Omvänt perspektiv

Vi hade tonåringar hemma förra veckan

Postat 2023-10-31 21:38 | Läst 371 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Att ha ödet i sin hand

Den här killen, Joma, kom till Sverige för sju år sedan. Vad han befinner sig nu vet jag inget om, vem vet, han kanske inte är i landet längre.  Att hans öde i mycket legat i andras händer. Att han nog börjat sitt liv i uppförsbacke. Att  som sexton-sjuttonåring ta sig själv från nånstans i gränstrakterna mellan Iran och Afghanistan själv, en resa på flera månader genom en inte alltid vänligt stämd omgivning. ( Ibland tänker jag tanken; skulle jag klarat av det, och inte minst, skulle ansvarig minister för frågor i detta ämne klarat av det? Jag kan bara svara för mig själv.)
  Förresten, du hade väl ungefär samma drömmar som dina kompisar. Fotbollsproffs. Eller något annat. Du kan ha haft tur. Kombinationen av din egen drivkraft och omgivningens empati. Ett jobb, en bostad (hoppas för guds skull att du i så fall  har en lön över 28 000:-)

Sannolikheten att du om du fortfarande är kvar i landet kommer att hamna på ett så kallat återvändarcenter är ganska stor. Och som en blixt far tanken genom mitt huvud; vad håller de på med? Hanna Arendt beskrev det i "Den banala ondskan". Då handlade det om Rudolf Eichmann, om han är bekant.

Och vad har detta med fotografi att göra? Bortsett från att inlägget är illustrerat med ett fotografi. Det kan man fundera på. Jag tänker nog mest på fotografiet som en möjlighet. I fotoklubbar, i fortbildning, på lokala bibliotek och andra ytor. Eller hur tänker du?

Postat 2023-10-27 17:31 | Läst 568 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Paus i arbetet

Jag sitter och arbetar med en bokformgivning, ett stycke mikrohistoria om en by i Dalarna. Det är som man säger mycket hög upplösning på det hela, inget verkar förbises.
Min kund har gjort ett digert arbete, och det är ett resultat av folkbildning, studiecirklar med mera forskning på mikronivå som sedan stöpts om till vetenskapligt korrekt hanterad text. Men läsbart och med ett flyhänt språk. Och jag läser alltsomoftast fast arbetet än så länge handlar om montering och typografering. Att förvandla en Word-fil till ett tryckoriginal, i det här fallet med en uppsjö av fotnoter, bildtexter och inbäddade bilder (som gudskelov också levererats som separata filer). Och allt ska, på ett någorlunda smakfullt och läsbart sätt klämmas in i en grid med harmoniskt och samtidigt effektivt marginalförhållande. Med lagom storlek på brödtext och balans i förhållande till sidformat, mellanrubriker, bildtexter, citat och fotnoter. Man vill helst undvika justeringar mitt uppe i arbetet. För samtidigt som man vill ha luft i layouten gäller det att hålla ner sidantalet, då blir kunden som står för ekonomin nöjdare.
  Nästa moment, som kunden inte, hur väl korrekturläst manuset är, kan är att lösa avstavningarna i texten. Konsonantregeln eller sammansatt ord är huvudmetoderna (den som vill veta mer kan bläddra i Svenska skrivregler utgivna av Svenska språknämnden). Programvaran kan  inte läsa, men är väldigt bra på att räkna, bokstäver till exempel. Och det är i det här momentet man läser texten och (helst) förstår berättelsen.

Så går tankarna till min egen mikrohistoria. Har man ork att göra nåt av sin egen historia, alla har ju som bekant en sån. Och bildmaterial finns ofta, men sällan med källor. Alla dessa privata bilder utan "metadata". Vem var hon, han? Det är samtidigt spännande, som släktforskning.
   

Hos fotografen. Mitten av tjugotalet eller kanske några år senare. Familjen på fädernet.

Och en ung version av O.G. Magnusson,han straxt till höger på förra bilden, hemmansägare sedemera  kommunalråd ( i en liten, liten kommun i Sveriges minsta landskap.) Nåja han startade ett bankkontor också (Sveriges sannolikt minsta bankkontor alla kategorier.)  Så skrev han dikt också. Pekoral är bara förnamnet. Jo men visst finns det nåt att grotta ner sig i...

Vad det här har med fotografi kan man undra, bortsett från ett par nu publicerade bilder. Eller det att fotografer gärna vill skapa fotoböcker. Och att det finns ett och annat att tänka på när man skapar sådana.
Och att en del skjuter sig i bakfoten när de vill dra in anslag till folkbildning och studieförbund. För är det inte den här historien man vill ha berättad. Folkets mikrohistoria.
Men då får man vara beredd på att historien innehåller mycket oväntat, sånt som många gånger inte stämmer överens med den blåbruna diskursen. Men O.G. Magnussons historia går nog fri. Men det finns fler historier som sagt. Och om den är obekväm? 
(Morfar har jag klarat av. Men vad som hände sedan, där svävar mycket av nutidsmikrohistorien ut i en stor fråga. )

Och det där med AI-genererade bilder och förhållandet till historien, och det som faktiskt hänt. Nåt att återkomma till, som det heter.) 

Postat 2023-10-21 19:39 | Läst 550 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Motsatsen till den digitala mainstreamfåran

En bild från maj. månad. Gotland strax söder om Ljugarn. Nikon F Fomapan 200. Framkallad i Fomadon. Negativet blev onödigt tunnt. Så en hel del pyssel i CR och PS för att hitta nöjaktig svärta.
  Syftet. Att möjligen hitta ett bildspråk som i stället för den digitala knasterskärpan i stället gå mot det andra hållet. Lite mer korn och kontrast, lite mer ruff. Lite mer skav. Det blir ett annat bilduttryck. Kanske ett uttryck som får vara i fred  för AI-domptörer. Det verkar som de i huvudsak fiskar i mainstream-fotografiet när de skapar sina promptar. Och raspiga bilder får kanske vara i fred. För AI handlar om att plocka bitar ur det som redan finns. Utan större bekymmer om upphovsrätt och annat. Men skräpiga bilder går kanske under radarn i AI-pysslet. Väl medveten om att ett medvetet ”skräpande” ligger helt i linje med artonhundratalets pictorialism,

fortsättning följer.

Postat 2023-10-17 21:40 | Läst 776 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Tankar om fotografi. Oktober 2023.

Jag är en trogen köpare av den utomordentliga norska fototidskriften Fotografi. En publikation med hög svansföring vad gäller layout såväl som tryck. Det numer moderna neutralvita pappret matt bestruket tillåter verkligen den där snygga oskärpan. På matt papper kan man inte få fram riktig svärta, inte alls som på bestruket högglanspapper. Det fungerar i stället som en slags överenskommelse mellan tryck och betraktare. Det här är inte svart men du accepterar det som om det vore. En mjukhet i bilderna uppstår. Hård kontrast blir också en överenskommelse. Bilden i sig blir till en överenskommelse, vilket den naturligtvis också är. Alltid.

Oskärpa. Ibland skrivs det om såväl pictorialism och så kallat rosenlunderi i fotosammanhang. Två sammanhang och uttryck som inte känns helt önskvärda i dagens digitala föreställningsvärld där knasterskärpan i mycket får stå för normen. Men inte alltid. Det finns faktiskt också moderna oskärpor. Något att återkomma till.
    Rosenlundare förknippas ofta med landskapsfotografi överhuvudtaget, gärna lite övervackert som det numera ibland heter. Historien om det och varför det ibland kallas rosenlunderi är nog redan utrett, men ett ålderdomshem på söder i Stockholm och Sveriges Fotografers förbund hade nån slags överenskommelse, lite åt försäkringshållet kan tänkas. Men det där har jag skrivit om tidigare.  Annars är ett övermått av björkstammar i bild en typisk rosenlundsmarkör. Eller ymnig vitsippsblom. Rosenlundare, helst mjukt kopierat, inte en tillstymmelse till korn har ofta en ton av nationalism i den konstvetenskapliga meningen. Man hittar sådana bilder i Turistföreningens årsböcker från fyrtio och femtiotal och liknande publikationer. Och det är kanske denna rätt oförargliga bildtraditionen vårt (?) blåbruna parti hämtar sin bildnäring för sitt kulturkrig?
  Men artonhundratalets pictorialism  med sina främsta uttryck i tekniker som bromoljetransfer och  gummitryck, tekniker som vars främsta syfte var att efterlikna, eller åtminstone hamna i närheten av de sköna konsterna, stafflimåleriet och sådant är något annat. Men där är vi i artonhundratalet, rätt långt tillbaks i den fotografiska historien. Det var väl också den tidens fotografis akilleshäll, att vilja vara konst men inte riktigt nå ända fram. Fotografiet saknar både pensel och palett.

Men hur står det till med nutidens Rosenlunderi? Vad har ersatt det mjuka kopierandet, det oförargliga? En motivkrets som hela tiden simmat i det nationella bakvattnet. Knasterskärpa, aningen överskruvad färgmättnad.Sol upp eller nedgångar, inte sällan med svan i motljus. Samtidigt ska man veta att en svan i motljus kan gestaltas på olika sätt. Alla svanar simmar inte i Rosenlunds böljor. Och hur står det till med det förargliga fotografiet? Korn, svärta, pressad Tri-X ( eller dess motsvarighet i den digitala världen? Något att återkomma till som det heter.)
   Tankar om detta. Och hur står det till blandfotoklubbarna ute i provinsen? Folkbildning och kursverksamhet lever farligt nu. 

Och tillvaron är nu fylld med alltför många frågor för att vara bekväm. Jag tröstar mig med tron att varje steg bakåt mot det mörka möts av två steg framåt. Människor tycks helst vilja leva i egenvald frihet.

 Svartvit konvertering av Kodachrome 64. Lite extra kontrast och korn. Och en del oskärpa som alltsomoftast faktiskt får vara en berättarkomponent. (Du är inte med oss längre. Konstigt att jag överlevde dig. Med råge. Så borde det inte rent logiskt vara.)

Postat 2023-10-15 18:32 | Läst 333 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 Nästa