Omvänt perspektiv

Och på frågan om gatufoto sa de nästan alltid, nja, jag vet inte...

Idag närkontakt med geting. Nästippen. Baddar snabbt med alsolsprit och tar en dos Betapred. Jag kommer alltså se ut som Rudolf med röda mulen i en vecka framåt. En rätt stor mule. Inget att se fram emot att behöva förklara varför man ser ut som en stoppsignal i nian. Nu klarar det sig verkar det som. En får se i morgon. Att dona och bygga lite här och där är ganska skönt. Och så tänker man så bra. På lite allt möjligt. Fotografi och bilder till exempel. Och för mig som odlar en hart när pedantisk inställning till genren gatufotografi, låt vara av akademiskt pedantisk art, finns det ständigt nya kopplingar.

Har ni tänkt på att de flesta av nittonhundratalets bemärkta fotografer, sådana som alltför ofta får epitetet gatufotograf stämplat i pannan väldigt ofta, i intervjuer, svarar på frågan: Hur tänker du om gatufotografi? Och de svarar alltsom oftast: Nja, gatufoto. Vet inte direkt... Jag fotograferar väl mest så som det blir. ( Eller något annat med samma andemening.)
Alltså, gatufotograferandet lånar metoder, förhållningssätt och teknik. Skapar en genre utifrån detta. Men de stora elefanterna i nittonhundratalets dokumentära fotografi. Nä, de är bara inspiration men definitivt inte ”street photography”. Så har vi bara detta i bakhuvudet är det väl bara att köra på.


Men jag tror att man tar bättre bilder om man, de facto inte går ut på stan och tänker ” nu ska jag ta lite gatufoto”.  Gatufoto, som alla andra bilder uppstår först när betraktaren-mottagaren träder in på scenen. Jag som är fotograf kan bara såpa banan och hoppas att allt går i mål som jag tänkt.

(Bilder från NY, Manhattan. Gatufotografens scharaffenland.)

Postat 2019-05-22 22:33 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Tankar i vardagen

Fjärden ligger blank.

190514
Idag, en kylig dag med antwerpenblå himmel. Jag springer min runda på morgonen. Sköter vardagsbestyren. Bygger lite på växthuset. Och är man vänsterhänt så är man. Man får improvisera där hjärnhalvorna inte är riktigt synkroniserade. Tänka till och improvisera. Hittills har det funnits marginaler....
Morkullan drar över taknocken och har fått sällskap av horsgöken, himmelsgeten. Eller enkelbeckasinen som horsar nånstans bortåt. Det finns en och annan våtmark som kan intressera en vadare en bit upp och in i skogen. 
Annars är halv måne. Trastarna jobbar på sitt gemensamma Tubular Bells. Det är bara tjäderklockan, rödhaken som stör lite grann. Först uppe, sist i säng.
I natt hör jag fortfarande alfågelsång utifrån fjärden. Men snart är det också över. Nu är gullvivetid.Det är lugnt på ön. Entreprenörerna, snickarna, fixarna äger ön med sina vita skåpbilar. Vi som bara är här är i absolut minoritet.

190520
Kommer ut i kvällningen efter några dar i stan. Möten, lite social verksamhet. Ytterligare en begravning. Tvätta och göra ärenden. Känns det igen?
Det är som alltid påtagligt svalare här ute så här på vårarna. Men trastarnas kör, Tubular Bells ringer oförtröttligt. Och mörkret vill inte riktigt ta övertaget.
Båten ska göras i ordning och i sjön. En armé av plantor ska sättas. Lite växthusbygge hinns nog också med.
Och såg jag inte en blå kärrhök vid Penningby. Och en ensam trana på fälten vid 77an där man passerat avtaget till Östuna. Jo, så är det. Ständig blick för fåglar. ( Tubular Bells, en midsommaraftonskväll för mycket länge sedan gick jag ut i skogen och hörde trastarna. Som en unison klang. Det blev lite som Mike Oldfields "Tubular Bells". Så är det också förklarat.)

Funderar runt en text. Om betraktaren, mottagaren- the receiver. Om avkodningen och vad som händer sedan. Tankar som kan vara provokativa i ett sändarkontext.

Sändare filter och brus. Mottagare, återkoppling. Kommunikationsmodellen. Och i den, avkodning, denotationer, konnotationer, privat kontext, allmän kontext. Och så vidare. Behöver man ens fundera på sånt. Är det inte bara att ta sin bild? God enough. Nja, med vetskapen om att den fysiska bilden, det som finns mellan sändare och mottagare är så att säga ickeexisterande. Bilden finns hos sändaren och blir något när mottagaren kommer in.
Detta kan så klart ifrågasättas. Särskilt när det gäller de där fotografens egna favoritbilder. De bilderna som trots publicering inte behöver nå sin mottagare. De är nog som de är. Fotografens egna juveler.

På sånt kan man fundera en afton i maj. I aftonens förlåtande ljus.

Postat 2019-05-21 20:46 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Gatufoto. Lång tråd.

Har någon lyckats missa den milslånga tråden om gatufotots hälsa och välstånd? Uppenbarligen en fråga som engagerar. Det fascinerar att om det nu hade handlat om naturfoto hade tråden svalnat efter ett par timmar. Förutsatt att det inte hade handlat om manipulationer och liknande. 
Det är bra att fotografisk bild diskuteras. Det har det gjort ganska länge. Och kommer att göra. Det är väl som sagt om inte annat ett friskhetstecken, att det lever.
Men diskussionerna utgår väldigt ofta från fotografens perspektiv. Mer sällan från en förmodad läsares perspektiv. Läsaren-den andra komponenten i det kommunikativa dramat som är fotografi. Bo Bergström och Stefan Ohlsson skrev för sex sju  år sedan en intressant bok "Tala om bilder".( I redaktion av Lena Erlingson. Carlsson Bokförlag). Om bildkommunikation och fotografisk teknik. Intressant och läsvärd.
På Valand i Göteborg bedrevs (bedrivs?) ett intressant projekt om bildförståelse, kameraförståelse. Gå in på deras hemsida och klicka vidare mot bildförståelse, där finns massor som borde vara intressant för en fotograf.
Man får inte glömma den kommunikativa biten av fotografi. När bilder publiceras. När det är dags för mottagaren-betraktaren att ta över bilden. Och vem är betraktaren?

(Bilden ovan kan nog anses som en bild i gatufotosegmentet. Den är nog dessutom att betrakta som straight photo. Eller realism som jag skulle föredra att kalla det. Den saknar måhända både knorr och komposition. Men efter en stunds tittande tyckte jag att den på nåt sätt fungerar. Lite oklart ännu varför. Jag kan känna ett visst mått av fotografisk nöjdhet. Vilket känns rätt bra efter att ha lidit av lite "postkreativ trauma" den senaste månaden. Staten Island Ferry.)

Postat 2019-05-06 18:05 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om den närvarande fotografen och hur står det till med bildförståelse.


Finns det ett iakttagande fotografi som samtidigt har en fotografens egen närvaro i sig? Och på den frågan kan man nog spontant säga, ja visst. Men hur ser man det då? Bilden uppstår som bekant först då någon faktiskt betraktar den. Hur stort är fotografens avtryck? Hur styr fotografen in läsaren i bilden?  Samspelet mellan å ena sidan fotografen, sändaren på den ena sidan bilden och på den andra sidan av bilden, mottagaren, läsaren. Och då tänker vi bort beställaren, den tredje polen i det mesta av bildkommunikation.
Det är lätt att vi som fotografer glömmer bort den viktigaste länken i den bildkommunikativa kedjan-läsaren, mottagaren. Det är först där bilden blir ett gatufoto, för att vara aktuell i debatten. Återkommer om det.

Ytterligare en bild i nåt slags tolkningsförsök i Saul Leiters anda. En pilsner är inte fel för inspirationen.

Så något värt att tänka på i bilddiskussionen. Hur arbetar svensk skola? Bildämnet har 230 timmar totalt i grundskolan alltså från åk 1 till åk 9. Det ger vid ett hastigt överslag 1,5 lektionstimme per vecka. Bildämnet är det enda ämnet i svensk skola där ordet bildanalys nämns som ett ingående moment eller färdighet. Tyngdpunkten i detta läggs framför allt i åk 7-9. Totalt har varje elev att se fram emot 6890 timmar under sin skoltid, där merparten naturligt nog ligger på svenskämnet samt matematik.

Det som är besvärande är att bildämnet innehåller väldigt mycket praktiska moment, och en hel del sådana som ska främja individens kreativitet. Vilket så klart är bra och helt riktigt. Men det blir inte så mycket tid över till bildförståelse och bildanalys. Men man kan också undra var bildspråket tar vägen i skolans övriga ämnen. Hur väl rustade är lärarna där i de övriga ämnena att anlägga ett bildspråkligt perspektiv på sin undervisning? Finns kompetensen? Om inte, hur ser det ut med fortbildning i detta? Finns kompetens och insikt hos de lokala skolledningarna? Finns kompetensen och viljan i skolverket? Och hur ser det ut i politikerkretsar?

Jag vet inte, men jag misstänker att bildförståelse och analys lever ett liv i skymundan i svensk skola. Bildanalys verkar endast vara en uppgift för en tapper skara bildlärare ute i provinsen att arbeta med. Vilket de sannolikt gör. 

Och själv då? Fyrtio år i bildens tjänst, ett antal år som handledare åt bildärarstundenter, hoppas att jag varit till någon nytta.

Men bild, inte bara det att vara utföraren med en viss förmåga som inte sällan är erhållen på outgrundliga vägar, är också att förstå det sagda. Meddelandet, berättelsen. Att läsa och att förstå bilder. Och det är nu inte så att det blivit färre visuella budskap i dagens kommunikativa flöden.

Ovanstående bild har inget som helst med texten att göra. Men visst är det kul att dra upp kontrasten då och då.

Jag läser några rader i Roland Barthes Det ljusa rummet. Och det är nog väldigt knepigt där ibland. Och läser ett antal bilder av Saul Leiter. Och finner det gott. Jag ligger nog rätt nära hans bildtänk. Åtminstone det bildtänk som jag skulle vilja utöva. Betraktaren. Väldigt, väldigt närvarande.

Och avslutningsvis, Kary Lasch bild som jag nämnde i föregående bildinlägg.

Postat 2019-05-04 20:51 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Gatufoto. Att läsa bilder med consensus påslaget.

Snubblade in på Youtube och fastnade i en liten sak av Ted Forbes, en amerikansk fotopedagog skulle man nog kunna säga. Han gör en hel del riktiga "low budget"-publikationer. Pratar framför kamera i sju minuter. Visar lite bilder på Pinterest. Sen är det slut. Inte alltid. Ibland är det mycket mer bilder. Och som pedagog väjer han såklart inte för något fotografiskt ämne.

I ett avsnitt behandlar Ted Forbes fotografen Fred Herzog, en av många så kallade gatufotografer som fortfarande i någon mån är verksam. (Han har nog dessutom passerat den "magiska gränsen" och faktiskt blivit "Street photographer".) Det är mycket skyltar, en hel del ryggar och väldigt mycket anonym anglo-amerikansk, närmare bestämt kanadensisk urban miljö. Den typ av motiv som man gärna associerar med just gatufoto. Och det är i huvudsak färgbilder.

Men det som väcker mitt intresse, inte så mycket till Fred Herzog som till Ted Forbes är att han refererar till, och drar en del paralleller till Edward Hopper, nittonhundratalskonstnären, han med Nighthawks, den som Thunbjörk gjorde en så förnämlig pastisch på. Och han refererar också till Norman Rockwell, den konstnär och illustratör som säkert bidragit en hel del till bilden av amerikansk medelklass och amerikanska värderingar. Och det slår mig också hur olika  ett amerikanskt  consensus rimligen är jämfört med ett svenskt, skandinaviskt.  Till samma bilder. Hur bilderna färgas in av olika erfarenheter. Amerikanen ser hembygd. Vi ser ett en viss kittlande exotism.

Och skulle man jämföra Hopper och Rockwell med svenska lika folkkära konstnärer, ja var hamnar man då? För vi har knappast några nittonhundratals konstnärer i Sverige som sysslar med urbana motiv i en realistisk figurativ anda. Det närmaste skulle kunna  vara Carl Larson men då är vi inne i en annan tid och miljö, nationalromantikens estetik. Men antagligen lika folkkär.

Nu skulle väl jag ha haft lite bilder från raksalonger, lite stora femtiotaliga neonskyltar, kanske en och annan Chevrolet Impala i motljus och lite annat ur det amerikanska fotoattributförrådet. Lite mer av något som går att läsa in som en amerikansk storstadsångest. Men det har jag inte nu när botten börjar synas i mappen Manhattan och dess omgifvningar. Och inga tåg kan man ta från Europa till NY heller.

Postat 2019-04-08 16:42 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa