Omvänt perspektiv

Dimmig och coronasäkrad eftermiddag

En smittsäkrad utflykt med barn och barnbarn till friluftsområdet Fjällnora öster om Uppsala. Och lite processfoto som det heter. Vi undrar om det blir några isar i år. Utflykter med barn kräver en välutrustad tross. Och vid korvgrillningen kan ett sånt här verktyg komma väl till pass. 

Inte så mycket färg annars. Och trivialbilden får ändå en liten, liten kick när den görs svartvit. 

Postat 2020-10-31 16:36 | Läst 87 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om konstens förgänglighet

En skiss till en skulptur som kanske blev av. Nu i skissernas naturliga upplösning. Naturen återtar. Och det var väl de existensiella frågorna som konstnären Olof Hellström också sysslade med. I ett ständigt pågående försök att gestalta människans ständiga samtal med livet själv. 

(Finns det något fotografiskt sätt att gestalta konst i förfall? Jag kunde inte låta bli att göra en svart ram.  Att det gick att göra en Tri-X simulering utan att det grynade till sig allt för mycket. Hade jag tagit en bild i Olofs ateljé på sjuttiotalet hade det suttit Tri-X i kameran är jag säker på. Och det är ett fotografiskt uttryck som passar bra till Olofs bildvärld tycker jag. Olof gick bort i april 2017.)

Postat 2020-10-17 18:39 | Läst 235 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Luddigt och om det analoga.

Walliskt svartnosfår. Sedda ovanifrån. I lammstadiet är de här så nära sötchock som möjligt är. Passerar hagen på morgonturen och kliar dem på nacken. Vissa morgnar blir det inte springa, utan en för knän och andra leder mer skonsam framåtrörelse. Då får en kamera hänga med. Så blir det nåt slags processfoto av det hela. Om processfoto skärper bildseendet låter jag vara osagt. 

Gräs sett snett från sidan. Och om analogt foto skärper bildseendet kan också diskuteras. Vilket också görs. På lite olika sätt, här och där. Vilket naturligtvis är bra. Öppen diskussion är alltid bra.

Idag fotograferar jag digitalt. Till nittionio procent. Den sista procenten syftar på några sällsynta sessioner med Rolleiflexen, som dessutom skulle må bra av en tretusenmilaservice. Och då har jag alltid ett väldigt bestämt syfte. Att det analoga ska tillföra något. Och det är alltid frågan om bilder som ligger bortåt poesi eller konstfotosegmentet. Förmodligen handlar det mer om min känsla och nöjdhet än om resultatet i sig. 
Under åttiotalet, det årtionde när jag arbetade en hel del med illustration blev det också mycket fotograferande. Produktfoto mestadels. Väldigt ofta med långtidslånad Hasselbladare. Det blev mycket bilder till manualer och monteringsanvisningar. Och det var i den vevan jag och mina beställare enades om att den tecknade anvisningen är fotografiet vida överlägset. Något jag ofta tänker på när jag ser att Stockholms taxibilars takskyltar fortfarande sitter kvar på taken. Nja, de har ändrat konstruktionen lite sen dess.
Om någon hade erbjudit mig  ett kamerasystem och bearbetningssätt där jag kunde ta en rulle bara för att omedelbart kontrollera exponeringen, där jag kunde frilägga ett objekt med några enkla handgrepp, justera exponering och färgtemperatur. Utan att skicka bilden till färglabbet. Gissa vad jag skulle ha valt. 

Men om nu någon djinn eller annan ande i flaska skulle uppenbara sig och erbjuda  en analog kamera ( med tillhörande mörkrum och övriga faciliteter), vad skulle jag då önska. Vad skulle du önska?

(Översta bilderna med xpro2 och 23mm. Halon, eller vädersolen med Iphone 6.)

Postat 2020-10-15 11:51 | Läst 222 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Det där med att plåta på arbetsplatser

Apropos signaturen Pics inlägg om arbetsplatsfoto och Jean Hermansson i synnerhet. Så hittade jag i min bokhylla, lite granna bortglömd Sara Lidmans bok  Gruva med Odd Uhrboms bilder. Den här boken är skriven året innan den stora gruvstrejken. Och det här är ett litterärt verk som är sprängstoff. Odd lirar i samma fotografiska landskap som Jean H. Och visst är det för det första märkligt att det går att ta sig in på såna här arbetsplatser. Det är ju inget wallraffande precis, utan med företagets inbjudan och goda minne. Men det är som att det i den tiden fanns en större acceptans eller oförstånd om eventuella konsekvenser för arbetsplatsreportage. Inte undra på att man blev bränd.

(Odd gjorde också några fina reportage från bland annat Palestina och Afghanistan men Gruva är nog hans Magnum opus.)
Sextio- sjuttiotal, det gjordes flera reportage från arbetsplatser ute i landet. Och då menar jag sådana som hade en kritisk utgångspunkt, lite annorlunda än KW Gullers framtidsoptimistiska reportage om svensk industri i världen. Jean, och Odd och en hel del andra för den delen beskriver arbetsplatser från ett underifrånperspektiv och det är tveklöst så att de här bilderna fick betydelse. Stor betydelse. Och kanske egentligen foto när foto är som bäst. Men något hände däremellan fram tills nu. Jo visst, det går nog att plåta på arbetsplatser numera också men man bör nog ha åtminstone en fot inne redan. Ha lite känningar. Och en stor portion tålamod. Har alla fritidsfotografer det? Och det finns en slags övergripande restriktion i samband med foto. Trots att det fotograferas mer än nånsin. Det här är lite svårt att sätta fingret på men skulle jag överhuvudtaget kunna komma in i  turbinhallen på Forsmark 2 med kameran fritt hängande på magen i dag? Skulle jag kunna fotografera på en sluten mentalsjukhusavdelning, ett sjukhuskök ( med kackerlackor) eller nåt så oförargligt som en förskola? Tveksamt.

Postat 2020-10-06 20:46 | Läst 318 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Muu

En sanning är att allt det som syns i en bild är att betrakta som berättarkomponenter. Och frågan blir då, vad uppfattar betraktaren/mottagaren? De väsentliga bildelementen borde väl inte vara något problem men det kan finnas undanskymda, sådana som kan bli till bildens punctum. Den här bilden saknar ett punctum och det är heller inte tänkt att den ska ha nåt heller.

Men om man räknar in färgen som en berättarkomponent, och det bör man göra eftersom den faktiskt syns, så finns det ett problem. Hur receptiv är betraktaren inför en ändring av bildens färg, som i det här fallet en relativt subtil ändring. (En mjuk s-kurva med vitpunkten indragen och sänkt ett par steg, klarheten ökad och mättnaden sänkt. Plus lite grundskärpa. Allt utfört i Camera raw.) Det är alltså inte den mest förekommande justeringen om man tittar på bildflödet i våra vanligaste sociala medier. Däremot vanligare i tryckmedia. 

Som sagt, hur uppfattar betraktaren den här färgförändringen? Gissningsvis som en liten, liten irritation i den "perceptuella maggropen". Om ens det. Om man skulle be betraktaren att beskriva färgen så sätter jag min gamla keps på att utlåtandet blir "Tråkig". Möjligen dyster.
För att överhuvudtaget se vissa förändringar behöver man kunna jämföra. Antingen genom att se de olika alternativen samtidigt, eller att man så att säga, har möjliga alternativ i bakhuvudet. Alltså en viss erfarenhet och därtill hörande kunskap om hur bilder kan förändras. Och att bilder kan förändras i vissa syften. Ibland grumliga.

Ibland väljer man att gestalta verkligheten i gråskala. Väl medveten om att verkligheten är i färg. Åtminstone här ute på Kungsängarna.

Postat 2020-10-03 12:46 | Läst 225 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 10 Nästa