Fotoexkursion (del 9)

Denna exkursion avviker något från de övriga. Den som är pigg på något nytt skall titta på det här inlägget. Den som är känslig för förändringar kanske ska sluta läsa här. Avvikelsen består i att denna exkursion företogs i Västsverige och inte som brukligt på Öland. (Del 10 kommer från Öland men inte förrän i juni). Farhågor om en ny torrsommar fanns där i mannamun och även i kvinnomun för att inte säga folkmun. Ja då hade det blivit två torrsomrar i rad, är väl det lakoniska svaret. Så kom då regnet som slutade successivt på torsdags eftermiddagen förra veckan. En inplanerad aktivitet med fotosession vid Sumpafallen i Högvadsån var på väg att gå om intet. I rätt tid infann sig uppehållet, men det var mörkt. Nja dunkelt, kanske är rätt uttryck. Nere i ådalen med omgivande grönska i form av bokskog blir det inte så mycket ljus. Skam den som ger sig!

Men med en hyfsad sensor och stativ duger det, lite mörkt men det var ont om ljus. 1/400, bl 8 och ISO 1250.  Svårt med en minimalistisk ambition i den här miljön.

0,5 s bl 18 ISO 100. Inte fullt så dunkelt som i föregående bild.

En kvarn har det naturligtvis funnits här. Det finns inte mycket kvar. Stenen i murarna har nog använts till andra byggnader. Några rester av ett kvarnhjul eller kvarnsten finns inte heller.

Det växer en rar växt i den här miljön: Kungsbräken eller safsa som den också heter. En ormbunksväxt som är fullt utvecklad längre fram på sommaren. I början på maj har den inte hunnit så långt.

Någon lax syntes inte till även om det är ett biflöde till Ätran. Tröttnar man på forsarnas brus kan man åka till Ullared och handla för några laxar. 

Även om det var lite dunkelt så gick det utmärkt att grilla korv. Det finns ved under tak och en bra eldstad och vatten finns det att släcka glöden med.

Fotoexkursion (del 8)

/MA

Hon fyllde tre år

och höll upp tre små fingrar. Samma födelsedag som kungen. Och vad passar väl bättre än en prinsesstårta.

— Drottningtårta, sa hon när hon kände hallonsmaken i fyllningen.

Det stora kalaset blir med syrran lite senare i maj.

/MA

Tidsmarkör

Mjellby konstmuseum i Halmstad har en pågående utställning med Birgit Ståhl-Nybergs målningar, (förutom Hallands vårsalong). Vi, jag och frugan, besökte den i söndags.

Hennes bilder, målningar, gav en påtaglig känsla av samhällsklimatet och politiska strömningar under sent 60-tal och tidigt 70-tal. En känsla som bara de som var med då kan känna igen. Lite nostalgi finns ju i känslan förstås. Vi var unga då, i slutet av 60-talet och början på 70-talet. Målningsstilen påminner lite om stilen i propagandaaffischerna till Sovjets femårsplaner. Vi kunde känna den tidens stämning som präglades av ett socialistiskt Sverige. Ett samhälle med outtalad konsensus. ”Bara så här långt från Sovjet”, som en amerikansk taxichaufför påpekade vid ett besök "over there" och höll upp tummen och pekfingret. 

Helt annorlunda än de stämningar som präglar dagens Sverige. Åtminstone är det den bilden som ges och man får: Ett samhälle i dissonans. Eller är det ett exempel på social, religiös och ekonomisk diversitet utan intresse av konformitet. Ett individuellt tillstånd utan kollektiv sammanhållning annat än gruppvis? Märkligt hur en del konstnärer förmår att spegla sin tid medvetet och omedvetet. I det här fallet var det medvetet. Vad blir denna tids bildmarkörer?

Den strida floden av digitala bilder? Populismen som utmanar ett häpet och yrvaket etablissemang? Är den här tiden så konform så att den kan skildras på ett övergripande sätt? Har kalejdoskopet bara blivit än mer synligt och fått några facetter till i åsiktskakafonin? 

På landet några hundra meter från havet märker man inte av allt det som sägs i media. Så det kan ju vara en ren villfarelse. Men salladen har spirat i odlingslådorna. Därom behöver man inte tvivla. En tidsmarkör så gott som någon.

/MA

Tid att så

Det blev lite senare i år än andra år, men har nu sått dill och sallad. I år får salladen och dillen växa i blomlådor. Två lådor vardera som kan ge två skördar eller rent av tre innan solen behagar gå ner för tidigt och upp för sent. Enkelt att så om under säsongen och kunna skörda löpande. 

Pallkragarna får hysa bönor, ärtor och rotfrukter samt inte minst vitlökarna. De har redan spirat. De sattes i höstas.

Förodling av tomater i år fick en sen start. Risk att det blir syltning av gröna tomater om inte september blir en solig månad. 

Ringvält är inte nödvändigt i pallkragarna som tur är. Det räcker med spade, grep och kratta. Å andra sidan räcker inte odlingen till en familj under ett år, men det är ett nöje.

Potatisen får groddas lite till. 

Skönt med prylar som funkar! Alla bilderna är tagna med ett 70-300 mm. Större användningsområde än man kan tro. Det går nästan att odla med den!

/MA

Från Saint-Jean-de-Losne via turistfällan Colmar till Göttingen.

Huset där vi fått logi var från 1746. Det blev inte förstört under kriget sa värdinnan, eller sa hon krigen? Brofästet över floden hade kanske varit en hållpunkt. Från vilket håll? Alla håll förmodligen. Huset var renoverat förstås och vårt rum var nyast. Utsikten mot en bakgård med en nästan överblommad magnolia i början på april gav lite 50-talsvibbar. Ett gammalt vagnslider med port var utgången ut mot baksidan. Huvudingången var direkt ut på huvudgatan.

Mot grannfastigheten fanns stora dörrar som verkade leda till en sal eller dylikt.

Men det var ingen sal bakom dörrarna. Det var garderobsdörrar från mitten av 1800-talet.

Frukostsällskapet som kom från Paris skulle återvända dit då väderprognoserna angav ruskväder i Europa. Värdinnan serverade hemgjort marmelad men jag lyckades inte gissa vad den var gjord av. Kvitten visade det sig vara. Ser ut som jätteäpplen som inte kan ätas färska men passar bra till marmelad och gelé samt inte minst vin. 

Men det var inte för ruskvädret eller oförmågan att känna igen smaken av kvitten som kosan ställdes till Colmar i Alsace: Det var Colmars stadsbebyggelse med mycket korsvirkeshus.

Och korsvirkeshus fanns det. Förberedelserna för påskfirandet pågick intensivt och känslan av kraftigt marknadsföring för att locka turister var påfallande. Resan gick snabbt över gränsen till Tyskland och till en liten oansenlig stad, Endingen am Ka där lunch kunde vara lämplig att inta. Alla orterna runt omkring hade tillägget am Ka. Det tog lite tid innan vi kunde tolka det rätt: am Kaiserstuhl. Och det var inte det man kunde tro: En kejsartron. Staden låg på kanten av ett gammalt vulkanområde som hette Kaiserstuhl. 

Naturligtvis fanns här ett Stadttor och flera Weingut.

Lunch på Zum Alten Wagenmann. Sedan gällde det att "avverka" milen upp genom Tyskland och hem. 

Sista anhalten och övernattningen blev strax norr om Göttingen. Ett familjehotell som hade en kinesisk grupp som gäster. De fick prova på tyska dumplings, alltså knödel. Till det så serverades förstås snaps.

/MA