Omvänt perspektiv

Diamantberget, Sjörövarön och andra platser

Det här är alltså Diamantberget. Om man är fyra år är det ett mycket högt berg och det ligger väldigt långt hemifrån. Så långt att en vandring dit kräver en om än enklare så dock matsäck. Här kan man som namnet antyder hitta diamanter, åtminstone vita genomskinliga stenar. Med lite tur kan man se en älg här. Fast älgbajs är roligare.
Sjörövarön låg en halvtimmes rodd ut i hemmaviken. Nåt ska en ö heta, och i de eviga somrarna med roddbåtar riggade med rullgardiner som råsegel, kanoter och senare segeljollar så låg ön där med sin välbekanta siluett. Trots att öarna tenderade till att hamna allt längre bort vid horisonten och allt längre bort, är det första strandhugget på en okänd ö liksom alltid första steget på äventyret.

Postat 2020-04-29 19:37 | Läst 516 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Identitet, engagemang, autenticitet.

Ett besök i människobyn tillåter, förutom tusen olika kommisioner och bestyr även en liten kort promenad i Botaniska trädgården där gulsippan framgångsrikt tävlar med både vårlök och svalört om det gula övertaget. Och den lilla Fujix10:an som passar så bra i fickan och har en sån där funktion typ "jättemycket macro" vinner vänskapspoäng.
Men det var inte det som det skulle handla om, som det heter.

FSmedlemmen Sten Eklund skriver en mycket tänkvärd blogg där han tar upp ett problem i vildadjur-genren inom foto, nämligen det här med gömslefoto och användande av felaktigt åtel. Det här ligger väldigt långt från det foto jag själv har sysslat med eller försöker syssla med, men jag förstår att det finns ett problem, och att bloggförfattaren påtalar problemet och att kunskapen om problemet, och viljan att diskutera för eller emot, eller kanske nåt slags mittemellan, finns inom genren. På så sätt skiljer sig inte naturfotogenren särskilt mycket från andra genrer som till exempel gatufotografiet. För det finns paralleller mellan gatufoto och naturfoto. Förhållningssättet till motiv, metod, syfte och framför allt genvägen.
Genvägen till en bra bild. Där bilden, ytan, är det väsentliga, inte den berättelse om hur bilden kom till. Den bakomliggande berättelse som de riktigt bra bilderna har. Nåt besjälat, autencitet, syfte, med mera. Men i stället handlar det om att prestera en bild. En bild som motsvarar normen för vad en bra bild är. Och är bilden bara yta, form och, genvägen, till prestation, vad blir det då kvar?
Men det här förhållningssättet gäller så klart inte bara fotografisk bild. Ytan som livshållning hette en essay skriven av några av sjuttiotalets viktiga skribenter, för en katalog utgiven av Nationalmuseum. Då handlade det specifikt om skivomslag ( det var på den tiden då ett skivomslag fortfarande var 30x30cm) men rubriken är nog applicerbar på en hel del uttryck i dag. 
Det betyder naturligtvis inte att allt som görs idag saknar autenticitet eller engagemang. Lite paradoxalt är nog en hel del av det privata fotografiet, det som vänder sig till det egna "fotoalbumet" både autentiskt och engagerad, medans det publicerade fotot oftare uppvisar det här genvägstänket.
Här har nog fotoklubbarna en hel del att ta tag i och diskutera. Här finns en väntande diskussion i jury och tävlingssammanhang. Eller så kanske debatten är i full gång. Jag kanske bara missat den.


(Den lilla FujiX 10 som fyller tio år tror jag. Som trots glappkontakt i objektivet funkar bra om man tänker fasta brännvidder och inte zoom. Och det gör man ju.)

Postat 2020-04-26 12:52 | Läst 566 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Blått i grått

Och är då detta en färgbild? Gissar att de flesta kan se vilken färg det är. I runda slängar iallafall. Jag tror till och med att de flesta med ganska hög tillförlitlighet kan pricka in både nyans och mättnad. Sen ser förstås alla lite olika. Alla har sitt eget facit och upplevelsen av färg är högst individuell. Men det gäller både bild som verklighet.
Och liknande sånt kan man alltid fundera över om man vill få tiden att gå.
Både ärla och strandskata dök upp i går. Två svartvita.

Postat 2020-04-20 19:12 | Läst 626 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Livet går vidare och var hittar jag bilderna?

Det gror på verandan, men det är ändå för kallt att sitta därute och jobba. 

Ja, livet går vidare denna märkliga våren 2020. Och påminns om förgängligheten, även i närområdet. När sjukdom får ett namn, ett ansikte, blir någon. 

Vi bor på ön. Utflyttade per definition. Åker in till stan om det behövs. Håller avstånd. 

Det är mestadels blåsigt. Byigt. Från SV till NNO. Dagarna i ända. Det blir inte så mycket fotografi, men lite skissande i boken i alla fall. Alltid nåt. Jag har en skissdagbok där jag samlar idéer. Svarta vaxdukshäften föredras. Ibland gör jag egna limbundna med rygg.

Nåt mer om redundans och entropi? Inte för tillfället. Men många tankar om historielösheten i svenskt fotografi.  Och väldigt lite intressant svenskt fotografi. Men jag vet inte, jag kanske letar på fel ställen. Jag kanske inte riktigt hänger med tiden.

Jag tycker nog att det dokumentära fotot är mest intressant och också de bilder som idag kanske är viktigast, i den förändringens tid vi lever i. Men var finns berättelsen idag? Mycket handlar om utanverket, mycket form, mycket prestation. De bilder jag söker finns säkert därute, men jag kan bara inte hitta dem.

I kväll ska jag nog sjunka ner i Hans Hammarsköld. Gammalt säkert kort.

Postat 2020-04-16 18:53 | Läst 445 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Bra och dåliga bilder. Om entropi och redundans.

Kall morgon och lite stel i knäna, men det blir en runda i alla fall. Motion är en färskvara, obestridligen. Inta så blåsigt så alfågelsången går fram, och de ligger hyfsat nära. Det är nästan så att ett försök med telet plus konverter lockar lite. Trastarna bygger bon både här och där, kreativiteten är stor. 
Slutstädningen i skogen efter Alfrida är igång. Flistuggarna morrar i bakgrunden.

Ock så det här med bra eller dåliga bilder? Att det är den personliga smaken som avgör är nog rätt otvetydigt. Men finns det hjälpmedel i bildförståelsen? Bildläsandet? Det som gör att läsaren och kommunikationen mellan bildmakare och läsare blir mer sammansatt och intressant?
Ett bra komplement till analysen av bilder är begreppen redundans och entropi där redundans står för förutsägbarhet och entropi för motsatsen, alltså något oförutsägbart. Redundanta bilder är alltså enkla, lätta att läsa utan direkta möjligheter till andra tolkningar än konnotationer som delas av samtliga läsare. Om man vill hårdra det. Och entropiska bilder är sådana som medger väldigt många tolkningar, så många att tolkningar blir motstridiga, bilden, budskapet blir svårgripbart på gränsen till omöjligt att avkoda.
Nånstans däremellan borde den perfekta bilden ligga, lite lagom knepig att läsa, en lagom utmaning som gör att läsaren får känna en liten belöning i det hen knäcker koden.
Nu är det ändå så att kontextet, sammanhanget skapar en väv tillsammans med bilders varierande grad av komplexitet. Så om jag nu kommer att lyckas med min alfågelbild så kan den beroende på grad av redundans eller entropi leda till helt olika kommunikation beroende på i vilket sammanhang den kommer att visas. För vem finns i just det sammanhanget, vem är mottagaren?
Artfotografi är en ganska säker bildtyp. Ofta väldigt redundant men ju närmare den initierade läsaren man publicerar bilden, desto mer intresse väcker den förmodligen då det är möjligt för den typen av läsare att läsa ut fler denotationer och kanske också fler privata konnotationer. 
Men jag kan välja en annan ingång till min bild och fokusera på andra saker i miljön. Tidpunkt,ljus, väder, detaljer osv. 

Vad som då kommer att hända? Ja, det blir en förskjutning från den initierade fågelbildsläsaren som nu måste börja tugga bilden, till en mindre initierad läsare som kanske nu hittar en stämning att läsa ut ur bilden istället. Som kanske inte har så mycket med just alfåglar att göra., men kanske kan tjäna som en liten introduktion över ämnet alfåglar i vårskärgård. Men de ligger där ute, ungefär två hundra meter från land. Och jag hör dem rätt tydligt.
Bildanalys och bildgrammatik är roligt tycker jag. Och det är möjligt att fördriva en bit av en långfredag i pandemitid, nådens år 2020.

(Den övre bilden är tagen med FujiXpro2 och 23mm. Den nedre med en iphone6. Ytterst lite handpåläggning i datorn.)

Postat 2020-04-10 18:30 | Läst 569 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 Nästa