 6 år kanske?  Till mina stora lättnad fick jag klart för mig att det finns möjligheter till delat boende. Jag berättar mer om det längre fram, det känns inte rätt att skriva mer om det nu eftersom det inte är något jag och I talat om ännu.

*

Med valet i antågande finns också mer praktiska problem att lösa. I undviker naturligt allt som hon inte är säker på att klara och valprocessen känns osäker. Samtidigt känner jag att det är bra om hon röstar, det har hon alltid gjort tidigare. Jag har aldrig frågat vad hon röstar på och vill såklart inte påverka henne, men hon behöver säkert hjälp med själva processen. Tre valsedlar och tre kuvert är inte enkelt för henne. Men kanske finns det hjälp vid vallokalen. Vi åker i alla fall dit tillsammans.

*

En sten är bra när kroppen och knoppen inte vill

*

***