Omvänt perspektiv

Den nödvändiga oskärpan.

För någon månad sedan tog jag den här bilden. Den har legat på mitt skrivbord sen dess. Jag tror att den går att läsa på flera sätt. Ingångströskeln är ganska hög, Oskärpa ligger inte riktigt i den fotografiska  tiden. Men den är antagligen en solitär. Inget att upprepa för ofta.

Oskärpan och andra brister måste ha det perfekta att spegla sig mot. Det är där konflikten uppstår. Och då menar jag det dramaturgiska begreppet konflikt. Motsättningen. Och att läsaren har så mycket på fötterna att den förstår konflikten. 

Postat 2020-10-23 21:52 | Läst 173 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Luddigt och om det analoga.

Walliskt svartnosfår. Sedda ovanifrån. I lammstadiet är de här så nära sötchock som möjligt är. Passerar hagen på morgonturen och kliar dem på nacken. Vissa morgnar blir det inte springa, utan en för knän och andra leder mer skonsam framåtrörelse. Då får en kamera hänga med. Så blir det nåt slags processfoto av det hela. Om processfoto skärper bildseendet låter jag vara osagt. 

Gräs sett snett från sidan. Och om analogt foto skärper bildseendet kan också diskuteras. Vilket också görs. På lite olika sätt, här och där. Vilket naturligtvis är bra. Öppen diskussion är alltid bra.

Idag fotograferar jag digitalt. Till nittionio procent. Den sista procenten syftar på några sällsynta sessioner med Rolleiflexen, som dessutom skulle må bra av en tretusenmilaservice. Och då har jag alltid ett väldigt bestämt syfte. Att det analoga ska tillföra något. Och det är alltid frågan om bilder som ligger bortåt poesi eller konstfotosegmentet. Förmodligen handlar det mer om min känsla och nöjdhet än om resultatet i sig. 
Under åttiotalet, det årtionde när jag arbetade en hel del med illustration blev det också mycket fotograferande. Produktfoto mestadels. Väldigt ofta med långtidslånad Hasselbladare. Det blev mycket bilder till manualer och monteringsanvisningar. Och det var i den vevan jag och mina beställare enades om att den tecknade anvisningen är fotografiet vida överlägset. Något jag ofta tänker på när jag ser att Stockholms taxibilars takskyltar fortfarande sitter kvar på taken. Nja, de har ändrat konstruktionen lite sen dess.
Om någon hade erbjudit mig  ett kamerasystem och bearbetningssätt där jag kunde ta en rulle bara för att omedelbart kontrollera exponeringen, där jag kunde frilägga ett objekt med några enkla handgrepp, justera exponering och färgtemperatur. Utan att skicka bilden till färglabbet. Gissa vad jag skulle ha valt. 

Men om nu någon djinn eller annan ande i flaska skulle uppenbara sig och erbjuda  en analog kamera ( med tillhörande mörkrum och övriga faciliteter), vad skulle jag då önska. Vad skulle du önska?

(Översta bilderna med xpro2 och 23mm. Halon, eller vädersolen med Iphone 6.)

Postat 2020-10-15 11:51 | Läst 176 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

The Family of Man

Det har nog gjorts en hel del stora och ambitiösa fotoprojekt genom historien. Ett är August Sanders jättelika inventering av det tyska folket. Ett annat är Edward Steichens The Family of Man. Om man vill veta mer om detta så ligger det, som numera för det mesta, bara ett par knapptryck bort. 

En intressant detalj i Steichens mastodontprojekt är att det redan på sin tid var ifrågasatt. Dels själva uppsåtet, syftet och den form som utställning och bok kläddes i. Att det fanns ett postvärldskrigsperspektiv är odiskutabelt. Ytterligare ett försök till ett ”Nie wieder Krieg!” Fast med ett amerikanskt tonfall och, enligt en del kritiker, amerikanskt kolonialistiskt perspektiv. Och visst är det så. Bilderna uttrycker i många fall en exotiserande syn på resten av världen. Och hur är bildkvaliteten? Ja, skiftande tycks ha varit den allmänna meningen. Det är en blandning från professionellt foto till amatörfoto med vägen över entusiastiskt fritidsfotografi. Det var tydligen Steichens mening och avsikt att det så skulle vara.
The Family of Man gjordes främst som en utställning som turnerade jorden runt under ett antal år( Liljevalchs konsthall 1957). Som bok gavs den ut i flera olika utstyrslar, allt från foliant till lågbudget i magasinsformat. Uppslagen kännetecknas av olika stora bilder, ofta en radda av små bilder som ibland ligger nere i undermarginalen, ibland i yttermarginal. Det är som man säger en ”kreativ” layout, lite tidstypisk vilket även gällde själva utställningarna. Den utgåvan som gjordes av tidningen LIFE kan man rätt ofta hitta i en del boklådor och antikvariskt. Det är en utgåva som tyvärr har den billigt utförda rotogravyrens problem med bildskärpa. Rotogravyr är annars en utomordentlig tryckmetod numera ytterst sällan sedd i nytryck.
 Och hur gick det för August Sander i ett tyskt tjugotal? Hans Menschen des 20. Jahrhunderts var ett banbrytande verk. Att såna här sakliga redovisningar av ett folk senare inte skulle falla nazisterna på läppen var så klart givet. Det är inget insmickrande fotografi, egentligen helt sakligt. Die neue Sachlichkeit. Saklighet och sanning var väl (och är väl) inte nazisternas paradgren. Så blev det som det blev med det också. Men många bilder finns kvar. Sök på August Sander. ”Konditorn”  är nog den mest reproducerade bilden. 

Postat 2020-10-10 22:40 | Läst 192 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Heja Rune

Aktuell Fotografi 1978. En ständigt aktuell fråga. Rune Jonsson var nog särdeles skickad att ta hand om den här frågan, som den gode pedagog han var. Och insatt i fotohistoria. Dessutom en lysande skribent, tycker jag. Som fotograf var han lite grann av flanörfotografen, han gillade England, engelska sportvagnar om jag inte missminner mig. Bland annat ska sägas. En grej jag särskilt minns var hans tydlighet med att man, även om man i sina ögon har hundra bra bilder till ett bildspel skulle man helst inte visa fler än ett dussin. Att berättelsen runt ikring var lika viktig som bilden.
Rune Jonsson blev, efter min utbildning, för mig och säkerligen många andra, lite grann av en mentor. Det hände att vi sågs då och då, på tåget, på nån utställning eller bara det att slå följe på nån gata och några kvarter framåt. Och det blev alltid utrymme att prata bild på nåt sätt.
Det är nog Runes förtjänst att jag är så intresserad av kommunikationsprocessen, det som händer när läsaren tar över bilden. Och i det känner jag en stor tacksamhet.

Postat 2020-10-10 16:39 | Läst 214 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Det där med att plåta på arbetsplatser

Apropos signaturen Pics inlägg om arbetsplatsfoto och Jean Hermansson i synnerhet. Så hittade jag i min bokhylla, lite granna bortglömd Sara Lidmans bok  Gruva med Odd Uhrboms bilder. Den här boken är skriven året innan den stora gruvstrejken. Och det här är ett litterärt verk som är sprängstoff. Odd lirar i samma fotografiska landskap som Jean H. Och visst är det för det första märkligt att det går att ta sig in på såna här arbetsplatser. Det är ju inget wallraffande precis, utan med företagets inbjudan och goda minne. Men det är som att det i den tiden fanns en större acceptans eller oförstånd om eventuella konsekvenser för arbetsplatsreportage. Inte undra på att man blev bränd.

(Odd gjorde också några fina reportage från bland annat Palestina och Afghanistan men Gruva är nog hans Magnum opus.)
Sextio- sjuttiotal, det gjordes flera reportage från arbetsplatser ute i landet. Och då menar jag sådana som hade en kritisk utgångspunkt, lite annorlunda än KW Gullers framtidsoptimistiska reportage om svensk industri i världen. Jean, och Odd och en hel del andra för den delen beskriver arbetsplatser från ett underifrånperspektiv och det är tveklöst så att de här bilderna fick betydelse. Stor betydelse. Och kanske egentligen foto när foto är som bäst. Men något hände däremellan fram tills nu. Jo visst, det går nog att plåta på arbetsplatser numera också men man bör nog ha åtminstone en fot inne redan. Ha lite känningar. Och en stor portion tålamod. Har alla fritidsfotografer det? Och det finns en slags övergripande restriktion i samband med foto. Trots att det fotograferas mer än nånsin. Det här är lite svårt att sätta fingret på men skulle jag överhuvudtaget kunna komma in i  turbinhallen på Forsmark 2 med kameran fritt hängande på magen i dag? Skulle jag kunna fotografera på en sluten mentalsjukhusavdelning, ett sjukhuskök ( med kackerlackor) eller nåt så oförargligt som en förskola? Tveksamt.

Postat 2020-10-06 20:46 | Läst 277 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 16 Nästa