Bakslag och backslag

Vi har befunnit oss i ett väderbakslag i 5 veckor nu och åker hem till ett väderbakslag imorgon. Nåja, bakslag eller inte kan diskuteras. Naturliga variationer är nog det mest troliga. Oväntade sådana åt fel håll uppfattas förstås som bakslag. Medelvärdet är dock sig likt, i stort sett. Det förändras långsamt över tid. Oftast över längre tid än mannaminnet och mannaminnet är kort.

Kommer att tänka på ett bakslag i slutet av sjuttiotalet. Några arbetskamrater och jag skulle ut och segla i Östergötlands skärgård. Några var presumtiva världsomseglare (de kom till Västindien och tillbaka) och ville prova en större båt, vilket en av kamraterna hade.

Vi började förstås med att göra en kopp kaffe i båten på lördagsmorgonen. Nu hade lite gas läckt under veckan så den undre halvmetern i ruffen var en blandning av luft och gasol. Det blev en rejäl smäll förstås. Luckan till piken for upp med schvung och båtägaren som tänt köket blev lomhörd med susningar i huvudet i en bra stund. När dammet och lugnet väl lagt sig efter en kopp kaffe la vi ut och gick utomskärs. Det blåste så där på gränsen till kuling så den tunga långkölade båten gick bra i sjön och vinden. Det började dock mulna på och vi vände så småningom för att gå mot Harstena för övernattning. Gick för platt läns och revade någon kilometer före ingång till kilen. Båten hade bra fart säkert 15 knop och banade sig bra i sjön mot Harstenas hamn. När vi väl var i kilen kom båtägaren på att backslaget inte fungerade. Hur bromsar man en båt när det inte finns manöverutrymme och med en propeller som bara driver framåt? Med runt 10 knop drog vi rätt in i kilen. Hälsade artigt på de som vi seglade förbi och som ankrat på båda sidor. Vi hoppades med bävan i sinnet på att deras ankarlinorna inte skulle fastna i vår köl. Det gick bra. I kilens ände blev det bra mycket grundare så för att få stopp på båten styrde vi upp den på en ler- eller dybank i kilen och där blev den stående med lite slagsida.

En man ur lokalbefolkningen kom snabbt roende ut till oss och undrade om vi hade någonting kvar. Han var törstig och antog att sådana snedseglare, som vi såg ut att vara, kan knappast vara nyktra. Han fick inget för vi hade inget.

Morgonen efter hade vi ett drygt jobb med att dra loss båten. Vi fick ömsom gunga i sidled och ömsom i längsled medan en av oss stod i dyn och försökte skjuta på åt rätt håll, men vi kom loss. Med viss försiktighet sattes kaffekitteln på och vi blev de sista att lägga ut med kurs hemåt.

/MA

Försenat aprilskämt?

Läste just idag att man (Naturvårdsverket) skall se till så att strandstädning sker könskvoterat. Varför förlöjliga en sådan här viktig sak och skifta fokus från det viktiga: Städningen till huruvida städaren är kvinna eller man eller något annat. Jag städar (plockar upp synligt skräp) varje gång jag promenerar utefter stranden eller i dess närhet. Jag har inget problem med att jag är man, men problem med var jag skall lägga det uppsamlade skräpet. Det kan ibland bli vindskyddade depåer, bakom någon sanddyn eller dylikt om det uppsamlade är stora och tunga saker. Ofta stoppas det fickan (om det är små plastdetaljer) och slängs hemma i vår sopuppsamlingskasse för plast. (För det är oftast plastsaker). Dessutom har jag vid något tillfälle påpekat för det kommunala bolaget (kommunerna har ensamrätt på att samla upp sopor och hantera dem) att det saknas så enkla saker som soptunnor strategiskt placerade vid P-platser och vid offentliga toaletter t.ex. intill badstränder utanför ordinarie turistsäsong. De soptunnorna plockas in efter sommarsäsongen. Ja, vad skall man säga och hur idiotiskt får det bli? Istället för att ge bidrag till att få till könsneutrala anställningar av städare (skräpuppsamlare) kunde man väl satsa bredare på kampanjer som "Håll Sverige rent!" Bifogar några skräpbilder, för det här är ju en fotoblogg!

Det finns mycket skräp som dyker upp från yrkesverksamheten, men kan man inte hantera det här på ett bättre sätt. En del skriver in sitt telefonnummer på den här typen av produkter så kan man ju ringa upp dem och så kan "skräpet" återanvändas. Det mesta som dyker upp från havsnäringen är dock små stumpar av blått syntetiskt tåg (rep), som flyter iland och ligger i sanden och på strandängarna. Nästan omöjligt att få upp allt och ta med sig hem.

De här sopbehållarna är dock från en annan nation och det finns minst en sådan här samling i varje kvarter, men på landsbygden blåser skräpet omkring. Oftast är det rester från odlingsmödor med att täcka och bevattna. 

Att ta upp skräp från marken kräver ingen lång utbildning, mera en hyfsad syn, hyfsade extremiteter, böjlig rygg och plasthandskar.  

/MA     

Morsning korsning!

När alla gator är enkelriktade, så när som på var fjärde, femte, krävs en speciell uppmärksamhet. Varannan åt ena hållet och varannan åt andra. Att lära sig att titta mot den enkelriktade skylten, för därifrån kommer trafiken, och inte så mycket åt andra hållet (såvida de inte kört mot enkelriktat) ökar koncentrationen för att bryta vanan att börja med vänster. Att titta åt vänster, för bilar i högerfil är ju närmast, är rutin och att någon gata kan vara enkelriktad är mera undantag än regel, i alla fall i vårt trafiksystem.

Många skyltar blir det. (Klicka på länken)

Å andra sidan sparar man en filbredd på gatubredden och gatan kan göras smalare. 

En stadsplanerares dröm eller är det bara en anpassning till den gamla bebyggelsens gatunät?

Gränder säger man i gamla städer och vad gör man på bottenvåningen, i halvdunklet? Entréer och förråd kanske och så blir det svalt. För solen når ofta inte dit ner, i varje fall blir det inte solbelyst så länge. Gränder? I anglofieringens tidevarv kanske det skall heta "man made canyons"?

Nu skulle man kunna tro att detta är gatufoto och på ett sätt är det nog det.

/MA

Trut på piedestal

Trutar är ingen art som sätts på fågelskådarens piedestal direkt. Det är ett artkomplex med många varianter, som allteftersom tiden går och genomkunskapen ökar indelas i arter istället för underarter. Medelhavstrut, kaspisk trut var för några decennier sedan något man inte lätt kunde identifiera och rödnäbbad trut var, för så där trettio år sedan, en rödlistad art och det fanns en överhängande fara att den skulle försvinna. Det gick tongångar om att det var Europas sällsyntaste trut och det är det nog fortfarande, men mindre sällsynt nu än då. Så det verkar som om ryktet delvis kom på skam, åtminstone som jag förstår det.  

Herr och fru Rödnäbbad trut? Frågan är vilken som är näbbigast? Är det manschauvinism att ställa en sådan fråga?

Det finns de som håller truten i väntan på föda. Inga kalla blåfrusna fötter här, men likväl gula. En silkeshäger har dock ingen tanke på att skaffa skodon. Mera då att vänta på föda!

Det har varit en sandstorm i norra Afrika som dragit med sig mycket stoft norrut. Några dagar på Costa Blanca var brandgula. Stoftet var mycket finkornigt och lade sig på det mesta. Glasögon, ryggsäck, bilar, balkonger, gator och med lite regn blev det till en ockra-röd-färgad lera. Lössjord tror jag man kallade det förr. Inget man gör numera kanske. Lössen kan ju bli kränkta... ;-)

/MA

En kris börjar ebba ut medan en annan börjar

Den ena krisen avlöser den andra. Det verkar inte vara någon ände på skeenden som förändrar synsätt och samhällsriktning. Dynamiken i det mänskliga samhället är ständigt igång.

Tråkigt bara att inte vett och sans någon gång får dominera helt.

Gick förbi en husfasad häromsistens. Här måste plattsättare och husägare ha haft både fantasi och en rolig stund. Man pratar ju ofta om snickarglädje, men här får man nog anta att det funnits en plattglädje, inte bara platt glädje. 

/MA