THIS MOMENT

***

Här och nu, carpe diem och liknande är så lätt att säga - och i rimlig utsträckning leva efter - när solen lyser, kroppen är frisk och tillvaron enkel. Svårare är det när tillvaron kärvar till sig eller mörknar, ändå är det kanske då man behöver förstå det mest. Att då och då stanna upp och verkligen försöka se det som finns närmast intill tror jag är ett sätt att "träna" närvaro. Och jag läser gärna vad dom vise - Lao Tzu, Rumi, Osho - säger. 

*

This moment is given to you, a gracious gift from God or the whole or whatsoever you want to call it - Tao, Dhamma, logos. This moment is available to you: sing a song, live it in its totality. And don't try to sacrifice it for any other moment that is going to come in the future. Live it fot its own sake. (Osho)

*

Akvileja utanför bastun i Korsheden

*

***

FOTOFIKA KORSHEDEN - LAST CALL

***

Nu på lördag, den 29 juni, är det alltså fotofika för alla fotointresserade, här i Korsheden. Mer info ( här). Just nu ser vi ut att bli 12 personer, jämfört med förra bloggen har Ewa K, Anders F Eriksson och Gunnar Wesley tillkommit medan Bengt-Åke S  fått förhinder. Och det finns plats för fler.

*

Eftermiddagsbild från bron i Söderbärke, upp mot norr, idag

*

***

LÅNGSAMHETENS LOV

***
Dagen börjar vilsamt med gråmulen himmel och duggregn. Det känns lugnt och skönt, riktigt vilsamt. Visst är det vackrare både ute och inne när solen lyser men på något konstigt sätt känns det också lite jobbigare, lite mindre vilsamt. Det gråmulna vädret inbjuder till att ta det långsammare, inte ha så bråttom med att bestämma vad jag ska göra under dagen. Som pensionär är ju dagsschemat inte förutbestämt. Det obestämda i varandet förstärks av att det inte bara är mulet och duggregnar, det är absolut vindstilla, jag kan inte se ett löv röra sig nånstans och därmed är det absolut tyst här i Korsheden.. Eftersom det redan gått en lång stund sedan jag drack mitt morgonte och läst gårdagens tidning (dagens kommer om nån timme eller två, den spar jag till i morgon). är nästa steg en kopp kaffe tillsammans med I. Ha en riktigt bra dag ni med!

*

Svartvitt passar för dagen

*

***

AKVILEJA

***

Akvileja, eller akleja, Aquilegia vulgaris. Ger mig alltid några bilder varje år. Liksom det mesta i naturen avslöjar sig nya under och nya skönhetsvärden ju närmare jag går. Att den heter akvileja på svenska är inte så svårt att förstå, den heter ju aquilegia på latin. Och akleja är väl helt enkelt en  förkorta version av  akvileja. Den finns vild men vanligast är den förvildad, säkert också denna, kan inte minnas att vi planterat den, den finns både här i Korsheden och hemma i Finspång. Just att den är vanligast förvildad är väl skälet till att den inte finns med i min blombibel Våra vanligaste vilda växter, där finns annars alltid något intressant att läsa, bla annat namnets betydelse och ursprung. Nu får jag  istället googla på vad aquilegia betyder och det dröjer innan jag hittar rätt. Själv hade jag gissat på någon böjning eller avledning av aqua, vatten, men icke. Som realare är mitt latin dåligt, men förstår jag rätt betyder aquila örn, så kanske aquilegia kan betyda örnliknande? Inte för att jag kan se någon örn gömd i den här bilden men så har jag inte heller examinerat beståndsdelarna alls, jag nöjer mig med att den är vacker. I år också! Och vulgaris betyder säkert vanlig, vanlig aquilegia alltså, eller den där vanliga örnliknande du vet.......På mitt bondlatin alltså.

*

*

***

SÅ SKÖNT DET VORE....

***

.... om jag kunde fundera lite mer över min Sony och och vilka objektiv som är skarpast. Kanske skulle jag bli en erkänd fotograf om bara jag kunde släppa mina pictorialistiska bilder från min värld - därute på landet, långt från stan. Jag borde ju begripa att eftersom nästan alla människor numera bor i stan är ju landskap och blommor, solnedgångar och kossor helt helt enkelt ute, färg också förresten, det mesta i stan är ju grått, så svartvitt är ju tidens lösen. Asfaltgrått och betonggrått. Dessutom fotade ju HCB i svartvitt, vem är jag som tror att färg är nå´t att ha. Det är bara det att i Korsheden är det färg överallt, jag kan inte se det svartvita nånstans, hur mkt jag tittar. Alltså gör jag  som jag gjort i lite mer än 65 år, jag fotar det som finns runt om mig. Ibland är det kossor, ibland, tranor, och ibland barnbarn. Dom är förresten i färg dom också, med blå ögon och röda kinder, det gillar jag. Men om jag kunde ägna mig lite mer åt kameran och objektiven slapp jag ju tänka på livet hela tiden, och döden också för den delen. Särskilt döden vore ju skönt att slippa tänka på, det gör jag ganska ofta faktiskt. Å andra sidan behöver jag ju inte tänka på döden, när jag är död finns jag ju inte. Det gjorde jag ju inte alla eoner före 1940 heller, alltså innan jag föddes, jag kan inte komma ihåg att jag missade nå´t eller saknade att jag inte fanns då heller. Här är jag på väg till, eller om det är från, tandläkaren, så här passar det det med svartvitt. 

*

*

***