Landskap, vetskap, släktskap, boskap och baldersbrå

Gjorde ett avrundat slut på verksamheten inför långledigheten och gick ut till bilen. Vi kryssade genom landskapet på väg hemåt delvis lite planlöst när vi avvek från den inslagna geocachingturen och genade ner mot Ätradalen. Sydvästra Älvsborg och nordöstra Falkenbergs kommun är något av en geografisk bakficka, i alla fall för mig, regnrikt, skogrikt men inte folkrikt. För några århundraden sedan var det gränsbygder med allt vad det innebär av kommers, politiskt rävspel och militärstrategiska punkter. Ätran med biflöden var bra transportleder i båda riktningarna.    

Så passerar vi förbi en kyrkby och omedelbart såg jag att det är något bekant över vyn. 

Jag insåg snabbt att här var jag i slutet på 50-talet och hälsade på släktingar. Det saknades dock något för den fullständiga orienteringen: Den stora skolbyggnaden av trä var riven blev jag upplyst om av en dam som bedrev kombinerat kafé och smyckesförsäljning. Smyckena var ringar gjorda av gamla kaffeskedar i nysilver. Lite annorlunda återvinning än vad man är van vid.

Släktingarna då, de som var föremål för besöket i slutet på 50-talet? Ja de hade förstås gått ur tiden. 

 Det lite överraskande nostalgianfallet byttes raskt till ett humoristiskt inslag. Blängande boskap med nästintill identiska teckningar i pälsen betade i duggregnet på markerna intill ån. Klonade?

Längre ner utefter Ätran ner mot kustlandet byts det extensiva jordbruket på steniga marker ut mot intensivt jordbruk och sjöbrisen flyttar regnet 15 km in mot land.

Inte mycket boskap där inte men desto mer brödsäd på åkrarna.

Baldersbrå är ett gissel till ogräs och har blivit de övergivna åkrarnas herre men som enskilda plantor har de en plats. Uppkäftigheten går inte att ta miste på.

/MA

...och allt är bara en slump med en gigantisk vätebomb i bakgrunden..

Jag hade tillfället att flanera omkring i det gröna i det varma vädret nu i veckan eller rättare sagt, jag har tagit mig den tiden de senaste två dagarna. Ett besök i fågelmarkerna i södra Hornborga och en långsam transport längs Billingens västra sida med 80 % procent av träden i blom!

Vägen ut till Almeö har utsikt mot Ytterberg och gården Stommen. Almeö är en halvö som sticker ut i sjöns södra del liksom även Ytterberg. Innan restaureringen av Hornborgasjön kunde man ha en kanot där. Att paddla i kanalerna omgiven av en tätt vass var en säregen upplevelse.  

Järnbron som den kallas är en bra utsiktsplats om man inte vill ta sig ut ända till Almeö. Det gick faktisk ångbåtstrafik i Hornborgasjön en gång i tiden. Sjön var grund redan då så båten kunde inte lägga till mot torr mark vid Almeö utan så kallade konkare fick bära folk sista biten från båten till torr mark. En nästan otänkbar tanke att de har funnits ångbåtstrafik i sjön men det var ett småskaligare samhälle med ett småskaligt behov av infrastruktur. På östra sidan om sjön fanns en smalspårig järnvägslinje med Varnhem som en stor järnvägsknut.

Stigen ut till Almeö följer den gamla åfåran. Grågäss med gässlingar håller till på starrmaderna och gräsytorna så det är inte störningsfritt även om det är tillåtet.

 Även med ett kortare teleobjektiv går det att få en hyfsat bra bild av gulärlorna. 

Vinodling utanför knuten! Ja alltså inte vinrankor men väl maskrosor. Det blir ett bra vin av maskrosblommor och vinet får en fantastisk färg.

Billingens västra sluttningar är en säregen fond till sjön.

Morska ladusvalor låter sig inte skrämmas av besökare på Fågeludden. Här är deras domäner, åtminstone när det gäller att sitta på en tråd.

Vinbärsfuks är kanske för stor för en ladusvala. Så surrandet i luften lockar nog mer en svala än färggranna fjärilar.

Fårbete i något som nästan liknar olivlundar.

Det kan knappast vara slumpen. Strålningsvärmen från vätefusionen gör att det blir vår!

Vädret är kanske något mer slumpartat men orkidéerna väntar till rätt tid för blomning.

Toppmurklan, jag tror det är en sådan, står ensam i "blomning" bland orkidéplantor.

/MA

Vårdimma

Skönt med dimma! Man kan inte se längre än vad man kan ta in samtidigt. Färre intryck och en spänning i vad som döljer sig.

/MA

Grå vinter - på gränsen

Efter en bröllopsfest i norra Värmland tog vi vägen över Norge  

men vi tankade först. Grannfastigheten skyltade med "same but different" och färden gick vidare

över en isfri Klarälv och mot gränsen.

Inte en själ syntes till vid gränsövergången, förutom vi. Varken tullpersonal, inbyggare eller invandrare syntes till.

/MA

Blå vinter

På 1500 m höjd och däromkring blir syresättningen för låg för att man skall uppfatta färger rätt men kamerans sensor behöver inte syre, bara lite ström för att registrera en bild. Vitbalansen kan förstås göra en del men en okulärt kontrollerad autoinställning på havsnivå borde visa rätt eller påverkas även den av en tunnare atmosfär? Vykortsbilder blev det i alla fall. 

Så här såg det i mina ögon. Ett ensamt lärkträd gör ingen skog.

Blått och vackert var det i alpdalarna.

Snö så det räckte till. Det fanns bara en väg ut ur byn. Två var stängda på grund av snömängden. Inga St. Bernardshundar men däremot ilskna byrackor som hoppade ut från skottade gångar från fastigheterna. Kom mig inte för att ta en bild av dem......hundarna alltså....

Det som inte var översnöat var insnöat.

Idylliskt men snöskottning på taken var en försiktighetsåtgärd.

De blå fönsterkarmarna lyste på den gråa stenfasaden. Vad som dolde sig bakom påbyggnaden fick jag aldrig klart för mig. Det ser ju ut som någon form av dass men det kunde vara någon sorts kallskafferi också.

/MA