Natur och väder

Nu hör jag årets första gök, den sjuttonde maj. Östergök, tröstergök. Han är väldigt nära men hur ofta ser man en gök?

Det är en sån där regnig dag. Grå, kall och rätt tråkig. Det har möjligen det goda med sig att allt går långsammare, blomningen och det där. Mellan hägg och syrén dras ut så att det faktiskt blir ett mellanrum, till alla skomakares glädje. 
    Om det nu blir varmare, hur kan det då vara så kallt? Hur förklarar man sånt? Värme innebär rörelse, mer energi. Ju mer värme, energi desto mer rörelse, sånt som enkelt illustreras om man tittar ner i morgonens äggkastrull. På vissa ställen blir det väldigt varmt och på andra ställen kallt. Det blir bråkigt. Tveksamt om ett sånt argument och förklaring räcker...
   Går det ens att skriva eller blogga om något utan att tangera den situation världen befinner sig i?  Att det skulle finnas ytor eller arenor som ligger utanför vad som händer? Tveksamt. (Äggkastrull? E´ru marxist?)
  Tröstergök. Alltid nåt.   
   

Artist statement. Någon?

 Om man aspirerar på att ställa ut sina alster idag i något lite mer anspråksfullt sammanhang än den egna fotoklubbens vägg, eller själv "curerar" sin utställning dyker allt som oftast begreppet "artist statement" upp. En innehållsdeklaration avgiven av utställaren. Ett intyg om att den presumtive utställarens verk motsvarar curatorns ambitioner. Man skulle kunna tycka att det räcker med de bilder man gjort, att det språket är tillräckligt tydligt för att en curator, som  förhoppningsvis är skolad i att läsa bilder, av dem bilda sig en uppfattning om bildurvalet.
   Jag anar en osäkerhet. Det handlar inte om det passande. Inte om omsorg till publiken. Tror jag att det handlar om en omsorg om den egna självbilden, curatorns alltså. En yrkesgrupp som lever i ett förmodat konkurrensutsatt hörn av arbetslivet.
   Jag har troligen själv  blivit konfronterad med detta fenomen. Som pensionär och "friherre" är en utställd bild blott en liten fjäder i hatten, inte en fråga om mat för dagen. Men jag blir lite förskräckt över att villkoren för bildkonstnärer och fotografer med ambitioner utöver den rent kommersiella bilden. Ja, jag vet, de lever tufft alla redan. Men nog är det  som en ytterligare parasit dykt upp. Curatorn.

Men artist statement-tänket har en annan dimension som den när man söker stipendier. Konst och kultur behöver sitt mecenatskap oavsett om det är privata finanser eller det allmännas pengapung. Vem styr? Vem lägger ribban? Vad är värt att satsa på, uppmuntra? Är ett stipendium en uppmuntran, ett förutsättningslös gillande typ; jag tror på dig, känn min tillit. Njä, riktigt så är det inte, och har  kanske aldrig  varit.
   Konstvärlden, där fotografi bör räknas in är sedan gammalt en värld av ryggdunk och kliande. Artonhundralets salonger, vari den borgerliga bildsynen frodades, långt från impressionism till kubism och vidare, det är inte i den borgerliga sfären det händer grejer, om man säger. (eventuellt to be continued)

Inte utställd bild men några dagar i Ljugarn Gotland tillsammans med goda vänner och samtal. Gotland, ön där träd gärna placerar sig på ett fotografiskt nöjaktigt sätt nära nog  på ett rosenlundskt sätt. 

Valborg femtio år sedan

Valborg i går. Spontantrumpet. Almviks byalag firar vårens ankomst. Sverige liksom. 

En vårnatt för femtio år sedan.  Vi låg på din säng hela natten, oskyldigt nojsande och löste rätt många av livets gåtor. Slumrade en stund då och då. På morgonen den sista april strax efter frukostvaknandet, själva Valborg, ropade löpsedlarna på gatan, Saigon befriat! Och resten är historia som det brukar heta. Ett uttryck som ofta tolkas som "vad var det jag sa" en anmärkningsvärd förenkling. Historien är mer komplex än så kallat sunt förnuft. Typ.
   Det tycks gå sex gudingar på en åda. En skärgårdsiakttagelse i ejdrarnas liv. Har fotograferat med zoomen en dag. Njä, inte bra. Fast är bäst. Tekniken ska liksom matcha ögat, tänket och sinnelaget.

Ett litet bokfynd.

När boquinisten ställer ut sina boklådor vid ån vet man att det är vår. Förr om åren var de flera som sålde böcker där, men nu bara en.  Och att botanisera i kartongen är ett litet nöje i sig även om jag är försedd med ett icke förhandlingsbart spontant krav från hustrun: Inga fler tunga konstböcker.  Men så  hittar jag en liten volym, Erik Asklund - Gäst i naturen. I liten oktav så långt från coffeetable-formatet man kan tänka sig. Med teckningar av Mats Nilsson och satt med en variant av Caslon. En liten nätt sak synnerligen väl typograferad med  balanserat marginalförhållande.

Idag en sån  dag när jag sjunker ner i skärgårdsvistet. Det myckna är gjort, var sak på sin plats, året på ön kan börja. Flugsnapparen dök upp i  går. Plötsligt sitter han  där i lönnen medans ärlan letar flygfän i gräset.
   Så blir det en liten promenad förbi vilthängnet och visst går det ett par tranor där. Det kanske blir en familj, vem vet. Gudingarna råmar i viken, en strandskata dyker upp och i fonden, alfågelsången. Nu väntar jag bara på morkullan, ska han sträcka över taknocken i kväll?

Det är inte min hobby eller livsuppgift att fotografera fåglar. Andra är bättre skickade och utrustade och gör det bättre.
    Krafsigt "dåliga" bilder har däremot alltid intresserat mig. Sånt som liknar Nicéphore Niépces berömda fotografi av ett hustak, ett av de första fotografierna mänskligheten fick skåda. Niépces bild var naturligtvis inte dålig, de första stapplande steget mot vad vi har idag. Men det är en sak att idag göra dem på riktigt som ett uttryck eller snarare brist på kunnande och sviktande handlag, en helt annan sak att göra det medvetet. Det går ju att göra i den digitala världen. Att få det se ut som. Men roligare att göra på riktigt. Därför är jag numera ofta utrustad med två kameror, en Xpro-2 och en svartvitt-laddad Nikon F för krafserierna på mina utflykter.  Jag vad kan komma ur detta?
Trevlig Valborg önskas.

Att göra fotoböcker. Några saker att tänka på när det gäller text.

Att göra böcker är kul och ibland lite mer än det. Föreningen, sällskapet, klubben vill ha en trycksak med bilder eller stannar det kanske vid en blädderbar pdf. Att tänka på är de samma åtminstone vad gäller den grundläggande typograferingen.
   Det finns några ofta förekommande fel i typografering som är lätta att undvika och även rätta till.

• Håll utkik efter konstiga avstavningar. Det finns två metoder att avstava ord. Enkonsonantsregeln och uppdelning av sammansatta ord. Om det inte går att avstava ett ord som det är sammansatt väljer man enkonsonantsregeln. Är man det minsta tveksam kan man gå direkt till wikipedia eller Svenska skrivregler, en bok som borde luta sig mot alla landets datorer.

• Ett nytt stycke görs alltid med ett indrag som motsvarar en typografisk fyrkant. Gör indraget lika brett som typgraden så blir det rätt.

• Efter blankrad ska det inte vara indrag.

• Om styckets utgångsrad är enstavig eller en avstavning rättar man till det genom att knipa in ordet till raden innan, alternativt spärra stycket. Gör så här (med största sannolikhet använder du Adobes layoutprogram In Design. Det går att göra i Word men det får jag om så önskas återkomma till. Om någon mot förmodan jobbar med QuarkXpress är det bara att gratulera.) Markera stycket, håll ner alt och knip med vänsterpil, spärra med högerpil. En sån här tillriktning bör aldrig göras med mer än 30 enheter. Ju större stycket är, desto större effekt får tillriktningen.

• Sista raden i en sida, spalt får inte vara enkel, numera kallad ensamrad (tidigare änka eller enkel horunge). En sån rad kan knuffas över till nästföljande sida genom att spärra ut ett tidigare stycke, naturligtvis med kontroll att inga andra problem uppstår.

Nu kan man kanske tycka att en fotobok handlar om bilder, och det är sålunda bilderna som gäller. Sant. Men, om texten är otydlig, inte bara det dunklet sagda, det dunklet tänkta, utan även att formen gör läsningen och förståelsen svår spiller det över på upplevelsen av bildmaterialet.

Om det finns frågor om detta är det fritt fram att kontakta mig via FS. Välkommen.