Goa gubbar och format

Nu menar jag inte göteborgare av hankön i övre medelåldern, utan på säsongens gubbar. 

Till sommaren hör självplock. Inte pojksporten att palla äpplen och päron, men att utnyttja möjligheterna att skörda andras odlarmödor genom att mot betalning plocka till sig bär, grönsaker och rotfrukter. Mellanleden elimineras och resultatet hamnar från ”kvist/jord” nästan direkt i magen. Hyfsat energieffektivt och näringsrikt. 

Alltid finns det omständigheter som påverkar tillgången. Regnig sommar, kall vår, het sommar, långsam mognad eller allt på en gång. 

Men marknaden anpassar sig och fenomenet blir ett inslag i sommarnöjenas utbud.

En korts stunds arbete och dagens skörd är bärgad.

Tidens ofrivilliga lägre tempo i Coronaskuggan och gör att man börjar komma ikapp planerna. Plocka gubbar  känns inte som tidsspillan. Men än är det mycket kvar.

Har haft X-E3:an inställd på 16:9 formatet ett tag. Det blir "stabila bilder". Även hastigt påkomna snapshots ger med automatik en stabilare känsla än 3:2. Sensorn brukar ju vara 3:2. Med 16:9 utnyttjas inte alla pixlar! En snabbinställning för att skifta mellan formaten i tagningsögonblicket skulle eliminera beskärningsmomentet. Men 16:9 på höjden blir ogörligt på en vanlig bildskärm. I många mindre fototävlingar förordas liggande format. Mycket enklare att hantera, men mister man inte lite av möjlig bildupplevelse?

/MA 

Makronesien

Det är en kort resa dit. Ett land som finns där du står! Ett litet land! Inte det minsta men ändock litet. Tycker mig se mera makrobilder i bloggarna så här års än tidigare år. Lättare och säkrare att utöva än gatufoto just nu? Fokusstackade handhållet nitton bilder. Tar tid att bearbeta framför dator! 

En ensam tulpan under plommonträdet drog till sig min uppmärksamhet under försommaren. Den enda som lyckats klara sig från kaninernas hunger. Envist stod den kvar. Tulpanlökar var på 1600-talet hårdvaluta i Holland. Kan förstå det på sätt och vis. Lökar användes som betalningsmedel. Strimmiga lökar var mest värdefulla. Men så gick luften ur marknaden (som alltid). Den första finansbubblan?

Tulipanaros kommer kanske från den tiden? Borde nog gräva upp mina tulpanlökar för att fånga upp sidolökarna och dryga ut inkomsterna istället för att mata kaninerna. Men nu verkar det som de också har fått sitt virus. Kaninpesten härjar och resultatet är bara ett. Undrar om Sverige står på  Rabbit World Health Organisation's "shitlist"? 

Provade med mobilfånen med ett annat motiv. Gick lika bra som att stacka för motivet var platt.

Kanske inte riktigt lika bra....

Bättre då att gräva upp vitlökarna som är färdiga att skörda. Undrar hur man odlar flätor? Går det? Får lura ut det till nästa år.

/MA

Centralt

 Vi tog oss för att dra ner till Centraleuropa, i höstas. (BC, Before Corona). Inte frostnupet då och det tycktes vara fler än vi som tänkt i samma banor. Wien var invaderat av turister, kändes det som.  

Skriver det här på Wiens Hauptbahnhof i väntan på tåget till Budapest. (Med senare kompletteringar). Mitt emot bänken jag sitter på så har någon dödsföraktande spårspringare alternativt graffitimålare/klottrare skrivit "ERNST" i glada färger. Kom att tänka på Kirchsteiger och hans idylliska sommarprojekt i TV. (Ni vet han som i strumplästen med några halmstrån, en gammal drickaback av trä och en fogsvans bygger ett mysigt sommartorp). Jag tog upp kameran och tog en bild. Samtidigt kom en stor kraftig perrongstädare från vänster och ropade:

- Verboten zu photographieren, och viftade med pekfingret.

- Warum, svarade jag, något överrumplad.

- Man muss Papier haben, sonst...? Han höll ut handen och vickade.

-An ÖBB:s Hauptverwaltung kann man eine Genehmigung erholen und dann kann alles photographiert werden, sa han.

Det här med fotorestriktioner skapar lite osäkerhet, men turistens naiva och lustorienterade knäppande motverkar sordinen. Det gäller att undvika att igenkännbara ansikten kommer med. Enklast är ju att inte ta med någon alls. Då är man säker om man vill publicera bilderna t.ex. i ett blogginlägg, som inte är annat än ett rent reportage eller snarare en dagboksanteckning. Neutronfotografering kanske är ett epitet som skulle passa. Österrike har lite skarpare regler än vad vi har.

Annars är det relativt enkelt att åka tåg från Budapest till Wien. T&R för två gick inte på mer än runt 800:- (SEK). För två och en halvtimmes enkelresa. Med buss är det halva priset och bara en kvart längre restid. Att dra vidare från Wien till Bratislava, Prag eller Brno är en baggis. Tågluffning och rent av bussluffning är ju något som mycket väl kunde vara året runt och inte till mer än bara några korta sommarmånader. Den möjligheten kanske yppar sig AC (After Corona). Ja kanske inte för svenskar då ...

Första gången vi var i Wien så det blev att åka runt så mycket som möjligt för att insupa miljön. Besök i de kulturella monumenten fick anstå så länge. Förutom några besök på stadens caféer.

Ett utmärkt sätt att hålla sig à jour är att läsa dagstidningar i sorlet från övriga cafégäster. Blev mest imponerad av hur en dagstidning kunde sättas in i en bamburam och bli översiktligt läsbar över hela sidan. 

Gamla sta'n finns här med och skiljer sig egentligen inte så mycket från Stockholms. Trevligt att ströva omkring i.

Ett bra nät av kollektivtrafik finns förstås. Flera stora järnvägstationer byggs om. Huvudstationen, den tidigare östra stationen, liknar mest en mindre modern stadsdel. 

Speciella krav på att hundar skulle vara försedda med munkorgar i kollektivtrafiken gav ett hårt intryck, men förmodligen ett krav uppstått ur trängda lägen.

/MA 

Puttekulepotatis

(Försökte med handhållen fokusstapling på de här små, men det krävde fler än de 10 bilder jag tog och mycket handpåläggning med ett mediokert resultat). 

— Men det begriper ni väl! Ta upp potatis nu kan ju inte bli annat än ett fiasko! Dessutom är de ju vildvuxna och rester från förra årets skörd. Ett under att de överhuvudtaget kommit så här långt.

— Men blev de inte mer? Vad gör vi nu?

— Men inte räcker det till middagen ens för en person!

— Men de är ju inte kloka! Sitta här och snacka om potatis! Jag skulle kunna göra mig till hund för ett ben. 

PS För er som inte vet vad en puttekula är så är det ett lekredskap, en sfär, med cirka 10-15 mm i diameter av finbetong, (stenkula) som man skulle "putta" på tennsoldater eller små pyramider av puttekulor. De kulor som puttades blev vinsten tills föremålet som sattes upp träffades och föll. Nästa "man", för det var pojkar mestadels, (vinnaren) satte upp sitt mål för prickkastning eller "prickputtning". Den som gick hem med flest kulor hade vunnit, eller ja, släpade hem kulsäcken till sig och sitt. DS 

Jubileum

Strävan uppåt?

Insåg vid en kontroll av medlemsterminerna att jag till dags dato (plus en månad och några dagar) varit medlem i detta illustra sällskap i tio år. Inte betalande medlem i början emellertid. Har det hänt något under dessa tio år? Jag menar nu fotografiskt för min personliga del. 
Jovars, om jag får säga det själv. För två år sedan gick jag över från att vara vänsterögd till att vara högerögd, men bara då jag använde Fuji X-E3.  Att vara vänsterögd med den innebar att näsan trycktes mot kamerans lilla skärm på baksidan och man kan bli rödnäst för mindre. Även om jag är född östgöte så har jag inte utrustats med uppnäsa vilket hade gett en jämnare kontaktyta. Dock hade skärmen blivit kladdigare och numera kan den typen av kladd kanske vara dödlig, för andra, kanske. Ingen vet säkert. Munskydd hade nog kanske hjälpt men kanske ändå inte, ändå. Förmodligen.

Ta nya tag?

Känner nu en tacksamhet över att både fädernet och mödernets ursprung inte var rent östgötsk. Med en uppnäsa i Halland hade det regnat in hela hösten.

Eller bygga om?

Bilderna då? Har de förändrats? Svårt med distansen till egna bilder och fotografisk distansering är inte detsamma som ett Corona-avstånd: Det vill säga ca 2 meter. (Ett bra betraktningsavstånd för lite större bilder). Entusiasmen över det lättillgängliga digitala konceptet jämfört med det analoga har nog övergått till mera intresse för bildens innehåll och stundens tillfälle. Det vackra och fina (ur subjektiv synpunkt) har fått ge vika för vardag som i och för sig kan vara vacker. Visst faller man ibland för vykortsmotiven: Solnedgångar, vackra blommor, fantastiska utsikter, arkitektur mm det måste erkännas. Men snapshot utgör en stor del inser jag. Stundens ingivelse är dominant i den miljön man befinner sig i vid varje tillfälle. Det är inte så ofta jag söker mig tillbaka till en miljö för att ta den där bilden jag tänkte ta förra gången, men som inte blev av. Även om det händer. 

Blivande fotostudio?

Kan nog betraktas som en allround figur i sådana här sammanhang. Kolla in Stephen Shore's bilder! Mycket Lars Tunbjörk över dem men från en annorlunda tid och ett annorlunda land. (Inte Instagramkontot, det är inte så mycket att hänga i julgranen utan boken ”Uncommen places” ).

/MA