Vimmel och vardag Mingle and monday

Reflektioner, mest vardagliga, genom en glugg. Thoughts through the lens, TTL.

Falkenberg - Torrevieja i en bättre begagnad Opel. Del 8 av 8. Bilbao-Torrevieja.

Bilbao och Guggenheim-muséet i dagsljus, och med rejäla solregnsskurar en gång i timmen! Tropiskt regnklimat eller bara atlantiskt regnklimat i kustnära trakter? Troligen det senare. Det var söndag. Vi fick lov att ha bilen parkerad i källaren fram till 4 på eftermiddagen och utcheckning från rummet först runt 12. Vi tog en hotellfrukost och en morgonpromenad i den gamla stadsdelen. 

Blomstermarknaden utefter floden hade precis öppnat, och i de gamla stadskvarteren var det lugnt, som förväntat.

Några fotgängare dök upp.
 

Det som inte var förväntat var Bilbao-områdets tunnelbana, (spårvagn och bergbana fanns också förstås). Riktigt häftiga stationer väl insmugna i stadsbebyggelsen, i alla fall i den gamla stadskärnan.

Till höger om trapporna syns en liten ingång till Metron.

Muséet öppnade 10 så vi checkade ut från rummet då och äntrade Guggenheim-muséet. Trappan ner mot huvudentrén verkade vara dimensionerad för sjumilasteg. Långt avstånd mellan planstegen. Man kom i otakt hur man än klev, men den var ju inte brant.  

Självklart hade de pensionärsrabatt på inträdet, 60 % på ordinarie pris, och smarta paraplyupphängare i entrén. Man hängde upp sin krycka, och låste fast den med en numrerad nyckel.  

Videokonstnären Bill Viola var det stora dragplåstret för tillfället (5/11-17), och ja, den konsten var speciell med lite religiös anknytning eller symbolik, tyckte jag. Stora digitala skärmar i storleks-ordningen 3-4 x 10-12 m2. Ken Jacobs var en annan gästkonstnär som gjort en videoinstallation på en film av bröderna Lumière. (Ni minns väl att bröderna Lumèire var födda i Besançon? Se annars del 2!) En skapad variant av 3D-film med filmrutor från tidigt 1900-tal. Det krävdes färgade glasögon. Installationen var ”hailed by critics”, men blev ”not hailed by me”!  Ett avancerat fotomontage. Kanske fungerade inte 3D-glasögonen så bra på mig. Det blev två par glasögon ovanpå varandra. Det ena med progressiva glas och det andra med två olikfärgade glas. Ibland är det nog så att man skall läsa på om konstverket innan för att förstå hur knepigt och svårt det egentligen är att göra något unikt, kanske.

Det fanns förstås mycket mer. Lokalen, inte minst, inbjöd till att ta bilder ur olika vinklar.

Mest överväldigande var dock skulpturen eller skulpturerna ”The Matter of Time”. Nu skall man inte som fotonörd transponera det här till att ha något med slutartid att göra, i alla fall inte i första hand. Man skulle ju, som fotonörd, kunna tänka sig filmrullar som krullar sig och som man arrangerar på ett visst sätt, men det här var stålplåt säkert runt 25 mm tjock och tre – fyra meter hög i koncentriska, koniska delar.

Framåt eftermiddagen kände vi oss mätta. Så bilen trixades in i bilhissen med 200 mm:s marginaler här och där och överallt, och så vi kom upp ur underjorden.

Nu anträddes snabbaste vägen ner mot Torrevieja.  Vi såg vägskyltar som pekade mot Pamplona, Segovia, Zaragoza, Côrdoba och Toledo. I skymningen närmade vi oss Madrids förorter. Storstaden var inte lockande längre. Särskilt som beskrivningar angav att den förstördes mycket under inbördeskriget. En tankning i mörkret någonstans i inlandet med besök på ”servicios” blev en kort paus. Blåljus i natten på något ställe, och man passerade med varningsblinkers på för att uppmärksamma medtrafikanter att något oväntat fanns i vägkanten. Det började bli midnatt.  I sista rondellen till Torrevieja centrum stod några blåljusbilar och poliser vid en rondellavfart.  Med låg fart passerade vi genom och höll in mot vänsterfilen. På vänstersidan dök en mindre vit bil snabbt upp och körde om i rondellen! Marginalen var mindre än den i bilhissen, men det räckte. Har de spanska rondellerna blivit den nya tidens tjurfäktningsarena? Planformen är densamma!

878 km stannade trippmätaren på, och på morgonen den 6/11 gick vi ner till stranden. 25 oC i solen och runt 20 oC i vattnet.

Hemresan då? Det dröjer än tre veckor i skrivandets stund. Har åretruntdäck på för att klara reglerna i Tyskland, Danmark och Sverige, men den viktigaste regeln är att ta det lugnt.

Del 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7  finns här: Del 1del 2del 3del 4del 5del 6del 7

/MA  

Postat 2017-11-29 14:04 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Falkenberg - Torrevieja i en bättre begagnad Opel. Del 7 av 8. Biarritz - Bilbao

Regnet fortsatte in i Baskien. Landskapet blev förstås bra mycket bergigare. Inga U-dalar utan V-dalar som man inte alltid såg botten på. Skogsbeklädda bergsidor med en ganska konstant lutning. Småhusbebyggelsen antog lite av schweizisk arkitektur. Inte med joddlarbalkonger på gaveln men väldigt breda gavlar. Sadeltak med nocklängden kortare än husbredden. Flerfamiljshusen var stora block i kanske 8-10 våningar med rätt stereotypa fasader och stora takfötter både på långsida och på gavel. Fönstren placerade i band likadant i varje våning, lite öststat över det hela. Fick för mig att de påminde om sovjetstidens flerfamiljhus i Azerbadjan. Rätt eller fel? Inga bilder hanns med i regnig trafik. Det var fullt upp med att hålla rätt i filerna och att leta boende. Ett förslag var att ta något ut mot kusten men vi kom inte till skott. Så med GPS:en inställd på centrum hamnade vi där, intill Guggenheimmuséet och parkering under mark. Vi satsade först på att gå in på muséet men det var väldigt mycket folk. Jubileum. Det blev en promenad i centrum för att leta upp något mathak för att där sitta och boka boende.

Med mobilen blev det ingen uppståndelse men med Nikon FX kunde jag inte låta bli att peka och be om lov. Naturligtvis åkte en hand upp i fel sekund. Gubbarna tyckte att det var i sin ordning. Det hände ju något under barhänget!

Hotel Bilbao Plaza mitt i centrum, på gångavstånd till Guggenheimmuséet, hade ett sistaminuten- erbjudande med parkering. Vi högg på det. Någon kilometer att köra. Vid avtaget till hotellet stod en polispatrull och vinkade bort oss. Efter rundkörning stannade jag intill polismannen och visade upp GPS:en och frugans körinstruktioner i mobiltelefonen och förklarade att vi skulle till hotellet och någon annan väg fanns inte. Vi blev insläppta på gatan mot hotellet, men parkeringen! Parkeringen bestod i att köra ner i källaren en våning och sedan trixa in sig i en bilhiss och åka en våning ner i bilhissen. Trixa sig ut ur bilhissen och parkera. Kom mig aldrig för att ta upp kameran……

Incheckning och sedan ut på staden i regnmörkret.

Floden Nervion som rinner genom centrum, eller snarare som stadens centrumkärna är byggd kring, överbryggas av flera broar med lite annorlunda utformning. Snedkabelbro för biltrafik bågbro för gångtrafik och en svängd bro för biltrafik och så vanliga balk- och plattbroar.

Svängda bågbroar med hängstag på snedden är inte så vanligt. Finns en i Sassnitz också som inte går av för hackor. 

Handhållet i mörkret!

Muséebyggnaden tornade upp sig i mörkret.

Regnet tilltog så med blöta skor blev det nattdags. Morgondagen skall ägnas åt Guggenheim-muséet och så får vi se hur och när etappen mot Torrevieja startar. Skall vi ta en dag i Madrid på resan förbi?

Del 1, 2, 3, 4 , 5, 6 och 8 finns här: del 1del 2del 3del 4del 5, del 6, del 8.

/MA

Postat 2017-11-25 21:14 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Falkenberg - Torrevieja i en bättre begagnad Opel. Del 6 av 8. Morgon i Bordeaux med fika i Biarritz.

Vad gör man i Bordeaux en tidig lördagsmorgon? Halv åtta hinner klockan bli innan det blir fotoljus. Det logi vi hyrt en natt var ett rum i ett lägenhetshotell med matlagningsmöjligheter. Frukostingredienser hade vi inhandlat kvällen före och någon direkt matlagning var inte att tänka på. Det blir så mycket med städning för bara en natt! Frugan bidade tiden på hotellet. Gårdagens eftermiddag med fredagsrusningen i trafiken och kvällen hade fyllt frugans behov. Jag var nyfiken på staden, på miljön. Spårvagnslinjerna skulle testas liksom bärigheten på Ponte de Pierre.  

Köpte en spårvagnsbiljett för 1,6 € som var giltig på alla linjer i 90 minuter. Vagnen hann köra innan jag var klar med att få ut biljetten ur automaten. Biljetten kom ut i ett fack 50 cm över perrongplanet. Det dröjde ett tag innan jag upptäckte det. Följde Cours d´Alsace et Lorraine där linje A via Ponte de Pierre gick men blev inte synkroniserad med vagnens tider på hållplatserna. Kom ut på Pont de Pierre.

La Garonne med ett strömt lerbrunt färgat vatten. Sikt noll i det vattnet. Knallade ut på bron en bit och tog lite bilder. En skön känsla att stå i morgonljuset med en floddoft i luften på bron över Garonne i Bordeaux.

Påfallande många var ute och motionerade. Cyklistgäng, ensamma joggare, motionssällskap med flaggor vid samlingspunkten. En och annan hundmotionär också förstås.

Gick sedan tillbaka på västra stranden och ställde mig på hållplatsen Porte de Bourgogne för att invänta första bästa spårvagn. Staden började vakna så smått. Så kom en vagn på linje C. Jag hoppade på. Vilken sida man skulle stämpla biljetten på var inte självklart men en yngre man pekade och vände biljetten åt rätt håll. 

Jag klev av på Place de la Bourse. Åkte en hållplats alltså. Motionsgrupper med flaggspel och ledare med gula tröjor och adepter flockades runt fontänen.

Gick sedan genom centrala staden förbi katedralen och mot hotellet. En dag hade man med lätthet kunnat spendera på att gå omkring och insupa miljön. Till och med kunnat idka fågelskådning ut mot Garonnes utlopp i Atlanten.  Storstäder tröttar dock och i gatuplanet ser det faktiskt ganska lika ut efter ett tag.

Nu hägrade Baskien med Bilbao, men däremellan ligger Biarritz! Runt 10 embarkerade vi oss i Opeln på plan -4 och körde i en uppåtgående spiral till markplanet. Betydligt lugnare trafik på lördagsförmiddagen.

 Landskapet var synnerligen platt längs vägen söderut. Mycket planteringar med barrträd på båda sidor om vägen. Det började regna. En flock på 8 tranor passerade intill oss. De flög åt samma håll som vi färdades i bil.

En del tyckte nog det var svalt i Biarritz medan andra surfade som vanligt. Surfarna flöt i en skock i sina våtdräkter och väntade på vågen.  

Barfota surfare blandades med flanörer i täckjackor.  

Glasskaféets ordinarie kundkrets var inte så många den här dagen.

Kanske idkade några vanliga kunder Sisifosarbete i sanden?

Del 1, 2, 3, 4 och 5 finns här: del 1del 2del 3del 4, del 5del 7del 8.

/MA

  

Postat 2017-11-22 17:01 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Falkenberg - Torrevieja i en bättre begagnad Opel. Del 5 av 8. Grandval-Bordeaux.

Klockan 10  den 3/11 kom vi iväg från Grandval. Dimmolnen låg tätt i dalen men uppe på ca 1000 m höjd, (50 m över nattens boende) trängde solen igenom. Lavastrie skymtade i molnslöjorna     

 och en hornförsedd varelse betraktade mig nyfiket.

Kom osökt att tänka på Skäralid i Skåne och alla fotoexcursioner dit vår,sommar, höst och vinter. Miljön här var rätt så lik den i Skäralid.

I Pierrefort i departementet Cantal i regionen Auvergne-Rhône-Alpes, pågick ombyggnad av gatunätet. Har aldrig kört nerför en mer lutande gata än den som gick ner till korsningen av D990 och D265. Säkert 1:3 alltså runt 33%. De som stod och väntade på att köra upp, några yngre kvinnor gapade stort, bonden med sin slitna mindre lastbil bet ihop under hatten och körde om.      

Skulle vi hinna till Bordeaux innan kvällen? Dalgångarna låg i nord-sydlig riktning så vi tvärade över dalar som låg 600-700 m lägre än omgivande bergsplatåer.  Smala vägar där man knappt kunde mötas och som gick på ”skrådden” längs dalsidorna. Toppar en bra bit över 1000 m och däremellan gröna betesmarker.
GPS:en lurades oss en stund och vi svängde av något för tidigt ut på en smal väg upp på platån igen innan vi insåg misstaget. Fick nöjet att möta samma boskapstransport två gånger innan vi kom rätt. Väg D265 upphörde plötsligt för att bli D57. Inte konstigt att GPS:en missade. 

Mitt i den djupaste dalen i byn Brezon stannade vi för att njuta av anblicken av de branta dalsidorna säkert runt 700-800 m höga. Det som en gång varit kommunhus var stängt. En stenbyggnad i två våningar med höga fönster. Det andades gamla svartvita filmer i 50-talsmiljö. Det var tyst. Jag ställde mig nästan i vägkorsningen för trafiken var obefintlig. Plötsligt dyker det upp en gammal röd risig Peugot modell 1997 eller så och tvärnitar intill mig. Föraren i 60-årsåldern och arbetsklädd för arbete i ladugården hoppade ut och undrade om jag var vilse. Hans bil började rulla med förardörren öppen. I ögonvrån upptäckte han det och sprang ifatt den, kastade sig in och ryckte allt vad han förmådde i handbromsen. Bilen stannade mitt på vägen med motorn igång och han kom tillbaka med frågan om jag var vilse eller skulle någonstans:
– A Bordeaux, sa jag. Snabbt förklarade han att jag måste köra över bergskammen framför mig och sedan till Aurillac. Han pekade på dalsidan framför mig och hoppade sedan snabb in i den röda Peugoten och försvann i nerför backen.

I Raulhac hade det mesta av Cantalbergens högplatåer klingat av och vi stannade för en kopp kaffe.  

Aurillac var slutet på den lantliga miljön och det gick att ansluta till delar av motorvägsystemet mot Bordeaux. De krokiga och vackra vägarna i Parc des Volcans d´Auvergne blev ersatta av lite snabbare vägar.

Till Bordeaux kom vi precis lagom till fredagsrusningen i trafiken. Pont de Pierre över Garonne var inte längre en bro för biltrafik utan var enkom för spårvagnar. Boendet låg i de centrala delarna så naturligtvis trängdes vi med alla Bordeuaxbor igenom Porte de Bourgogne på Cours Victor Hugo och in i den halvgamla stadsbebyggelsen som mest består av tvåvåningshus med nästan varje gata enkelriktad. Att köra efter två olika GPS-instruktioner samtidigt går inte, insåg vi så småningom.  Boendet, Adagio Aparthotel på Rue Jean Renaud Dandicolle, hittade vi så småningom. Bilen kunde parkeras 4 våningar under mark.

Det centralt placerade hotellet inbjöd förstås till att gå in i centrum för att äta något.  Det blev pizzor på La Tagiatella, Promenade Saint Cathrine! Kanske att häda…!   

Hållplats Hôtel de Ville på bilden ovan såg spännande ut men spårvagnsåkningen fick vänta till morgondagen.

400 km ungefär blev dagens tripp!

Del 1, 2, 3, 4 , 6, 7 och 8  finns här: Del 1, del 2del 3del 4del 6del 7del 8.

/MA

Postat 2017-11-19 22:21 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Falkenberg - Torrevieja i en bättre begagnad Opel. Del 4 av 8. Besançon - Grandval

Alltså, efter motorvägarna skulle vi promenadåka västerut över Massif Central och bort mot Bordeaux. Från Besançon gick färden i floden Doubs dalgång. Lummigt och frodigt med en kanal parallellt med floden.  Mindre byar med ett och annat mathak och enklare hantverksservice passerades eller kördes igenom snarare. Den gamla bebyggelsen på ömse sidor om vägen bestod av stenbyggnader i olika stadier av förfall nästan eller olika stadier av underhåll snarare. På kartan fanns Dole som första större tätort längs vägen. Dole är Pasteures födelseort. Pasteuriserad mjölk räddade många från TBC. Även Dole hade en medeltida stadskärna. I sista rondellen före infarten till de trånga, knappt enfiliga, gatorna tog jag 3:e avfarten ur rondellen det vill säga tog av till vänster och över floden Doubs. Fina parkanläggningar och strövområden med den gamla stadskärnan som tornade upp sig på andra sidan floden. 

Även här speglade sig bebyggelsen i floden men kanske inte så pretentiöst som kommunadminstrationen i Besançon. 

Nu är det en bit att åka för att komma till Massif Central så vi anslöt snart till motorvägssystemet igen. Nästa hållpunkt blev Lyon och att korsa Rhone-dalen. På en rastplats vid motorvägen före Lyon prickade vi in Le Puy en Velay som fortsättning efter Lyon.  

Le Puy en Velay är också det ett världsarv. Härifrån startar pilgrimsleden till Santiago de Campostela. Spektakulära kyrkor på bergstoppar, (kan en kyrka vara spektakulär?) och Maria-statyer i jätteformat även de på höga bergstoppar runt 100 m över staden. En fantastik syn att se dessa symboler och byggnader högt över staden. Småstäderna här runt omkring minskar i antalet invånare. Le Puy en Velay har minskat med en tredjel på tio år. Urbanisering kan inte motverkas av världsarv, kanske just därför.

Det började bli kuperat och grönt i landskapet. Extensivt jordbruk det vill säga boskapsskötsel dominerade. Att möta en boskapstransport på smal väg var nervpåfrestande.

Runt omkring Saint Flour ytterligare 60-70 km västerut såg det ut att finns många boenden att välja på. Någon timme kvar till mörkrets inbrott så bestämde vi oss för ett boende i Lavastrie, Grandval, ca 16 km väster om Saint Flour. Inte heller det lätt att hitta. Vi var verkligen ute på landet. Informationen om boendet var att det var lämpligt för fritidsfiskare och att de hade bra mat. Vi körde förstås förbi den oupplysta skylten och några hundra meter ner i en djup dal. Det var kolsvart. Vi ringde till boendet. Stället hette Le Grand Val och värdinnan pratade endast franska. Det blev mycket ”ääähhmhm” för att ställa om till en rudimentär franska som inte övats på årtionden. Till slut kom hon och hämtade oss, det vill säga hon körde före oss in till boendet, ett stort souterränghus. Ett kombinerat privat boende med rum på övervåningen, tredje om jag inte minns fel.  Mellanvåningen innehöll matsal och ett rejält kök. Klockan åtta serverades middag.  Det blev den mest minnesvärda middag jag ätit på år och dag. I ett sällskap på 10 personer serverades en 4–rätters middag gjord på lokala råvaror och lokala recept i det lokala köket. Därtill en aperitif, rödvin, dessertvin, ostbricka, en matsmältare och en skål med värdinnan. Körsträckan denna dag blev 520 km. Livremmen behövde bli längre ja kanske inte 520 km men 107 cm i alla fall. Fick släppa lite på livremmen.

Morgonen efter blev lång och lugn.

Del 1, 2, 3, 5 , 6, 7 och 8  finns här: del 1del 2del 3del 5del 6del 7del 8.

/MA

Postat 2017-11-17 21:25 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 Nästa 
Instagram


Free counters!

Innehållskategorier

  • Intresse - Arkitektur
  • Intresse - Landskap
  • Intresse - Natur
  • Intresse - Reportage / Situation
  • Intresse - Resefoto
  • Intresse - Svart-vitt