Omvänt perspektiv

Några tankar runt ett gatufoto

Mottagning i röntgenbussen. Harald Broander. (Ronehamn Gotland augusti 1943. Rolleiflex 1/50 f 5.6. Årets bilder-Svenska turistföreningen 1943.)

Om den här bilden är ett gatufoto eller ett dokumentärt foto är sannolikt en definitionsfråga. Bilder på människor som av en eller annan anledning står i kö är ett ganska vanligt motiv, jag tänker lite osökt på en av de mest berömda köfotografierna, MargarethBourke Whites välkända bild. Men det finns fler. Nånting speciellt med köer som motiv måste finnas. Vad berättar de om? Varför står folk i kö? Nånting ska hända, nånting fattas dem. Utsatthet, utsållning. Något gemensamt. Berättelsen ligger helt enkelt nära och tillgänglig för läsaren. Kanske är det kontexten som är ingången, en rubrik, en tydlighet i bilden, eller en polarisering som i MBW:s berömda bild.
   När Harald Broander tog bilden var kanske hans syfte att dokumentera en händelse, skärmbildsbussen i Ronehamn var väl en stor sak i sig och Roneborna har säkert gått man ur huse för att bli skärmbildade. Tuberkulosen är fortfarande en realitet i landet. Hur många här på FS har för övrigt fått sina lungor röntgade i sjukvårdens jakt på tuberkulos? Kan bildens första syfte vara att hamna i Gotlands Allehanda? Och därefter skickats in till Turistföreningens årsboksredaktion. Och där vunnit intresse, som en spegling av tillståndet i Sverige 1943.
  Men visst uppfyller bilden gatufotots regelverk. Handen på hjärtat, något mästarskott är den inte även om det går att utläsa en hel del om samhället i stort och i smått i bilden. Den är idag ett  tidsdokument. Vilket är nog så viktigt och inte är att förakta. 

Postat 2022-01-15 16:37 | Läst 184 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Bokrensningsfynd och processfoto.

Rensa bland böcker är ibland ett nödvändigt ont, alltså det gör ont att lägga bok efter bok i lådan fvb Röda Korset-Bikupan. Men rätt nödvändigt. Och man kan väl tänka på böcker som med kläder. Har jag inte haft den där skjortan på mig de senaste tre åren har kanske nån annan mer glädje av den. Så och med böcker. 
   Men i högen dyker det upp en rätt sliten volym med femtiotalsfoto som jag inte tittat i på länge. En amerikansk utgåva i blekt klotband och med tidstypisk rotogravyr, inte av bästa sort.  Och där återfinner jag  Esther Bubley  (kolla gärna länken för mer om Esther). Kanske inte den mest kända av amerikanska nittonhundratalsfotografer men väl värd en extratitt. Och intressant i ett kvinnlig fotograf-perspektiv.

Idag en solig dag, även om solen står lågt, i den numera varmtempererade staden Uppsala. En stad som har en av världens längsta mätserier vad gäller väder. Tack Anders Celsius för det. Man har börjat bygga en ny bro över ån. Till privatbiltrafikens fromma. Sånt som händer i stan eller på bygden är tacksamma motiv för processfotografen. Bilder som ska ligga till sig.

Postat 2022-01-11 15:37 | Läst 190 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Inte nödvändigtvis punctum.

Att sättet att handskas med bilder och bildkommunikation skulle ändras så dramatiskt levde Roland Barthes i lycklig ovetskap om. Om detta hade påverkat hans teorier om studium och det för alla fotografer lite kittlande begreppet punctum lär vi aldrig få reda på. I Barthes sextio- och sjuttiotalsvärld är inte minst trivialbilden och det som numera ibland kallas massbild, inte att förväxla med massmediabild, fortfarande ganska hanterbar. Men kunde Barthes ens tänka sig paradigmskiftet som både handlar om teknik, som förhållningsättet att på alla nivåer kommunicera med hjälp av fotografiet? Troligtvis inte. Kanske en nutida Barthes. Men en sån skulle nog inte ha samma referenser som den gamle. Det privata kontextet ändras för de flesta bildläsare över tid. Och det är ur mottagarens privata kontext som det eftersträvansvärda punctum skapas. Följdfrågan är nu som då, kan fler mottagare dela samma punctum? Nej, men flera mottagare kan skapa sina egna punctum ur samma denotationer.

Härom dagen hämtade jag ut Joseph Koudelkas Invasion 68:Prague . Den har stundom varit svår att få tag på men en ny utgåva från förlaget Aperture ska väl fylla hålet en tid. (Sist jag var i Prag hittade jag boken, som så sant är något av ett nationalepos, med texten på tjeckiska och då min tjeckiska är rudimentär, milt sagt, egentligen frankt uttryckt, obefintlig tänkte jag nog att den hittar jag på nätet. Vilket inte varit så lätt.) Apertures utgåva har fin repro och tryckt med 175 linjers raster i duplex, sånt gillas.

Två av Joseph Koudelkas bilder fångar mig snabbt, apropos tidigare inlägg om begreppet punctum här på FS. Som i den här  bilden. I all dramatik, rörelser och riktningar och linjespel fastnar mitt öga för en detalj. En detalj jag sen inte kommer förbi. Här kommer en stormakts vapenmakt men det är ett slitet hampsnöre som håller ner pansarvagnens radioantenn. Det där snöret sitter fast på min näthinna. Jag tror inte det här är ett äkta Bartheskt punctum, Koudelka bör ha sett snöret han också, och antagligen lagt en berättande betydelse i det han med.
   En annan bild med en liknande detalj som fäster min blick på gränsen till punctum. Titta på motorhuvens svetsfogar. När jag var i tjugoårsåldern gick jag en arbetsmarknadsutbildning och blev bland annat svetsare. Och om jag hade visat upp en sån svets för någon av de bistra yrkeslärarna hade det blivit Gör om, gör rätt! Återigen, en stormakts armé i sin styrka samtidigt så slarvigt, bristfälligt. Såg Koudelka den detaljen? Hur många ser den? Men är den ett punctum i ordets rätta bemärkelse? Tveksamt.

(En nattbild från Prag får bli dagens bild. Med uppskruvat korn. Och lite duplexfejk. Fuji X10 som inte är eller var världens bästa nattkamera.)

Postat 2021-12-28 17:17 | Läst 364 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Några tankar om pictorialism.

Pictorialism vs straight photography är en diskussion som bör dyka upp emellanåt. Den är nyttig. Inte för att fotovärlden kommer att uppnå något som ens liknar ett consensus. Men ändå. Historien är viktig. Den kan kanske om inte annat vara en hjälp att vässa det egna bildtänket, oavsett vad man för stunden har sin håg till.
När pictoralismen i första halvan av nittonhundratalet förpassades till reproduktionernas och hötorgskonstens trygga värld hände det i en tid när den fotografiska tekniken stod i full blom. Snabbare material och utrustning. Möjligheten till ett straight photography i alla situationer. Mer lätt hanterligt för både yrkesverksamma som för fritidsfotografen. Massbilden inte att förglömma. ("You press the button-we do the rest.") Men skillnaden mellan de olika förhållningssätten är ju inte enbart teknisk, den är framför allt en skillnad i hur och varför man ens vill berätta något. Inget konstigt i det. Men visst är det intressant att idag när jag som  fotograf vinnlägger mig om att plocka ut jpg direkt ur kameran och publicera direkt så är det en berättarteknik i sig. En process, eller snarare en icke-process i syfte att tillföra bildens något till bildens berättelse.
   Idag i pictorialismens "andra våg", den som hämtar sin näring ur den digitala bildens möjlighet att redigera, där redigeringen mer än en gång passerar manipulationens gränser är det inte bara det fotografiskt medvetna språket, om man får uttrycka det så, utan även massbildens uttryck och möjlighetsbatteri som sätter ribban. 
   Parallellt med en ny piktoralism, postmodern om man vill kalla den så, lever och frodas den gamla piktoralismen, den med rötter ända ner i artonhundratalet, i nationalromantiken, i oljetryckens reproduktionsvärld. Den oförargliga bilden. Här finns det säkert anledning att vara på sin vakt, det är i den här bildvärlden mycket av populism, värdekonservatism och kulturkonservatism simmar.

( Det roade mig att ta en bild från gårdagens vandring i ett orangeri och dra den genom ACR och Photoshop, dock utan att dra för mycket i alla nödvändiga spakar. Det går visserligen snabbare att göra det i Analog Efex pro men roligare att mixtra lite själv. Och spara proceduren som ett makro. Som kanske kan komma till användning nån gång. Men attans också att det inte finns ett riktigt mörkrum i närheten.)

Postat 2021-11-12 17:34 | Läst 585 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om att läsa bild och mer om Oddner.

Den här bilden kan man hitta i den fina boken om Georg Oddner, Närvarande (Arbmans 1984). Bilden som heter Vid varuhuset Moskva är tagen 1955 och ingår i serien av reportage som Oddner gjorde tillsammans med Marianne Höök för Veckojournalen.
  Den här bilden kvalar väl in i genren gatufoto, eller hur? Ja, fast då borde den varit tagen några decennier senare, då definitionen på gatufoto så att säga sattes på ”pränt”. Oavsett det, en bild i min smak. 
   Men vore inte en bildläsning på sin plats? En liten förkortad bildanalys. Vad är det som gör att jag fastnat för den här bilden?

En gatubild. Ett antal personer rör sig åt olika håll i bildytan. Alla utom en är män i varierande ålder. En ung kvinna i bildens vänstra tredjedel. Alldeles bortom henne men något framför henne en ung man. Bägge ser nöjda ut. De rör sig mot höger. Kvinnan ser ut att säga något, vilket får mig att dra slutsatsen (av denotationerna hittills) att de hör ihop. Övriga figuranter rör sig i huvudsak åt vänster, utom en man alldeles bortom paret som också rör sig mot höger. En äldre man till vänster, med skägg rör sig ut ur bildytan. En yngre man kommer in i bildytan från höger. Och återigen här, Oddners förmåga att plocka fram riktningar i en bild, men mer om det senare. Vad behöver vi se mera. En baldakin i bakgrunden indikerar någon form av affärslokal. De medverkande personernas klädslar och framtoningar signalerar en blandning av Västerland och nånting mer österut. 
   Här nånstans behöver vi något lite av ett kontext för att börja tolka bilden eller koppla ihop bildens olika denotationer för att förstå den vidare. Som sagt, bilden är fotograferad i Moskva 1955 av den svenske fotografen Georg Oddner. Oddner är i Sovjet på en av de första reportageresorna i Sovjet sedan Världskriget. Och bilden är fotograferad i folkvimlet utanför ett varuhus. GUMP får man kanske gissa. Att den unga kvinnan och mannen är ett par framgår tydligt, trots att de inte har någon kroppslig kontakt vad vi kan se. De är ute och ser sig omkring kan man tänka, turister långväga ifrån. Sovjet är stort. Kvinnans lätt orientaliska klädsel är en tydlig denotation. Det förekommer dessutom några andra figuranter som klädselmässigt ger syn för sägen.
   Bildens olika riktningar, blickar och rörelser understryker känslan av storstad, lägg särskilt märke till mannen till höger om paret. Den nöjda minen, den skarpa profilen som understryker bildens huvudriktning, framåt, framtid, på väg. Och, tack vare parets tredjedelsplacering och det faktum att de ligger i skärpeplanet, just är bildens berättelse. Det unga paret med livet framför sig, likt Erik och Maja på Värnamo marknad suger in bruset i staden. Och hur stolt och kär är han inte. Och hur kär är hon inte.

Hur bar sig Oddner åt när han tog bilden? Min gissning är att han ser paret komma på avstånd framför sig. (Oddner har en höger- vänsterrörelse i bilden.) Han  ser potentialen i kvinnans förmodligen färgstarka dräkt. Han tar ett par bilder och så kommer den där när de passerar. En sekund senare och bilden har försvunnit. Men, att bilden fått alla andra kvaliteter med riktningar med mera hänförs nog i att Oddner kan läsa sina bilder och vaska fram de bilder som har allt det där typiskt Oddnerska. Riktningar, blickar små berättelser.

Postat 2021-09-13 11:02 | Läst 724 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 13 Nästa