Mina damer och herrar samt alla övriga!

För första gången i Vimmel och Vardags historia presenterar VoV i Fotosidans manege panoramor. Lightroom fick jobba! Första försöken med att slå ihop 15 bilder blev för mycket. Efter 8 timmar intensivt processande hade inte sammanfogningen lyckats och processen avbröts. Summan av RAW-filerna var kanske för stor och panoramat hade blivit runt 40000x4400 pixlar. Dagen efter stod datorn och tuggade efter omstart och började med en checkdisk-process som inte heller den ville ta slut. Befarade att datorn också var slut. (Råkade komma åt WiFi-knappen så jag kom inte ut på nätet som vanligt).

Men ett nytt försök med 7 bilder som mest gav resultat efter ca 2 timmars process. Totalt ca 330-graders högervarv. Cirka 150 till 170 grader i varje del. Bilderna blev ca 19000x3300 pixlar i dng-format efter nödvändig beskärning i höjdled. För bloggen är de exporterade med längsta sidan 2048 pixlar. Jag skall väl också tillägga att det var cylindrisk projektion. Vad är det på bilderna då?

Det semi-arida landskapet i östra Spanien med rester av mandelträdsodling! Konstbevattning är här ett måste. Många odlingsterrasser ligger outnyttjade, en del sedan romartiden. Byn som ligger på andra sidan kullen till höger lyckades på 1960-talet hitta en källa som gjorde att man kunde ha mer än en fontän bland bebyggelsen. Vattnet fick man sedan bära hem till bostaden. Distribution till husen skedde först några årtionden senare. Det är ju inte så länge sedan......

Den prognostiserade temperaturökningen vi står inför innebär att mer vattenånga kan bäras i lufthavet. Det kommer att regna mer antas det, men inte i de subtropiska områdena. Jag hoppas att förutsägelsen är fel. För det skulle innebära ännu mer torka i de områden som panoramorna är tagna. 

/MA

Nat King Cole 100 år

Den 16 mars fyllde Nat King Cole 100. Jag hade inte tillfälle att själv gratulera honom. Han gick över till andra sidan redan 1965. Jag och frugan var på jazzkonsert den 15:e mars och bandet som spelade uppmärksammade hans dag. Vokalisten som påminde om Monica Zetterlund och Marilyn Monroe sjöng några av hans låtar.

Tiden går men jazzen består!

/MA

Köpte två buteljer med portvin

När jag var barn fick jag och brorsan ett litet 25-öres russinpaket på lördag eftermiddag. Just det här portvinet smakar mycket russin. Är för övrigt inte så förtjust i vin och dylikt. Har aldrig varit. Smaklökarna och magen protesterar. Tycker mest att det handlar om penseltvätt som är höjt till skyarna, men av respekt för hantverket tvättar jag inte mina målarpenslar i whisky, konjak eller viner. Det blir ju dyrt dessutom och någon pensionärsrabatt på Systemet eller på någon bodega känner jag inte till. Ännu.

Tog en promenad i omgivningarna. Detta att insupa (!) en ny miljö är lika fantastiskt varje gång.  Varje plats eller snarare varje region har sina fysiska omständigheter som var för sig kräver lösningar och inte minst anpassningar.

Vindue ser ut att vara något som förekommer också långt söderut fortfarande. Träluckor i hålen stänger ute solen effektivt.

Efter ett tag kommer de ekonomiska realiteterna ifatt eller är det entusiasmen som klingar av. Förutsättningarna har i alla fall ändrats på något sätt.

En svart stenskvätta hoppar omkring på den torra marken och under ett träd ligger gårdvaren och iakttar mig misstänksamt. Jag törs inte rikta kameraögat åt det hållet.  

Enklare med de överlevande mandelträden och en fjäril med ett spännande namn: Schackbräde.

Börjar få ont i stortån. Olämpliga skodon på stenig mark? Får man portvinstå innan man ens har öppnat flaskan eller är det begynnande artros? Kan ju vara nageltrång också!

En klarblå himmel utan moln är svårare än man kan tro. Alla dammfläckar dyker upp och finns det en tillstymmelse till reflexer i linsystemet så syns det fort. Försökte med att få ett panorama i Lightroom med 15-bilder. Efter 8 timmars bearbetning stängde jag av datorn. Startade den på nytt idag och den bara fortsätter att surra. Få se vad det kan bli för märkvärdighet av det.

/MA

Klimatlära och Montesquieu, spekulationer

Mandelblom! Blommar tidigt. I februari. På håll ser det ut som körsbärsblom med den skillnaden att körsbärsträden inte är planterade i snörräta rader utan är spontanspridda och då menar jag inte Kungsträdgårdens trädrader eller planteringen vid ”Den lille havsfruen” utan körsbärsblomningen runt Billingen i Skaraborg, Västergötland. Sveriges vagga. I Skaraborg finns inga traditioner att ta ut nöten från körsbärskärnor eller krossa körsbärskärnor annat än vid hembryggt körsbärsvin. Beskt blir det dessutom även om körsbären är söta. Mandel och körsbär är både stenfrukter.

Vad som frapperar mig är bristen på marsipan i mandelodlingstrakter, åtminstone i de här trakterna. Det finns Turrón men det är inte samma sak. Det är en nougat som inte alls smakar marsipan och ofta ingår andra nötter än mandel. Marsipan, i lämplig blandning av mandelmjöl och socker, dyker upp först 250 mil norrut. Där odlas det sockerbetor inte mandel!

Tyck nu inte att detta är ett i-landsproblem möjligtvis ett gottegris-problem. Mandel blandat med något sött framställdes redan under antiken, men då med honung. (Marsipan, som vi känner den, antas komma från Persien på 900-talet och via Italien vidare upp till norra Europa. Allt enligt NE). Snacka om jämförelsevis u-landsnivå på den kulturen. Visserligen var de bra på att skulptera, spela teater mm, men inte var det ett samhälle så framstående som vårt! Inget Internet!

I Sverige så var biskop Brask (Skarabispen) den som först har en notering om marsipan i sitt hushålls kokbok. Redan i början på 1500-talet! Under den tiden som kallades den lilla istiden.

Men tillbaka till klimatet. Mandel kan inte odlas norrut. Än.

Vad har nu detta med klimatlära och Montesquieu att göra? Lite klimatberoende finns det allt. Skulle tro att den höga sockerhalten hänger ihop med hög förbränning och låg temperatur. Söderut modifierar man behovet genom att blanda ut sockret med annat, alltså det blir nougat och dylikt. Det är ju varmt ändå.

Kommer det varmare klimatet att påverka marsipankonsumtionen eller är det bara matkultur?

Trädgränsen har stigit med ca 45 m från 1971 till 1999  i Abisko och skulle, om det är ett linjärt förlopp ha stigit, med ytterligare 30 m fram till idag. I höjdled är temperaturgradienten runt -10  till -6 ^oC per 1 km i höjdled. 75 m skulle alltså motsvara mellan 0,75 och 0,45 ^oC varmare. I nord-sydlig riktning är gradienten ca 1 ^oC per 100 km. Så möjlig mandelträdsodling har kommit mellan 75 och 45 km närmare oss i Skandinavien. Nu ser temperaturhöjningen ut att vara exponentiell....  Har hört någonstans att trädgränsen höjts runt 110 m sedan man började observera fenomenet. Då skulle temperaturhöjningen vara runt 1 ^oC. I grova drag. En pågående process och träden är inte snabba. Det finns en eftersläpning. Odlingsgränsen för mandel har alltså förskjutits minst 100 km.

En del skidtillverkare i alptrakterna har fått lägga om sin produktion med hänsyn till det ändrade klimatet och framför allt den i årscykeln förskjutna snövintern.

Förhoppningsvis behöver inte marsipankonsumtionen omlokaliseras.

/MA

En liten längre paus i Valencia (Opel Astran parkerad i ett underjordiskt garage)

Från Girona till Valencia är det inte en så ansträngande etapp, runt 450 km. Hotellet i centrala stan var däremot något ansträngande att leta upp. En chansning  på ett centralt p-garage, för att fotledes leta upp hotellet, visade sig vara en fullträff. Hotellet använde sig av det garaget vid hade parkerat i. ”Les cuitat de les arts i les ciènciens” lockade men först en matbit nere vid havet. En tur med buss 19 ner till havskanten leddes oss ner till, om inte den rekommenderade restaurangen som visade sig vara stängd, så till en sylta med mat.

Så Santiago Calatravas arkitektur fick vänta till kommande dag. (Obs inte Turning Torso i Västra hamnen i Malmö). Det blev en promenad i de centrala stadsdelarna istället, med förstärkning av eftermiddagens matbit.

Den ryktbara saluhallen fick också vänta till morgondagen, men det var värt att vänta. Eftersom det inte ingick frukost i hotellrummet så gick vi på morgonkvisten till stans centrala saluhall.  

Frugans bilder från saluhallen. Jag sjabblade bort mina när bilderna skulle in på hårddisken.
Fujifilm borde ha ett liknande överföringsprogram till PC som man har till smartphone.

Den mest imponerande saluhallen vi besökt hitintills. En nitad stålkonstruktion med kupoler och glasmålningar. Inte så mycket folk på morgonen ännu utefter diskarna.

Avdelningen med ”havets frukter” var fantastisk att se.

Allt från levande ål till hummer, krabbor och kräftor. Några hade satt upp fotoförbud vilket jag missade först och en expedit pekade på förbudsskylten. Tydligen hade det här spridit sig för det var en klunga av fiskhandlare intill varandra som hade den här förbudsskylten, men inte alla. Förstår inte varför. Nu satt fotoförbudsskyltarna på skärmen som visade vikten och priset. Var det därför? Alltså någon typ av kartellbildning? Ett förbud så att man inte skulle kunna jämföra priserna?

Frukosten intogs på ett kafé i anslutning till saluhallen. Det var fler än vi som intog frukost på det här viset vid niodraget en lördagsmorgon. Sällskapen vid borden blev successivt större när de sömndruckna deltagare dök upp. Tände dagens första cigarr, tog dagens första vinglas och kaffe med boucadilla med ost och skinka eller en tostada med olivolja och tomatkross. Ett litet fat med blandade oliver och oskalade jordnötter kom fram i väntan på kaffet. Sorlet från borden ökade allteftersom tillströmningen av seniorer fyllde på. Stämningen påminde mig om gymnasietiden då den då nyupptäckta möjligheten att fika på lördag eftermiddag upphöjdes till en rit medan kommande fester planerades. 

Att se skalan på Santiago Calatravas skapelser var speciellt. Normalt brukar den här typen av byggnader finnas som enstaka exemplar men här var det många och stora. Utmanande att räkna på även med dagen möjligheter till datorbaserade hållfasthetsberäkningar.

Varför finns inte sådana här inspirerande och utmanande byggnader i Sverige? Har vi inte den sortens pengar att kunna bygga lite entusiasmerande och fantasieggande? Är det bara skrytbyggnader? Saknar svenska byggbranschen andra visioner än att göra en hyfsad vinst på rätvinkliga parallellepipeder? Eller hemska tanke: Finns det inte kompetens, djärvhet och visioner?

Ja sedan var det ju bara så där 16-17 mil kvar söderut och det gick det med.

/MA