MÖRKSKOGEN - LARSBO

***

Var skog har sin karaktär. Tallskogar, fjällskogar, bokskogar mfl är fotochica. Det är inte mörkskogen. Jo, förresten, den orörda svenska urskogen. Men så finns skogarna som okontrollerat tagit över hyggen och andra marker. Dom här bilderna från mörkskogen utanför Larsbo har ingen enkel "skönhetskod". För mig lockar dom med det okända, det gömda, dom försvunna tiderna.

*

Jag börjar uppe vid Lillängsviken straxt norr om Larsbo. Vattnet är kolsvart oavsett ljus och den sida av viken jag står på är till stor del fylld med slaggsten. Till höger utanför bild finns en liten damm som reglerar avtappningsmängden ner i Larsboån.

*

Något nedanför dammluckan hittar jag rester av murar jag inte sett tidigare, först den här gången.

*

Från den gamla körvägen är skogen mörk och mestadels ser jag inte ån

*

Inte kan jag längre urskilja var det gamla trähuset med trädgård låg men jag kommer ihåg det från dom första åren häruppe i Korsheden i slutet av 60-talet. Undrar om inte detta är en förvildad gammal apel från den gården?

*

Manshöga växer dom här flockblomstren. Om det är strätta, kvanne eller jättebjörnloka vet jag inte, hoppas ni vet och kan berätta

*

Granarna visar både friska och torkad grenar

*

Flera grangrenar

*

Precis när skogen tagit slut och ängen börjar nere ovanför dammen i Larsbo ser jag den enda fortfarande stående väggen från hyttan

*

***

79:E FÖDELSEDAGEN

***

I fyller år den sista juli, i år 79. Sista juli är fö också vår bröllopsdag, i år den 57:e. Annika hade åkt upp och förgyllde dagen. Hon fixar allt, tårta, middag och present så där lekande lätt när allt känns allt mera trögt för mig, en fröjd att få vara tillsammans. Tårtan var superb - marängbotten, mycket grädde och färska bär - hallon, jordgubbar och blåbär . Ett dopp på eftermiddagen förstås. 

*

*

*

*

*

***

GÄRDSSMYGEN

***

I morse när jag kom upp hade vi en fågel i vardagsrummet.Varma perioder låter jag ofta altandörrarna stå halvöppna med en gardin för, dock inte igår så jag blev lite fundersam. Funderade ett ögonblick om jag skulle ta en bild men bestämde mig direkt att den behövde komma ut så snabbt det gick. Det var inte svårt, den var inte så skärrad. Efter att ha fått ut den kollade jag fönstren och visst ja, ett litet fönster hade fått stå lite öppnat. Jag har då och då sett gärdsmyg i buskarna bakom huset och fönsterglipan var skett stor nog för en nyfiken gärdssmyg att ta sig in.

*

*

***

LAXSJÖN, TUNA HÄSTBERG OCH IDKERBERGET

***
Södra Dalarna är verkligen översållat av gamla gruvor, hyttor, smedjor och andra rester från de senaste seklernas näringsverksamheter. I går gjorde vi turen till Tuna Hästberg, Idkerberget och Laxsjön, ungefär en timme bort från Korsheden

*

Idkerbergets gruva var verksam ända fram till 1977. Verksamheten startade under andra halvan av 1700-talet men storskalig brytning av järnmalm inleddes först 1902. Produktion låg då mellan 50 000och 100 000 ton.

*

Laxsjön, rester av en gammal kolbod

*

Som vanligt blir jag fascinerad av slaggstenen i hyttans  gamla murar, Laxsjön

*

Mest intressant i Laxsjön är den gamla arbetarbostaden. I denna bodde ett tjugotal familjer i enrumslägenheter, alla med en järnspis och öppen eldstad

*

Tyvärr ganska rörigt invändigt och mest förråd för gamla saker. Det här rummet ändå något sånär likt hur det var

*

Väggarna är visserligen tjocka men homogena stenväggar gav inte mkt till isolering

*

På vägen tillbaka stannade vi en av bäckarna i området

*

Nere i Tuna Hästberg stannade jag också vid guckusko stället. Visserligen två månader för sent att se några blommor men bladen är fina dom också

*

***

PROJEKTET

***

Visst har jag försökt att skaffa mig några fotografiska projekt, baksidesprojektet tex och slaggsten och slaggstensbyggnader. Det är också teman som jag då och då återvänder till. Inget av dem är dock projekt som jag brinner för, som liksom berör mig på djupet. Mitt verkliga projekt, som jag egentligen aldrig sett som ett projekt, är ju att berätta om mitt liv, dvs min vardag. På sätt och vis är väl det ett projekt vi alla som fotograferar har. Ändå framstår det alltmer som mitt enda riktiga projekt. Dessutom ett projekt som pågått under nu 70 år, med bilder sparade från hela projekttiden. 

*

Frågan är hur stort allmänintresse ett sånt projekt kan ha. Jag gissar själv att de äldsta bilderna från mitt första fotodecennium, 50-talet, har ganska mycket allmänintresse. Tidsmiljöer, mode, nostalgi finns ju där. I övrigt handlar det väl mest om att då och då kunna visa bilder med hyfsad kvalitet, även om dom inte har någon inneboende betydelse för andra. Fortfarande ger dock temat mig "möjlighet" att berätta om sånt som berör mig starkt. Dom senaste åren är det ju I:s Alzheimer. Jag har trott att jag vetat vad sjukdomen innebär. Inget av det jag trott mig veta har väl varit direkt fel men bilden idag är mkt mer komplex. Samtidigt som glömskan blir alltmer dominerande finns fortfarande så mkt insikter kvar och fungerande. Jag hade liksom trott att hennes tillvaro skulle bli mer, vad ska jag säga, avtrubbad? Jag drar mig för att skriva ordet men gör det eftersom jag upplever att det nästan är tvärtom. Hon hör omedelbart om min röst speglar irritation eller outtalade suckar (jamen det sa jag ju för två minuter sen; mat -  vi åt ju alldeles nyss), hon hör när jag är glad och märker när jag är trött. Vi har bra kontakt helt enkelt. Förutom glömskan är det initiativförmågan som förändrats. Hon blir ofta sittande eller stående. Jag såg bilden när jag hämtade henne efter att ha klätt sig.

*  

*

***