Omvänt perspektiv

Hittade några böcker

jag hittade några böcker hos en hjälporganisations loppis. En knippe böcker som uppenbarligen hade att göra med någon fotografs efterlämnade bibliotek. Sannolikt någon som hade nåt med Expressen att göra. Dessutom ett par av Jan Deldens böcker, ett indicie så gott som något.
   Men roligast var "Arkivfynd". Pressens bild. En katalog med ett urval bilder under sextio år. Så kallade trivialbilder sorterade efter teman. Med utrivbar beställningsblankett i slutet av katalogen. Den här är utgiven 1996. Man kunde  också beställa katalogen som CD med lågupplösta bilder. Rolig, ja ett axplock av bilder som i 99 procent av fallen innehåller nån form av humoristisk twist. Lite granna som bilder till rötmånadsnumren, den tid då inget händer. Och, kvinnosynen är visserligen oförarglig ju nyare bilderna är men ändå. Lite gubbigt är det oftast.   

Och en Sune Jonsson Album för trettio kronor fick följa med den också. I gott skick. Den har jag naturligtvis redan (bör ingå i varje fotografs bibliotek) men har man två kan man ju alltid ge bort den ena. Tänkte jag.

Postat 2021-06-08 19:20 | Läst 189 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Om traditionen att värdera bilder

Om jag får ett positivt besked från sjukhusets provtagning kan det innebära ett negativt besked för mig. Så positivt och negativt har olika betydelser beroende på var man är i kommunikationen.
   I bildkommunikation talar man bland annat om triviala bilder. Trivialt har ju ett ganska negativt värde i det allmänna samtalet. Men i bildkommunikativa resonemang är trivial värdeneutralt. Så även det lite mer ovanliga begreppet massbild. Det finns definitioner av trivial bild och massbild. Begreppen handlar mest om vilket syfte bilder har, hur de kommunicerar, hur avsändaren utnyttjar en bild i sin kommunikation. Dessutom kan en uttalad konstbild utnyttjas i ett helt annat sammanhang än det den ursprungligen gjordes i. Och vice versa. De som har åldern inne minns kanske kaffeburkarna med Carl Larsson-motiv. Från konst till reklambild. Eller Andy Warhols Brillopaket, från reklam till konst.

(Prosabild eller kanske lite granna åt poesibildshållet. Kanske med litterära ambitioner.)


En bild kan alltså oavsett ursprungligt syfte byta roll till något helt nytt beroende på hur den används. En aldrig så välgjord landskapsbild med konstnärliga ambitioner kan användas som vore den en trivialbild. Och det fina med trivialbilder är att de oftast utnyttjar den grunda betydelsen. De är, som man säger, redundanta. Vilket i vissa fall kan vara en bilds styrka. De tål att användas i flera sammanhang. Trivial är i det här sammanhanget inte en värdering. Trivial betyder att bilden är allmängiltig och kan tolkas på flera sätt oavsett sammanhang.
   Att fotografera bilder som håller för trivialbild är för övrigt inte alldeles lätt. Bra trivialbilder fordrar sin fotograf. Redundanta bilder snyter man inte ut i brådrasket. Skulle man kunna säga. (Bo Bergström skriver om det kommunikativa triangeldramat, fotograf-beställare-mottagare. Ett inte alltid helt enkelt drama. Läs gärna hans böcker om bildkommunikation. Mycket faller på plats.)

(Och här är den föregående bildens kontext. Vad hände? Hur ändrades bilden?)

Men det jag nu tänker ge mig in på är värdering av bilder. Som har sitt ursprung i äldre tider. I artonhundratalets borgerliga salongskonsten men även längre tillbaks i femton och sextonhundratalets konst. Det är värderingsmönster som fortfarande spelar roll. Ja, mönstret att vissa bilder har ett slags högre värde. I så fall måste man ha nån form av skala som i sig grundar sig på något. För att värdera måste man jämföra och för att göra det måste det finnas överenskomna fixpunkter på skalan. Lätt som en plätt, eller hur?
I sextonhundratalets konst var porträtt av kungar och andra despoter högst värderade särskilt om de hade nån form av allegorisk form.  Motiv ur den antika historien smällde högt och den bibliska historien gick inte av för hackor den heller. Landskapsmåleri, stilleben och scener ur allmogens liv hamnade längre ner. På samma sätt var skulpturen högt rankad, oljemåleriet likaså medans den reproducerande bildkonsten, träsnitt, kopparstick och etsningar rankades lågt. (Det var ju bevars tekniker som från början var avsedda till och att göra konsten, eller bilden tillgänglig. Vilket sällan var konstens avsikt i den tiden. Att finkonst redan då var en klassmarkör är ett påstående med väldigt många dimensioner väl värt att återkomma till.) Att konsthistorien senare lyfter Rembrandts etsningar högt är en annan historia.

(Nationalmuseum. En bra plats för den som vill studera dåtidens ranking list.)

Men hur är det med dagens fotografiska landskap? Finns det nån slags ranking list här också? Borde man vara  främmande för tanken att det skulle kunna vara så. Frågan är i så fall hur.
   Det finns naturligtvis en ranking när det gäller fotografisk och teknisk skicklighet. Men även om  bilder kan vara tekniskt fulländade kan syftet och avsikten vara grunt,  vilket gör en nog så skickligt framställd bild som redundant. Den har helt enkelt inte så mycket att säga, den medger inte så mycket tolkningsmöjligheter. Snabbläst skulle man kunna säga. Men. Eftersom läsning av bild allmänt sett inte är någon utvecklad förmåga (bildläsning och bildanalys är sorgligt eftersatta discipliner i svenskt skolväsende), personliga tolkningar av bilder desto mer frekvent (väl medveten om att jag möjligen slänger in en skvätt fotogen i brasan nu) förekommande så kan man fundera över var eventuella fixpunkter i värderingsskalan finns. Hur värderas bilder? Om det är den personliga konnotationen som gäller blir en eventuell värdering meningslös. Och här finns det anledning att vara på sin vakt. Här ligger vi snubblande nära populismens bildsyn. Där bilder ska stryka medhårs.
Men mer om det en annan gång.

Postat 2021-05-12 20:14 | Läst 564 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Om det dokumentära gatufotot.

Eller hur man nu ska uttrycka det. Häromdagen kom jag att bläddra i Sven Auréns bok om hallarna i Paris. Med foton av Tore Johnson. Boken kom ut 1967 på W&W. Och hade sin grund i det faktum att de ryktbara hallarna, les Halles i, det centrala Paris skulle utlokaliseras till Paris utkanter. Slutet på en månghundraårig epok av urban mat och livsmedelshantering. Sånt sätter sina spår i det gastronomiska Paris.

 
   Det är fina bilder. Rejäl tidstypisk svärta, givetvis en aning förstärkt av dåtidens reproteknik och ”reprosmak”. Men det som slår mig är att merparten av bilder i dag skulle platsa utomordentligt i gruppen Gatufoto här på FS, eller för all del på något annat ställe där gatufotografer flockas. Men bilderna är och syftar till att vara dokumenterande, och illustrerande. Det finns en text, med bildtexter, som går hand i hand med bilderna. En kronologi och berättande rörelse, både bildmässigt som textmässigt. Men, som sagt och trott, bilderna har fler kvaliteter än de rent berättande och det kan naturligtvis bero på att de har fått den tidens patina de förtjänar. De har fått ett utökat uttryck. Dokumentärt och därutöver något mer. Inte nödvändigtvis ”schysst komp” eller ”bra fångat” utan en annan mer ogripbar dimension. Inte helt mätbart. Kanske tidens gång sedd i bild. 

(Place des Vosges Paris. Ett antal kvarter från de gamla hallarna som numera lever kvar i namnet på en tunnelbanestation – Châtelet-Les Halles.)

Postat 2021-04-24 17:51 | Läst 620 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om massbilder

Massbild är ett begrepp som avser att innefatta alla de milliarder bilder som svävar ute på nätet. Alla de bilder som håller ångan uppe i serverhallar världen över.  Eller kanske alla de bilder som göms i byrålådor, påsar, kartonger, i bästa fall inklistrade i album. En slags bildvärldens samlade glömska. Hur länge varar till exempel en selfie? När ersätts den med en ny och var finns den gamla?    
   Det här är kanske inte en fråga för entusiastiska fritidsfotografer men vi måste förstå att fotografiet och då, i viss mån även massbilden i det allmänna medvetandet ses som foto. Eller kort. Visst är det märkligt att ett kort är synonymt med en fotografisk bild, oavsett var den dyker upp. Det är lite grann av samma sort som att varningsmärket för bevakad järnvägsövergång föreställer en grind. Eller att en bilverkstad symboliseras med en obsolet skiftnyckel från tiden innan Johan Petter Johansson, den moderna skiftnyckelns fader. Ett ord, en bild blir en ikon.
    Men hur skiljer sig massbilden från låt oss säga trivialbilden? En trivialbild är förvisso en massbild men tycks skilja sig från den senare genom att triviabilden har en allmängiltighet. Den kan läsas fullt ut av i princip vem som helst. Det räcker med att man tillhör samma kultursfär, ibland behövs inte ens det. Men massbilden har alltid en privat kontext. En utomstående kan avläsa bildens denotationer men är oförmögen att förstå bildens innebörd annat än vissa gemensamma konnotationer som alla massbilder visar upp.

Exempel på massbild. Traditionellt typiskt kort. Inte inklistrad. Hittad i kvarlåtenskap.

Gammal massbild. Okänt ursprung. Inklistrad i album.

Postat 2021-04-22 20:39 | Läst 573 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Lite mer om komposition och något om Evelyn Hofer.

Inte det allra roligaste vädret i dag. NV som river därute på fjärden.

En fotograf som jag tycker är värd att uppmärksammas lite mer, eller åtminstone tittas lite närmare på, kanske lära något lite av, är Evelyn Hofer. En fotograf som rört sig i flera genrer men där porträttet, och då menas inte studioporträttet utan ett lite mer spontant porträtt. Porträtt på gatan skulle man kunna säga. Och hon har ett sånt där ”vågrätt perspektiv” till de porträtterade. Inkännande, respektfullt och öppet. Kanske finns det något att ta till sig för dedikerade gatufotografer. Kan åtminstone finnas en utvecklingsmöjlighet.
   Jag tror att Evelyn Hofer nån gång nämnts lite perifert i gatufotografi-sammanhang, i den mån en fotograf med storformat och stativ ens kan nämnas i samma stycke som gatufoto. Men det handlar kanske mer om ett fotografiskt förhållningssätt, bildsyn skulle man kunna säga. Om inte annat så skulle hon kunna användas som ett bra skav inom genren.
   Evelyn ”upptäcktes” för övrigt av ingen mindre än Alexey Brodovitch, fotograf och legendarisk art director på bland annat Harpers Bazaar. (En person som jag gärna skulle vilja ha träffat, denne Al Brodovitch.) Och nämner man Al Brodowitch så ligger begrepp som komposition nära till hands. Alexey B är nära nog synonym med nittonhundratalets magasinsformgivning. Så förutom att själv vara fotograf  arbetade han med de stora amerikanska fotograferna, Avedon, Penn med flera. Och det är frestande att börja fundera runt tredjedelsregler och gyllene snittet förstås när man kommer in på kompositioner av tidningsuppslag. Men tidningsformgivning handlar väldigt mycket mer än om proportioner. Kontrast,bildriktningar, sammanhållna uppslag, typsnittsval, rubriksättning med mera, inte minst lay-out som berättar något själv.
   Gyllene snittet ja. Jag minns den om inte sakrala stämning men nära nog, när gyllene snittet togs upp i målericirklar som jag lett under åren. Och besväret med att vända denna heliga Graal, som att baxa runt ett slagskepp. Att få deltagarna att förstå att tredjedelsregeln fungerar lika bra. Om kompositionen närmar sig snittet är väl ingen skada skedd, men låt ögat och sinnet stå för kompositionen. Är man nöjd så är allt väl. Och glöm för all del inte din berättelse! En bild är så mycket mer än proportioner, om än motivet bara är en trave lök.
   Att Evelyn Hofer arbetar med komposition i sina bilder märks tydligt. Det är heller inte svårt att se att det i hennes bilder finns en bildsyn inte olik August Sanders. En berömd bild, den med dödgrävarna i Dublin associerar lite grann till Sanders bild ”Vägarbetare” eller ”Tre unga bönder på väg till dans”. Långsökt kanske, men nog finns det denotationer som är gemensamma.

(Inte en inbjudande dag.)

Postat 2021-04-05 15:05 | Läst 493 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 11 Nästa