Adapter med Nikon D-objektiv

Gott om sittplatser så här års.

Det är ju som bekant svagt dagsljus sent på höstkanten. Nikkor 50/1,8-D fick bli anslutet till adaptern i hopp om mera ljus till sensorn. Ett objektiv som fått ta stryk under en skidresa till Livigno för några år sedan. Utförsåkning har ju den baksidan att man faller när man minst anar det. Hade glömt färgmarkeringarna på höger- och vänsterskida och dessvärre också att objektivet låg i ryggsäcken. Vilket ställde till det innan jag insåg misstaget. Kände något hårt i ryggen mellan mig och snön och när jag föll med ryggsäcken före. Flera gånger. Det var 50/1,8 som kändes. Nu vet jag inte hur 70-300/4,5-5,6 känns, men det hoppas jag att jag slipper. Befarade att det blev oanvändbart men hade inte hjärta att göra mig av med det.

Nu visar det sig att det inte var så farligt. (Den som spar han har). Och ryggen har hunnit rehabilitera sig på de här fem åren och faktiskt verkar objektivet också ha rehabiliterat sig. Kan inte säga att jag ser någon påverkan. 

Det går utför, men det blir snart bättre.... 

Med D-objektiven finns det två möjligheter att ställa in bländare.

1: Låta adaptern ställa bländaren i max-läge och sedan använda objektivets bländarring.

2: Ställa objektivets bländarring i min-läge och sedan ställa in bländaren med adapterns vred. Den metoden blir en steglös inställning vilket kan vara ”kul” som omväxling. Man vet dock inte vilket bländarvärde man har ställt in, men skärpedjupet går det att se med ”focus peaking”. Att se skärpedjupet är ju mer intressant än att veta bländarvärdet. Å andra sidan är det en kort steglös vridning mellan max och min, som känns lite väl kort. Det går för fort, tycker jag. Så jag föredrar metod 1, men filmar man kan det vara smidigt med steglös justering av bländaren.

Exceptionellt rundslipade stenar och tillråga på allt är det två i exakt samma storlek! Häpnadsväckande, eller är det stenliknande flöten, kanske flötesliknande stenar?

En egenhet är att det går att vrida fokusinställningen bortom oändligheten! Fantastiskt! Mycket intressant på min ära! Är det så att optiken (med en bra sensor) kan ge oss det existensiella svaret på vad som döljer sig där bortom oändligheten? Kan vi se vad som finns där borta?

Det jag hitintills kan rapportera är nedslående: En suddighet utan skärpedjup. Kanske är det en fråga om ljus även det?

För en del är frågan inaktuell. Lågvatten, en höststorm eller svält kan vara svaret.

Storskarvens död är någon annans glädje. Det finns de som menar att skarven är anledningen till minskad fisktillgång. 

En skalp från de halländska indiankrigen? En del påstår att fynden av flintabollar på hallandskusten är rester från förlista koggars barlast. Kan det vara inlandsisens CO2-fria transport?

Återstår vad G-objektiven kan se.

/MA

PS Adapatern är gjord för att sätta Nikonobjektiv med F-fattning på Fujikamerahus med X-fattning. Det är en Fuji X-E3 som är kamerahus. DS

Hur var'e nu med adaptern?

Jo'rå den funkar! Fick tips om att använda anpassningsdon istället för adapter. Kanske kan det vara ett alternativ när frågan om ett annat ord kommer upp igen.

Och här är den. Fotograferad med mobilen utan adapter!

 Går ofta en runda längs stranden och vad passar inte bättre än att ta med den monterade adaptern på den rundan, med kamera. Manuell fokusering är det som gäller med anpassningsdonet. Använder funktionen "focus peaking" för att hyfsat se var fokus kommer att ligga. Annars hade det varit omöjligt att fokusera rätt. Mikroprismor finns inte i digitala kameror. På nära avstånd fungerar focus peaking bra, men det är sämre på långt håll. Tycker jag, är bäst att tillägga.

Här är grinden ut på den skyddade strandängen. Den betas för att hålla nere sly och allmän igenväxning. För en amatörodlare är det en gruva; gödselgruva.

Grundvattennivån på kustslätten är stundtals hög. Det kustnära jordbruket har nödgats att dränera sina marker. Särskilt de som ligger innanför den senaste gamla strandvallen. Bakom den ligger markerna ställvis lågt. Så det finns några dikesföretag från mitten av 1900-talet som har dränerat sina marker med fördröjningsmagasin närmast kustlinjen. Andra har lett vattnet direkt ut i havet. Mycket fosfor och kväveföreningar har hamnat i Kattegatt den vägen.

Det kustnära fisket var länge en del av försörjningen. Så småningom blev det mest till husbehov och därefter mest ett fritidsnöje för att sedan med fiskaren dö ut.

Badgästerna är få så här års.

Och Danmark syns inte härifrån, men oskärpan syns. Det blev en bild ändå. 

Havsstranden har alltid något nytt att visa upp när man tittar efter detaljer. Variationen är stor. Musslorna är dock inte lika vanliga som för 10-15 år sedan. Både blåmusslan och hjärtmusslan förekommer men i mycket mindre omfattning än förut. Knivmusslor dyker upp på stranden då och då men inte heller det är så vanligt.

Ett fossilt fynd av en lungfisk? Nej bara ett blad av någon tångart, nervtång kanske.  

Bilderna med Nikkor-objektivet 35-70 ger lite känsla av gamla bilder eller hur? Det är faktiskt likadant utan adapter på ett Nikonhus.

/MA

Adapter?! Har du inget bättre ord?

Kom över några Nikkorobjektiv för en femhundring för något år sedan. Ett med autofokus 35-70 mm och ett 35 mm utan. Båda med bländarring. De fungerar bra men det blir inte så ofta de monteras på kamerahuset, men det finns ju adaptrar och till Fujin skulle det kunna passa med några fler objektivalternativ än det jag har nu. 

Drog förbi en känd fotofirma i lördags så jag svängde in och köpte en passande adapter. Expediten knorrade över ordet adapter och undrade om jag hade något bättre ord. Jag frågade lite ironiskt om han var bekant med fotoprylar eller om han egentligen var säljare i ”korta varor”. Nåväl jag fick min adapter och under betalningsceremonin, (ceremoni?) framkom att vi bodde på samma ort. Vilket föranledde min fråga om varför man åker 10 mil enkel resa för att jobba i butik en lördag när det nyss öppnats ett köpcentrum på hemorten. Det visade sig att han egentligen var filmare med en global marknad och behövde extraknäck två dagar i veckan. Långa resor för intervjuer om eventuellt engagemang ingick i arbetet, men sådant ger ju inga pensionspoäng. Men vem tänker på sådant före trettio och kanske är det det som är poängen: Att samla andra poäng. Att samla för att bli gammal är nog en positiv livshållning. 

Hur som helst. Vi hade bokat en gåsmiddag i Danmark (var annars?) och naturligtvis åkte adaptern på med ett 35-70 objektiv.

På färjan blev det förstås läge att fota lite. 

Hyfsat resultat genom skitiga fönster. Inte vrålskarpt och manuell fokus kräver lite vana vilket jag egentligen inte har eller snarare har tappat efter det att autofokus blev vanligt. 

Svårt att avgöra om fönstren eller objektivet var orsaken till den oskärpa som trots allt finns där. Måhända låg felet hos operatören? Måste säga att bilderna med det här gamla objektivet ger en känsla av lika gamla bilder. Inbillad eller ej. 

Tog det säkra före det osäkra bytte till orginalobjektivet. Experimenten får bli vid något annat tillfälle.

Vi hade bokat på Konventum i Helsingör. Mycket intressant arkitektur som också hyser en av de största, om inte den största, privata konstsamlingen av "contemperary art" i Danmark. Modern konst med andra ord.

Inspirerande omgivning.

Promenadstråk utefter den bokskogsklädda gamla strandvallen ovanför Strandvejen och järnvägen.

Bordsdamen i egen hög person!

/MA

PS Jag har satt på adaptern igen. Experimentens tid är här. DS

Luriga november är i antågande

Sista, eller näst sista dagen att skifta till vinterhjul här i söder. Kom på att jag hade en fotosejour i en trädgård en mörk vinterkväll för nästan två år sedan. En kamrat till den yngste sonen har en stor trädgård. Inget makrofotande i trädgårdens vintergrönska men några experiment med blixt och LED-lampa blev det.

Det blir normalt ingen snövinter här nere förrän i januari. Så vintermörkret blir ganska påtagligt. I närmaste byn i socknen är det ljusfest i några dagar runt 2 november. Gårdsbutikerna och konsthantverkarna håller öppet i mörkret.  En bryggare bjuder till och med på hembrygd öl. Mörkt öl? Vi skall hänga på den festen från vårt håll. Inget öppet hus med fika eller erbjudande om att handla konsthantverk. Jag skulle ju förstås kunna erbjuda konst-iga bilder i part och minut. Ha en bildprojektor som med laser visar bilderna mot molnundersidorna. Om det nu blir mulet. Då skulle hela socknen kunna se bilderna. Troligast är väl att grannens vägg, som är hyfsat vit, får vara bildyta i så fall. Det prekära är att de har ett litet fönster åt vårt håll. En del av bilden kommer stråla genom grannens hus och projiceras på nästa grannes hus och det är inte vitt. Skärpan blir dessutom dålig på nästa grannes hus. De brukar dessutom lägga sig tidigt så det skulle nog bli en dålig grannsämja. Å andra sidan får de en nattbio som heter duga. Nu vi vill inte stöta oss med grannarna, så vi håller till godo med vanliga ljusslingor tills helgen är över och bilderna finns ju kvar. 

Nej, det är inte svågerns bil. Det fanns en bilhandlare som hette så. Sannolikt nu lika rostig som bilen. 

/MA

Höst i öst

Promenerade i kerület VI i Budapest efter ett besök på Kunsthalle strax intill Hösök tere. Jag letade lite motiv i det hårda ljuset från högtrycket över stäppen. Svängde in på Benzcúr utca och såg skyltar om Österrikes konstforum som hade utställning på Österrikes ambassad. "Bara att trycka på ringklockan", stod det på affischen vid dörren. Fick med mig frugan. Tryckte på knappen och kom in på ambassaden och såg utställningen "Fenster". Det var namnet som väckte mitt intresse. Kameragluggen kan ju liknas vid ett fönster. Fast detta visade sig vara målningar och jodå, de kan de också, österrikarna. När vi återvände ut på gatan och vände oss om för att ” kolla in" fasaden  så fick vi se minnesplaketten efter Raoul Wallenberg på husväggen över dörren. Inte direkt oväntat men ändå lite överraskande!

Då, 1945, var huset en central för Röda korset, där han sökte skydd. Efter intensiva förhör av ryssarna erbjöds han att träffa den nya ungerska regeringen. Han och hans chaufför svängde runt hörnet österut mot staden Debrecen och förblev borta. Resten är känt, det vill säga att hans/deras öde förblev okänt. Undrar om någon eftersökte chauffören, som tydligen var ständig följeslagare.

Kom de till Debrecen överhuvudtaget? 200 km över Pustan är en lång sträcka i ett krigskaos.

Gula löv även i de här kvarteren på hösten och den kinesiska ambassaden mittemot den österrikiska är också gul. Sannolikt dock inte årstidsbundet. Renoveringsbehovet av många fastigheter är annars påtagligt. Murare blir inte utan jobb i förstone om det finns någon som kan betala. I närområdet ligger ett litet museum: Ráth Györgen museum. Museet är en villa med inredning i jugendstil. Väl värt ett besök.

Av dukningen att döma åt man inte med bara gaffel vid ett sådant här bord. Det hade nog betraktats som ett helgerån. 

/MA