Omvänt perspektiv

Förintelsens dag

Kommendantens kontor. Terezienstadt. Att dokumentera sina övergrepp. Den banala ondskan.
Var det vanligt folk som  hänrycktes av nazismen? Och i så fall, hur var det med de andra? De som inte hänrycktes.

Postat 2021-01-27 14:53 | Läst 523 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Om bildsyn.

Läser Micke Bergs blogg https://mickebergphoto3.blogspot.com/2021/01/workshops-fungerar-det.html på inrådan av Bengt Björkbom här på FS.

Idag snöar det elakt och det är inte svårt att hålla sig inomhus. Jag plockar lite förstrött i en bokhylla och drar ut en pocket, R. Broby-Johansen Bara konst. (En dansk produktiv konstvetare på sextiotalet.) Så läser jag det återigen, de där texterna om hur människan för trettiotusen år sedan redan då kunde avbilda på ett naturalistiskt sätt. Om de ville. Och att vetenskapen, när bilderna återupptäcktes hade svårt att acceptera att de inte var falsifikat. Men uppenbarligen fanns det individer som hade bildsyn redan då. Både de som utförde bilderna, men inte minst, de som såg bilderna, läste och förstod både form och berättelse.

Det jag främst fastnar för i Mickes blogg är tanken om bildsyn. Är bildsyn något man kan skaffa sig eller är det på något sätt medfött. Är det en förkovran eller ett resultat av DNA? Arv eller miljö. Såna frågor blir nödvändiga. Jag  har arbetat som bildpedagog i ett helt yrkesliv och tanken väcks så klart om detta yrkesliv var helt tillspillo. Eller har det gjort någon nytta. Ibland tror jag att bildsyn kanske är en kunskap som människan skaffar sig genom en intuitiv process. Både i skapandet som i läsandet. En intuitiv process som kanske kan smörjas lite grann med en eller annan kurs, eller workshop som det ibland heter. Fast workshop är väl när deltagarna befinner sig på samma nivå, i samma utvecklingsfas. I ett ömsesidigt samtal. Kurser får väl betraktas som mer undervisande. Någon lär ut handgrepp eller förhållningssätt och sånt. Och delar ut uppgifter. Och det är så klart ett sätt att lära sig en hel del. Men bildsyn? Jag tror att bildsyn hänger ihop med mer än själva bilden. Om bilders undertext. I gatufoto och liknande, inte nödvändigtvis, gärna med en underton av empati eller humanism. Alltså, att känna människans närvaro, fotografens närvaro och uppsåt. När bilder blir något mer än komposition eller nån slags prestation.

(Bild: Seminarium-bildanalys Konstfack nån gång tidigt sjuttiotal. Pentax spotmatic, Takumar 90mm Tri-X. Några oprickade dammkorn kvar.)

Postat 2021-01-26 17:24 | Läst 627 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Vad blev det av?

En milt sagt rätt kaxig kille. Nån gång i tidigt åttiotal, möjligen sent sjuttiotal. Först lite oklar över vem som är fotograf. Men vid närmare grävning i negativen förstår jag att det är jag själv. Kameran är en Olympus Trip, en i princip okrossbar kamera. Ljusmätning utan batterier. Med ett mycket förlåtande nästintill idiotsäkert ”auto-läge” vad gäller  skärpedjup, brännvidd och val av tid och bländare. En toppkamera helt enkelt. Men kanske inte med den där superskarpa optiken. Tri-x så klart. 
Men vem är du? Jag har tappat ditt namn och om din bakgrund och din familj vet jag ingenting längre. Eller frågan borde kanske vara vem var du? Finns du fortfarande? Så mycket minns jag att det där fingret och den där sparken avlöstes av ett skratt, nåt slags leende. Liksom ett försök att göra något man inte fick. Att testa. Jag var ju bevars läraren.
Ett lite obehagligt skav i de här bilderna från såpass långt tillbaka är att historien, tiden kan ha ändrat på mycket. Rumsterat om liksom. 
Jag arbetade i tjugofem år på en skola i ett sånt område som numera kategoriseras som särskilt utsatt. Vad utsattheten är och beror på har nog skiftat över tid. Det blev många bilder. Många namn är borta. Men ögonen minns jag ofta. En del gick det inte alls bra för. För vissa riktigt dåligt. En del blev delar av det proletariat de stammade från. En del hamnade rent av på positioner i samhället, chefer, överläkare, professorer, generaldirektörer med mera. En och annan blev rent av så kallad kändis.

Postat 2021-01-24 21:00 | Läst 797 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Om att ändra sig ibland och om stendött foto

Vad fotografiet gäller är det nästintill stendött. En bild på stans mest centralt boende strömstare blir det i alla fall. Fuji X10 må vara småtrevlig men nån ornitologikamera är den inte. Med lite för mycket ISO och en tuff behandling i Silver Efex får en ändå lite karaktären av att teckna med litografisk krita på ett medelgrängat men hårt papper. Vilket kanske kan vara något att stå efter.

Häromveckan träffades en del av "Gubbfikat" under smittsäkra omständigheter. Utomhus med en värmande eldkorg som mittpunkt. Det blir alltid intressanta ämnen som dyker upp. 
Något vi kom att förundras över, kanske rent av irriteras lite grann, är att en del som med god marginal passerat livets middagstid och nu antagligen anar aftonrodnaden vid horisonten, så ofta verkar hävda att klimat och livet på jordens närmaste tid är en ickefråga så åtminstone något ditåt. Vilket fick den samlade skaran av farföräldrar och morföräldrar att fundera runt vår relation till det uppväxande släktet. Och jag tänkte väl närmast på den här unga damen. Hon fyller 82 år 2100. Får vi hoppas. Hon och hennes syskon och kusiner, och naturligtvis många andra barn på planeten, kommer sannolikt att på något sätt fixa det, trots tre grader varmare medeltemperatur, trots arktiska isar som inte finns mer, trots brist på rent vatten, trots havsnivåhöjningar som i Östersjön eventuellt knappt kommer att märkas, men märkas desto mer i Bangladesh, London, New York och en del andra ställen på jorden. En del små pyttenationer i Stilla Havet behöver inte ens bekymra sig, de har slutat finnas till. Trots krig och elände som skapas av fattigdom, ojämlikhet och fördomar. Med mera. Eller fixa och fixa? Har de något val?

Nu hör ju till saken att morfar som sagt själv tillhör den här generationen av  såna här geronter, även om det här exemplaret nog tar till sig vad forskningen kommer på. Den sunda misstänksamheten  riktar sig i huvudsak mot de som med inbilskhet har svårt att ta till sig forskning. Det kostar mig dessutom inget. Om jag har fel eller rätt ligger tråkigt nog bortom min tidshorisont, något facit kommer jag sannolikt inte få uppleva. Så min moral och kärlek till mina barnbarn säger, jobba för dem i stället för att emfatiskt hävda nån sanning från den tiden jag var ung. 
"Gubbfikat" avslutades som vanligt i consensus.

(Om jag skulle retuscherat lite tomatfläckar på tröjan funderade jag över en stund. Söt bild får ett ändå ett litet, litet välbehövligt skav. Fuji X Pro2  23/2)

Postat 2021-01-20 11:22 | Läst 707 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Iakttagande av trestjärnig raritet

och då är det förstås den uppmärksammade gulkindade krickan som siktats i vid Fyrisån i Uppsala som avses. Nu har jag sett den också och kan göra ett litet märke i min fågelbok. Den var för övrigt väldigt stillsam, på gränsen till uppstoppad i rörelsemönstret och inte alls svår att varken hitta eller se. Rariteter eskorteras dessutom som regel av en stor uppvaktning av hängivna ornitologer.  Somliga går in för tittande lite mer än andra. 

Jag låter fotograferandet skötas av de som behärskar, har tålamod och intresse. Och lite mer brännvidd än min arsenal.

Postat 2021-01-19 15:33 | Läst 517 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 Nästa