Mingelbilder

Invigning av Köttinspektionens tillfälliga lokaler. Ett gäng unga Stockholmskonstnärer ställer ut, Korvfabriken. Kött och korv blir blandfärs.
Jag mingelfotograferar. Här Katarina S Zouhari, en av initiativtagarna och den ryska PussyRiots-medlemmen Lusine Djanyan till höger.

(Köttinspektionen är en fri kulturinstitution som normalt har sin scen i den gamla köttbesiktningsbyggnaden i Uppsala. För övrigt ritad av stadens främste stadsarkitekt, Gunnar Leche.) Just nu utlokaliserad på grund av husets renovering.)

Alla dessa bokfynd

Jag är oförbätterlig. Jag trålar på Myrorna. Efter intressanta fotoböcker. Och har hittat ett mönster. De dyker upp i skurar. En dödstädning, ett dödsbo som töms. Ibland någon fotointresserads samling som ska skingras. Då dyker de upp lite pö om pö under ett par tre veckor. Bra försäljningsknep. Och då är jag där.

En fotograf som gått mig lite förbi, Tommy Söderlund och den här hittade volymen – Intill/Intimacy utgiven av Riksarkivet/Landsarkivet Visby.  Väldigt fina bilder, det här är så kallad Gotlandiana, bilder från ön därute. En bildberättelse av rang. I svarvitt. Det blir sällan bättre.
  Men så dyker det upp två saker. Christer Jonson, varför sätter du bildtexterna i liten grad och  knappt 50% svärta? Snyggt, ja kanske men ett hån mot alla synsvaga.
   Och någon måste sett att repron av de utomordentliga bilderna är anmärkningsvärt dålig. Trots frekvensmodulerat raster. Ljusdagrarna kritar 0ch svärtan sotar påtagligt. Alltså, någon eller några måste ringt i alarmklockan.

Bortsett från det. Åttiospänn på Myrorna. Den står i femhundra på Bokus.

Ritualer

Första gången är en händelse, andra gången en tillfällighet, tredje gången en vana, fjärde gången och så vidare–en tradition. Som får ett stråk av ritual.
Att i början av februari hälsa på den japanska aprikosen i Botanicum är just en sån. Samt dofta på den, en ritual. Att kalibrera årets luktsinne. Den japanska aprikosen har en fräsch och frisk blommig doft som kan förnimmas redan på flera meters avstånd. Inte påträngande men heller inte diskret.

Skridskopjäxorna har befunnits hopplöst trasiga. Och det i den stund när Mälarens nordligaste fjärd ligger som en svart spegel och bara ber om att bli åkt. Så kan det gå, en inställd ritual.
   Läste i dagens tidning att DT vill bygga en triumfbåge och den måste vara högst av alla. Att somliga tycker att lagar ska fungera retroaktivt. Att dessa somliga inte klarar av att sköta sin vandel helt och hållet själva. Man kan bli trött för mindre. Hur gestaltar man denna trötthet, tidens dumheter fotografiskt? Något att jobba på.  Kanske ett föremål för en fototävling på Fotosidan?

(Bilderna tagna med D800 och Micro Nikkor 55mm 1:2.8 samt Fuji Xpro2 23mm 1.4)

Godhetsknarka

 Den barmhärtige samariten i den lilla kyrkan Saint-Martin à Villequier de Rives-en-Seine. Samariten, alla godhetsknarkares eget skyddshelgon.

Godhetsknarka är ett märkligt uttryck då det innefattar en hel massa handlingar inom området empati och altruism. Till exempel gåvor till Cancerfonden, Stadsmissionen, Röda korset och så vidare. Godhetsknarka hanteras ofta i  vissa kretsar med ett föraktfullt fnys, men prova på. En liten gåva ger onekligen en liten men förnimbar dusch av ocytoxin.  Är du hyggligt flitig kan du dessutom få både skattereduktion och kontrolluppgift.

Vita fingrar

Ett par dagar uppe i Dalaskogarna för att hasa på nederbörden. Lite för kallt för att plocka upp och ner kameran med tilltagande stelhet i fingrarna. Minus femton med en aningen vind känns som minus tjugo. Jag är dessutom drabbad av Raynauds fenomen, fingertopparna vitnar i kyla och blir mer eller mindre obrukbara. 

   Mobiltelefonen kan plockas upp snabbt och så slänger man i väg en bild eller två, egentligen helt i onödan. Bilder med kort bästföre-datum. Det är förvisso  vackert, lite grann onödigt vackert som vi brukar säga.
   Men spåren är fina och välpreparerade. Det blir ett par mil i  alla fall.
Orsa Grönklitt.