Vimmel och vardag Mingle and monday

Reflektioner, mest vardagliga, genom en glugg. Inlägg när andan faller på

Mellan häggmispel och syrenknopp

Det minskade tempot, följden av tidens globala ofrivilliga paus, hjälper till att se. Man kan inte undgå att fängslas av kraften i årstidsförändringarna som pågår utan vår medverkan. Åtminstone delvis. 

Tid att se. Tid att sakna. Tid att göra. Tid att tänka. Tid att öva? Tid att vara. Livet blir intensivare när insikten om ändligheten har blivit en viral följetong i media. Journalister med relativ kort livserfarenhet ställer infantila frågor till den allvetande kunskapen. 

"Hur långt avstånd måste man EGENTLIGEN hålla? Armlängds? Men man har olika armlängder? Det märks när man köper en skjorta! Kan man vara 51 stycken? Varför är gränsen just 50? Hur länge måste vi hålla på med den här distanseringen? Får det här effekt på ekonomin?"

Inga koncisa svar! Svävande bedömningar grundade på intuition och modeller på verkligheten och en underliggande ambition att inte skrämmas. För mycket. Sitt lugnt i båten! Det är nog snart över vad vi kan se, men det kommer att ta tid. Vi får se tiden an! Det får inte bli panik även om det är det och är det det så skall vi inte låtsas om det. Det blir lugnast så.

Kommunala vårdansvariga som mörkar för att inte lägesbilden skall bli negativ medan den allvetande kunskapen hävdar att Sverige minsann rapporterar sanningsenligt jämfört med grannländerna .

Hugaligen sådan såpa.

Men en bild är sann? I alla fall delvis. Det vill säga från början vid tagningsögonblicket om man nu inte har arrangerat en scen. Tar man bort några kvistar som skymmer motivet på ett osnyggt sätt är den arrangerad. Eller?

Har sanningen någon betydelse eller är det bara vår uppfattning om sanningen som har betydelse.   

Det blir mycket användning för teleobjektiven nu för att hålla avstånden.

/MA  

Postat 2020-05-06 09:28 | Läst 520 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Adapter med Nikon D-objektiv

Gott om sittplatser så här års.

Det är ju som bekant svagt dagsljus sent på höstkanten. Nikkor 50/1,8-D fick bli anslutet till adaptern i hopp om mera ljus till sensorn. Ett objektiv som fått ta stryk under en skidresa till Livigno för några år sedan. Utförsåkning har ju den baksidan att man faller när man minst anar det. Hade glömt färgmarkeringarna på höger- och vänsterskida och dessvärre också att objektivet låg i ryggsäcken. Vilket ställde till det innan jag insåg misstaget. Kände något hårt i ryggen mellan mig och snön och när jag föll med ryggsäcken före. Flera gånger. Det var 50/1,8 som kändes. Nu vet jag inte hur 70-300/4,5-5,6 känns, men det hoppas jag att jag slipper. Befarade att det blev oanvändbart men hade inte hjärta att göra mig av med det.

Nu visar det sig att det inte var så farligt. (Den som spar han har). Och ryggen har hunnit rehabilitera sig på de här fem åren och faktiskt verkar objektivet också ha rehabiliterat sig. Kan inte säga att jag ser någon påverkan. 

Det går utför, men det blir snart bättre.... 

Med D-objektiven finns det två möjligheter att ställa in bländare.

1: Låta adaptern ställa bländaren i max-läge och sedan använda objektivets bländarring.

2: Ställa objektivets bländarring i min-läge och sedan ställa in bländaren med adapterns vred. Den metoden blir en steglös inställning vilket kan vara ”kul” som omväxling. Man vet dock inte vilket bländarvärde man har ställt in, men skärpedjupet går det att se med ”focus peaking”. Att se skärpedjupet är ju mer intressant än att veta bländarvärdet. Å andra sidan är det en kort steglös vridning mellan max och min, som känns lite väl kort. Det går för fort, tycker jag. Så jag föredrar metod 1, men filmar man kan det vara smidigt med steglös justering av bländaren.

Exceptionellt rundslipade stenar och tillråga på allt är det två i exakt samma storlek! Häpnadsväckande, eller är det stenliknande flöten, kanske flötesliknande stenar?

En egenhet är att det går att vrida fokusinställningen bortom oändligheten! Fantastiskt! Mycket intressant på min ära! Är det så att optiken (med en bra sensor) kan ge oss det existensiella svaret på vad som döljer sig där bortom oändligheten? Kan vi se vad som finns där borta?

Det jag hitintills kan rapportera är nedslående: En suddighet utan skärpedjup. Kanske är det en fråga om ljus även det?

För en del är frågan inaktuell. Lågvatten, en höststorm eller svält kan vara svaret.

Storskarvens död är någon annans glädje. Det finns de som menar att skarven är anledningen till minskad fisktillgång. 

En skalp från de halländska indiankrigen? En del påstår att fynden av flintabollar på hallandskusten är rester från förlista koggars barlast. Kan det vara inlandsisens CO2-fria transport?

Återstår vad G-objektiven kan se.

/MA

PS Adapatern är gjord för att sätta Nikonobjektiv med F-fattning på Fujikamerahus med X-fattning. Det är en Fuji X-E3 som är kamerahus. DS

Postat 2019-12-01 13:12 | Läst 1053 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Hur var'e nu med adaptern?

Jo'rå den funkar! Fick tips om att använda anpassningsdon istället för adapter. Kanske kan det vara ett alternativ när frågan om ett annat ord kommer upp igen.

Och här är den. Fotograferad med mobilen utan adapter!

 Går ofta en runda längs stranden och vad passar inte bättre än att ta med den monterade adaptern på den rundan, med kamera. Manuell fokusering är det som gäller med anpassningsdonet. Använder funktionen "focus peaking" för att hyfsat se var fokus kommer att ligga. Annars hade det varit omöjligt att fokusera rätt. Mikroprismor finns inte i digitala kameror. På nära avstånd fungerar focus peaking bra, men det är sämre på långt håll. Tycker jag, är bäst att tillägga.

Här är grinden ut på den skyddade strandängen. Den betas för att hålla nere sly och allmän igenväxning. För en amatörodlare är det en gruva; gödselgruva.

Grundvattennivån på kustslätten är stundtals hög. Det kustnära jordbruket har nödgats att dränera sina marker. Särskilt de som ligger innanför den senaste gamla strandvallen. Bakom den ligger markerna ställvis lågt. Så det finns några dikesföretag från mitten av 1900-talet som har dränerat sina marker med fördröjningsmagasin närmast kustlinjen. Andra har lett vattnet direkt ut i havet. Mycket fosfor och kväveföreningar har hamnat i Kattegatt den vägen.

  

Det kustnära fisket var länge en del av försörjningen. Så småningom blev det mest till husbehov och därefter mest ett fritidsnöje för att sedan med fiskaren dö ut.

   

Badgästerna är få så här års.

Och Danmark syns inte härifrån, men oskärpan syns. Det blev en bild ändå. 

Havsstranden har alltid något nytt att visa upp när man tittar efter detaljer. Variationen är stor. Musslorna är dock inte lika vanliga som för 10-15 år sedan. Både blåmusslan och hjärtmusslan förekommer men i mycket mindre omfattning än förut. Knivmusslor dyker upp på stranden då och då men inte heller det är så vanligt.

Ett fossilt fynd av en lungfisk? Nej bara ett blad av någon tångart, nervtång kanske.  

Bilderna med Nikkor-objektivet 35-70 ger lite känsla av gamla bilder eller hur? Det är faktiskt likadant utan adapter på ett Nikonhus.

/MA

Postat 2019-11-21 11:31 | Läst 886 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Gökotta mellan lakanen

En lätt provokativ rubrik, men bli inte besviken. Det blir inte mer än så!

Vaknar 0315 varje morgon numera, eller snarare under en kort period, fram till midsommar skulle jag tro. En rödstjärtshanne drar igång dagens litania och slutar inte helt förrän framåt 22 ungefär. I toppen på rönnen ropar han ut sitt budskap. Och jag ids inte att gå upp och stänga sovrumsfönstret. Märker inte av att han blir hes, vilket jag skulle ha blivit. Somnar om rätt fort när han sätter sig 15 meter bort. Efter en timme kommer han tillbaka, fem meter från fönstret och drar sin visa igen. Däremellan är det hämplingar, någon törnsångare och sädesärla med flera som var en genomför sin konsert. Imorse runt 0515 blev varse att jag hörde en kustpipare locka. Lockropet avtog allteftersom den fortsatte norrut utefter kusten. Jag blev förstås klarvaken och steg upp.  Vad kan man mera höra i klarvaket tillstånd? Göken förstås, bland måsskrik och ärtsångare. Men det är inte bara fåglar som flyttar. Flyttfjärilarna drar in över kusten. Tistelfjärilar dyker upp överallt. 

Gråsparvarna matas en gång om dagen och fiskmåsparet håller utkik. Så länge någon står i fönstret och tittar vågar de sig inte fram då ”äger” sparvarna. 

Gränslar stålstoet av märket Skepshult med djupt insteg och trampar ut. Ner mot havet.

Storskarvarnas koloni på kobben verkar inte ha lyckats lika bra i år som förra året.

Lägger in morgonens obsar i Artportalen, några näktergalar och några gräshoppsångare. 

/MA

Postat 2019-05-24 18:26 | Läst 763 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

I väntan på sommargyllingen eller var det Godot?

Larmet gick! "Sommargylling hörd sporadiskt på Lönestig"! Hade tänkt att vara uppe i ottan men somnade om. Härmsångare, trädgårdssångare, rörsångare(!!), svartvit flugsnappare, svarthätta, törnskata, steglits, gransångare, lövsångare, näktergal, gulsparv, ringduva, nötväcka, bofink, blåmes, gråsiska (förmodligen den bruna varianten), gärdsmyg, koltrast, rödhake, stare, hussvala, ladusvala, ropande tranor, göktyta, rödstjärt,

men sommargyllingen hördes när jag avlägsnade mig 250 meter för att kolla in en törnskata av feminint utförande. Fem, sex stycken väntade med spänning kvar i gläntan men bara två uppfattade en kort sångstrof i skogens kör. 

Någon hade sinnesnärvaro att ta med kaffe, men koppen glömdes kvar.

Vitsippor? Nej, buskstjärnblommor.

Så det blev att sysselsätta sig med annat i väntan på Godot. 

Får försöka i ottan imorgon igen.

/MA

Postat 2019-05-19 23:03 | Läst 728 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 7 Nästa