Om nåt i bergen ovan Collioure.

Ibland hittar man en komposition. Eller en ojämn ickefungerande komposition. Eller nån annan brist i bilden. Men den här bilden tog jag i bergen ovanför den lilla staden Collioure allra längst ner i Frankrike på gränsen till Spanien. Ett franskt Dalarö, Waxholm eller Marstrand kanske. Vi for dit med våra barn som då precis passerade gränsen mellan tonår och vuxenlivet. En julhelgsvecka för rätt många år sedan. Dock, fotografiskt ändå hitom den digitala revolutionen  (Nikon D70 med kit-objektiv).
   En sväng i Silver Efex (Jag brukar ha en viss faiblesse för Plus-x eller Tri-x simuleringar) och lite annat modest pyssel i Photoshop. Sen kan jag faktiskt fundera över vilka tankar och idéer som skaparen av detta ”stilleben” hade i skapelseögonblicket. Som jag fotograferar juldagen Anno Domini 2004.

Om landet utom sig. Och däromkring.

Eller ”the World of bad taste”. Det är inte svårt att associera till Tunbjörk ibland. En av  kitschens främsta dokumentatorer i vårt land.

Om skogen

Det här är inte ett hygge. Det är en skogsbrand ett par år senare. Lite förlåtande dold under ett snötäcke. Skogarna norr om Kårböle i norra Hälsingland. Ett näst intill surrealistiskt landskap och betydligt större än man kan föreställa sig eller för den delen betydligt större än vad den här bilden redovisar. 
Det är landskap som lokalbefolkningen sörjer. Det är ett landskap som är en minuspost i kvartalsrapporter. Det är landskap som genomfares av mörklackade BMW, Audi och liknande med takboxar, ofta lite granna betydligt över anvisad maxhastighet. På väg mellan storstad och slalombackar. 
Det kan finnas en konflikt inbäddad i de flesta bilder.

(Fuji X-pro2 18/2.0. Lite pyssel i CR och Silver Efex.)

Om tankar vid Museo Nazionale Rom.

Den här bilden har hängt med i min ”bildkatalog” väldigt länge. Fotograferad i ett hörn av Museo Nazionale i Rom, senare  som förlaga målad, såväl som akvarell och olja. Men. Det var inte det som det skulle handla om den här gången. 
En ständig diskussion och fråga inom fotografiet är hur sparar man sina bilder för eftervärlden? Rent tekniskt, vilket är en källa till oändliga trådar på fotografiskt orienterade sociala medier. Mer sällan om varför bilder ska sparas. Är de inte geniala så som de är? Borde de då inte vara för evigt? Men nuet är nuet och framtiden är framtiden.
  Men när våra  bilder oundvikligen sjunker ner i den kollektiva glömskans ocean? För det gör de oavsett vilka tekniska lösningar, avancerade lagringssystem eller vad det vara månde. Och när gör de det? Betydligt snabbare än vad vi kan och vill tro. Bilderna, berättelserna är inte eviga. Låt vara att tematik och genre kan hjälpa bilderna vidare, en liten stund i alla fall. Eller var det inte Kristina Lugn som skrev något om ”att så länge du minns mig är jag inte död”. Och så är det kanske med bilder också.
Det finns nåt slags bäst-före-datum på bilder också.
Vissa bilder håller längre i det allmänna medvetandet. Prova gärna att räkna upp tio-tjugo bilder som du med säkerhet kan tro håller i ett par hundra år. Och då menar jag inte det tekniska sparandet av själva bilden, utan bildens berättelse, tilltal, angelägenhet. Jag har mina kandidater till ”the Hall of Fame”.

I ett hörn av Museo Nazionales trädgård. Alla antika skulpturer är kanske inte något att spara på. Nån gång kommer tidpunkten då bilden saknar betydelse. Det finns helt enkelt de som är bättre, skulle man kunna säga. Förfallet, nästan som på en gammal bilskrot om man gillar metaforen. Jag gillar bilden. På nåt sätt.

(Nikon F.  28/3,5 Plus-X. )

Om att hitta rätt

Och här står morfarn på bryggan i väntan på att ta ett solskott, alltså med en sextantens hjälp mäta solhöjden för att därigenom fastställa ångfartygets S/S Indianics position. Han mäter latituden, longituden fås med hjälp av kronometer, synkroniserad med GMT, Greenwich mean time. Av ränderna på ärmen är han förste styrman så året år tidigast 1924. Maskintelegrafen står på full framåt. Morfar har stövlar och rorsman som skymtar till höger har sydvästen ordentligt surrad under hakan. Det här är innan de flesta fartyg i handelsflottorna hade inbyggda kommandobryggor. Friskt uteliv, skulle man kunna säga. Värt att tänka på för oss som hittar hem med GPS.