Vad vi tror oss se och lite annat

Härom veckan gjorde jag en upptäckt. Den kan tyckas obetydlig och oviktig men har något med hur vårt seende är påverkat och ofta  förutfattat.

   Titta på den här bilden och en tallkrona, Ser ni hur den liksom stretar mot norr, bufflar sig, värjer sig och attackerar nordanvinden med armbågen, om liknelsen förstås. Men så är det inte. Det är tvärtom. Vad furan gör är att den vänder sina grenar mot söder vinklar upp dem i en bra vinkel mot solen och gör just det en gren och tall ska göra. Fånga solenergin och ägna sig åt fotosyntes. I denna insikt försvinner stretandet och omvandlas till en mjuk och tillåtande rörelse. Vackert tänkt.
  Så varifrån kommer bilden av det stretande? Kanske från omslaget till "Sjung svenska folk". Stamsångerna som jag är tillräckligt gammal för att sjungit i skolan. Från bilder av det karga nord, skäggiga nord och skrynkliga pannor och ögonbryn, liksom delar ur nationalismens visuella verktygslåda.
Det här är nog också en bildtradition som även odlas i de fotografiska teknikerna. Artonhundratalets romantik uppskruvad till det tidiga nittonhundratalets nationalromantik. Senast i ett parti  åt höger till, med tydlig fotografisk visualitet; röda stugor , vita  knutar. Blå himmel. Nån slags Bullerbybild. (Bullerbyn som skapades av en författare ljusår ifrån allt vad nationalkonservativ ideologi heter.)
   Om sånt här ska man  inte knysta så mycket om på FS bloggar.  Men, är det något som handlar om bild och fotografi så är det just detta. Och i vetskapen om att den romantiserade bilden av ett falurött Sverige är ett tacksamt motiv för allt vad AI och konventionellt bildspråk heter.
( Vi målar våra hus med falurött, den ljusa varianten, den som fransmän och italienare kallar terra di Pouzzoli.)

Jag paddlar en röd kajak och himlen är himmelsblå. Dottern tar mobilbilden.(En typisk massbild med kort bäst-före-datum. Lägg särskilt märke till den lutande horisonten.) Glada barnbarn är uppnått. Jollesegling ännu inte. Strömmingen har inte riktigt gått till som den borde.

Om att kunna

Jag fotograferar i huvudsak med Fuji X-Pro2 väldigt ofta med 23 mm/2.0 som har en diskret framtoning. Ibland skruvar jag på 23 mm/1.4 med mer ljusstyrka och något vassare skärpa, ett kortare fokusområde om så önskas, därtill  en rätt snygg oskärpa.
   Ibland skippar jag autofokus, ställer in manuell skärpa i stället och utnyttjar funktionen focus accentuering ett slags  elektroniskt microraster, Lite långsammare men rätt kul och användbart.
   Att använda olika objektiv på  olika kamerahus går numera geschwint. Med en adapter till Fuji kan jag plocka på Nikkor 24mm/2.0 helt manuellt, som naturligtvis  tekniskt och förnuftsmässigt överträffas av Fujinon 35mm/1.4.

En Nikon D800 används numera blott för macrofoto, bilder med mer av produktfotosyfte, ett och annat porträtt med 24-70mm 2.8 Och inser att kameraparken är om inte veteran så åtminstone inte purung. En Nikon F finns tillhands och laddad med svartvitt  för särskilt fotograferande.

Så går jag ut i kvällen. Mulet och ett stråk av dimma utifrån fjärden. Jag fotograferar den lilla ängsbiten under hagtornet där jag fått aklejorna att bestämt etablera sig.
   Den varmaste våren sen mätningar påbörjades. Sommarblommorna kommer tidigare. Midsommarblomstren prunkar redan i slutet av maj liksom ett flertal andra ängsblommor. Att maja en midsommarstång blir svårare och svårare. Inte ens de mest inbitna högerpopulisterna förnekar nu att vi har en klimatförändring, problemet är väl bara att lösningen heter inte subventionerat fossilbränsle. Eller att de ofta missar att grejerna i de populära köpladorna är markerade med Prc (Made in peoples republic of China). Inte bara aklejan utan också krolliljan tar sig. Den med den tunga kamferartade doften, och de vackra fröställningarna. Jungrun i det gröna ,en favorit och mycket tacksam som fotomotiv, eller Maiden in the bush som den heter på engelska är nästa projekt att försöka sprida på ägorna.
   Morkullan drar över taknocken. Rödhaken avslutade nyss aftonsången. Själv ligger jag i soffan och bläddrar llite förstrött i en fotobok. Godnatt.

Om andra tider. Livet på ön. Vem vågar att vara allvarlig?

Jag är nog tillräckligt gammal för att ha ord och begrepp som taklag, tjänst och gentjänst, en hjälpande hand, bjussa på, "det där kirrar vi sen" i mitt ordminne och vokabulär. En tid när egennytta, vinning, gnidighet och girighet i vilken form det vara månde inte stod så högt i  kurs. Eller att allt ska vara roligt. Att till synes relativt enkla manövrar som, även om de innehåller kunskap om knopar, intuitiv kunskap om hur flytetyg beter sig i rådande vind och lite annat knowhow måste kommenteras från åskådarbänken.
   Och hur gestaltar man en sån här fråga i fotografisk bild? Om det gäller egennytta, en bild på en statsminister? Nja, det vore övertydligt. Nåt med mer finess. Och mer bildberättande stringens.
   Det är som att bildspråket, trots sin känslighet och variationsrikedom inte riktigt mäktar med såna uppgifter. Än mindre fotografiet som fortfarande dras med anspråket att vara sanningsenlig.

Och en helt annan sak. Jag kopierar ur Upsala Nya Tidning, författaren Bo Gustavsson, om nån orkar läsa många rader:

Vem vågar vara allvarlig idag när vi lever i Tiktok-eran? Allvaret har försvunnit i offentligheten. Allt ska till varje pris vara underhållande både inom kulturen och politiken. I SVT:s intervjuprogram "Fördomsshowen" gapskrattar partiledarna och åbäkar sig när Emil Persson ställer sina roliga frågor. Oj vad kul det är! I talkshowen "Sverige Live" flinas det och skrattas hela tiden. Den som flinar mest och exponerar sig själv mest blir populärast. Tvsofforna kryllar av folk för att fejka popularitet. Allt är fejk. Ingen vågar vara allvarlig och tala allvarligt om allvarliga frågor. Vi lever i en fejktillvaro där den ohämmade narcissismen styr. Det ska ständigt showas.
Vart tog allvaret vägen? En gång i tiden togs allvaret och analysförmågan på största allvar. Det var en mentalitet som gjorde det möjligt för politiker att handskas med olika problem. Nuförtiden lanserar Tidöpartierna snabba skenlösningar som inte löser någonting alls, exempelvis regeringens sätt att få bukt med gängkriminaliteten eller klimatkrisen. Kulturskapare tog tidigare seriöst på sin uppgift att gestalta samtidsproblem och behandla existentiella frågor. Icke så i våra dagar då man ängsligt strävar efter att underhålla.
Folket vill ha underhållning och därmed basta. Politiker och kulturarbetare måste därför vara underhållande eller bli irrelevanta. Folket älskar den gapskrattande politikern. Skrattet ger massor av röster och ett valår som 2026 gäller det att skratta så mycket som möjligt. Även kvalitetsomdömen av kulturskapelser utgår från om böcker eller teater- och operaföreställningar är underhållande eller inte. Mitt primära syfte som författare är inte att underhålla och därför ignoreras mitt författarskap. Allvaret är helt ute och den som vill prata allvarligt om politik eller kultur- och samhällsproblem är också helt ute. Det leder till idétorka och en utarmning av debattklimatet.
"Man kan inte ha roligt jämt" som min frisör sa när vi pratade om alla lek-
(spontant skrev jag först "lik-") och frågeprogram i tv. Men faktum är att i Tiktok-eran är idealet att ha roligt jämt och glömma alla tråkigheter som händer. Det är ett ideal där gapskrattet allt oftare fastnar i halsen. Hur skulle gamle Freud se på tidsandan idag? Vad skulle du säga, Sigmund? Du skulle säkert säga att den tvångsmässiga glättigheten döljer en djup livsångest. Lustprincipens dominans i våra dagar på 2020-talet innebär en förlust av förmågan att konfrontera den faktiska verkligheten. Det är en bra analys, Sigmund, som väl sammanfattar människors livssituation idag. Du stod alltid på verklighetsprincipens sida för den mentala hälsans skull.
I det syftet gäller det att med allvar konfrontera realiteter utan att fly till lustprincipens drömvärld. Att acceptera allvaret i vår gemensamma utsatta livssituation utgör en mental hälsokur. Om vi fortsätter att tiktoka våra liv enligt lustprincipen, förvärras den undertryckta livsångesten. Faktum är att en hel epok eller civilisation kan drabbas av ett tvångssyndrom. På 1900-talet ledde det till två världskrig.
Innebär Tiktok-eran förspelet till ett tredje världskrig? På randen till undergången vill man konsumera och ha skoj. Den som med allvar reflekterar över de många ödesmättade järtecknen i skyn ses som en olyckskorp och avfärdas med en axelryckning. Alla vill fortsätta att gapskratta och partaja. Är fejktillvaron det sista stadiet för vår västerländska civilisation?
Bo Gustavsson, författare

Hatten av för Bo Gustavsson!

    Man bockar tre gånger, fru Luna och önskar något. Att förnuft och humanism som rättesnöre får återkomma.

Bilden som ritual

Är man i huvudstaden vid rätt tidpunkt är ett besök i Kungsträdgården nödvändigt. Antalet selfies och bilder på blommande körsbär skullle kunna få alla inkommande servrar att koka torrt. Ett av massbildens högtidsstunder. Ett exempel på bilden som kommunikativ process. Jag fotograferar, fotograferas alltså finns jag.
   Vi fotograferar mer människor mer än blom.

Lajva. Gruppfoto och historia

Året är 1996. Gottsundaskolan fyller tjugo år. En skola i ett miljonprogramsområde. En skola som öppnades i en tid där integration och blandning var ett honnörsord. 1976 var året. Långt innan kommunaliseringen av svensk skola. Långt innan privatskolorna och det vinstdrivande incitamentet. Långt innan experimenten med  läroplaner och betygsystem. Långt innan nyliberalism och långt innan nynazismen fick kostym och slips. När jag hittar den här bilden i negativpärmarna värmer det. Det var då det.
   Skolan fyller tjugo år och då ska det firas. Till att börja med maskerad, sen blir det multinationell och multikulturell mannekänguppvisning. Musik och mat från jordens alla hörn. Och en hel del tjo och tjim på alla de tungomål långt in i kvällen. Det var allt och det var tillåtande. Det var kul, helt enkelt.
   Min klass klädde ut sig till charterresa. (Bara det att vi gjorde det tillsammans!) Hon med bollnätet till vänster är min medklassföreståndare i rollen som hurtfrisk fritidsledare. Nummer tre från vänster föreställer resebyråns lokala representant (hon blev för övrigt senare journalist). Och, ja vart tog resten av de solbrända charterresenärerna vägen? Med solskyddsplåster på näsorna. Det gick nog hyfsat bra, eller mer än för allihopa. Det var ett skönt gäng om man säger. 

Gruppfoto är en genre i sig inom fotografi. Näst porträtt det viktigaste. Ett gruppfotografi låter sig göras  hyfsat enkelt jämfört med en oljemålning. Fråga Rembrandt eller Frans Hals om det nu ginge. Nikon FG 35/2.8 Tri-X säger negativarket.