Glömt i sand

Arkeologiska fynd görs där man minst anar det. I Korshamn, södra delen av Morups Tånge, som är en bra skådarlokal för vadare, mås, trut, gäss och någon rovfågel, har det gjorts ett spännande fynd. Många är vi som noterat någon enstaka träpåle som stuckit upp ur bottnen vid lågvatten, en bit ut från stranden och tänkt att: Ja, ja någon påle som en kustfiskare/bonde slagit ner för att förtöja båten. I höstas gjorde så marinarkeologer en riktig undersökning. Det visade sig vara rester från ett båtvrak från 1100-talet! Traktens folk har länge pratat om att det legat något i sanden i Korshamn men det har inte blivit mera än prat. Snack i nästan tusen år!

På land upptäcks ofta odlingsrösen vid skogsavverkning. Övertorvade men lätt igenkända och runt omkring ligger fornåkrar eller oftast åkerlappar från några århundranden tillbaka. Skogsavverkarna måste undvika att köra över och skada dem med sin maskiner.

Samma finns utefter kusten men med havets förutsättningar.
Inte upptäckta på samma sätt men de är spår efter ”kustbruk”. Svårt att säga när den första stenraden lades, men de har bättrats på under åren. Och så här, på kvällskvisten, blir det mer synligt.

Rester av en svunnen närtid finns också här och var. Stugföreningen har inte hunnit plocka upp landgångarna än. Snacket går att det ligger något kvar i sanddynerna och påtryckningar förekommer vissa år att daglediga eller dylika skulle kunna ta upp landgångarna. Det pratas om upptagningen under hösten, men det är inte alltid säkert att det blir gjort. På något ställe finns det flera lager. En dendrokronologisk analys skulle nog visa att virket är avverkat under 2000-talet.

Det som glöms i sand
kommer fram ibland.

/MA

Att odla, är det konst? ”A Farmers Effort”

Likt Berlins riksdagshus, en gång, är träden insvepta i textil, men bara delvis för att vara korrekt. Blev odlarens vedermödor till konst? Dennes hustru blev dock synnerligen oroad när det blev ett fotostopp intill vägen, men hon insåg att det faktiskt mer liknade en konstinstallation än en förflugen fiberduk. Odling är i alla fall kultur och den korta resan blev en kul tur.

Nog för att vinddrivna trasor, plastpåsar mest, brukar sitta i vresrosbuskagen efter stormarna nere vid havet, men det här är i en helt annan skala. (”Brukar” är kanske att ta i, men det brukar irritera när man får syn på fenomenet). Det fanns något olycksbådande över synen En upplevelse så god som någon.

Kanske är den här typen av företeelse gångbar i tiden: Utomhusutställningar, lätt att hålla avstånd och uppstår som en sorts vinddrivna mobila utställningar. Såg nu att Wanås Konst i Skåne har ett nytt konstverk: ”A Laundry Fields” som mycket påminner om trasor i träden. Kanske skulle detta ha hetat:”A Farmers Effort”.

I skrivandets stund är det som odlats upplockat liksom trasorna i träden.

/MA

Offer för det inre trycket

Här small det! ”En så’n j***a smäll”, som Dynamitharry skulle uttryckt det.

Nu blev det inte så bokstavligt i söndags. Norrvikens trädgårdar har lockat under våren och nu tyckte vi att det var dags. Utomhus och inte så mycket folk, kanske. Låg smittorisk? Nåväl. Bilköer genom Båstad. Parkeringen för tennisstadion var däremot ganska tom, men fullt på parkeringen för Norrvikens trädgårdar och kö vid entrén. Tveksamma avstånd och stora sällskap. Dessutom bara 10% i pensionärsrabatt! Så vi avstod. Vid Hovs hallar var det likadant. Parkeringen full liksom restaurangen. (Kollade inte om gästerna var fulla). Kommer det en rekyl på det här?

Vi tog av mot Vråen och Ingelstorps strand istället. I den lilla hamnen, Norrebro hamn, har det under 1800-talet varit ett varv för skonerter på upp till 200 ton. Det kan man inte tro nu med alla småbåtar i hamnen. Rester av pålarbeten och stapelbäddar kan ses vid lågvatten och klar sikt, men nu blåste det mest.

Ringön, ön med stora stålöglor i berget på ett grund en bit ut kunde inte heller ses. Ringön användes för att med hjälp av rep genom öglorna dra båtarna av stapelbädden. 

Glest med folk så fika intogs utanför Ljugarboden. I Ljugarboden var det förberett för födelsedagskalas.

På hemresan kom tanken att bada på Skummeslövsstrand. Egendomligt det här med att ta bilen ut på stranden. Stranden är lång och bred. Sveriges längsta skall det vara. Så det finns kanske en viss anledning. Någon tyckte att det borde förbjudas och anmälde sig själv för brott mot terrängkörningslagen för att få det prövat juridiskt. Han blev frikänd.

PS Det är populärt att hyra kanin i våra trakter. Har en under friggeboden. Den går att hyra, kaninen alltså. Men den som hyr får själv sköta om den. Själv är jag skeptisk. Trodde att ”bunnies” inte var ”pk” längre. DS

Näej, solnedgångar är alldeles för banalt!

Såg någon i något sammanhang, fotokurs eller dylikt, som påpekade att ingen blir berömd fotograf på att fotografera solnedgångar. Kanske var det på Instagram som man räknat antalet bilder på solnedgångar. 252,8 miljoner bilder är taggade med #sunset.  Populärt motiv uppenbarligen. Ett bra sätt att bli inkognito genom att hålla sig till det motivet enbart? 

Alla vill ju inte bli uppmärksammade utan håller sig gärna ute i kulisserna med subversiv fotografisk verksamhet! Nej, inte troligt att det handlar om det.

Brukar ta en kvällspromenad utefter havsstranden och strandängarna runt 22-tiden. När solen går ned så här års. Kallfronter brukar föra med sig dramatiska himlar. Fotogeniska. Understundom kan gräshoppsångare surra i våtmarken som bildats av utloppet till dikesföreningen av anno 1962.

Spår av mänsklig närvaro finns överallt. Till och med om man bortser från plastskräpet. Andra veckan i juli är en av semesterveckorna av tradition, men en del jobbar. De hårda vindarna senaste veckan på gott och väl stormstyrka i byarna har drivit in stora mängder av tång på badstranden. Och faktiskt: Bönderna hämtar det! Även det enligt traditionen. 

Har Lucy, Australopithecus afarensis, varit här? Eller är det en vanlig Homo Sapiens med storlek 37 på högerfoten? Om vänsterfoten vet vi inget. Om den ens finns.

Några har slagit läger efter dagsetapper på cykel och sitter med spritköket igång och tittar på....

och en del vill gå barfota hem efter kvällsbadet. Och förresten, vem vill ha plastskor mitt i sommaren?

— Nej solnedgångar är inget för oss! Vargen lurar i dunklet och en gammal sättpotatis att knapra på i skymningen lugnar nerverna.

Många drömmar tog säkert form så här dags före bruket av mobilfånen. Drömmen om många gillande har nog tagit över. Men man är i alla fall två!

/MA

Goa gubbar och format

Nu menar jag inte göteborgare av hankön i övre medelåldern, utan på säsongens gubbar. 

Till sommaren hör självplock. Inte pojksporten att palla äpplen och päron, men att utnyttja möjligheterna att skörda andras odlarmödor genom att mot betalning plocka till sig bär, grönsaker och rotfrukter. Mellanleden elimineras och resultatet hamnar från ”kvist/jord” nästan direkt i magen. Hyfsat energieffektivt och näringsrikt. 

Alltid finns det omständigheter som påverkar tillgången. Regnig sommar, kall vår, het sommar, långsam mognad eller allt på en gång. 

Men marknaden anpassar sig och fenomenet blir ett inslag i sommarnöjenas utbud.

En korts stunds arbete och dagens skörd är bärgad.

Tidens ofrivilliga lägre tempo i Coronaskuggan och gör att man börjar komma ikapp planerna. Plocka gubbar  känns inte som tidsspillan. Men än är det mycket kvar.

Har haft X-E3:an inställd på 16:9 formatet ett tag. Det blir "stabila bilder". Även hastigt påkomna snapshots ger med automatik en stabilare känsla än 3:2. Sensorn brukar ju vara 3:2. Med 16:9 utnyttjas inte alla pixlar! En snabbinställning för att skifta mellan formaten i tagningsögonblicket skulle eliminera beskärningsmomentet. Men 16:9 på höjden blir ogörligt på en vanlig bildskärm. I många mindre fototävlingar förordas liggande format. Mycket enklare att hantera, men mister man inte lite av möjlig bildupplevelse?

/MA