Omvänt perspektiv

Om fotografi som kommer till vägs ände. Och dagligt bröd.

Härom veckan träffade jag en av svärsönerna. Han hade en mobiltelefon och visade glatt att nu fixar den kort skärpedjup och med den tillhörande oskärpa också. Det mesta går att simulera. Och frågan är varför man ska simulera kort skärpedjup? Jo, därför att vi, både fotografen och betraktaren finner det vackert och nöjsamt för ögat. Att det finns en skillnad mellan fotografen som skruvar på sitt objektiv för att erhålla effekten, och min svärson är dock uppenbar. (Nu ska sägas att svärsonen i fråga äger de nödvändiga kunskaperna om skärpedjup, såväl långt som kort. Men om han inte gjort det?)
Nu fixar hans mobilkamera inte de där sköna reflexerna i bländarlamellerna, de där som är så hett eftersträvansvärda när man gör film. Regniga gator, a la Taxidriver, typ.
  Då kommer frågan. Nu, eller den dagen mobilkameran kan göra allt det där du med fotografisk kunnighet kan åstadkomma, i stället görs per automatik. Vad kommer då att krävas av fotografen? Vi skruvar oss allt närmare bildens och fotografiets kärna. Berättelsen, och allt vad den innebär. Den berättelsen kommer mobilen inte ha så mycket att komma med. För en algoritm med bildsyn, med humanistiskt bildtänk och därmed medföljande bildkomposition? Svårt att tänka sig det. Så ju närmre du kommer den perfekt tekniska kameran närmar du dig också den vägs ände som kräver att du förstår bildens språk och bildens berättelse. Där hjälper inga algoritmer.

Grönsaksstånd  Chinatown. NY. Det var och är något sublimt med ljuset i den här bilden som jag inte riktigt kan komma åt. Finns det algoritmer som kirrar sånt? Nu är det här inget exempel på ett humanistiskt bildtänk, kanske inte ens komposition att jubla över. Men vad jag vill komma åt är att fotografiska bilder har, eller kan ha dimensioner som inte låter sig förklaras. Det kan som i det här fallet handla om ett privat kontext. Men som kanske, kanske nån gång smittar över till en lyssnare nånstans. Nånstans finns någon som hör tonen, dissonansen kanske. Bildkommunikation är inte enkelt. Men något vi lär behöva syssla mer med när kameran fixar resten.

Med anledning av Kerstin Bernhards bok Brödminnen får den här bilden hänga med. Bröd är viktigt. Undrar om det finns en brödalgoritm?

Postat 2021-02-25 19:15 | Läst 211 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Politiska och opolitiska bilder

Finns sådana? Eller ska man kanske ställa frågan, när blir en bild politisk eller opolitisk? Bildens betydelse, budskapet ligger hos antingen sändaren eller mottagaren. Bilden är som det där trädet i skogen som faller. Om ingen observatör finns, ingen mening.
Ibland är sändarens avsikt tydlig. Ibland läser mottagaren in en politisk betydelse, inte sällan så att den passar mottagarens egna politiska preferenser. 
Men hur är det egentligen med den politiska bilden och resten av den fotografiska världen? Som till exempel, hur förhöll sig artonhundratalets sociologiskt orienterade fotografi till den tidens salongsfotografi?
Ungefär samtidigt som Henry Mayhew får sina sociologiskt dokumenterande bilder, "London labour and London poor" utgivna, sysslar svenskättlingen Oscar Gustav  Rejlander med negativen till hans magnum opus, "the two ways of life", ett montage av trettio olika negativ, ett montage helt och hållet i den borgerliga ateljékonstens anda. Ett antal år senare, 1877 publiceras Tomson och Smiths " Street Life of London". Ett fotografiskt arbete som fick många efterföljare, bland andra Jacob Riis och Lewis Hine. Rejlander och de andra, livligt påhejade av pictorialismens grande nom, H.P. Robinson hade alltså en motpol, i det dokumenterande socialt engagerade fotografiet. I fotoateljéerna skapade man bilder, inte sällan med skisser och sammansatta av flera negativ. Motiven var oftast bekväma för tidens publik i ett victorianskt England, högtravande, moraliska, romantiska och anar man inte ofta en fotografisk snegling till Prerafaeliterna, den konstriktning som verkade för en återgång till något slags kyskt medeltida bildideal. Fotografiet led dessutom av ett mindervärdeskomplex till stafflikonsten utom möjligen porträttbilden som blev fotots snabbast expanderande form. Så visst fanns det olika inriktningar, trots att fotomediet fortfarande är i koltåldern. 

The Crawlers ur Tomson och Smiths " Street Life of London" 1877.

Och det är också i den här tiden som fotografiet tar ytterligare en annan väg. Från ateljéfotografiet med sina anor i bildkonsten. Allt sedan medeltiden hade bildkonst varit något som sysselsatte verkstäder med mästare och gesäller till konstnären framför sitt staffli som det uppburna geniet i sin ateljé. Men så dyker det upp konstnärer som inte bara nöjer sig med att göra några pliktskyldiga skisser ute i naturen. Nu plockar man med sig hela målarlådan och staffliet ut i verkligheten. Det är i den här tiden impressionismen föds och därmed också den moderna konsten. Och vad händer inom fotografin? En liknande reaktion. Ut i verkligheten, skapa bilder så som kameran ser. Det rena fotografiet. Peter Henry Emerson borde kanske få lite mer uppmärksamhet, fotografen som förutom sina idéer och tankar runt det raka fotografiet, straight photography, debatterade och agiterade mot pictorialismen. Nog finns det en tråd mellan Emerson och dagens natur och landskapsfotografi.

Men för att återkomma till ursprungsfrågan, finns politiska eller opolitiska bilder? Om jag gör en hastig titt på FS bloggarnas och grupper så hittar jag snabbt bilder där den politiska tonen är närvarande, mer eller mindre, ibland kanske omedveten. Det mesta av politik bottnar ju dessutom i livsåskådning och andra existensiella förhållningssätt. Och en del bilder vi hittar är definitivt inte skapade för att vara politiska men kan mycket väl användas så, beroende på mottagarens preferenser. Som sagt, bildens mening skapas i betraktarens öga.

Postat 2021-02-20 15:12 | Läst 315 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Om bildsyn.

Läser Micke Bergs blogg https://mickebergphoto3.blogspot.com/2021/01/workshops-fungerar-det.html på inrådan av Bengt Björkbom här på FS.

Idag snöar det elakt och det är inte svårt att hålla sig inomhus. Jag plockar lite förstrött i en bokhylla och drar ut en pocket, R. Broby-Johansen Bara konst. (En dansk produktiv konstvetare på sextiotalet.) Så läser jag det återigen, de där texterna om hur människan för trettiotusen år sedan redan då kunde avbilda på ett naturalistiskt sätt. Om de ville. Och att vetenskapen, när bilderna återupptäcktes hade svårt att acceptera att de inte var falsifikat. Men uppenbarligen fanns det individer som hade bildsyn redan då. Både de som utförde bilderna, men inte minst, de som såg bilderna, läste och förstod både form och berättelse.

Det jag främst fastnar för i Mickes blogg är tanken om bildsyn. Är bildsyn något man kan skaffa sig eller är det på något sätt medfött. Är det en förkovran eller ett resultat av DNA? Arv eller miljö. Såna frågor blir nödvändiga. Jag  har arbetat som bildpedagog i ett helt yrkesliv och tanken väcks så klart om detta yrkesliv var helt tillspillo. Eller har det gjort någon nytta. Ibland tror jag att bildsyn kanske är en kunskap som människan skaffar sig genom en intuitiv process. Både i skapandet som i läsandet. En intuitiv process som kanske kan smörjas lite grann med en eller annan kurs, eller workshop som det ibland heter. Fast workshop är väl när deltagarna befinner sig på samma nivå, i samma utvecklingsfas. I ett ömsesidigt samtal. Kurser får väl betraktas som mer undervisande. Någon lär ut handgrepp eller förhållningssätt och sånt. Och delar ut uppgifter. Och det är så klart ett sätt att lära sig en hel del. Men bildsyn? Jag tror att bildsyn hänger ihop med mer än själva bilden. Om bilders undertext. I gatufoto och liknande, inte nödvändigtvis, gärna med en underton av empati eller humanism. Alltså, att känna människans närvaro, fotografens närvaro och uppsåt. När bilder blir något mer än komposition eller nån slags prestation.

(Bild: Seminarium-bildanalys Konstfack nån gång tidigt sjuttiotal. Pentax spotmatic, Takumar 90mm Tri-X. Några oprickade dammkorn kvar.)

Postat 2021-01-26 17:24 | Läst 358 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Manipulationer och annat sånt. Ett evigt ämne.

Bild med särskild hälsning till Joakim KE Johansson :-). Tri-x. Antagligen sent åttiotal. Repan i negget får vara kvar. Något berättar den också.

Med vissa mellanrum dyker frågan om fotografiets objektivitet och sanningsförmåga upp. Ofta då skruvad mot frågan om manipulation eller inte. Vilket de flesta debattörer då finner en knivsegg att positionera sig runt. Vad är en manipulation? Vad är tillåtet? När passeras gränsen. Lustigt nog verkar ändå diskussionerna oftast mynna ut i något slags konsensus.
Bilden i sig är alltid en förenkling av verkligheten. Vore den inte det vore det heller ingen bild. En karta måste alltid ha en upplösning understigande verkligheten. Att bilden alltid är en förenkling och därigenom i någon mån en manipulation, något utelämnas, borde inte vara orsak till någon större förvåning. Dessutom ska väl fotografens val av utsnitt också betraktas som en manipulation, ett utelämnande av något.
Men om man ändrar på kontrast eller färgtemperatur? Det är väl frågan om en anpassning, att göra bilden rimligare, trovärdigare. Det råder nog samförstånd om detta. Så frågan om när man så att säga passerar gränsen för det "tillåtna", var är den?
Eller man kanske ska uttrycka det så här. Är det den som berättar en historia som ska ansvara för sanningshalten (lycka till alla skönlitterära författare) eller är det kanske lyssnaren som ska besitta förmågan att förstå när berättelsen blir för bra för att vara sann? Jag tycker att det är en bra och relevant fråga i beskrivningen av en kommunikationsprocess. Fritjof Nilsson Piraten sa nån gång att en bra historia kan alltid göras lite bättre. Det betyder så klart inte att fotografen har carte blanche att fabulera hur mycket som helst, allt förutsätter att mottagaren kan läsa av berättelsen.
Frågan som borde dyka upp är då kanske hellre frågan om fotografens uppsåt. Är uppsåtet att ljuga eller att förbättra en bild? Kan jag som läsare känna tillit till fotografen? 
För ett tränat öga är en manipulation oftast möjlig att avslöja. Eller borde man i stället säga "gå med på". –Jag ser din "manipulation" och jag förstår ditt syfte och varför du gjort den.
Bild och fotografi är i sina bästa stunder ett samtal mellan två röster. 

Postat 2021-01-15 19:14 | Läst 393 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Svart eller färg. Behövs det mer än en färgton?

Häromdagen bjöd knappast på färg. Grått skulle nog många sagt men sanningen var nog snarare ett antal nyanser av brunt. Men jag valde  svartvitt i stället och tänkte på hur olika svärta man kan få beroende på vilka pennor och mjukhetsgrader man väljer. Och papprets gräng, bulk och yta inte att förglömma. Liknande möjligheter finns i fotografiet, om än helt andra verktyg och förfaringssätt.

Bilden och kanske särskilt fotografiet är något av ett  kärl som kan fyllas med betraktarens minnen, associationer, tidigare erfarenheter och upplevelser. Där bildmakarens uppgift blir att orkestrera denna betraktarens väg in bilden. Men där tecknandet och måleriet redan från början anger att detta är något av handen skapat, så har fotografiet fortfarande sin roll av att vara det ställföreträdande ögat.

Landskapsbilder, naturbilder, stilleben, miljöer kan beundras för sina estetiska kvaliteter i det att de är tekniskt framstående, komponerade efter principer, utnyttjar särskilt omtyckta färgackord. De kan beundras tack vare sina förmågor att väcka de privata minnet, med andra ord, den privata kontexten. Bilden är en beskrivning, en anvisning till betraktaren, varsågod, skapa din upplevelse.

Men vad behövs för att en bildens riktning ska gå mot djupet? I riktning mot något som griper tag? Som griper tag mer än en privat kontext? Bilder som skapar gemensamma tolkningar, eller åtminstone konnotationer vi känner att vi delar med andra.
Kan det vara så att det behövs en blick, ett par ögon i bilden. Ögon som i stunden kanske inte tittar på oss, men som i vilket ögonblick som helst skulle kunna se. Jag ser dig. Du ser mig.
Jag bläddrar i Gunnar Smolianskys bok Barn. Ett mycket bra exempel på öga möter öga tycker jag.

Postat 2021-01-11 18:23 | Läst 358 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 7 Nästa