Vimmel och vardag Mingle and monday

Reflektioner, mest vardagliga, genom en glugg. Inlägg när andan faller på

Liljor i vassen eller liljor så in i vassen?

Den präktigaste liljekvasten vi har är den som står i vassen.  Hur den nu kom dit?

Den stora samlingen liljor, är liljor så in i vassen. De ger ett mäktigt intryck. Övermäktigt många.

Knippfryle, antar jag, riggad på terrassen inte i vassen.

En bra början på plommon. 

Och musselsquashplantorna tar sig bra. Snart dags för omskolning till friland. 

/MA

Postat 2022-05-06 23:00 | Läst 1719 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Sommaruppehåll, kompletterat med bilder!

Att börja skriva text till ett inlägg som oavsiktligt blir publicerat när John Blund gör entré kan vara vådligt, men här kommer texten igen med bilder: ( Den oavsiktliga publiceringen är borttagen)

Blir det ett sommaruppehåll i bloggandet denna sommar? I så fall hur länge? Hela juli och delar av augusti eller bara ett något förlängt intervall mellan inläggen? Det vill säga utdragna 14-dagar till kanske 20-dagar? 

Trots att nu coronapassen skall börja införas är det lite svajigt med reserekommendationerna. Frisläppta restriktioner, men förmaningar att ta det försiktigt i väntan på mutationer, vaccinering till trots. 

Så trädgårdens flor får vara föremål för fotograferandet ett tag. Så här mitt i sommaren är det knappast brist på motiv. 

Obligatoriskt med rosor!

Men potatis är än mer viktigt!

Liksom squash

och ärtor

Buskkrasse!

Nej, det är inte fotograferat med makroobjektiv och det syns naturligtvis på skärpedjupet. Tycker nog att ett kort tele ger väl så bra miljöbilder, men allt beror förstås på vad man är ute efter och det objektivet som sitter på är det som blir använt för det här var spontanfoto. 

Samlade frön förra hösten till krassen, ärtorna, persiljan, palsternackan och det gick bättre än jag trodde. Grobarhet runt 90 %, bara genom att låta fröna torka lite, förvara i kuvert i torr miljö!

Postat 2021-07-02 10:16 | Läst 1287 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

I den litterära skogen

Söndag och lätt regn med någon solglimt mellan skyarna. Tomaterna envisas med att blomma och paprikaplantorna kämpar på med frukterna. Då kan man knappast vara sämre än att ge sig ut för att inhösta årets sista flukt av färgspelet.

I senaste laget kanske. Det mesta av lövverket har släppt taget och ligger på marken.

Lönnar envisas med att försöka inta delar av bokskogsdomänen men förmodligen blir de bortgallrade även om de envist har kvar lite klorofyll i bladen. Om ni tittar noga på stammarna i första bilden så finns det nummer på varje stam. Precis som på biblioteket, där varje bok har sin märkning. Bokskogsområdet som heter Frodeparken ligger på Hallandsleden. Om namnet kommer efter Ari þorgilsson, "hinn fróði" (den lärde på isländska) har jag inte kunnat luska ut, men jag antar att han var boklärd. Något bibliotek finns det inte i den här skogen i alla fall även om bokarna är märkta. Danmark ligger inte så långt bort så Frode kan syfta på danska sagokungar. Det finns en Frodepark i Uppsala. I Uppsala finns det bibliotek det vet jag men ingen bokskog (antar jag). 

Bestånden av lärkträd har än så länge kvar sina barr i samma nyans som en del av boklöven. Märk att jag inte skriver bokbladen och boksidorna hade varit helt fel. 

Det lokala mathaket hade stängt. Verkade ha varit stängt sedan några år tillbaka. Kan inte låta bli att imponeras av den energi, glädje och förväntan som lett till att ett sådant här projekt sjösatts. Tur att vi hade en förstärkt fika med oss.

/M  

Postat 2020-11-02 10:13 | Läst 1823 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Mellan häggmispel och syrenknopp

Det minskade tempot, följden av tidens globala ofrivilliga paus, hjälper till att se. Man kan inte undgå att fängslas av kraften i årstidsförändringarna som pågår utan vår medverkan. Åtminstone delvis. 

Tid att se. Tid att sakna. Tid att göra. Tid att tänka. Tid att öva? Tid att vara. Livet blir intensivare när insikten om ändligheten har blivit en viral följetong i media. Journalister med relativ kort livserfarenhet ställer infantila frågor till den allvetande kunskapen. 

"Hur långt avstånd måste man EGENTLIGEN hålla? Armlängds? Men man har olika armlängder? Det märks när man köper en skjorta! Kan man vara 51 stycken? Varför är gränsen just 50? Hur länge måste vi hålla på med den här distanseringen? Får det här effekt på ekonomin?"

Inga koncisa svar! Svävande bedömningar grundade på intuition och modeller på verkligheten och en underliggande ambition att inte skrämmas. För mycket. Sitt lugnt i båten! Det är nog snart över vad vi kan se, men det kommer att ta tid. Vi får se tiden an! Det får inte bli panik även om det är det och är det det så skall vi inte låtsas om det. Det blir lugnast så.

Kommunala vårdansvariga som mörkar för att inte lägesbilden skall bli negativ medan den allvetande kunskapen hävdar att Sverige minsann rapporterar sanningsenligt jämfört med grannländerna .

Hugaligen sådan såpa.

Men en bild är sann? I alla fall delvis. Det vill säga från början vid tagningsögonblicket om man nu inte har arrangerat en scen. Tar man bort några kvistar som skymmer motivet på ett osnyggt sätt är den arrangerad. Eller?

Har sanningen någon betydelse eller är det bara vår uppfattning om sanningen som har betydelse.   

Det blir mycket användning för teleobjektiven nu för att hålla avstånden.

/MA  

Postat 2020-05-06 09:28 | Läst 2315 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Adapter med Nikon D-objektiv

Gott om sittplatser så här års.

Det är ju som bekant svagt dagsljus sent på höstkanten. Nikkor 50/1,8-D fick bli anslutet till adaptern i hopp om mera ljus till sensorn. Ett objektiv som fått ta stryk under en skidresa till Livigno för några år sedan. Utförsåkning har ju den baksidan att man faller när man minst anar det. Hade glömt färgmarkeringarna på höger- och vänsterskida och dessvärre också att objektivet låg i ryggsäcken. Vilket ställde till det innan jag insåg misstaget. Kände något hårt i ryggen mellan mig och snön och när jag föll med ryggsäcken före. Flera gånger. Det var 50/1,8 som kändes. Nu vet jag inte hur 70-300/4,5-5,6 känns, men det hoppas jag att jag slipper. Befarade att det blev oanvändbart men hade inte hjärta att göra mig av med det.

Nu visar det sig att det inte var så farligt. (Den som spar han har). Och ryggen har hunnit rehabilitera sig på de här fem åren och faktiskt verkar objektivet också ha rehabiliterat sig. Kan inte säga att jag ser någon påverkan. 

Det går utför, men det blir snart bättre.... 

Med D-objektiven finns det två möjligheter att ställa in bländare.

1: Låta adaptern ställa bländaren i max-läge och sedan använda objektivets bländarring.

2: Ställa objektivets bländarring i min-läge och sedan ställa in bländaren med adapterns vred. Den metoden blir en steglös inställning vilket kan vara ”kul” som omväxling. Man vet dock inte vilket bländarvärde man har ställt in, men skärpedjupet går det att se med ”focus peaking”. Att se skärpedjupet är ju mer intressant än att veta bländarvärdet. Å andra sidan är det en kort steglös vridning mellan max och min, som känns lite väl kort. Det går för fort, tycker jag. Så jag föredrar metod 1, men filmar man kan det vara smidigt med steglös justering av bländaren.

Exceptionellt rundslipade stenar och tillråga på allt är det två i exakt samma storlek! Häpnadsväckande, eller är det stenliknande flöten, kanske flötesliknande stenar?

En egenhet är att det går att vrida fokusinställningen bortom oändligheten! Fantastiskt! Mycket intressant på min ära! Är det så att optiken (med en bra sensor) kan ge oss det existensiella svaret på vad som döljer sig där bortom oändligheten? Kan vi se vad som finns där borta?

Det jag hitintills kan rapportera är nedslående: En suddighet utan skärpedjup. Kanske är det en fråga om ljus även det?

För en del är frågan inaktuell. Lågvatten, en höststorm eller svält kan vara svaret.

Storskarvens död är någon annans glädje. Det finns de som menar att skarven är anledningen till minskad fisktillgång. 

En skalp från de halländska indiankrigen? En del påstår att fynden av flintabollar på hallandskusten är rester från förlista koggars barlast. Kan det vara inlandsisens CO2-fria transport?

Återstår vad G-objektiven kan se.

/MA

PS Adapatern är gjord för att sätta Nikonobjektiv med F-fattning på Fujikamerahus med X-fattning. Det är en Fuji X-E3 som är kamerahus. DS

Postat 2019-12-01 13:12 | Läst 2996 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 7 Nästa