Omvänt perspektiv

Om den ofrånkomliga publiceringen

Paul Hansen skrev häromdagen i DN en liten fin kommentar runt nyligen bortgångne fotografen Eliott Erwitt. Erwitt såg fotografiet  mer som ett hantverk än ettt artisteri, åtminstone vad gäller ”fritidsfotografiet” med en småbildare,  och han var tämligen ointresserad av det konsthistoriska, bildanalytiska resonemangen runt bilder...om än det i viss mån kunde vara underhållande. Och det är nog en rätt sund inställning, att hålla sig ifrån vad som händer på andra sidan av kommunikationspilen, förutsatt att man inte arbetar med specifika uppdrag där man tjänstgör som tolk för något en uppdragsgivare vill ha sagt.
Men alldeles oavsett, blir en bild publicerad, och det blir den ofta snabbare än man tror, kommer den också att utsättas för någon form av tolkning. eller läsning om man så vill.
   Och, med vetskapen att allt som syns inom bildens utsnitt är berättarkomponenter och alltså föremål för såväl läsning som tolkning ligger i sändarens, fotografens härad. Komposition, innehåll, tekniska komponenter som färg, omfång, korn, skärpa etcetera. Och där läsaren-uttolkaren inte sällan sitter inne med en hel del kunskap, välgrundad eller förutfattad kan man låta vara osagt. Men, som iakttagare, läsare, analytiker kommer jag längre om jag förstår bildens alla komponenter och hur de hör ihop och samspelar. Inte olikt en kunnig och erfaren fotbollsupporter. Jag nöjer mig och förstår att halva publiken blir jätteglad om bollen hamnar i något lags mål. Men vägen dit, som kan vara nog så spännande och intrikat, det som fotbollssupportern ser och läser in är för mig tämligen förborgad.

Och hur bildsätter man en sån här text? Går ut och flanörfotograferar, på vinst och förlust i det acccelererande nattamörkret? Eller söker bland tidigare försyndelser? Med en bild som förhoppningsvis träffar mottagaren rätt.  Kommunikationens enkelriktade pil, som likt en bumerang kommer tillbaks ”som en gummiboll till mig” för att citera en text ur MA Numminens ouvre. Så det får alltså bli en bild på MA. Lätt som en plätt. 

(Om man placerar Nat King Cole i ena änden av en linje hamnar MA högst troligt i andra änden av linjen.) Bilden från förra halvan av sjuttiotalet. Tri-x, antagligen Pentax spotmatic med 85:an. 1600ASA och full öppning var det som gällde, gissningsvis 1/30 sek. Det är ganska långt från dagens knasterskarpa möjligheter vid scenkanten.  Det var inte ett fotovänligt ljus däruppe på Kappfabrikens vind kan man lugnt påstå och inte blev det bättre med gula väggar överallt. "Kappan" eller Uppsala Musikforum, inspiration till en mängd musikställen under det glada sjuttiotalet.

Postat 2023-12-14 14:52 | Läst 745 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Parentes. Lite mer runt fotopapper

Lite mer pyssel i den svartvita lådan. Och att gå lite över gränsen.
Att skapa en duplexbild är inte så knepigt om man arbetar i Photoshop. Hur man gör motsvarande i andra program vet jag inte, det är fritt fram att försöka. Vad man ska tänka på är att inte lägga en hinna över bilden. Det är visserligen enkelt gjort, ett nytt lager och pytsa i en lämplig färgton och sen dra i lagrets opacitetsreglage. Men målet och poängen är att få de mörka pixlarna, eller "silverkristallerna" om man är benägen till metaforer, att få den önskade tonen men dock inte de allra ljusaste. Syftet är också förutom att få till exempel en varmton även få lite extra stuns i svärtan.

(Bild i gråskala)

En annan metod är att gå all in i tryckmedia och montera bilden i program som InDesign, QuarkXpress eller liknande. Utgå ifrån en tiff i gråskala. Montera och tänk på upplösning och storlek så att slutresultatet landar på 300 eller 350 ppi (överkurs, den som vill veta mer får lugna sig.) Direktmarkera bilden och skapa en cmykfärg i färgfönstret.  Nu är bilden färdig för att  gå vidare till ett tryckoriginal men dit ska vi inte utan markerar  bilden och exportera som jpg eller tiff. Filformatet  som man sparat bilden i PS har som  synes en viss betydelse.

(samma bild i fyrfärg CMYK 40 50 50 100.  Vänster jpg, höger tiff. Bild under: övre i fyrfärgsmanér, undre i gråskala.)

Tillbaka till duplex. Gör bilden till en rgb och sätt en pipett i ett väldigt ljust område i bilden. Då ser man i info att rgb värdena är lika men ju mörkare partier i bilden man undersöker med pipetten desto större skillnad i mellan rgb-värdena kommer att visas.

Utvärdering. Det finns flera metoder att efterlikna intrycket av varmtonade silverrika fotopapper från den analoga tiden. Den som lyckas bäst är nog duplexmetoden. Den simulerar två tryckplåtar som ligger exakt på varandra. Den kompletterande duplextryckplåten avger sin färg exakt som den underliggande svarta plåten. Det är poängen.
Och, viktigt att veta, de här beskrivna metoderna syftar inte till att skapa falsarier. Syftet är att skapa något som skapar en liknande ögats känsla som den analoga processen.
   Och visst kan man jobba analogt, min Durst står nedskruvad i källarförrådet, de flesta prylarna i någon flyttlåda, till och med ett akroskop. Nä, där är jag inte än trots att den digitala processen inte riktigt kan återge eller leva upp till  det äkta svartvita. Med förbehållet att det äkta ser man endast när man tittar på riktiga fotografiska kopior på silvergelatinpapper. Printar, nej, oavsett hur duktiga bläckstråleskrivare vi  än har.

Postat 2023-12-01 16:46 | Läst 378 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

om tankar runt en oskarp bild

Låt mig börja med att ovanstående bild är ett fullständigt oredigerat negativ inskannat (läs avfotograferat) med samtliga brister som går att åstadkomma. Tveksamt om en AI skulle kunna få fram något vettigt ur den här bilden och vilken prompt, instruktion skulle i så fall behövas. Oklart på den punkten.
  Men, i rotandet i negativpärmarna fastnade jag för just den här. Av flera skäl. Jag kollade på Wenches, hon till vänster, Eldkvarnsbilder för några veckor sedan och erfor den där känslan av att historien är närvarande i nuet. Sjuttiotalets värld, år av musik, fotografi, konst, möjligheter men också ett otvetydigt stråk av vemod. Historiens närvaro i nuet. Han till höger, Rune Jonsson,  fotograf, fotolärare, redaktör och fotoskribent i en lite annan tid.(Jag träffade Rune då och då långt senare, ibland på tåget, en gata eller en utställning och minns korta intressanta samtal om bild och fotografi.) Platsen,  gamla Konstfack på Valhallavägen. Restaurangen, kaféet där många timmar fördrevs utan att något särskilt vettigt sas eller tänktes. Men kanske lades grunder för något. Det obestämbara, det då än så länge oförutsägbara, något en AI nog knappast skulle kunna räkna ut.
   I taket en bumling, sjuttiotalets takarmatur par preference, och under den en skylt som annonserar att här serveras gröt och mjölk förmodligen till ett hovsamt pris. Om inte annat så är det kanske i den bilddetaljen tidens gång syns så tydligt. Fast gröt och mjölk är väl på tallriken igen, eller hur?
   Att ta bort repan i negativet är ingen svår konst, inte damm och andra fläckar heller. Att skärpa upp bilden går till en viss gräns men det finns en gräns för det också. Finns det en AI som kan räkna ut hur det skulle gå till och finns det i så fall en AI som skulle kunna göra det utan att behöva mutas. Vilka pengar ligger i att göra en sådan operation? Är den här bilden ett lönsamt projekt i en fotografisk bildvärld som numera lever högönskligt i knasterskarp digital välmåga?

För övrigt, som jag läser i senaste numret av Tecknaren, Svenska Tecknares medlemstidning, citat Joanna Rubin Dranger apropos stereotyper: "Men som bildskapare kan man ju också prata om detta ur en kreativ aspekt, varför skulle man vilja repetera gamla bilder när man kan skapa helt nya?"
  Vilket får mig att tänka på,  Svan på lugnt vatten, ett motiv (målning av herr konstmålaren Eugen A-son Renard som figurerar i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes) har vi sett ett antal gånger, ett tacksamt motiv för AI. Populärt, ganska lätt att åstadkomma. Finns säkert en viss marknad. 
Något att återkomma till.

Prompt:
/imagine  The art and design world´s view on AI, Protest poster style --hd
kan nog gälla fotografer också.

Postat 2023-06-05 22:17 | Läst 646 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om härledning av bilder.

En dag med elväder, plusgrader och friska vindar, ungefär som vintrarna numera mestadels ser ut i östra Svealand, grått, vått och blåst. Då går elpriset ner. I övermorgon blir det kallt och sol, då går priset upp. Julstämning har en prislapp den också. Det om detta.

 Jag plockade  fram en bild ur pappans samlade verk. Fotograferad med en Rolleiflex, samma som står på hyllan framför mig, en kamera som ska in på rundsmörjning efter jul. Det kan den vara värd efter snart sjuttio år.
   Pappan var en som man säger, habil amatörfotograf, då och då på nivå hedersomnämnade eller rent av liten bronsplakett om han nu varit med i någon fotoklubb, vilket han mig veterligt inte var.
  Såna här bilder borde nu  fått nån form av metadata. Varför tänkte han inte på det? Nu får jag gissa mig fram till olika tänkbara situationer. Samtidigt förstår jag att pappans syfte med bilden helt enkelt var att få till en snygg bild. Kanske han sett nån bild i en fototidskrift och fått en liten inspiration hängande i bildminnet. Eller nån annan ingivelse.
  Två män på fördäck drar upp friholtarna på en passagerarbåt nångång sommaren 1944 möjligen sensommar 1945. Med tanke på pappans förehavanden borde det vara en Gotlandsbåt, sommartid indikeras av flickans klädsel där i bakgrunden, och att man drar upp friholtarna stämmer med ljuset och horisonten. Det är eftermiddag och man har precis löpt ut ur Visbys hamn. Men vilken båt är det? Hon har en mast ganska långt förut, dävertar på fördäck och lanterna i vanten. Det stämmer inte med någon av de bilder jag kan hitta på Gotlandsbåtar från den tiden.
   Nu vill väl fler än jag associera denotationen basker och randig tröja till helt andra breddgrader, Frankrike typ, men där var pappan inte då. Var han nånstans då så var det på Gotland eller möjligen till eller ifrån. Randig tröja och basker kan trots allt varit en möjlig klädsel även på en Gotlandsbåt.
    Den här kommer väl aldrig att lösas och var som sagt nog inte meningen heller. En bild utan egentligt syfte än att vara snygg, en bild där mottagaren inte är definierad eller ens påtänkt. En bild som bara vill vara en bild. Ett flanörfotografi från ett fördäck nånstans nångång.

Postat 2022-12-21 15:03 | Läst 791 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om pictorialism.

Strand Kerala Nikon D800 24-70/2.89)

Jag finner ibland glädje i att pyssla med bilder på ett lite mer grafiskt sätt. Att lämna de fotografiska kraven på skärpa, dynamiskt omfång, färgtrogenhet eller vad det nu vara månde. Ibland kan sådant  vara både kul och nödvändigt för att bildens inneboende syfte ställer sådana krav, men att istället betrakta ett negativ, analogt eller digitalt som en lerklump att forma något av kan vara nog så  berikande. Det triggar seendet. Ett seende som kanske kan användas till något annat. Det ena ger, det andra tar.
   Var tid har sin egen pictorialism. Tidens manér speglar den tid den är i. Pictorialismen lutar sig mot sin tids rådande bildideal, ofta så som den framstått i salongskonsten är en vanligt förekommande tanke. Men håller den tanken? Vad lutar sig dagens pictorialism mot och vad är den egentligen? 
   Tanken dök upp vid ett besök på Moderna Museet i Stockholm och Nan Goldins bilder och installationer. Det uppstår lite grann av en paradox, Nan Goldins bildvärld är å ena sidan något av nutidens salongskonst men hennes bildspråk är i mycket långt från de traditionella salongernas värld. De salonger som de utanför salongerna uppfattar som rätt och riktigt. I Nan Goldins bildvärld är det Polaroid, snabba exponeringar, blixt direkt på, ett bildmanér som oftast talar i termer av att innehållet, narrativet, är viktigare än den tekniska konventionen. Så därför är bilderna rätt rätt långt från vad den dedikerade fotoentusiasmen menar med bildkvalitet. Och det är naturligtvis också sannolikt  långt från den dedikerade fotoentusiasmens bildvärld.
   Kan man då säga att Goldin rör sig i pictorialistiskt kontext? Jag tror att man kan svara jakande på den frågan. För bortsett från berättelsen om Aids, den transexuella världen, det ”ljuva livet”, narkotikan och senare opiodskandalen i USA så finns det också något i det tekniska förfarandet  som är i sin tid. Som sagt, det är polaroidliknande men också den lättillgängliga färgbildens estetik, kompaktkameran med blixt rätt på, så typisk nattklubbsbildens spontanitet. 

(Samma  bild i ett pictorialistiskt manér typ sent sextiotal. Bild i bitmap 50% tröskelvärde. sen måste den göras om till gråskala och därefter rgb för att få men tonplattans färg. Allt i Photoshop och långt från rocket science om man så säger. Blir också varse att FS kategorier saknar utrymme för tankar om sånt här pyssel.)

Och så var det den här sent sextiotal tidigt sjuttiotalspictorialismen. Svartvita grundbilder, inte sällan med en tonplatta i någon associativ färg. Sådana bilder som lämpade sig perfekt för den tidens  affischkonst. En tryckform för bakgrundsfärgen. En tryckform ovanpå med den svarta bilden. Och naturligtvis i silk-screen. Rätt långt från Nan Goldins bilder milt sagt. Men det går kanske att ha två bollar i luften även i en fundering om pictorialism. Lär väl  återkomma till Nan Goldin nån gång.

Postat 2022-11-06 22:36 | Läst 882 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 9 Nästa