Vimmel och vardag Mingle and monday

Reflektioner, mest vardagliga, genom en glugg. Inlägg när andan faller på

Adapter med Nikon D-objektiv

Gott om sittplatser så här års.

Det är ju som bekant svagt dagsljus sent på höstkanten. Nikkor 50/1,8-D fick bli anslutet till adaptern i hopp om mera ljus till sensorn. Ett objektiv som fått ta stryk under en skidresa till Livigno för några år sedan. Utförsåkning har ju den baksidan att man faller när man minst anar det. Hade glömt färgmarkeringarna på höger- och vänsterskida och dessvärre också att objektivet låg i ryggsäcken. Vilket ställde till det innan jag insåg misstaget. Kände något hårt i ryggen mellan mig och snön och när jag föll med ryggsäcken före. Flera gånger. Det var 50/1,8 som kändes. Nu vet jag inte hur 70-300/4,5-5,6 känns, men det hoppas jag att jag slipper. Befarade att det blev oanvändbart men hade inte hjärta att göra mig av med det.

Nu visar det sig att det inte var så farligt. (Den som spar han har). Och ryggen har hunnit rehabilitera sig på de här fem åren och faktiskt verkar objektivet också ha rehabiliterat sig. Kan inte säga att jag ser någon påverkan. 

Det går utför, men det blir snart bättre.... 

Med D-objektiven finns det två möjligheter att ställa in bländare.

1: Låta adaptern ställa bländaren i max-läge och sedan använda objektivets bländarring.

2: Ställa objektivets bländarring i min-läge och sedan ställa in bländaren med adapterns vred. Den metoden blir en steglös inställning vilket kan vara ”kul” som omväxling. Man vet dock inte vilket bländarvärde man har ställt in, men skärpedjupet går det att se med ”focus peaking”. Att se skärpedjupet är ju mer intressant än att veta bländarvärdet. Å andra sidan är det en kort steglös vridning mellan max och min, som känns lite väl kort. Det går för fort, tycker jag. Så jag föredrar metod 1, men filmar man kan det vara smidigt med steglös justering av bländaren.

Exceptionellt rundslipade stenar och tillråga på allt är det två i exakt samma storlek! Häpnadsväckande, eller är det stenliknande flöten, kanske flötesliknande stenar?

En egenhet är att det går att vrida fokusinställningen bortom oändligheten! Fantastiskt! Mycket intressant på min ära! Är det så att optiken (med en bra sensor) kan ge oss det existensiella svaret på vad som döljer sig där bortom oändligheten? Kan vi se vad som finns där borta?

Det jag hitintills kan rapportera är nedslående: En suddighet utan skärpedjup. Kanske är det en fråga om ljus även det?

För en del är frågan inaktuell. Lågvatten, en höststorm eller svält kan vara svaret.

Storskarvens död är någon annans glädje. Det finns de som menar att skarven är anledningen till minskad fisktillgång. 

En skalp från de halländska indiankrigen? En del påstår att fynden av flintabollar på hallandskusten är rester från förlista koggars barlast. Kan det vara inlandsisens CO2-fria transport?

Återstår vad G-objektiven kan se.

/MA

PS Adapatern är gjord för att sätta Nikonobjektiv med F-fattning på Fujikamerahus med X-fattning. Det är en Fuji X-E3 som är kamerahus. DS

Postat 2019-12-01 13:12 | Läst 1035 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera