Omvänt perspektiv

Emmy Andriesse

Emmy Andriesse, 1914-1953 holländsk fotograf som trots medverkan i the Family of Man och dessutom anses känd för sitt arbete och engagemang i den holländska Undergroundfoto-gruppen under kriget, De Ondergedoken Camera ändå lite grann passerat under radarn. Alltså ett namn som mer sällan syns i fotopressen eller på de hängivna fotografernas läppar. Det kan bero på att hon är kvinna, att hon gick ur tiden för rätt länge sedan, sjuttio år är en ansenlig tid i komma-ihågets värld. Å andra sidan har hon uppmärksammats ett antal gånger med utställningar och artiklar både här och där, bland annat MoMa. Se hennes bilder där om du söker.

Jag hittade en liten katalog med hennes bilder från dels strax före kriget och alldeles efter. Fina bilder (och snygg repro) korrekt exponerade och exemplariskt mörkrumsarbete utbrister nog en och annan. Tidstypiskt kan man också säga. Emmy plåtade för ett antal tidningar, mycket konstnärsporträtt (hon var gift mede konstnären Dick Ellfers, inte så jättekänd utanför Holland kanske.)
   Hennes gatufoton har den där omisskännliga närvaron av en Rolleiflex eller Rolleicord, linsen i midjehöjd, ungefär som Vivian Mayer. Snyggt. Och hennes barnporträtt är nåt speciellt. det finns något av det där humanistiskt fotografi, efterkrigstidens fotografi i hennes bilder.
   Det finns nog anledning att återkomma till Emmy. Hon lär för övrigt varit mentor för Ed van der Elsken, men där är jag  inne på ett annat spår. Att kanske återkomma till.

( Emmy Andriesse foto: Eva Besnyö.)

Postat 2022-11-25 23:01 | Läst 196 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Om pictorialism.

Strand Kerala Nikon D800 24-70/2.89)

Jag finner ibland glädje i att pyssla med bilder på ett lite mer grafiskt sätt. Att lämna de fotografiska kraven på skärpa, dynamiskt omfång, färgtrogenhet eller vad det nu vara månde. Ibland kan sådant  vara både kul och nödvändigt för att bildens inneboende syfte ställer sådana krav, men att istället betrakta ett negativ, analogt eller digitalt som en lerklump att forma något av kan vara nog så  berikande. Det triggar seendet. Ett seende som kanske kan användas till något annat. Det ena ger, det andra tar.
   Var tid har sin egen pictorialism. Tidens manér speglar den tid den är i. Pictorialismen lutar sig mot sin tids rådande bildideal, ofta så som den framstått i salongskonsten är en vanligt förekommande tanke. Men håller den tanken? Vad lutar sig dagens pictorialism mot och vad är den egentligen? 
   Tanken dök upp vid ett besök på Moderna Museet i Stockholm och Nan Goldins bilder och installationer. Det uppstår lite grann av en paradox, Nan Goldins bildvärld är å ena sidan något av nutidens salongskonst men hennes bildspråk är i mycket långt från de traditionella salongernas värld. De salonger som de utanför salongerna uppfattar som rätt och riktigt. I Nan Goldins bildvärld är det Polaroid, snabba exponeringar, blixt direkt på, ett bildmanér som oftast talar i termer av att innehållet, narrativet, är viktigare än den tekniska konventionen. Så därför är bilderna rätt rätt långt från vad den dedikerade fotoentusiasmen menar med bildkvalitet. Och det är naturligtvis också sannolikt  långt från den dedikerade fotoentusiasmens bildvärld.
   Kan man då säga att Goldin rör sig i pictorialistiskt kontext? Jag tror att man kan svara jakande på den frågan. För bortsett från berättelsen om Aids, den transexuella världen, det ”ljuva livet”, narkotikan och senare opiodskandalen i USA så finns det också något i det tekniska förfarandet  som är i sin tid. Som sagt, det är polaroidliknande men också den lättillgängliga färgbildens estetik, kompaktkameran med blixt rätt på, så typisk nattklubbsbildens spontanitet. 

(Samma  bild i ett pictorialistiskt manér typ sent sextiotal. Bild i bitmap 50% tröskelvärde. sen måste den göras om till gråskala och därefter rgb för att få men tonplattans färg. Allt i Photoshop och långt från rocket science om man så säger. Blir också varse att FS kategorier saknar utrymme för tankar om sånt här pyssel.)

Och så var det den här sent sextiotal tidigt sjuttiotalspictorialismen. Svartvita grundbilder, inte sällan med en tonplatta i någon associativ färg. Sådana bilder som lämpade sig perfekt för den tidens  affischkonst. En tryckform för bakgrundsfärgen. En tryckform ovanpå med den svarta bilden. Och naturligtvis i silk-screen. Rätt långt från Nan Goldins bilder milt sagt. Men det går kanske att ha två bollar i luften även i en fundering om pictorialism. Lär väl  återkomma till Nan Goldin nån gång.

Postat 2022-11-06 22:36 | Läst 316 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Wij zin 17

Kolla in den här:

https://youtu.be/oHR4M_1gjJM

Johan van der Keuken, en sjuttonåring fotograferar sina sjuttonåriga kompisar. Nånstans mellan spontanporträtt och dokumentation. Kan det bli bättre? Men samtidigt är det här historia. Inte bara fotohistoria utan också historien om bildens devalvering. Görs såna här bilder idag? Tveksamt.

Och vad övrigt är, visst är det roligt för farföräldrar att fotografera barnbarn. En inte oviktig dimension i fotografi. 

Fuji Xpro2 35/1.4. Lite svartvitt pyssel.

Postat 2022-11-04 12:55 | Läst 253 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Att umgås med en bild

Under ett par veckor har jag umgåtts lite extra med ett par bilder. Inte för att knäcka koden, eller att överlista bilden. Inte heller för att hitta alla fakta, metadata om bilden. Utan mer av att sjunka in i bilderna, ungefär som man ibland kan göra inför en målning på ett museum. Som Rembrandts kökspiga på Nationalmuseum. Den räcker som den bild den är. Den lilla målningen blir inte bättre för att historien runt blir synlig.
   Jag såg ganska snabbt att bilderna, och andra bilder i mitt närmedvetande ofta handlat om barn som leker. som till exempel de här pojkarna som leker med en hund på torget i staden Piran, en slovensk idyll vid Adriatiska havet.

Bilderna, en av van der Elsken och den andra av William Klein har uppenbart också något gemensamt i att det handlar om barn som leker. I van der Elskens bild ett ögonblickets negligerande av fotografen i rummet, i Kleins bild med högsta möjliga medvetenhet om fotografen.

I kleins bild är det särskilt luftgitarristen som centrerar bildens berättelse, men utan flickan nere till höger, hon som med barnslig överdrivenhet poserar, hade bilden varit ganska platt. Det är kanske så att när flera saker i en bild pekar åt samma håll, som i ett ackord, går bilden också åt rätt håll. Och bildens ögonblickliga dramaturgi, konflikten mellan pojken som subjekt och flickan som självvalt objekt. Där de andra barnen är figuranter.
  Annorlunda är det i van der Elskens bild. Rörelsen, skrattet, koncentrationen som ett ögonblick senare är en hög av skrattande armar och ben. Tror jag. Så kan jag läsa den. Och jag kanske stannar vid det upplösande skrattet. Och hoppar över sånt som att bilden med allra största sannolikhet är fotograferad med en Rolleicord och att Nederländerna, Eds hemland, det året drabbades av en översvämmningskatastrof utan dess like. Eller annan metadata och bakgrundsfärg.
   Jag tror att fortsatt djupläsning av bilder kan ge något till det egna förhållningssättet inför egna och andras fotografier. Inte alltid redovisningsbart, men det var inte heller det som det skulle handla om.

Och för er som inte kikar så mycket på Yotube och vad en hungrig fotograf kan hitta där kan kanske den här länken kan vara nåt i brist på sysselsättning. Nån som bläddrar i en annan takt än man själv dock. https://youtube.com/playlist?list=PLC3puH5_xmYyHSuYUDbLwvgBN_UmQjR7e

Postat 2022-10-29 18:47 | Läst 270 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

När hon precis skulle till att blunda

...så satt blixten som en smocka i rummet och hon fick finna sig att blunda sig genom morgondagens lokaltidning. Snopet. Här hade man gjort sig fin tillsammans med de andra Hemsystrarna. Jubileum? Årsfest? Ja, inte direkt klackarna i taket. Städat, kaffe och nypressade förkläden. Och är det tulpaner på bordet, eller? Vem som är fotograf är förborgat, men det är väl inte den där bilden man vill bli ihågkommen för. Varken fotograf eller blunderska.

En hittad kliché troligen från em mindre landsortstidning. Inga metadata mer än en blyertspåskrift på baksidan, just Hemsystrarna. Årtal oklart, det finns inget att gå på. Hemsysteruniformen är nog i sig rätt tidlös dessutom.
   Klichéen är fotograferad i släpljus för att det ska gå att se bilden positivt. Det svarta är egentligen blankt och de delar i bilden som är högst upp. Det vita är försänkningarna i plåten. När plåten färgas in lägger sig tryckfärgen på de högsta partierna. Så kallat högtryck eller boktryck som det också kallas. Eftersom klichén är plan skvallrar det om att den är tryckt på ett mindrer tryckeri med arkmatad press. Kanske en Heidelbergare? Bilden är anpassad för tvåspalt och tidningsformatet är med yttersta sannolikhet broadsheet, dubbelt så stort som dagens förhärskande tabloid.

Det gäller att ha ordning på ögonlocken när fotografen kommer.
   

Postat 2022-10-27 18:59 | Läst 328 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 17 Nästa