Det börjar dra ihop sig!

Dra och dra...? Till vad då? Tja, inte f-n vet jag! Mot mera höst och ett och annat ruskväder kanske. Mycket kondens på morgnarna till och från. Dagg är ett bättre och mindre tekniskt ord än kondens och rent av poetiskt. Avverkar några av badsäsongens sista havsbad. ”Dopp i blötan” är en mera adekvat formulering. Ett visst behag infinner sig efter doppet: Det är över! De sista blåsvädren har sköljt in tång på stranden och man får vada i tångmassan några tiotal meter ut från stranden innan fritt vatten kan nås. Glömde ta med badtermometern häromdagen. Graden av ovisshet har under dygnet successivt eskalerat till att bli en tvångsmässig nyfikenhet och ett belägg för badkulturens machos. Denna gång ska den med!

Började snickra på det här inlägget i februari i år efter en lördagsexcursion till El Hondo strax öster om Elx. Det har legat och skvalpat i lagret av ofullbordade inlägg i drygt ett halvt år. Samma klimat där som nu här!
Så här kommer den delen av inlägget:

Drömfångare? Många sådana runt omkring i El Hondo.

Spindelnät. En vanlig företeelse men ändå fascinerande. Fångaren syntes inte till. Är man på en annan del av kontinenten så väcks nyfikenheten. Dröjde kvar en stund för att se om vederbörande skulle kika fram, men icke. För fuktigt och för svalt kanske. Då är man lite slö och behöver inte vara ”på” och bytet är också slött. Far inte omkring och hamnar i nätet. Om någon timme drar solen upp fukten i skyn och värmen väcker livsandarna. 

Längs med bevattningskanalen eller om det är en dräneringskanal skapar växtligheten tunnlar. Pungmesar lockar i vassridån mellan gångväg och kanal. Omöjliga att få syn på och än mindre att fotografera. Har egentligen släppt ambitionen på fågelfotografi för längesedan. Även om det kliar lite när tillfälle bjuds. För mycket att dra omkring på. Två motorfotojournalister; en holländare och en britt med långa objektiv, släpptes in på området samtidigt med mig. De var uppspelta som barn och skulle nu prova på fågelfotografering. Såg inte till dem vid utpassagen. Områdesvakterna var bekymrade. Hade de gått vilse i vassen?  

Oönskad vegetation uppstår det här också liksom i övriga våtmarksområden som sköts eller brukas på något sätt. Jämfört med vasslåttermaskinerna i Hornborgasjön ger de här ett brutalt intryck.

Men det är klart: Lite fågel blir det ju.

Styltlöpare

och purpurhöna med en sothöna.

Gömd bakom en brädvägg gäller det bara att vänta. 

/MA

Glömt i sand

Arkeologiska fynd görs där man minst anar det. I Korshamn, södra delen av Morups Tånge, som är en bra skådarlokal för vadare, mås, trut, gäss och någon rovfågel, har det gjorts ett spännande fynd. Många är vi som noterat någon enstaka träpåle som stuckit upp ur bottnen vid lågvatten, en bit ut från stranden och tänkt att: Ja, ja någon påle som en kustfiskare/bonde slagit ner för att förtöja båten. I höstas gjorde så marinarkeologer en riktig undersökning. Det visade sig vara rester från ett båtvrak från 1100-talet! Traktens folk har länge pratat om att det legat något i sanden i Korshamn men det har inte blivit mera än prat. Snack i nästan tusen år!

På land upptäcks ofta odlingsrösen vid skogsavverkning. Övertorvade men lätt igenkända och runt omkring ligger fornåkrar eller oftast åkerlappar från några århundranden tillbaka. Skogsavverkarna måste undvika att köra över och skada dem med sin maskiner.

Samma finns utefter kusten men med havets förutsättningar.
Inte upptäckta på samma sätt men de är spår efter ”kustbruk”. Svårt att säga när den första stenraden lades, men de har bättrats på under åren. Och så här, på kvällskvisten, blir det mer synligt.

Rester av en svunnen närtid finns också här och var. Stugföreningen har inte hunnit plocka upp landgångarna än. Snacket går att det ligger något kvar i sanddynerna och påtryckningar förekommer vissa år att daglediga eller dylika skulle kunna ta upp landgångarna. Det pratas om upptagningen under hösten, men det är inte alltid säkert att det blir gjort. På något ställe finns det flera lager. En dendrokronologisk analys skulle nog visa att virket är avverkat under 2000-talet.

Det som glöms i sand
kommer fram ibland.

/MA

Att odla, är det konst? ”A Farmers Effort”

Likt Berlins riksdagshus, en gång, är träden insvepta i textil, men bara delvis för att vara korrekt. Blev odlarens vedermödor till konst? Dennes hustru blev dock synnerligen oroad när det blev ett fotostopp intill vägen, men hon insåg att det faktiskt mer liknade en konstinstallation än en förflugen fiberduk. Odling är i alla fall kultur och den korta resan blev en kul tur.

Nog för att vinddrivna trasor, plastpåsar mest, brukar sitta i vresrosbuskagen efter stormarna nere vid havet, men det här är i en helt annan skala. (”Brukar” är kanske att ta i, men det brukar irritera när man får syn på fenomenet). Det fanns något olycksbådande över synen En upplevelse så god som någon.

Kanske är den här typen av företeelse gångbar i tiden: Utomhusutställningar, lätt att hålla avstånd och uppstår som en sorts vinddrivna mobila utställningar. Såg nu att Wanås Konst i Skåne har ett nytt konstverk: ”A Laundry Fields” som mycket påminner om trasor i träden. Kanske skulle detta ha hetat:”A Farmers Effort”.

I skrivandets stund är det som odlats upplockat liksom trasorna i träden.

/MA

Skam den som ger sig och gardenscape

Vi försökte besöka Norrvikens trädgårdar härom söndagen, men vi avstod. I torsdags gjordes ett nytt försök. Ett ärende till Halmstad gjorde att halva resan var gjord så bågen spändes. Två minuter över tio var vi där. Tunt med besökare och få bilar på parkeringen. (De öppnade tio). 

N som i Nobelstiftelsen? Nej som i Norrvikens trädgårdar.

Så vi gick in trots den dåliga pensionärsrabatten på 10 säger 10%! Hade kameran med, förstås. Så det blev bilder utan någon annan ambition än att avbilda. Alltså inga försök att skildra socioekonomiska orättvisor, kriminalitet, våldsamma konflikter, alternativt mänskligt lidande. Bilderna är i färg.  Gardenscape, snudd på idyll.

Vissa uppenbarelser blir aldrig omoderna.

Luffarschack i det gröna?

Avbrutet parti!

När vi var, som vi tyckte klara, kom anstormningen av besökare. Folk går inte på ett led utan kommer i breda grupper. Frugan gick ut på gräsmattan på ena sidan av entrégången för slippa plöja genom sällskapen och fick en gliring av mötande sällskap. Skitstövlar finns, även i lågskor och ung kropp.

/MA

Fallköping schôlô

På väg upp till Skaraborg, Sveriges vagga, gjorde vi ett lunchstopp i Falköping. Dialektalt uttalas det ”Fallköping” med betoning på första stavelsen. Har haft den här stan som grannstad i ungdomen, men aldrig riktigt kommit underfund med den. På den tiden man dansade var Falköping en "svår" stad; traktens flickor dansade inte med utsocknes. Var vikarie i en femteklass på Mössebergsskolan en månad på 70-talet. En positiv upplevelse. Det var nära att jag blev mellanstadielärare. Minns att livremmen plötsligt gick av och singlade i golvet när jag stod framför tavlan. Mycket genant. Byxorna hängde kvar på rätt nivå som tur var. Inte en kommentar kom från klassen när jag böjde mig ner för ta upp livremmen från golvet och låta den ”rinna” ner i portföljen. Det var väluppfostrade elever.

Det blev som sagt ett stopp och det på Ranten. Gatan som går genom stan från torget och till järnvägsstationen. Vi dristade oss till ett inköp av pizza.

På hörnan mittemot pizzerian fanns en antikaffär. Stora (lanternor) strålkastare för scenljus och troligen också användbara i en fotostudio, alternativt till luftvärnet, fanns skyltat. Riktiga pjäser. Man kunde förr också. Porten till vänster öppnades helt plötsligt och ut kom en katt med en eftersläntrande kvinna med cigarett i mungipan.  "The decisive moment" som sannolikt en namnkunnig fransman skulle tyckt. Om han tyckte på engelska. Vilket han sannolikt inte gjorde. Hade inte kameran riktad mot den porten... 

Förtäring i Mössebergsparken bland rödkämpar och tusenskönor. Vidablick, utsiktstornet på berget, står kvar och orkar man inte gå upp i tornet, (om det är öppet numera), så ger en lunch på Bredablick väl så fantastiskt utsikt mot Ålleberg. 

Budskapet om sommar hade kommit lite i skymundan men var ärligt menat när det skrevs kan man anta. I år verkar det dock ha bleknat.