Kontrast, hårt, mjukt och lite kolgruva. Helt apropos.

Fotografisk årsbok och inte minst Svenska Turistföreningens årsbok Årets bilder är bra "lackmuspapper" om man vill följa fotografiets utveckling på en som det heter "main stream-nivå". Det är här de semiprofessionella och de dedikerade entusiastfotograferna möts. Man är inte avantgarde men heller inte arriere. Nånstans mittemellan. Och diskussionens vågor går högt i den tidens fotosverige, betydligt högre än i dag. Redan då var säkerligen frågan om hur fotografen skulle förhålla sig till material som Kodaks Tri-X som introducerades 1954. 4ooASA D-76 jämförelsevis kraftigt korn, vad innebar det? Att det någorlunda gick att fotografera i befintligt ljus, eller ska man kanske säga brist på ljus. Och att det var möjligt att pressa filmen rejält. (Flera av läsarna här på FS har säkert pressat Tri-X till både 1600 som 3200ASA. Med förväntat, eller oförväntat resultat.) Och det fanns en charm i det.
   William Kleins New York-bok (Life is Good & Good for you in New York) kom 1956 och bortsett från nattliga eskapader, enligt Klein själv, med sina bilder bearbetade i de stora modetidningarnas kopiatorer resulterade det i, ja just det, svärta, korn och allt det där som kunde tolkas som en rejäl käftsmäll mot den förhärskande mjuka och kontrollerade bildstilen ofta reproducerad i rotogravyr. ( William Kleins New York-bok är också tryckt i rotogravyr men med ett resultat, sägs det med all rätt, där all tonomfång i den mörka delen försvann i total svärta, något som Klein inte på något sätt satte sig emot.)

William Klein. Ur boken Life is Good & Good for you in New York.

Så vad ska man tro om det fotografiska landskapet i slutet av femtiotalet och in i sextiotalet, vad gäller kontrast och korn?  Upptäcker man ett uttryckssätt, lite granna rebelliskt? Man bör väl komma ihåg att  vi befann oss i en tid när ungdom, rebell fick ett eget ansikte, inte bara James Dean i Ung rebell utan  i mångahanda olika kulturella uttryck. Inte blev det stillsammare i nästkommande decennium heller; sextiotalet. Som  i sin tur föder sjuttiotalet.
   Och i detta fanns ett behov av snabba material. Vietnamkriget som förvisso till  en del skildrades i färg men i huvudsak i svartvit, där den enkla och hyfsat snabba framkallningsprocessen gjorde sitt till. Men också andra händelser. Törs man påstå att tidens bildjournalistik bidrog till det kontrastrika. Här finns också, inte minst, förändringen i tryckmedia. Boktryck med högtrycksklichéer och djuptryck, läs rotogravyr för tryck i stora upplagor ersattes med offset. Hade  Alois Senefelder vetat detta i början på artonhundratalet hade han med all rätt bröstat sig som  den uppfinnare av den litografiska tryckmetoden han blev.

(Fotografera i bristfälligt ljus/ Salih Baysal, violinist i Sevda Tri-X D76 1600ASA. Numera rättvänd.)

(Det hårda maneret gjorde sig bra i många genrer. Foto: Francis Wolff för Blue Note.)

(Bristfälligt ljus och behov av någorlunda kort exponeringstid. Folke Mattsson smed i Örbyhus. Ett rätt tunt negativ Tri-X  400 ASA säger negativarket.)

Ibland tillförde det hårda maneret något extra, oklart vad. Snabbheten, möjligheten att fånga något, en blick eller...

"Detta är fotografi"

Projekt escargot. Snäckorna insamlade och internerade. Tre dagars svält väntar. Med regelbunden vattning så de inte får för sig att torrsluta sig. Med torrslutning menas tydlligen att snäckan kryper in i sitt skal och försluter det på något sätt som bara vinbergsnäckor känner till.

Häromdagen hittade jag en publikation, "Detta är fotografi" från 1945, till svenska 1953. Fotograferingens hemligheter klargjorda, eller; "nu tror ni att det här är enkelt, men vänta bara tills jag förklarat."
   Såväl teknik, utrustning, språk med mera har förändrats genom åren och tänk om du Wyatt Brummitt fått reda på att sjuttio år senare skulle var man och kvinna ha en mojäng i fickan som ersatte allt vad du med stor ansträngning försökt förklara. ( En grej ger jag ändå Wyatt kredd för, "I valet av film är Plus-x att föredra vid fotografering av damer." Ett råd värt att följas (?).

Läser en text om Rune Jonsson

Göran Segeholm, den oförtröttlige banérföraren för bildanalys och bildförståelse har ett nyhetsbrev-Bildspråket. I det senaste skriver ha om Rune Jonsson, en inte oviktig person i svensk fotografi. Historikern, pedagogen, författaren och redaktören, men som fotograf rätt okänd i de breda lagren. Rune Jonsson säkerligen känd hos ett 0räkneligt antal bildpedagoger och fotografer som mött denne genuint intresserade fotopersonlighet under hans många år som lärare på Konstfack och skribent i fotosverige. Däribland jag själv. Det hände då och  då att jag senare i livet träffade Rune i något fotosammanhang, en utställning, på tåget eller en gata nånstans. Det blev alltid ett samtal om fotografi, ibland längre och inträngande, ibland om situation krävde något kortfattat, så alltid initierat och engagerat.
   Rune som fotograf är lite förenklat flanörfotografen där varje bild, som Göran Segeholm påpekar, står på egna ben för Rune hade nog dessutom förmågan att hitta guldkornen i sina egna negativremsor. Kleinkunst skriver Segeholm och det är nog något att skriva under på. Gatufotografer i gemen borde titta närmare på Runes oeuvre. Där finns något att lära av.
   Åsikten att fotografi, politik och samhällsfrågor går hand i hand fick jag bekräftad av Rune som var mycket kunnig i fotografiets historia. 

(Bild av typen flanörfotografi. Kyrktrappan i Reggio Emilia, en förmiddag och stundande bröllop. Fuji X10)

Om behovet av att tycka och vilket uttryck som ligger närmast

I dessa tider när världen tycks vara uppochner hittar jag kraft i musiken. Som i de här:

https://open.spotify.com/track/4Y20xkfnxwdOqOYdZoV0Ym?si=7-RWHFJmS-yJwLNlpeOpzw Och vad sa man säga om Kate and  Anna Mc Carrigle.  (Jo, originalet klår nog trots allt Mari Bergmans version.)
När dagen blir alltför svart tar jag  https://open.spotify.com/track/2AlJIdftlJLcZg78RnVcDS?si=YEJG0bqPTMGCIg8Z27RqFg
Walk tall. Kan det sägas enklare. Ibland är ton tydligare än bild. 

Jag är ute på ön nån vecka. Sätter igång året. Tittar på fågel. Mycket skrak och knipor. En och annan vigg. Men varken alfågel eller salskrake (som det var flera år sedan jag såg sist.) Gammel-Ante (havsörn) morsar jag på så klart, det hör till artigheterna, och örn är numera legio här ute.

Fotografi. Det är så klart roligare at fotografera människor än isbitar. Men man får hålla igång avtrycket ändå. Och läst boken om Christer Strömholm. Återkommer till det.

Den långa färden mot en cassoulet

En cassoulet är om man vill ett extraordinärt pyssel som tar lång tid men innehåller inga särskilt komplicerade moment. Gott om tid och en viss planering. Definitionen slow-food är uppfylld.
     Jag tog en liten bildbläddring i kokbokshyllan. Kokböcker är en företeelse som verkar öka genom delning i sagda hylla. Matbilder är intressant, bruksfoto med rätt hög svansföring. Matfoto under femtio år. Det finns ett "paradigmskifte" i den här genren, gissningsvis om man ser utifrån en svensk horisont i och med publiceringen av Monika Ahlbergs Rosendals Trädgårdscafé med fotografi av Ewa-Marie Rundquist utgiven på Nordstedts, 1994 kom första upplagan. Bildvinklar som gynnar det korta skärpedjupet, lite motljus och överstrålning, här någonstans går kokbokens bildpråk över från ett instrumentellt bildberättande till ett relationellt. Mer sensuellt helt enkelt. Och man kan undra hur rätt i tiden låg det här bildspråket, det är här nånstans mat blir mer än en mätt mage i alla hem. Femton år tidigare kom en annan kokbok, Cattelins kokbok med text av Lars Falk, formgiven av Ove Pihl med bilder av Jan Åke Bengtsson. Den här publikationen utgiven på Alantis förlag 1978 har ett helt annat uttryck, så i framkant som även den också låg.  Bilderna, maträtterna i god skärpa fotograferade vertikalt, utan krussiduller, typografin är milt sagt trång med kraftigt knipna rubriker och ett påtagligt underkägel i brödet ( litet radavstånd i den löpande texten). Men så skulle det se ut på den tiden.

Och tittar man ännu längre bak så ser det kanske ut så här: Pellaprat,Den franska kokkonsten. En internationell publikation som gavs ut på flera språk. Här serveras kall laxöring Bellevue. Anspråksfullt är bara förnamnet.

Som sagt, kokboksbilder är bruksfotografi som skildrar sin tid, precis som all annan bruksfotografi såväl produktfoto som reportage. Man arbetar i den tid man lever i, med tidens värderingar och synsätt. Och om någon nu tror att en sanning ska levereras  här blir denne besviken. Men titta gärna själv på bilder från förr, hur såg den tidens kontext ut.

Om utförandet av en cassoulet återkoms det till. Med ambitionen att matfotografera.