Omvänt perspektiv

Om massbilder

Massbild är ett begrepp som avser att innefatta alla de milliarder bilder som svävar ute på nätet. Alla de bilder som håller ångan uppe i serverhallar världen över.  Eller kanske alla de bilder som göms i byrålådor, påsar, kartonger, i bästa fall inklistrade i album. En slags bildvärldens samlade glömska. Hur länge varar till exempel en selfie? När ersätts den med en ny och var finns den gamla?    
   Det här är kanske inte en fråga för entusiastiska fritidsfotografer men vi måste förstå att fotografiet och då, i viss mån även massbilden i det allmänna medvetandet ses som foto. Eller kort. Visst är det märkligt att ett kort är synonymt med en fotografisk bild, oavsett var den dyker upp. Det är lite grann av samma sort som att varningsmärket för bevakad järnvägsövergång föreställer en grind. Eller att en bilverkstad symboliseras med en obsolet skiftnyckel från tiden innan Johan Petter Johansson, den moderna skiftnyckelns fader. Ett ord, en bild blir en ikon.
    Men hur skiljer sig massbilden från låt oss säga trivialbilden? En trivialbild är förvisso en massbild men tycks skilja sig från den senare genom att triviabilden har en allmängiltighet. Den kan läsas fullt ut av i princip vem som helst. Det räcker med att man tillhör samma kultursfär, ibland behövs inte ens det. Men massbilden har alltid en privat kontext. En utomstående kan avläsa bildens denotationer men är oförmögen att förstå bildens innebörd annat än vissa gemensamma konnotationer som alla massbilder visar upp.

Exempel på massbild. Traditionellt typiskt kort. Inte inklistrad. Hittad i kvarlåtenskap.

Gammal massbild. Okänt ursprung. Inklistrad i album.

Postat 2021-04-22 20:39 | Läst 267 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om väntan

En kort väntan som kanske inte räcker till några djupare funderingar runt det digitala och analoga fotografiet ( men en färg och en simulerad Plus-X får det bli).
Själva besprutningsproceduren går smidigt och det finns en förekommande hjälpsamhet i allt som företas. Väktare, volontärer från Röda Korset, lite omisskänlig kanslipersonal, en sannolikt pensionerad vaccinatör som har handaskickligheten i ryggmärgen. Och lite annat runt i kring. Välordnat, sansat och tryggt. Och nu återstår en väntan på spruta nummer två. Thank you for your patience and understanding.

Men för att återvända till det där med analogt eller digitalt. Eller svartvitt eller färg. Eller något annat motsatsförhållande. Om det nu ens rör sig om motsatser. Eller är digitalt kontra analogt nutidens fotografiska diskussion. En avlösare till flera sådana som bollats och diskuterats i den fotografiska världen åtminstone de senaste hundra åren. Det är bara det att det inte finns något rätt och fel i just den här diskussionen. Men att frågan om digitalt eller analogt  är intimt förknippad med frågor som rör publiceringen. Och alla, såväl professionella som hobbyfotografer publicerar. visar sina bilder, gör dem publika. Och eftersom det absoluta antalet bilder publiceras digitalt vare sig de är digitala eller analogt förfärdigade så, ja just det. Det är det digitala som gäller.
Och då har vi inte ens berört massbilden. Och gränslandet mellan massbild och ”hobbybilder”.

To be continued

Postat 2021-04-21 17:54 | Läst 225 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Om det finns ett digitalt uttryck

  ...hur skulle det då definieras? Är det den möjliga perfektionen, den tekniska brilliansen, som åtminstone går att åstadkomma, eller är det något i själva distributionen, publiceringen. Kan publiceringsmetoden synas i bilder? Är publicering i så fall en berättarkomponent? Ja, kanske, om det resulterar i gillanden, då är som bekant lusten att anpassa runt hörnet. Men kanske är vi inte så beräknande. Åtminstone inte hängivna entusiaster och fritidsfotografer. Man berättar sin historia, och, den kan vara grund, men inget fel i det. Men det är en snårig diskussion.
   Som flera röster har hörts på FS handlar det digitala om en inneboende fullkomlighet. Och att den analoga bilden kan knipa ett par poäng på att den just är analog. Att det finns ett handens arbete bakom den så att säga. Men vad som kännetecknar en bra bild är förmodligen mer sammansatt. Det finns helt enkelt inget antingen eller.
   En annan parameter är hur fotografer använder foto. Vad vill de ha sagt? Återigen, teknisk brillians, spännande motiv, eller gatufotografiets påpasslighet. Och låt mig få det sagt med en gång, jag tror inte det finns vare sig bättre eller sämre i de här frågorna.
   Bengt Hansson skriver i sin blogg att det analoga fotograferandet utnyttjar sin i jämförelse med den digitala, bristande teknik till sin fördel. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom ett analogt negativ går två gånger genom en fotograferingsprocess, antingen förstoringsapparaten med sina felkällor eller en scanner med sina. (Den digitala bilden har i princip ett steg, kamera till skärm.) Processerna har felkällor. "Kartan" måste alltid ha något lägre upplösning än verkligheten. Och inget konstigt med det. Men det handlar väl mer om hur mottagaren, ständigt denna publiceringsprocess, läser bilden. Och analogt förfarande ser en en hängiven fotoentusiast med blotta ögat. Och kan då lägga till svårupptäckta denotationer som filmtyp, korn, framkallningsprocedur med mera. Och inte minst ett privat kontext av dofter, porlande kranar och trilskande filmspiraler. Faktorer som lite grann förvillar synen. Faktorer som den digitala bilden saknar. Den är liksom bara bäst rent tekniskt. Vilket så klart inte alls är sant om man nu vill vara exakt.
   Har ni tänkt på att vi ofta glömmer bort det analoga färgfotografiet när vi pratar analogt. Hur många sysslar med negativ färgfilm och papperskopior idag? Är det en teknik som ger extrapoäng? Tveksamt. 

to be continued

Postat 2021-04-20 16:41 | Läst 229 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Is

Rutten is. Som så mycket annat i denna värld.

Den här texten och bilden är nu en månad gammal och har blivit liggande. Så nu är vi i början av mars.
Det blev några dagar ute på ön. Snorkallt och en vår som gick i stå. De förväntade vårtecknen uppenbarade sig inte. Sen blev det en sväng i fjällvärlden. Men. Det är en tid i moll då en kär vän alldeles nyss gick bort, i tiden alldeles runt hörnet. Häromdagen. Det var naturligtvis väntat. Vi har följt resan hela tiden. Men ändå, man intalar sig, det ska nog gå bra, så klart...men det gör det inte. Och för varje veckorapport skruvas förväntningarna ner. Och vissheten blir tydligare och tydligare.
Och man tänker, i nån slags barnatrotrygghet. Att här står vi liksom alla på en rad. Tiden är oundviklig. Vi kommer alla gå ur tiden. Men då säger du käckt, jamen jag börjar. Och tar språnget, precis som på badbryggan. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske... För nån ska ju vara först. Nån ska börja. Och nån ska vara sist. Lägga på haspen. Och då tänker jag, i fåvitskhet och barnatro att det var ändå du som var den modiga. Som hoppade först.

Nu kommer blåsippsvåren här ute i skärgårn. Vi är ett par veckor senare. Allorna flockas ute på fjärden och de första gudingarna guppar därute. Ådorna är mycket svårare att se. Bofinkens smatterfanfarer och morkullan drar över taknocken. Rödhaken stänger för natten. Skärgårdsvår.

Postat 2021-04-03 22:42 | Läst 262 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Om det gyllenen snittet och tankar däromkring.

 Finns det någon fotograf eller annan bildskapare som inte nån gång stött på begreppet Gyllene snittet, en sån där företeelse som de flesta människor på jorden lever i en oskuldsfull okunnighet om. En del har en aning eller hum om företeelsen. För några är det en viktig kompositionsprincip och för ett ytterst litet fåtal människor har viktigheten övergått i ett problem liknande det inferno som människor med absolut gehör lär få i sina sinnen när en violin missar en ton med ett 16-dels tonsteg.

(Tappad handske nr 53. Ur serien tappade handskar och andra vantar. Inte gyllene snitt.)

   Många med intresse för bildkonst anser att gyllene snittet är synnerligen viktigt. De anser alltså. Men att något anses vara något är inte liktydigt med en naturlag. Gyllene snittet, och för all del, även många andra kompositionsprinciper är kulturella företeelser som söker sitt stöd i perceptionspsykologin. Fast det visste inte renässansens konstnärer. De körde på ändå. Och perceptionspsykologin är inte så mycket för det gudomliga, det som renässanskonstnärerna ofta sökte.
   Om bilder per automatik blir bättre för att de är komponerade enligt en viss princip kan diskuteras. En del hävdar att alla bilder har någon form av komposition efter som alla bilder i någon mån är frukten av ett tänkande eller mänskligt ingipande. I så fall skulle de olika kompositionsmodellerna kunna sorteras i stigande värdering där krönet skulle kunna vara just det gyllene snittet. Lite tråkigt bara att snittet inte omfattas i alla kulturer. Gyllene snittet är inte en universell princip.

Ett ofta använt argument för gyllene snittets förekomst i naturen. Eller rättare sagt, det går att applicera snittet på olika företeelser. Snäckor, kottar, solrosor, pärlbåtar. Sen finns det dessutom massor med saker i naturen som inte är ett dugg gyllene snittet om man så säger. Tråkigt nog är inte naturen så exakt, symmetri är dyrbart och premieras inte av evolutionen. Kottar och annat är liksom lite mer ungefär. Men det är vackert så. Och hur det kommer sig att Partenons gavelfält, och därefter i stort sett alla klassiska gavelfält sen dess utnyttjar gyllene snittets proportioner står kanske inte att finna i någon gudomlig ingivelse hos tempelbyggarna. Kanske snarare det att de första templen, byggda med trädstammar som kolonner behövde ett tak med tillräcklig lutning för att skydda mot regn utan att för den skull behöva ha alltför branta tak, sparsamhet med material alltså.

Gyllene snittet förklaras lätt med geometri, men svårare med aritmetik eftersom proportionerna inte blir så exakta som man önskar, vilket Fibonnacis talkedja är ett bra exempel på. Ju högre tal desto närmare, men riktigt fram kommer man ändå inte. 

Frågan om Gyllene snittet handlar egentligen om vad vi uppfattar som vackert, estetiskt tilltalande. Man kan nog på goda grunder ifrågasätta att det skulle finnas någon universell norm för skönhet. Vi har nog helt enkelt fått lära oss att det finns höga skönhetsideal, principer och genvägar till detsamma. Nåt som ibland får mig att tänka på en konstnärskollega som för många år sedan fastnade i olika kompositionsmetoder från renässansen. Och med den iver han linjerade upp mer och mer komplicerade rutnät på dukar och pannåer. Tyvärr kom innehållet först i andra eller tredje hand. Stilleben med lökar blir inte så mycket mer än lökar hur arrangerade de än är.

(Gös. Fänkålsfylld. En chardonnay. Inte gyllene snittet.)

Men så klart får var och en hitta skönheten där den vill. Sen om man verkligen uppfattar snittet med exakthet eller intuitivt lite mera ungefär. Eller drar upp ett linjenät över de bilder man ser kanske spelar mindre roll.

Postat 2021-03-31 22:40 | Läst 370 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera
1 2 3 ... 20 Nästa