Vimmel och vardag Mingle and monday

Reflektioner, mest vardagliga, genom en glugg. Inlägg när andan faller på

Skitstövlar

Är det någon mer som tycker som jag: Att stövlar som plötsligt läcker när man går i fotdjupt vatten är en stor besvikelse?
 

Andra paret inom loppet av 1,5 - 2 år (bildtext)

Är inne på andra paret som börjar läcka efter knappt ett års användning. Använder dem inte dagligen, men säg 2 à 3 dagar i veckan, i snitt över året. Lite stänk av saltvatten nästan varje gång vid användning, men i övrigt regnvått gräs.

Nu är det här ett ringa bekvämlighetsproblem sett ur global synpunkt. Kanske inget bekvämlighetsproblem alls. Man kan ju gå barfota 5-6 månader per år egentligen. Söderut ännu längre, men med ett par stövlar att bara hoppa i blir det ofta stövlar även när det inte riktigt behövs.

Blöta strumpor och sockar måste torkas

Ur hållbarhetssynpunkt är det här dock ett globalt problem. Förr lagades stövlar med samma metod som med cykeldäck. Solution och stora laglappar (rester av gamla innerslangar) gick att köpa. Efter att sniffarna blivit många kan solution bara köpas i förpackningar med några få milliliter och en i taget. Inte möjligt att laga stora revor om man inte går flera gånger i kassan och då blir man misstänkt som presumtiv langare av solution. 

Är vi inte medskyldiga till det globala resursslöseriet, så säg? Läderkängor insmorda med konsistensfett är kanske lösningen. Räcker det med vax i sömmarna och på lädret?

Har materialtillverkarna till moderna stövlar fått vax mellan öronen? Ja i så fall är det tätt. Där läcker det inte in.

Och skokräm hjälper inte.


Obs! Här avses inte stöveltramp

Har en antydan till "gummi"-släpp i ett litet hörn på ett kamerahus, ingen undervattenskamera dock. Törs inte använda solution eller någon annan kemikalie.

Läser just nu i lokalblaskan att 100 par små rosa barnstövlar skall skickas till Nordmakedonien. Hoppas att de håller så barnen kan växa ur dem. 


/MA

Postat 2020-10-19 16:18 | Läst 172 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Att sitta i buren

Hummerfisket startade för sådär tre veckor sedan, den 21/9. På måndagsmorgonen 0700 fick tinorna läggas i. Havskräftor får emellertid fiskas året runt. Burarna på bilderna är för havskräftor. Läggs de på 30 m djup och grundare så skall det finnas nödutgångar, men om det är djupare än så behövs inte det. Undrar vad kräftorna tycker? Sannolikt är inte annat än betet intressant.

Bäst fångst är det vid fullmåne. Två kräftor per bur är kalkylen.  

Har ett minne från ett bröllop i Bohuslän för runt 25-30 år sedan. Vid bordet mittemot mig satt en fiskare som jag kom i samspråk med. Han berättade att hans farfar någon gång på trettiotalet fått trålen full av havskräftor. En fångst som då var värdelös och bara var att släppa tillbaka till havet. Vid tidpunkten för samtalet hade fångsten varit värd en förmögenhet i hans ögon. Han kunde inte riktigt släppa tanken på den stora fångsten. Nu var han EU-motståndare och skulle begära norskt medborgarskap om Sverige skulle gå med i EU. Någonstans hade han hört att bohuslänningar automatiskt blev norska medborgare bara de ansökte. Undrar om han blev norsk medborgare. 

Många båtar har huggits upp. Skagen på danska sidan har fått agera båtkyrkogård. De sörjande har fått en EU-peng för att hugga upp sin båt.

 

Det är många om´et, men färre än det varit.  Danskarna på västkusten är oroliga för nordsjöfisket och så är även svenska fiskare. Brexit ändrar fiskegränserna och fisket påverkas. Sitter vi alla i en bur?

/MA

PS Kräftorna åt vi upp. Glömde föreviga med en bild. Frugan laddade dock upp på FB innan de var slut. DS

Postat 2020-10-08 13:14 | Läst 217 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Det börjar dra ihop sig!

Dra och dra...? Till vad då? Tja, inte f-n vet jag! Mot mera höst och ett och annat ruskväder kanske. Mycket kondens på morgnarna till och från. Dagg är ett bättre och mindre tekniskt ord än kondens och rent av poetiskt. Avverkar några av badsäsongens sista havsbad. ”Dopp i blötan” är en mera adekvat formulering. Ett visst behag infinner efter doppet: Det är över! De sista blåsvädren har sköljt in tång på stranden och man får vada i tångmassan några tiotal meter ut från stranden innan fritt vatten kan nås. Glömde ta med badtermometern häromdagen. Graden av ovisshet har under dygnet successivt eskalerat till att bli en tvångsmässig nyfikenhet och ett belägg för badkulturens machos. Denna gång ska den med!


Började snickra på det här inlägget i februari i år efter en lördagsexcursion till El Hondo strax öster om Elx. Det har legat och skvalpat i lagret av ofullbordade inlägg i drygt ett halvt år. Samma klimat där som nu här!
Så här kommer den delen av inlägget:


Drömfångare? Många sådana runt omkring i El Hondo.

Spindelnät. En vanlig företeelse men ändå fascinerande. Fångaren syntes inte till. Är man på en annan del av kontinenten så väcks nyfikenheten. Dröjde kvar en stund för att se om vederbörande skulle kika fram, men icke. För fuktigt och för svalt kanske. Då är man lite slö och behöver inte vara ”på” och bytet är också slött. Far inte omkring och hamnar i nätet. Om någon timme drar solen upp fukten i skyn och värmen väcker livsandarna. 

Längs med bevattningskanalen eller om det är en dräneringskanal skapar växtligheten tunnlar. Pungmesar lockar i vassridån mellan gångväg och kanal. Omöjliga att få syn på och än mindre att fotografera. Har egentligen släppt ambitionen på fågelfotografi för längesedan. Även om det kliar lite när tillfälle bjuds. För mycket att dra omkring på. Två motorfotojournalister; en holländare och en britt med långa objektiv, släpptes in på området samtidigt med mig. De var uppspelta som barn och skulle nu prova på fågelfotografering. Såg inte till dem vid utpassagen. Områdesvakterna var bekymrade. Hade de gått vilse i vassen?  

Oönskad vegetation uppstår det här också liksom i övriga våtmarksområden som sköts eller brukas på något sätt. Jämfört med vasslåttermaskinerna i Hornborgasjön ger de här ett brutalt intryck.

Men det är klart: Lite fågel blir det ju.

Styltlöpare

och purpurhöna med en sothöna.

Gömd bakom en brädvägg gäller det bara att vänta. 

/MA

Postat 2020-09-22 08:58 | Läst 319 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Glömt i sand

Arkeologiska fynd görs där man minst anar det. I Korshamn, södra delen av Morups Tånge, som är en bra skådarlokal för vadare, mås, trut, gäss och någon rovfågel, har det gjorts ett spännande fynd. Många är vi som noterat någon enstaka träpåle som stuckit upp ur bottnen vid lågvatten, en bit ut från stranden och tänkt att: Ja, ja någon påle som en kustfiskare/bonde slagit ner för att förtöja båten. I höstas gjorde så marinarkeologer en riktig undersökning. Det visade sig vara rester från ett båtvrak från 1100-talet! Traktens folk har länge pratat om att det legat något i sanden i Korshamn men det har inte blivit mera än prat. Snack i nästan tusen år!

På land upptäcks ofta odlingsrösen vid skogsavverkning. Övertorvade men lätt igenkända och runt omkring ligger fornåkrar eller oftast åkerlappar från några århundranden tillbaka. Skogsavverkarna måste undvika att köra över och skada dem med sin maskiner.

Samma finns utefter kusten men med havets förutsättningar.
Inte upptäckta på samma sätt men de är spår efter ”kustbruk”. Svårt att säga när den första stenraden lades, men de har bättrats på under åren. Och så här, på kvällskvisten, blir det mer synligt.


Rester av en svunnen närtid finns också här och var. Stugföreningen har inte hunnit plocka upp landgångarna än. Snacket går att det ligger något kvar i sanddynerna och påtryckningar förekommer vissa år att daglediga eller dylika skulle kunna ta upp landgångarna. Det pratas om upptagningen under hösten, men det är inte alltid säkert att det blir gjort. På något ställe finns det flera lager. En dendrokronologisk analys skulle nog visa att virket är avverkat under 2000-talet.

Det som glöms i sand
kommer fram ibland.

/MA

Postat 2020-09-03 09:30 | Läst 382 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Att odla, är det konst? ”A Farmers Effort”

Likt Berlins riksdagshus, en gång, är träden insvepta i textil, men bara delvis för att vara korrekt. Blev odlarens vedermödor till konst? Dennes hustru blev dock synnerligen oroad när det blev ett fotostopp intill vägen, men hon insåg att det faktiskt mer liknade en konstinstallation än en förflugen fiberduk. Odling är i alla fall kultur och den korta resan blev en kul tur.

Nog för att vinddrivna trasor, plastpåsar mest, brukar sitta i vresrosbuskagen efter stormarna nere vid havet, men det här är i en helt annan skala. (”Brukar” är kanske att ta i, men det brukar irritera när man får syn på fenomenet). Det fanns något olycksbådande över synen En upplevelse så god som någon.

Kanske är den här typen av företeelse gångbar i tiden: Utomhusutställningar, lätt att hålla avstånd och uppstår som en sorts vinddrivna mobila utställningar. Såg nu att Wanås Konst i Skåne har ett nytt konstverk: ”A Laundry Fields” som mycket påminner om trasor i träden. Kanske skulle detta ha hetat:”A Farmers Effort”.


I skrivandets stund är det som odlats upplockat liksom trasorna i träden.

/MA

Postat 2020-08-20 09:27 | Läst 430 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 58 Nästa