En släng av Montezumas hämnd eller Nedslag i det okända

Efter några dagar i Andalusien fick jag lite känningar av Montezumas hämnd. Lindrigt skall väl framhållas och det hade lika gärna kunnat vara efter några dagar i Halland eller någon annan provins. Hade ju varit i Conquistadorernas urhem så det var nog inte mer än rätt. Det roliga(!?) med detta var att det ledde till några "naturliga stopp" i utefter vägen från Granada. Mitt i ingenstans men ändå någonstans och vardagens charm av mänsklig aktivitet och icke aktivitet blir påtaglig. Platser man nog hade åkt förbi annars. Så jag kan rekommendera..... Första stoppet efter passet i Sierra Nevada blev ett område där man är känd för keramikarbeten. En trakt med många pottmakare om man vill vara raljant. Kan inte påstå att kommersen var het men inte desto mindre var utbudet stort.

Purullena heter orten någon kilometer öster om keramikbasaren. I området fanns det också bostäder där bara fasaden vette utåt. Resten fanns i berget eller i de hårda sedimenten av grus och sten.

Utsikt från Cueva Museo i Purullena som även hade hemlighuset med en dörr i bergssidan. Det fungerade utmärkt. I sådana grottoaletter kan man sitta länge i det svala när det är 40 grader ute. Delar av Sierra Nevada i bakgrunden.  

Nästa stopp blev Gor, endast 10-15 minuter senare. Gor är ett område som ligger intill en djup ravin som motorvägen Granada-Murcia passerar.

Flera småbyar ligger där och klamrar sig fast utefter ravinsidorna. Ravinen är djup, kanske 75 meter, och på botten odlas det friskt. Mathaket som jag siktade på innehöll ett 10-tal gubbar i den övre femtioårsåldern på barstolarna i halvdunklet. Jag förstod varför det var så ödsligt på fälten. De tystnade några sekunder när jag rusade in på services de caballeros. Rörelsesensorer tände ljuset när jag kutade in men slocknade när jag satt still. Helvete också, skall man behöva hantera papper och dylikt i mörkret? Den kroppsvridning man gör för att famla efter en förmodad rulle räckte för att tända ljuset, till min sköra lycka.  Att komma ut ur ett dylikt rum med papper i ena näven och med byxorna nere och frågat efter ljuset på "icke spanska" till ett gäng "icke annat än spanska" hade varit förödande för självkänslan. För att inte tala om nesan för Sverige som hockeynation och med snart drygt 50 JAS-plan. 

Nästa stopp efter ca 5 minuter blev ett stopp för brunch! Frugan ville ha mat....

För min del blev det en försiktig kopp kaffe.

Efter detta lugnade det ned sig och vi kunde fortsätta ur Andalusien och in i nästa region. Det man kan säga om standarden och renligheten på den typen av faciliteter jag nödgades använda är att den är hög i denna del av världen.

/MA  

Fotoexcursion (del 6)

Även detta år uteblev vårexcursionen till Öland (se del 1, del 2, del 3 del 4) och blev till en höstexcursion (se del 5). Skall nog också medge att det mest blev ett socialt evenemang eller social excursion med betoning på min yngsta dotters födelsedag och det faktum att familjemedlemmarna inte sett norra Öland. Denna gång infann sig också en liten fototrötthet. Har varit på Öland nästintill en gång per år de senaste 45-åren med naturskådning som mål och kameran har varit intensivt med de senaste 10-åren. Så vilka nya motiv finns det.....? Det lustiga med Ölandsbesöken är att varje gång hittar man ett nytt ställe som man inte varit på tidigare, så ock i år. Måhända har en del platsbesök också glömts bort! Av Ölands fornborgar har jag genom åren undvikit Gråborg. Nu blev den besökt i utbildningssyfte. Det vill säga: Visa den för den yngste sonen. Gråborg är lättillgänglig och skulle kanske också kunna kallas Fårborg. Utan fåren skulle nog borgen växa igen.

Gångvägsskyltar visar att det är 15 km till Ismantorp som är minst lika imponerande som Gråborg där den ligger i lövskogen, Midlandsskogen. Midlandsskogen lär vara den största sammanhängande lövskogen i Europa. Inte säker på att det är rätt dock!. Hur som helst en vårmarsch genom skogen från Gråborg upp till Ismanstorp kunde vara en bra utflykt. Om inte annat en bra motion och många tillfällen till macrofotografering.

Vägen norrut på östra sidan av Öland går igenom flera mindre radbyar och några modernare samhällsstrukturer. Väderkvarnar på rad men också en och annan byggnad av mer prosaiskt slag.

Solceller passar bra på en byggnad på "Solens och vindarnas ö".

Hård ostlig vind uppemot stormstyrka i byarna gjorde det besvärligt att hålla kameran still. Inte ens med stöd genom vindrutan gick det att hålla tillräckligt still.

Mängder med vitkindad gås passerar söderut och rastar här och var. I skrivandets stund så har den ostliga vinden gjort att flera av sibiriska fågelarter drivits in över Öland och inte minst: Upptäckts!

/MA

Sensommar

Allting blir tidigare för varje år förefaller det som. Semlor skyltas det med redan tidigt i januari, påskris redan i februari, julgran redan i början på november och så nu Brittsommar redan i september. Styrs vädret av kommersiella krafter eller är det bara sensommar?

/MA

Himmel och träd

Himmel och hav brukar ju vara en allitteration som används då och då för bilder utöver havet. Att hitta något liknande med himmel och träd är inte lätt: trimmel och träd eller himmel och häd. Det blir språkligt nonsens och himmel och helvete är inte aktuellt här, snarare tvärtom. Icke förty så kan man kombinera träd och himmel i samma bild.

I gränsen där sjöbrisen klingar av blir molnformationerna stundtals mäktiga och ger en känsla av tropiskt klimat. 

En trädbild från Mön

 liksom denna. I det här jordbrukslandskapet blir träden ofta solitärer som fångar blicken. Det finns också ett symbolvärde som nog omedvetet noteras.

Norra Falster, spannmålsgård. 

/MA

Nedslag i Danmark och Vålse vig.

En återkommande källa till upptäckarglädje är att göra ett nedslag i Danmark och då företrädesvis på Själland.  Det ligger närmast. Mitt i "ingenstans" brukar vara målet. Oftast med en snegling på vilka geocacher (geocaching är en orientering med hjälp av GPS) som finns men helst på något obekant ställe. Det blir därmed sällan typiska turistfällor utan snarare väldigt lokala fenomen. Det är ett sätt att "komma under ytan" inte att smälta in men att komma vardagsnära. I år föll blickarna på kusten söder om Köge men framförallt på norra Falster. Möns klint är ett känt turistmål mål men det finns också kritklippor längs Själlands ostkust: Stevns klint. Visserligen inte så mäktiga och till viss del också en turistfälla men ändock. Någon del av den här klinten var också en strategisk punkt i kalla krigets skugga. För en urbergsbo från Sverige är det en helt annorlunda naturtyp. 

De mörka stråken av flinta ger en bild av hur jordskorpan eller den dåvarande havsbotten rört sig. Det var bara några veckor sedan som det var en svag jordbävning i Kattegatt. Kattegatts botten rörde sig! Tror det var 2,3 på Richterskalan, knappt kännbar. 

Det är i de här lagren som man kan sluta sig till det stora meteorit- eller asteroidnedslaget som avslutade dinosaurie-eran för gott. Någonstans i den övre tredje-delen skall det lagret synas. Undrar om man kommer att se något motsvarande i dagens havsbottnar efter någon eon? Den allmänna åsikten bland biologer är ju att vi håller på med en massutrotning.

Bottnarna och vattnen runt omkring liksom torra land har en stor artrikedom. 

Den ståtliga bron över till Falster med den gamla bron, från slutet av 30-talet, i bakgrunden. Den gamla bron är smal och jag har minnen från en resa över bron med en SAAB 96 i hällregn på 60-talet. Kommer ihåg det fortfarande, en fantastisk bro att färdas över då.

Den låglänta kusten har lett till att vallar byggts för hålla havet stången här och var. I Vålse vig på norra Falster stängde man ute havet. På artonhundratalets mitt stängdes den grunda viken av och torrlades så småningom. Åkermark fanns det behov av överallt för att möta Europas växande befolkning inte bara i Sverige. 

Den här kyrkan, Kippinge kyrka, var vallfartskyrka under medeltiden för att den hade några droppar av Kristi blod. Kyrkan låg före indämningen intill stranden. Nu ligger den flera kilometer upp på land. 

Målningar från 1300-talet.

Tyst, nästan ödsligt ligger fälten med spannmål mellan byarna. Lugnet avbryts bara av intensivt skördearbete. 

Sent in på sensommarkvällen håller man på.

Vålse en by på kanske 200 invånare hade ett B&B i närheten av indämningen som vi skulle övernatta på. Detta var nedslaget i "ingenstans". Men ingenstans visade sig som så ofta vara någonstans vid närmare påseende. Inte bara en kamp om odlingsmark och att bärga skörden utan också en annan sorts kamp: Karl X Gustav låg här i Vålse vintern 1658 med en här på 7000 man! 

Det går nog att lägga en vall till en bit ut i viken....

Man kan kanske läsa på innan man åker iväg men det är mycket mer spännande att göra sådana här upptäckter på plats genom att bekanta sig med orten. Det där med aha-upplevelser är speciellt.

/MA