Vimmel och vardag Mingle and monday

Reflektioner, mest vardagliga, genom en glugg. Inlägg när andan faller på

Puttekulepotatis

(Försökte med handhållen fokusstapling på de här små, men det krävde fler än de 10 bilder jag tog och mycket handpåläggning med ett mediokert resultat). 

— Men det begriper ni väl! Ta upp potatis nu kan ju inte bli annat än ett fiasko! Dessutom är de ju vildvuxna och rester från förra årets skörd. Ett under att de överhuvudtaget kommit så här långt.

— Men blev de inte mer? Vad gör vi nu?

— Men inte räcker det till middagen ens för en person!

— Men de är ju inte kloka! Sitta här och snacka om potatis! Jag skulle kunna göra mig till hund för ett ben. 

PS För er som inte vet vad en puttekula är så är det ett lekredskap, en sfär, med cirka 10-15 mm i diameter av finbetong, (stenkula) som man skulle "putta" på tennsoldater eller små pyramider av puttekulor. De kulor som puttades blev vinsten tills föremålet som sattes upp träffades och föll. Nästa "man", för det var pojkar mestadels, (vinnaren) satte upp sitt mål för prickkastning eller "prickputtning". Den som gick hem med flest kulor hade vunnit, eller ja, släpade hem kulsäcken till sig och sitt. DS 

Postat 2020-05-30 18:39 | Läst 593 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Jubileum

Strävan uppåt?

Insåg vid en kontroll av medlemsterminerna att jag till dags dato (plus en månad och några dagar) varit medlem i detta illustra sällskap i tio år. Inte betalande medlem i början emellertid. Har det hänt något under dessa tio år? Jag menar nu fotografiskt för min personliga del. 
Jovars, om jag får säga det själv. För två år sedan gick jag över från att vara vänsterögd till att vara högerögd, men bara då jag använde Fuji X-E3.  Att vara vänsterögd med den innebar att näsan trycktes mot kamerans lilla skärm på baksidan och man kan bli rödnäst för mindre. Även om jag är född östgöte så har jag inte utrustats med uppnäsa vilket hade gett en jämnare kontaktyta. Dock hade skärmen blivit kladdigare och numera kan den typen av kladd kanske vara dödlig, för andra, kanske. Ingen vet säkert. Munskydd hade nog kanske hjälpt men kanske ändå inte, ändå. Förmodligen.

Ta nya tag?

Känner nu en tacksamhet över att både fädernet och mödernets ursprung inte var rent östgötsk. Med en uppnäsa i Halland hade det regnat in hela hösten.

Eller bygga om?

Bilderna då? Har de förändrats? Svårt med distansen till egna bilder och fotografisk distansering är inte detsamma som ett Corona-avstånd: Det vill säga ca 2 meter. (Ett bra betraktningsavstånd för lite större bilder). Entusiasmen över det lättillgängliga digitala konceptet jämfört med det analoga har nog övergått till mera intresse för bildens innehåll och stundens tillfälle. Det vackra och fina (ur subjektiv synpunkt) har fått ge vika för vardag som i och för sig kan vara vacker. Visst faller man ibland för vykortsmotiven: Solnedgångar, vackra blommor, fantastiska utsikter, arkitektur mm det måste erkännas. Men snapshot utgör en stor del inser jag. Stundens ingivelse är dominant i den miljön man befinner sig i vid varje tillfälle. Det är inte så ofta jag söker mig tillbaka till en miljö för att ta den där bilden jag tänkte ta förra gången, men som inte blev av. Även om det händer. 

Blivande fotostudio?

Kan nog betraktas som en allround figur i sådana här sammanhang. Kolla in Stephen Shore's bilder! Mycket Lars Tunbjörk över dem men från en annorlunda tid och ett annorlunda land. (Inte Instagramkontot, det är inte så mycket att hänga i julgranen utan boken ”Uncommen places” ).

/MA

Postat 2020-05-22 18:04 | Läst 692 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Mellan häggmispel och syrenknopp

Det minskade tempot, följden av tidens globala ofrivilliga paus, hjälper till att se. Man kan inte undgå att fängslas av kraften i årstidsförändringarna som pågår utan vår medverkan. Åtminstone delvis. 

Tid att se. Tid att sakna. Tid att göra. Tid att tänka. Tid att öva? Tid att vara. Livet blir intensivare när insikten om ändligheten har blivit en viral följetong i media. Journalister med relativ kort livserfarenhet ställer infantila frågor till den allvetande kunskapen. 

"Hur långt avstånd måste man EGENTLIGEN hålla? Armlängds? Men man har olika armlängder? Det märks när man köper en skjorta! Kan man vara 51 stycken? Varför är gränsen just 50? Hur länge måste vi hålla på med den här distanseringen? Får det här effekt på ekonomin?"

Inga koncisa svar! Svävande bedömningar grundade på intuition och modeller på verkligheten och en underliggande ambition att inte skrämmas. För mycket. Sitt lugnt i båten! Det är nog snart över vad vi kan se, men det kommer att ta tid. Vi får se tiden an! Det får inte bli panik även om det är det och är det det så skall vi inte låtsas om det. Det blir lugnast så.

Kommunala vårdansvariga som mörkar för att inte lägesbilden skall bli negativ medan den allvetande kunskapen hävdar att Sverige minsann rapporterar sanningsenligt jämfört med grannländerna .

Hugaligen sådan såpa.

Men en bild är sann? I alla fall delvis. Det vill säga från början vid tagningsögonblicket om man nu inte har arrangerat en scen. Tar man bort några kvistar som skymmer motivet på ett osnyggt sätt är den arrangerad. Eller?

Har sanningen någon betydelse eller är det bara vår uppfattning om sanningen som har betydelse.   

Det blir mycket användning för teleobjektiven nu för att hålla avstånden.

/MA  

Postat 2020-05-06 09:28 | Läst 727 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera