Något som lyser upp i natten!

Lika fascinerande som alltid. Vad är det som gör pojkar så intresserade av knallar och blixtar och män barnsligt förtjusta i att överföra den fascinationen till pojkarna?

Det kanske inte är skillnad på män och pojkar? Min fascination har inte släppt! Tillverkningen av svartkrut i pojkåren var något som gav en känsla av upptäckt och insteg i ett kunskapsrum. Kemi blev ett favoritämne hela skoltiden.

Intresset svängde dock av lite när processindustrins trista anläggningar uppenbarade sig men jag missar inte ett fyrverkeri när tillfälle bjuds.

/MA

Lunchpaus

Det lågfrekventa bullret i bilkupén tar till slut ut sin rätt. Klockmagen säger också ifrån att nu borde något vara på gång. En mindre avtagsväg blir signalen att göra ett avbrott längs vägen. Ringlande genom furuskogen letar sig avtagsvägen ner till vattnet.

Det är stilla. 

Lugnt!

Lunchmackan är kall och det blir rått! In i bilkupén och på´t igen!

/MA

Rum 704!

Högt upp i en stad varifrån man i mitten på 1900-talet kunde åka tåg direkt till Budapest, Rom, Paris, Berlin.......! Höstmörker, kameraklåda och svartvitt.

Morsning!

/MA

På en resa till Upplands Väsby och tillbaka

Numera har man alltid en kamera med sig. De "dödpunkter" som uppstår i tillvaron kan enkelt användas till att föreviga eller dokumentera. Då blir det inga dödpunkter. Ofta ser man bilden efter ett "höftskott" och den förmedlar en känsla. Kanske mera för fotografen än för en okänd bildbetraktare men båda läser in något i bilden så egentligen blir det lika mycket för båda bara olika i variation och styrka. Hur tråkigt kan det vara att låta sig transporteras, arbeta och observera, att inte resa.

Ett förbisusande landskap eller ett tåg som susar förbi landskapet?

Hotellkvällen blir en promenad som kan dokumenteras och lusten att avbilda det som annars inte skulle ha uppmärksammats blir en övning i att se bilden.

Experimentera med det man har och ser just nu. Att ta tillvara ögonblicket som inte är något annat än just ett ögonblick men som på det här sättet får ett innehåll och blir något annat än vilket ögonblick som helst. Inga ögonblick är sig lika, aldrig.

Hem och tillika borgar travade på varandra. En riddare i varje borg eller någon som väntar på en riddare i varje borg?

Oups! Nu ringer det! Frugan undrar om jag är framme!

Jorå! Tar tåget tillbaka.

/MA

Syra i ansiktet!

Var på tjänsteresa i morgonmörkret i onsdagsmorse. Radion var på som vanligt och så hörde jag någon rapportera att syraattacker på iranska kvinnor ökat dramatiskt den senaste tiden. En översatt intervju med en iransk kvinna talade om att en motorcykel kom upp jämsides med hennes bil och någon slags vätska kastades in genom det öppna fönstret vid ett stopp. Hon kände vätskan i ansiktet och på händerna och så började det svida förfärligt. Vanställt ansikte av den frätande syran och blindhet var någon sekunds verk.

Mörkret sluter sig ännu tätare och det är långt till gryningen.

På hemvägen från jobbet dagen efter passerade jag ett konstmuseum och via ett besök på biblioteket intill slank jag in på utställningen. Syster hette konstutställningen. Det handlade om feminism och kvinnliga konstnärer.

En iranska uppträdde med en tyst dans. Hon försökte symbolisera kvinnors utsatthet i Iran. Blir påmind om radiointervjun med den syraattackerade iranska kvinnan.

Brukar inte ta in dans annat än när man svingar de lurviga på någon glad tillställning men denna gång kunde jag läsa in smärta och frustration.

Lite kornigt i det svaga ljuset men den här gången var det oviktigt.  

Dans av Varesh Darvish.

 Ha det!/

MA