Vimmel och vardag Mingle and monday

Reflektioner, mest vardagliga, genom en glugg. Inlägg när andan faller på

Nu är det dags!


Ja, inte riktigt. Först var det det! Kom ett brev om att nu är det dags! I lokalblaskan kom någon dag senare samtidigt en helsidesannons om att det inte var dags för åldersgruppen som angavs i brevet, men snart. Förmodligen om en vecka. Beroende på. Sedan, efter några dagar, kom ännu en helsidesannons om att det är dags för de som är minst tio år äldre. Efter det skall det vara dags, men bankid måste man ha. Det behövde man inte först och läsa på vad som gäller på 1177 skall man göra så det inte blir fel.

Törs man ringa och boka tid nästa vecka utan att bli fuskare? Bli uthängd i Saftonbladet eller Sexpressen! Kan man få tid även om det inte nu är tid, ännu?

När är det rätt tid om man nu är i rätt tid?

Vinner man tid om man bokar i tid eller hinner mutationerna före? 

Vintern övergick snabbt till vår. Inte helt fel. Vädret verkar följa mönstret i den här landsändan. Inga vädermutationer egentligen. Skrämmande varmt i andra landsdelar men här: ungefär som vanligt.

Fika igen i båttom (!) hamn.


I väntan på tid kan dimman avnjutas i väntkuren. Det blir tyst i dimman och allting verkar vara större och närmare. Beror det på att aktiviteterna minskar eller dämpar kondenserade vattendroppar ljuden mera än klar luft och ger dimman en skenbild av storleken? I kameran märks ingen skillnad.

Postat 2021-02-28 22:18 | Läst 203 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Glömt i sand

Arkeologiska fynd görs där man minst anar det. I Korshamn, södra delen av Morups Tånge, som är en bra skådarlokal för vadare, mås, trut, gäss och någon rovfågel, har det gjorts ett spännande fynd. Många är vi som noterat någon enstaka träpåle som stuckit upp ur bottnen vid lågvatten, en bit ut från stranden och tänkt att: Ja, ja någon påle som en kustfiskare/bonde slagit ner för att förtöja båten. I höstas gjorde så marinarkeologer en riktig undersökning. Det visade sig vara rester från ett båtvrak från 1100-talet! Traktens folk har länge pratat om att det legat något i sanden i Korshamn men det har inte blivit mera än prat. Snack i nästan tusen år!

På land upptäcks ofta odlingsrösen vid skogsavverkning. Övertorvade men lätt igenkända och runt omkring ligger fornåkrar eller oftast åkerlappar från några århundranden tillbaka. Skogsavverkarna måste undvika att köra över och skada dem med sin maskiner.

Samma finns utefter kusten men med havets förutsättningar.
Inte upptäckta på samma sätt men de är spår efter ”kustbruk”. Svårt att säga när den första stenraden lades, men de har bättrats på under åren. Och så här, på kvällskvisten, blir det mer synligt.


Rester av en svunnen närtid finns också här och var. Stugföreningen har inte hunnit plocka upp landgångarna än. Snacket går att det ligger något kvar i sanddynerna och påtryckningar förekommer vissa år att daglediga eller dylika skulle kunna ta upp landgångarna. Det pratas om upptagningen under hösten, men det är inte alltid säkert att det blir gjort. På något ställe finns det flera lager. En dendrokronologisk analys skulle nog visa att virket är avverkat under 2000-talet.

Det som glöms i sand
kommer fram ibland.

/MA

Postat 2020-09-03 09:30 | Läst 791 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Goa gubbar och format

Nu menar jag inte göteborgare av hankön i övre medelåldern, utan på säsongens gubbar. 

Till sommaren hör självplock. Inte pojksporten att palla äpplen och päron, men att utnyttja möjligheterna att skörda andras odlarmödor genom att mot betalning plocka till sig bär, grönsaker och rotfrukter. Mellanleden elimineras och resultatet hamnar från ”kvist/jord” nästan direkt i magen. Hyfsat energieffektivt och näringsrikt. 

Alltid finns det omständigheter som påverkar tillgången. Regnig sommar, kall vår, het sommar, långsam mognad eller allt på en gång. 

Men marknaden anpassar sig och fenomenet blir ett inslag i sommarnöjenas utbud.

En korts stunds arbete och dagens skörd är bärgad.

Tidens ofrivilliga lägre tempo i Coronaskuggan och gör att man börjar komma ikapp planerna. Plocka gubbar  känns inte som tidsspillan. Men än är det mycket kvar.

Har haft X-E3:an inställd på 16:9 formatet ett tag. Det blir "stabila bilder". Även hastigt påkomna snapshots ger med automatik en stabilare känsla än 3:2. Sensorn brukar ju vara 3:2. Med 16:9 utnyttjas inte alla pixlar! En snabbinställning för att skifta mellan formaten i tagningsögonblicket skulle eliminera beskärningsmomentet. Men 16:9 på höjden blir ogörligt på en vanlig bildskärm. I många mindre fototävlingar förordas liggande format. Mycket enklare att hantera, men mister man inte lite av möjlig bildupplevelse?

/MA 

Postat 2020-07-02 23:56 | Läst 887 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Jubileum

Strävan uppåt?

Insåg vid en kontroll av medlemsterminerna att jag till dags dato (plus en månad och några dagar) varit medlem i detta illustra sällskap i tio år. Inte betalande medlem i början emellertid. Har det hänt något under dessa tio år? Jag menar nu fotografiskt för min personliga del. 
Jovars, om jag får säga det själv. För två år sedan gick jag över från att vara vänsterögd till att vara högerögd, men bara då jag använde Fuji X-E3.  Att vara vänsterögd med den innebar att näsan trycktes mot kamerans lilla skärm på baksidan och man kan bli rödnäst för mindre. Även om jag är född östgöte så har jag inte utrustats med uppnäsa vilket hade gett en jämnare kontaktyta. Dock hade skärmen blivit kladdigare och numera kan den typen av kladd kanske vara dödlig, för andra, kanske. Ingen vet säkert. Munskydd hade nog kanske hjälpt men kanske ändå inte, ändå. Förmodligen.

Ta nya tag?

Känner nu en tacksamhet över att både fädernet och mödernets ursprung inte var rent östgötsk. Med en uppnäsa i Halland hade det regnat in hela hösten.

Eller bygga om?

Bilderna då? Har de förändrats? Svårt med distansen till egna bilder och fotografisk distansering är inte detsamma som ett Corona-avstånd: Det vill säga ca 2 meter. (Ett bra betraktningsavstånd för lite större bilder). Entusiasmen över det lättillgängliga digitala konceptet jämfört med det analoga har nog övergått till mera intresse för bildens innehåll och stundens tillfälle. Det vackra och fina (ur subjektiv synpunkt) har fått ge vika för vardag som i och för sig kan vara vacker. Visst faller man ibland för vykortsmotiven: Solnedgångar, vackra blommor, fantastiska utsikter, arkitektur mm det måste erkännas. Men snapshot utgör en stor del inser jag. Stundens ingivelse är dominant i den miljön man befinner sig i vid varje tillfälle. Det är inte så ofta jag söker mig tillbaka till en miljö för att ta den där bilden jag tänkte ta förra gången, men som inte blev av. Även om det händer. 

Blivande fotostudio?

Kan nog betraktas som en allround figur i sådana här sammanhang. Kolla in Stephen Shore's bilder! Mycket Lars Tunbjörk över dem men från en annorlunda tid och ett annorlunda land. (Inte Instagramkontot, det är inte så mycket att hänga i julgranen utan boken ”Uncommen places” ).

/MA

Postat 2020-05-22 18:04 | Läst 888 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Hårt ljus mitt på dagen och kameran mitt på magen.

Har en undring om inte många av de "stora" gatufotograferna under 1900-talet haft ett bra stöd i det hårda solljuset som är på sydligare breddgrader. Frankrike, Spanien, Italien, USA med flera ligger utan tvekan långt söderut. Jämförelsevis. Svartvitt gör sig bra även om ljuset är hårt vilket inte alltid färgbilder gör. De svartvita kontrasterna blir starka och framträdande, (men kanske inte hos Vivan Maier). Motiven mejslas fram med ett grovt dynamiskt spann på film och papper.


Nu är det nog förmätet att påstå att hade de varit i Skandinavien så hade det inte blivit lika bra bilder. De bilder som tagits i Norden och som lyfts fram under samma tid är av annat slag, oftast. I alla fall om man ser det till tidsperioden 1900-1960 eller kanske något längre fram. Städerna har inte varit så stora och stadslivet har varit av en annan kulturell essens.

Ofta skildras mera livsvillkor på landsbygden med hela miljöer än ögonblicksbilder från ett "liv på stan" i den nordiska fotografin. Hade de tagits idag hade de betraktats som bilder i ett socialreportage om misär och fattigdom, nja kanske inte riktigt så. Mera då en materiell torftighet med brist på bekvämligheter. Kanske är det dags att iklädd skottsäker väst skildra ”orten” i bilder, företrädesvis svartvita. En utmaning att få den ”mentalt svartvita miljön” att tränga igenom i bilden och nå fram till betraktaren. Ur miljösynpunkt hade dessutom varit bättre. Inte så långa resor som till Mellanöstern, Östeuropa och krigshärjade områden. Man behöver bara ta tunnelbanan, lokalbussarna eller spårvagnen en bit.

För den fågelintresserade kan jag tala om att det är turkduva i bilden.

Bondkatt 009 (!).

/MA

Postat 2020-03-01 19:42 | Läst 1014 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 9 Nästa