PÅ VÄG

***

På väg är vi väl alla. Frågan är vart. Själv har jag varit övertygad om att jag går efter ljuset, hur jag nu ser det. Ju äldre jag blir, desto osäkrare blir jag. Inte bara över ljuset, utan över det mesta. Nästan allt jag trott mig veta har visat sig vara , ja, kanske inte fel, men i alla fall begränsat till stunden. Det enda jag vet något om är mitt eget hjärta, om ens det. Sen ett tag mår jag inte så bra men jag vet inte ens om det är hjärtat, själen eller kroppen. Eller så är det bara lyxtänk eftersom jag varken svälter är har det svårt. Jämförelsevis. 

*

Bilden är från Ludvika idag

*

Samma bild croppad

*

***

MAMMA MAJ - LUDVIKA

***

Precis när jag ska stänga av, efter att ha letat fram ett gäng gamla bilder, ploppar den fram, bilden med mamma. Jag studsar nästan till, hon sitter där i sin älsklingsstol i "blomsterrummet" och läser tidningen. Blomsterrummet var våningens enda ljusa rum där blommorna trivdes. i övrigt var det en mörk våning nästan helt utan sol. Och här sitter hon, i älsklingsstolen i älsklingsrummet, precis som vanligt liksom, alldeles overkligt verkligt.  Hon ska fylla 97 om två veckor ser jag av kameradata och hon lever i ungefär åtta månader till. Vilken bra bild, jag känner igen varenda pryl som går att se och det går att se många på den har bilden.  Och jag känner igen hennes sätt att hålla tidningen, hur hon lagt upp benen på rollatorsitsen, hur hon har telefonen och TV-kontrollen inom räckhåll och alltid några böcker igång. Det syns att hon var intresserad av konst, hon köpte då och då något konstverk på dom lokala utställningarna i Ludvika, oftast för några tusen, aldrig särskilt dyra saker. Andra bilden från vänster, efter dom två över varandra, hänger nu på en vägg hemma hos oss, En attendant Godot heter den. Men ändå ser jag att hon börjar bli gammal, hon har inte orkat sätta upp sin knut i nacken. Under hela sin tid som vuxen hade hon knut nacken, nu har det fått bli en liten tofs i stället. Några eftergifter har åldern rätt att kräva. Får jag säga här att jag är lite impad av mamma Maj? Hon gav aldrig upp, i något avseende. Hon hade stort civilkurage och hon lät sig aldrig hindras av att vara kvinna.

*

Måste kolla kamera och data, så här bra interiörbilder vet jag knappt om min nuvarande helformats systemSony fixar ens med nya vidvinkeln. Nähä, inte det, ingen system-  kamera ens. Bilden togs den 11 febr 2006 med min Canon Digital Ixus 750, aktuell brännvidd 7,7 mm, 1/20 s och bl 2,8. Är det nå´n som vill köpa lätt begagnade system -fullformatskameror och objektiv från Sony, någon?

*

*

***

PAPPA, LUDVIKA 1957 - KODAK ROYAL-X PAN

***

Eftersom fotolusten hux flux försvunnit bläddrar jag i några negativalbum i stället. Här två bilder av pappa, båda tagna i dec 1957 i lägenheten på Carlavägen 31 i Ludvika. Pappa, som var skolinspektör, hade kontoret hemma och skrivbordet var hans fasta arbetsplats när han inte var på tjänsteresa. Alla hans typiska attiraljer finns där - skrivblocket, blyertspennorna, en av ärendepärmarna, askfatet, skrivbordslampan, telefonen (1957, typ 5 år innan Dialogtelefonen kom), boken (trodde först det var en av volymerna av Svensk författningssamling han hade i bokhyllan men det är det inte). Nästa bild är tagen samma dag men på kvällen i radiohörnan där han sitter och lyssnar på musik som han uppenbarligen hade noter till.

*

Noggrann som jag var på den tiden har jag antecknat filmtyp på negativarket - Kodak Royal-X Pan som väl var den tidens snabbaste film, typ 1250 ASA, framkallad 11 minuter i DK-50. Som vanligt är bilderna tagna med min Yashica-Mat, min japanska Rolleiflexkopia. Jag har tom noterat tid och bländare, 1/25 s och bl 3,5. Bländare 3,5 är (den står i bokhyllan bakom mig!) största öppning och längre tid än 1/25 vågade jag inte ha för skakningsoskärpans skull (inget antiskak i det huset......). Det var mer av utmaning då. Idag låter jag kameran välja känslighet, gärna 10 000 ISO om det behövs, väljer ett objektiv med 1,4-öppning som jag då inte kunde drömma om och utnyttjar antiskak i huset...... Jag undrar om den där tappade fotolusten och den mindre utmaningen kan höra ihop på något sätt?

*

Pappa vid sitt älskade skrivbord

*

Pappa i radiohörnan. Radion skymtar fram bredvid notboken

*

***

STORASYSTER

***

Jag hör henne fortfarande skratta ibland. Hon kunde underhålla hela familjen vid middan när hon berättade vad hon och bästisen Inger haft roligt åt i Ludvika under dan, hon bubblade av skratt när hon berättade. Här 1958 är hon lite äldre, 21, och jobbade förstås, hade för flera år sen flyttat hemifrån. Nu är hon borta sen tre år, men jag har skrattet och hennes  glädje kvar

*

Säkert har jag skrivit om dom här bilderna tidigare men det gör inget. Eftersom hon kom i mina tankar också ikväll och jag hör hennes skratt så är det klart att jag visar dom igen och skriver lite. Kommer också att tänka på  hur lite utrustningen betyder när bilderna i sig är av värde. Bilderna är tagna med min gamla Yashica-Mat, stående på ett extremt skrangligt stativ som jag köpt för en spottstyver, 30 spänn om jag minns rätt. Men med en klassisk trådutlösare funkade det. Idag har jag ett kolfiberstativ plus en kulled som bara den kostade några tusenlappar det är bara det att jag aldrig, eller nästan aldrig, tar några porträtt längre......, i alla fall inte med kameran på stativ. Och pappas arbetsrum med fönster åt två håll fick funka som studio, tror jag hade hans skrivbordslampa som lite riktat ljus framifrån, ni ser lite av upplägget i bild 2. Såklart hade jag ingen duk, men ett vitt lakan uppspänt på pappas bokhyllor med häftstift funkade rätt bra. Och i det här perspektivet har jag lite svårt att förstå alla som skriver om alla fantastiska kameror och objektiv, men sällan visar exempel som verkligen visar hur bra dom är En och annan bild kommer väl, men ofta kan jag inte skilja bildkvaliteten från den hos bilder som är tagna med alldeles vanliga kameror och objektiv. Men jag ser ju inte så bra heller......
*

Sigbrit 21

*

*

***

JÄRNBÄRARLAND 2 - GRANGÄRDE OCH NORHYTTAN

***

Första delen finns (här)

Hade jag inte bott i Bärketrakten vet jag precis var jag annars skulle vilja bo - i Grangärdetrakten. Minst lika vacker som Söderbärke ligger byn där på ett näs mellan Bysjön och Björken, alldeles norr om den större Väsman. Och Sunnansjö, Västansjö och Norhyttan alldeles i närheten, det ena stället vackrare än det andra. Men nu fortsätter jag resan fram till Grangärde som jag var på väg till senast. Grangärde, liksom de flesta byarna, har anor som sträcker sig tillbaka till medeltiden och det vore lätt att fortsätta skriva om historien. Nu är inte min tanke att fortsätta med mkt text, jag vill egentligen bara visa lite bilder från alla lämningar som finns från den tiden då Bergslagen var Sveriges kanske viktigaste industritrakt 

*

Någon mil innan jag kom in i Grangärde får jag syn på en liten slaggbyggnad alldeles bredvid landsvägen. Minns jag rätt stod det Berg(s)bo på en skylt alldeles innan men jag ser ingen by, bara några enstaka hus i närheten. Jag har ingen aning om vad den använts till men dom vackra fd fönstren får mig att stanna till. Inte minst ljusinsläppet över porten är gjord med viss finess.

*

När jag går lite närmare är det lätt att se färgen hos stenen, liksom att många av slaggstenarna är kraftigt porade. Jag har förstått att såna saker som färg, porhalt, viskositet (lättflutenhet), färg på gaserna i och från stenen berättade för gjutmästarna om järnet var färdigt för utsläpp eller om kalk eller annat behövdes sättas till. Förr fanns inte driftslaboratorier och kemiska/ fysikaliska undersökningar som idag utan yrkesskickligheten vilade på lång erfarenhet och känsla för alla detaljer.

  *

Väl framme i Grangärde är det framförallt Stora Sjömagasinet jag är intresserad av. Uppfört av slaggflis omkring 1854 i något som kallas Forsgrens stil, dvs utan fasadputs men med vita hörnkedjor och fönsterinramningar. Magasinet byggdes för Nyhammars Bruks räkning för att förvara säd från brukets jordbruk. (Forsgren (1775-1862) disp Grängshammar). 

*

Stora Sjömagasinet, Grangärde: Detalj med järnkrampa och slaggsten med tydligt gjutmönster

*

Som jag berättat i tidigare inlägg ligger magasinet med ena långsidan i vattnet (Bysjön). Säd lastades in i magasinet genom portarna på landsidan och vidare ut till väntande båtar genom portarna på sjösidan.

*

Det finns flera mindre byggnader i närheten, delvis i slaggsten, delvis i trä. Här växer jättedunört i ett soligt hörn

*

Bara 11-12 km från Grangärde hittar vi Norhyttan belägen utefter vägen från Ludvika upp mot Fredriksberg., rakt västerut från Grangärde.  Jag har passerat där då och då men aldrig tidigare letat rätt på hyttan . Den ligger inte mer än ett hundratal meter från landsvägen och tur att jag letade rätt på den, vackrare belägen hytta har jag nog inte sett. Norhyttan hette ursprungligen Mageråsen och var fäbod till Västansjö. Gruvdrift är känd från 1640-talet. När så hyttan kom till fick den heta Norhyttan eftersom den låg vid nedre Norens utlopp. Hyttan hade verksamhet igång ända tills 1909 då den revs.

*

Hyttan låg på stranden till strömmen mellan Nedre Norens utlopp och nästa sjö, otroligt vackert. Utsikt från bron över strömmen.

*

Åt andra hållet från samma bro

*

Så mycket återstår inte av hyttan och bebyggelsen har krupit in tätt intill bakom

*

Slagghusruin i närheten av hyttan med storskogen alldeles bakom, som den alltid är i Bergslagen

*

Detalj med järnkrampa och slaggsten

*

Efter att ha läst på skylten ser jag att slagghusruinen kallas slaggslottet. Det uppfördes såpass sent som 1881 och innehöll arbetsbostäder för hytt- och skogsarbetare. Två våningar med spisrum på 20-25 m² och gemensam bagarstuga i ena gaveln. Totalt har upp till 84 personer bott i huset, en familj i varje rum såklart. Säkert också igång till 1909, då hyttan stannade. Det är 110 år sen, säg tre generationer. Jag kommer aldrig förstå hur snabbt utvecklingen gått, idag ska vi helkaklat och köksöar, 100 år senare! Det hade bevisligen inte dom som byggde vår industri och vårt Sverige, inte 40 timmars arbetsvecka och 5-6 veckors semester heller. Förstå mig rätt, jag missunnar inte vår generation det vi nått (fått?). Det jag har svårt att förstå är hur snabbt det gått.  Och att dom allra flesta idag inte ägnar en tanke på hur det var för 100 år sen.   

*

På väg eller fäst? Jag har ingen aning. Inte heller om vilken väg framtiden tar.

*

***