Omvänt perspektiv

En fråga om utrustning

Ibland händer det. Alfåglarna ligger på fotoavstånd från bryggorna. Om man har ett minst 600mm och kan beskära ett hundratal millimeter till vill säga. Men det har inte jag. Hade jag haft det, vilket dessutom inneburit i ett oförsvarligt stort hål i plånboken, hade jag slutat dagen med några fina alfåglar, fjorton gudingar men bara en åda, en häger, en korp, fru storskrak, paret strandskata och ett par svarthakedoppingar. Skäggdoppingar som parningspelar är inte dumt det heller. Och havsörnen, "GammelAnte", så klart. Och ett oräknat antal andra av alla de sorter stora som små. Men ingen sädesärla.
   Det är kanske inget att gräma sig över, andra gör det bättre och har säkert mer med tålamod. Och jag går dessutom omkring med ett zoom. Jag börjar bli lat, eller är det den där fotolusten som inte alltid infinner sig. Det finns att fundera över.
   

Postat 2024-04-28 18:31 | Läst 569 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Rembrandt, korn och beskära.

Den här bilden är beskuren. Jag tog bort en del överflödigt som inte tillförde något. Jag har kastat rawfilen. Jag har inget behov av att ångra mig. Det är bra som det är.
   Det finn olika skäl till varför man väljer att  beskära  en bild. Batavernas trohetsed, Rembrandts målning som hänger på Nationalmuseum, lite grann på nåder, en privat donation garanterar hängningen åtminstone en tid framåt (marknadsekonomins kultursyn) är ett bra exempel på beskärning, dock av lite annorlundas skäl. Från början var den fem och en halv meter bred och lika hög, men av inte helt utredd anledning, dock sannolikt, beroende på beställarens synpunkter om måleri och en avsaknad av som det heter, tillräckligt hög heroisk ansats i målningen. Det där med armlängds avstånd eller inte är nu inget nytt.
   Var det bortskurna hamnade vet man inte, vore jag Rembrandt hade jag skrapat bort målning såväl som grundering och målat nya tavlor på dukresterna. Återanvändning är inget nytt fenomen.
   Men hur målade Rembrandt? Att han var en mästare på ljus så klart är oomtvistat. Porträttfotografer sätter gärna ljuset som så kallat Rembrandtljus, chiaroscuro,. Metoderna för att uppnå det är många, men vill man pricka åt det rätta hållet kan man studera Riddaren och falken som hänger på Göteborgs konstmuseum eller Kökspigan på Nationalmuseum. 
   

Rembrandt använde en relativt gammal teknik för att bygga upp ljuset i målningen. Renässansens målare använde den tekniken fast med en undermålning i tempera, oftast äggoljetempera. Rembrandt bygger upp ljuset med, antagligen rätt mager oljefärg och får samtidigt en reliefartad struktur. Något som blir lite av en genväg. och ett nytt uttryck när han likt traditionen från renässansen tar fram färgtonerna med tunna lasyrer, och då med en begränsad palett.
   Vad kan en fotograf lära av det? Att ljuset ofta byggs bäst i ett svartvitt läge, att färgen därefter, redan i redigeringen, kan hållas lite kort och att fotografen gärna får hålla lite koll på ljusförhållandena i bilden. Om en bild innehållsligt eller berättartekniskt  tål att beskäras gör man det (Jag brukar ofta bläddra i boken om Beata Bergström . Signum 2013) . Att oskarpa bilder, som ofta tenderar att hänga på papperskorgskanten, med beskärning då och då kan bli nåt. Och att raw-formatet, guds gåva till digitalfotografen tillåter väldigt mycket mixtrande. Att oskärpan, Rembrandts sfumato-teknik hop med det pastosa ljusmåleriet är just oskärpa.
   Och titta på Batavernas trohetsed med vågplanet i bordskivan, de yttre gestalterna aningen beskurna. Ljuskällan dold bakom en figurant, avsaknaden av ett uttänkt gyllene snitt. Om det funnes en gyllene snittkomposition försvann den med all säkerhet den dagen då Rembrandt, antagligen i viss affekt  skar ut händelsen berättelsen. Den berättelse som funnits att se i Sverige sen slutet av sjuttonhundrtatalet Översätt det bildspråket till fotografiskt bildspråk. Man kan lära sig en hel del av detta.
   Och vad kan vi lära oss av impressionisterna. Något att återkomma till.

(Bilden ovan har inte ett Rembrandtljus. Ljuset faller i stället  in från en ljuskupol gott och väl tio meter upp. Och det oviktiga är kastat. Jag drar in svart och vitpunkt i den mån det behövs.Vägen mot svartvitt innebär en procedur Silver Efex. Jag använder helst Plus-X pan-simuleringen men lyfter svartpunkten en liten aning. Tillbaka i PS kollar jag återigen kurvan. Ska bilden vidare till tryck eller print ser jag till att den får en svag S-kurva, att kontrasten får en liten skjuts och att jag lägger på en liten aning klarhet för att få kontrast i mellantonerna. Om bilden ska publiceras på nätet får den en lite granna omvänd kurva, inga dramatiska spakdragningar. Det här är receptet för att få lite mer stuns i kornet. Tycker jag.)
 Nikon D300 24-70 2.8. )

Postat 2024-01-13 19:50 | Läst 1144 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Vardagskamera och massbilden

 

Om jag väljer att fotografera med min FujiXpro2 istället för kameran på fickan–IphoneS frågar folk i och kring händelsen vilken tidning jag kommer från. Dock inte Peter R Ericson, mannen bakom Under vinrankorna, Monica Zetterlund, Sommarkort, Cornelis Wreesvijk och lite annat i den svenska musikparnassen. 
   Ja, det var sjuttiotalet, musiken, skivinspelningar, konsten, fotografiet. Timmar i replokaler, gigs både här och där, Chevrolet Suburban, med släp. Och nog fanns det en önskan om att jag skulle lira lite à la Clarence Clemons, även om hågen stod mer mot Sonny Rollins. Nä, man såg kanske inte alltid sina begränsningar. Och i den tiden var ju allt möjligt. Vår tid.)

Och apropos detta,Hatte Stiwenius bilder på Stockholms Stadsmuseum bör ni inte missa. Stockholms musikscen tio år senare, punken, energi. Mycket bra foto (och mörkrumsjobb)!

(Fuji Xpro2 23mm  2.0. Peter kåserar och berättar om den tiden och vad som hände sen. Lite signeringar mitt i alltihopa. Uppsala Musikarkiv–Stadsarkivet.)

Postat 2023-12-08 21:12 | Läst 709 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Varför ser man inget fotografi i tidningen Fotosidan?

Eller i andra fototidskrifter? Frågan kan så klart tyckas provokativ. En kvällstidningsrubrik kanske. Men sanningen är att fotografi ser vi inte i fototidningarna.

Däremot ser vi mängder av reproduktioner. Reproducerade fotografier. Reproducerade på en skärm eller tryckta och det är tekniskt sett ganska långt från något skrivet med ljus, ett fotografi. Därom är nog också de flesta överens.
   Bob Bovin har ett intressant inlägg här på FS (länk), tack för det. Om förebilder. Att försöka förstå och att efterlikna. Sebastiao Salgado, Robert Capa, HCB till exempel. När man tittar på deras bilder sker det sällan som betraktandet av ett regelrätt fotografi utan oftast som just en form av reproduktion. Där den reproducerande tekniken adderar något till bilden, det kan gälla kontrast, mättnad, valörrikedom, korn etc. Med en skicklig repro kan man förvänta sig en god samstämmighet med originafotografiet men så är inte alltid. Till exempel vid bildläsningen på skärmar. Hur vet vi ens något om hur väl ens upplevelse av bilden på  skärmen  stämmer med det inlästa? Det vet vi inte förrän vi jämför skärmbilden med originalfotografiet. Och ju längre avståndet är mellan betraktningstillfällen, desto mindre exakt blir jämförelsen. Ett fenomen som särskilt påverkar vår uppfattning om färgnyanser.
   Eller så struntar vi i det här och skapar våra egna tolkningar av originalen. Och gillar det. Försöker skapa något som påminner om, är en tolkning. Det är kanske där nånstans det digitala fotografiet faktiskt befinner sig, och hela tiden har befunnit sig.

Att det handlar om reproduktioner kan vara en viktig bit i tolkningen av AI-genererade bilder. Montage eller collage. Att ett fotografi blir ett fotografi först när tillkomstprocessen kan verifieras. 
   Något att återkomma till, som det heter.

(Fuji Xpro2, 18-55mm. En process som kanske påminner lite om Plus-X D-76, men är helt och hållet digital.)

Postat 2023-11-23 16:39 | Läst 1306 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Last Night in Sweden, ett politiskt fotografi.

Bokförlaget Max Ström gav för snart sex år sedan ut boken Last Night in Sweden med bilder från en vecka Sverige. Förord och inledning av Henrik Berggren. Bakgrunden var väl ett uttalande av Donald Trump, See what´s happening i Sweden last night. Och sanningen var väl att just den kvällen hände inget särskilt annat än livet som har sin gång ( och en delfinal i Mello).
   Det är mycket bra bilder i boken, tidstypiska och naturligt nog daterade. Det är långt ifrån de privata bilderna som kliver ut i publiceringens strålkastarljus. Mer  ett dokumentärt  foto med namn som Paul Hansen, Anette Nantell, Roger Turesson, Jeppe Wikström bakom kamerorna för att nämna några. Tillit är ett ord och begrepp som ligger som en klangbotten i både ord som i bild.
Om man vill ha tekniska synpunkter på fotografiet är det kanske att digitalt färgfoto i den här publikationen så tydligt visar att så är det nu. Det finns inga referenser till en tidigare analog bildvärld. Nu ska det sägas att det är inte det första exemplet på att så är det nu. Men det syns. Inte minst genom nattliga bilder där ett högt iso krävs, något som tidigare var om inte en omöjlighet men som satte sina spår. Och det är också ett tydligt, månne daterat berättarspråk.

Politiskt foto? Politisk fotobok? Ja på bägge. (Jorå, och det finns en politisk gliring nånstans i bokens text.)

Bild: Sverige i juli 2023. Fuji Xpro2 23mm

Postat 2023-11-16 20:35 | Läst 576 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 9 Nästa