Och nu, gratineringen!

1 liter vatten 1 liter enkelt vitt vin 2 msk salt
5 vitpepparkorn 1 st gul lök
2 st vitlöksklyftor 2 st små morötter
1 st lagerblad några persiljekvistar
1 tsk timjan förutsatt att man har 50 snäckor, men jag har på ett återhållsamt sätt nöjt mig med ett tjog så ingredienserna till lagen halveras alltså.
   Nu är sniglarna klara att koka i cirka tre timmar i en lag enligt ovan. Skalen kokas en liten stund i en lösning med vanlig målarsoda och vatten samt borstas rena. Nu sker alltså själva långkoket av snigeln i ovan beskrivna lagen och vinbergsnäckans färd mot delikatessen escargot bourgogne närmar sig slutfasen, själva gratineringen. En klick smör med vitlök, lite salt, något citronsaft, finhackad persilja i skalet. Därefter själva snigeln och det hela försluts med en klick smör. Gratinera tills smöret bubblar och fräser.

 Gratineringen som här sker i ugnsfolie och i utnyttjande av grillens värme. Och, voila! Färdigt? Smakfullt? Gott? Ja på alla för egen del. Skepsis från resten av bordet.
   Om man bortser från ett batteri av associationer till både sniglar, blötdjur och vad det vara månde. ( Vi slukar gärna ostron, moule marinere och  andra blötdjur.) Vad dricker man till, bortsett från vatten. En lager eller en Pinot Noir kanske. Projektet avslutat för den här gången och läggs till handlingarna.

"Detta är fotografi"

Projekt escargot. Snäckorna insamlade och internerade. Tre dagars svält väntar. Med regelbunden vattning så de inte får för sig att torrsluta sig. Med torrslutning menas tydlligen att snäckan kryper in i sitt skal och försluter det på något sätt som bara vinbergsnäckor känner till.

Häromdagen hittade jag en publikation, "Detta är fotografi" från 1945, till svenska 1953. Fotograferingens hemligheter klargjorda, eller; "nu tror ni att det här är enkelt, men vänta bara tills jag förklarat."
   Såväl teknik, utrustning, språk med mera har förändrats genom åren och tänk om du Wyatt Brummitt fått reda på att sjuttio år senare skulle var man och kvinna ha en mojäng i fickan som ersatte allt vad du med stor ansträngning försökt förklara. ( En grej ger jag ändå Wyatt kredd för, "I valet av film är Plus-x att föredra vid fotografering av damer." Ett råd värt att följas (?).

Naturfoto och matfoto

 Tidskriften Sveriges Natur låg i brevlådan i dag. En publikation med hög fotografisk svansföring, med all rätt också prisad. Och i detta nummer en ledare som inte skräder orden. Politiskt käbbel? Eller en beskrivning av sakernas tillstånd?  Hursomhelst, en chefredaktör som vågar.
   Man kan läsa om fågelmålaren Lars Jonsson eller om granbarkborren och varför granar blir stressade i ett tidigare nummer. Eller nåt annat matnyttigt. (Lämplig längd för hemlighusläsning.)

Jag hittade ett par japanska lyktor som hängt med sen förra året, ni vet de där brandgula. Testar lite olika exponeringar. En macrosläde vore så klart kul att ha. Men det har man inte.
   En annan tanke som uppstår är det här med vinbergsnäckor. Matnyttigt tycker en del (däribland jag) och så finns de andra med diametral åsikt. Umgås alltså med tanken på  att samla  in ett  tjog, vilket kommer vara snabbt gjort  och  ingen större  brandskattning av det lokala beståndet. Escargot är en läckerhet, en synpunkt som inte delas av resten av familjen. Processen är lite omständig, har gjort den tidigare, men inte svår men lite pillig. Alla råvaror finns på plats, utom smöret, så det är väl bara att sätta igång. Rapporter kommer framledes. Men först ska ett tjog, eller rent av två dussin plockas.

(President Trump levererade idag en klockren oneliner: " – Israel och Iran har varit i krig så länge att de inte vet vad i helvete de håller på med." Det gäller nog han själv också. En tanke som så klart har väldigt lite med escargot provencale med saken  att göra.)

Den långa färden mot en cassoulet

En cassoulet är om man vill ett extraordinärt pyssel som tar lång tid men innehåller inga särskilt komplicerade moment. Gott om tid och en viss planering. Definitionen slow-food är uppfylld.
     Jag tog en liten bildbläddring i kokbokshyllan. Kokböcker är en företeelse som verkar öka genom delning i sagda hylla. Matbilder är intressant, bruksfoto med rätt hög svansföring. Matfoto under femtio år. Det finns ett "paradigmskifte" i den här genren, gissningsvis om man ser utifrån en svensk horisont i och med publiceringen av Monika Ahlbergs Rosendals Trädgårdscafé med fotografi av Ewa-Marie Rundquist utgiven på Nordstedts, 1994 kom första upplagan. Bildvinklar som gynnar det korta skärpedjupet, lite motljus och överstrålning, här någonstans går kokbokens bildpråk över från ett instrumentellt bildberättande till ett relationellt. Mer sensuellt helt enkelt. Och man kan undra hur rätt i tiden låg det här bildspråket, det är här nånstans mat blir mer än en mätt mage i alla hem. Femton år tidigare kom en annan kokbok, Cattelins kokbok med text av Lars Falk, formgiven av Ove Pihl med bilder av Jan Åke Bengtsson. Den här publikationen utgiven på Alantis förlag 1978 har ett helt annat uttryck, så i framkant som även den också låg.  Bilderna, maträtterna i god skärpa fotograferade vertikalt, utan krussiduller, typografin är milt sagt trång med kraftigt knipna rubriker och ett påtagligt underkägel i brödet ( litet radavstånd i den löpande texten). Men så skulle det se ut på den tiden.

Och tittar man ännu längre bak så ser det kanske ut så här: Pellaprat,Den franska kokkonsten. En internationell publikation som gavs ut på flera språk. Här serveras kall laxöring Bellevue. Anspråksfullt är bara förnamnet.

Som sagt, kokboksbilder är bruksfotografi som skildrar sin tid, precis som all annan bruksfotografi såväl produktfoto som reportage. Man arbetar i den tid man lever i, med tidens värderingar och synsätt. Och om någon nu tror att en sanning ska levereras  här blir denne besviken. Men titta gärna själv på bilder från förr, hur såg den tidens kontext ut.

Om utförandet av en cassoulet återkoms det till. Med ambitionen att matfotografera.

Clafouti, någon?

En clafouti är en dessert i det franska köket som vi inte kände till. En slags omvänd tarte de pomme men betydligt friare i  kompositionen där allt toppas av en pannkaksliknande smet. Vi använder plommon. Vårt lilla plommonträd dignar av frukt. Bra pollinering och knastertorr juli-augusti, nåt vi får vänja oss vid i Roslagen, stressar växterna att sätta frukt i mängder. Sista gången liksom, efter detta döden är trädets "tanke",  hör vi samstämmigt från närmaste arborist som en närstående botaniker. Otippade effekter av klimatförändringen. Vilket inte innebär att det kommer upprepas år från år. Träd kan tröttna de med.

Nåväl, plommon delas och urkärnas. Äggvitor vispas fluffigt och det ingår både vetemjöl som vispgrädde och är det på franska ingår ett flertal bunkar, skedar med flera köksredskap. Frukten läggs i botten  på en smörad och sockrad springform, ovanpå det ett par lager av smet varefter allt går in i ugn. Gräddas och serveras med vaniljglass. Gillas särskilt av kökspersonalen.

Vardagsbilder ligger nära begreppet massbild. Och var hamnar exponeringarna. Bilder nära nog direkt ur kameran. Men ändå, bilder som i ett familjärt sammanhang har lite längre bäst före datum, åtminstone om morfar har vett att lagra bilderna på ett vettigt sätt.