Vimmel och vardag Mingle and monday

Reflektioner, mest vardagliga, genom en glugg. Inlägg när andan faller på

Invasiva arter och strandhäng?!

När det gäller invasioner så avsåg jag inte människan. Den här gången! Även om det nog är mest giltigt i de flesta situationer. Jag tänkte faktiskt på växter och sandstränder.

Kanske inte så konstigt att stränderna blir platser där många växter samlas. Havet transporterar frön och växtdelar. Båttrafiken gör det också. Går det ens att förhindra?

 
Det vind och strömmar inte för in, det för de ut! 

Strandråg binder sanden. Minns ett besök på Danmarks låglänta västkust där ebb och flod transporterade sand fram och tillbaka. Ett särskilt gräs planterades på kustvallarna för att binda sanden. Inte en inhemsk art!

 

Snö?
Nej skum!

Vintern är på tillbakagång och små flockar med sånglärkor drar norröver.

Tången som invaderat stranden hämtas. I alla fall det mesta.

Upptäckte hösten 22 att en ny blomma slagit rot på stranden. Inte bara slagit rot, utan stora ytor hade blivit gröna med små gula korgblommor. Tog en stund att "arta". Roligt med en ny art! Lade upp fyndet på SLU:s artportal. En sydafrikansk invandrare.
Inte så roligt trots allt. 

/MA

Postat 2024-02-15 14:40 | Läst 155 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Kan lutfisk fotograferas aptitligt?

Julen är över sedan några veckor, nästan en månad faktiskt. Lutfisken är ett minne blott. Lutfisk till lunch på juldagen var något som vi praktiserade länge och nu på senare år har man insett det värdefulla: Den är basisk. Motverkar alltså sur mage. Redan på medeltiden visste man att fet mat bör balanseras med lutfisk. En gammal kunskap som imponerar. 

Å andra sidan blev man som barn sur varje juldag då det vankades lutfisk. Då mängden hårda paket i år icke kunde räknas (0) blev det dock ingen sur gubbe som behövde botas med lutfisk. Det blev till att ta fram blixten. Rena nöjet och ett bra botemedel mot en eventuellt sur gubbe. Vad blev mer naturligt än att fotografera lutfisken som låg i blöt. Insåg att en matfotograf får jobba hårt för att få fram det aptitliga i bilderna. Så det blev att försöka med något mera otraditionellt senare under veckan: Baconlindad köttfärslimpa.

Det här med matfotografering fick jag smak för.

PS Har en besöksräknare till bloggen. Upptäckte att Singapore gått upp på tredje plats i besöksstatistiken. Flera besök än antal blogginlägg. Tittade på andra bloggare som använder en likadan besöksräknare och kunde konstatera att även där hade Singapore-besökare hamnat på tredje plats. Kul med besökare men lite märkligt eller bara fel? DS

/MA 

 

 

Postat 2024-01-24 19:20 | Läst 288 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Långvåg och God Jul!

Julafton kan bli en lång väntan, särskilt som man inte uppnått skolåldern, eller kanske ännu högre upp i ålder. Allt beroende på önskningar och förhoppningar om paketinnehåll.

2 kV och 140 A

För att göra dagen lång kan man kliva upp ur paulunen före ordinarie tid, ta sig till Grimeton och övervara proceduren för att via morse sända en julhälsning på långvåg från Grimetons långvågssändare. Ett världsarv. Föreningen Alexander - Grimeton Veteranradios Vänner hade en morgonsändning på morse i morse.

17,2 kHz. En våglängd som når några tiotals meter under vatten

Kylvatten pumpades upp och när alla förutsättningar (varvtal på alternatorn,mm.) var uppfyllda satte telegrafisten igång.

Många tryck i nyckeln blev det för att få ut följande hälsning:

Sändningen finns på Youtube. Följ länken

Och God Jul!

/MA

Postat 2023-12-24 18:20 | Läst 331 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

— Ursäkta? (fixat sjätte fixen)

—Tror du nå’n fikar vid det bordet? Frågan slungades ut från en nervevad bilruta. Frugan var på vårdcentralen för kontroll så jag tog en promenad i byn. Två bord stod i en trädgård. Ett bord utan stolar runt och ett med stolar lutande mot bordskanten och uppradade runt om. En man i medelåldern i en småbil med olika nyanser på dörrar och övrig kaross hade saktat in och stannat samtidigt som han vevade ner rutan.
—Jag har aldrig sett nå’ra som suttit och fikat där och borden med stolar står ute hela året. I Sverige har vi ju regler: Klockan vrider vi tillbaka och då tar vi in möblerna och när vi vrider fram den tar vi fram möblerna. Enkelt, men de som bor där är göteborgare…

—Är du från Slöinge eller…?
—Nä, frugan är på vårdcentralen och vi är från en bra bit norröver, Skaraborg, egentligen.
—Det var långt från Slöinge?
—Vi har hört att det är en bra vårdcentral här. Så vi åker gärna långt, sade jag med ett leende.
—Njea, vi bor i Falkenberg egentligen, sa jag.
—Jasså? Är du från pressen eller? Du har en axelväska…
— Jag har kameran där...
En mötande mamma på väg till den närliggande förskolan log bakom rutan och ville förbi. Mannen i den blackiga småbilen vevade flinande upp rutan och körde vidare. Han hade nästan fått svaren han ville ha.

För några veckor sedan, snart en månad sedan, strövade jag omkring i byn med en kamera i axelväskan. Typiskt oktober- novemberväder på västkusten: Regnigt och blött, men milt. En bra bit över nollan. Hembygdsföreningen har satt upp skyltar med QR-koder till sevärdheter i närområdet.

Förr gick järnvägen igenom byn. Den blommade upp, men man får nog säga att den delvis vissnat ner efter det att järnvägen dragits om och rasslar förbi i drygt 100 knyck väster om byn. Spåren är dock kvar, ja inte bokstavligen, men bildligen. Det syns var järnvägen dragit fram genom byn och järnvägsparken är kvar, men i en annan skepnad.

Guldgubbar! I Slöinge har man hittat guldgubbar i jorden. Så sent som på 1990-talet. Mannen i den blackiga småbilen var sannolikt ingen guldgubbe. Han var för stor för det. Guldgubbar har hittats i stolphål. Stolphål efter långhus, byggda någon gång 500 e.kr. 

Förresten, passade på att fixa sjätte covidfixen!

/MA

 

Postat 2023-12-04 18:59 | Läst 445 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Gustav Adolfsdagen

Vi tog en promenad på förmiddagen, den dagen, och fick se att det flaggades här och var. Allmän flaggdag.

Den 6:e november när dimman låg tät i Lützen 1632 hissades nog regementsfanorna på förmiddagen och när dagen var slut halades nog den svenska fanan trots seger på slagfältet mot Wallensteins trupper. Kungen red fel, in bland fiendetruppen och "nedkämpades".

Rätt mulet och relativt dimmigt var det här också när vi strosade genom stan. Inget stridslarm, men ett dovt trafikbuller. Osvikligt drogs benen till närmaste konditori och där uppenbarade sig två varianter av Gustav Adolfsbakelser. Det blev att smaka av båda. Frugan hade sinnesnärvaro nog att med mobilen fotografera en variant.

Och så drog vi oss till minnes ett besök i Lützen 2010 på väg hem från Prag (Silverbibeln hade vi dock inte med oss). Vi åkte förbi Lützen-trakten och då blev det tvunget att "titta in".

Vi överraskades av all svenskhet som visades upp. Språkkurser i svenska fanns på anslagen vid torget. En skola var uppkallad av Gustav II och ett museum som avhandlade "Slaget vid Lützen 1632". Ett modellandskap hade byggts upp för att visa truppernas placering på slagfältet och medan vi studerade utställningen och en tillhörande video blev vi observerade av personalen som spänt undrade hur vi uppfattade utställningen och faktabeskrivningar om vad som hände då.   

Ute på fälten norr om staden Lützen fanns en minnesplats, Schwedenstein, där Gustav mött sina banemän. Kungen var närsynt och det påstods att han ridit fel.
Guiden kunde berätta att under andra världskriget kom amerikanska stridsvagnar körande och den person som då var intendent gick ut och stoppade vagnarna och hävdade att detta var svensk mark och de inte fick köra på markerna runt Schwedenstein. Samma besked fick de ryska soldaterna som dök upp senare. De stridande respekterade reglerna och undvek att köra på "svensk mark". Skrönor, kanske? För att nu inte glömma den göteborgske lektorn, som under kalla kriget varje år med två busslaster av historieintresserade resenärer trotsade de östtyska myndigheterna med att envist begära besökstillstånd den 6 november, samt övervara den andaktsstund som skedde i kapellet intill.  

Röda stugor med vita knutar fanns det några stycken i området intill kapellet. Någon dalmas, har jag för mig, hade skänkt dem så att svenskheten kunde poängteras. Ropen från slagfältet från de skadade och döende soldaterna hade sedan länge tystnat

/MA

Postat 2023-11-14 17:43 | Läst 485 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 46 Nästa