Omvänt perspektiv

Om makro och den närvarande oskärpan.

Allt som syns i en bild bör betraktas som en berättarkomponent. Avsiktlig eller oavsiktlig. Men syns den så syns den. Så även oskärpa. Och då kan man fråga sig vad oskärpa egentligen berättar. Eller hur oskärpa har utnyttjats i bildhistorien. På olika sätt och i olika syften. Och frågan om olika sorters oskärpa.

Årets första luktärt fick inspirera till några bilder och en fundering runt oskärpa. I måleriet lägger man gärna en slags oskärpa ut i kanterna av bildytan, detta naturligtvis för att fokusera bilden, och blicken på det centrala och sannolikt viktiga bildinnehållet. Det här är något som impressionisterna drar i väg ganska långt men det sättet att måla dyker upp då och då i konsthistorien allt sedan renässansen. Men en typ av oskärpa som är ny genom fotografiet är oskärpan i djupledd. Det korta skärpedjupet. Som naturligtvis kan efterlikna ögats ständiga skärpekorrigeringar. Sekundsnabbt med samma tempo som de blixtsnabba saccadiska ögonrörelserna. Med den skillnaden att fotografiet fryser ett ögonblick, ett tillfälle i ögats fokusering. Det här med kort skärpedjup var för övrigt vare sig möjligt eller ens eftersträvansvärt i det tidigare fotografiet. För att skapa en konstnärlig oskärpa fick fotografen ta till andra metoder i efterbehandlingen. Men det är en annan historia att återkomma till. Vad händer om något betydelsebärande i bilden, i det här fallet luktärtsblomman hamnar i en lite diffus oskärpa. Och här kan det bli intressant eftersom dagens fotograf i gemen eftersträvar skärpa över hela bildytan, för så har den fotografiska industrin  sagt. Men i den här bilden hamnar betydelsebärande bildelement i lätt oskärpa och hur ska man då tolka det. Förutsatt att man har lite vidare perspektiv än att bara med fotoentusiastens tvärsäkra tanke konstatera att skärpan sitter fel.

En oskärpa, om än aldrig så subtil kan uppfattas som en ett undflyende, en bildens och berättelsens osäkerhet. En poetisk dissonans kanske. Något som kanske, möjligen fäster blicken på något som behöver tolkas. En oskärpa som triggar ögat att försöka se bättre. Precis som när den skumögde anstränger synen för att överbrygga grå starr, smutsiga glasögon eller någon annan defekt.

Eller så får dagens lilla laboration avslutas med ett vanitasmotiv. I det här fallet gestaltat med luktärt och några döda bin. En holländsk sextonhundratalsmålare hade inte gjort det bättre. Får man vara lite nöjd, oskärpa till trots.

Postat 2021-06-23 22:38 | Läst 302 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Om att sysselsätta sig

och att fotografi i ett svartvitt landskap är som gjort för svartvitt, och är det lite småsnö och nyp i fingertopparna passar väl en kornig film alldeles utmärkt. En återkommen iakttagelse är att analoga kameror fungerar alldeles utmärkt i svinkallt väder. Idag är det en Nikon FG som får jobba. Den har visserligen lite batteri i sig för ljusmätningens skull. Och det är sån där vinter som är så sällsynt numera. Åtminstone för oss söder om Dalälven. Vilket också resulterat i något förvirrat "dammsugaruppror" i medierna. Som verkar handla om ja...man kan undra.

Det där med analogfotografi blir ju som bekant lätt något utsträckt över tid. Det bli färre knäpp när man ska  dra fram filmen också. Så resultaten låter vänta på sig. Men Nikon FG är skön i handen och med ett 28/3.5 blir den väldigt allround. Resultat kommer på något sätt att redovisas längre fram.

(Simulerad svartvit bild. Alltså bilden är på riktigt.  Det är metoden som simulerar. Frågan är om det då är en äkta bild? För jämförelsens skull tog jag en liknande bild med den analoga kameran. Ska bli intressant hur stor skillnad det blir och vilket jämförelseavstånd som behövs för att se den.)

Postat 2021-02-09 16:01 | Läst 586 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Coronapyssel

Jomen, nog går tiderna på nerverna. Fotograferandet går på sparlåga. Svårt att hitta ett tema som funkar. Jag vägrar att skildra coronapandemin i bild.
Det får bli lite pyssel med stilleben. Föremål, och vad man eventuellt kan göra med en skrivbordslampa.

Idag upptäckte jag ett valnötsträd i stadens botaniska trädgård. Tänk att det skulle ta femtio-sextio år för det. Så det ska bli spännande att se om det är nån smak på nötterna.
Valnötter plockade vi i Perigord för några år sedan. Det var på den tiden man reste obehindrat i Europa. Med  tåg alltså.

Och vi plockade valnötter utmed vägarna runt Pannecot, en jätteliten by i Bourgogne. Valnötter och kastanjer.

Nu finns det säkert någon som tycker att det ska vara skärpa hela vägen i ett stilleben. Men då ställer jag frågan, behöver det vara skärpa hela vägen överhuvudtaget i bilder. Och så är det kanske. Det finns mycket regler oh åsikter om hur fotografi ska bedrivas.
När man till slut är vaccinerad och pandemin är över, och man är med på tåget då, blir det tåget till Paris!

Postat 2020-11-10 21:00 | Läst 592 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Matfoto på västkustvis

En bild  på mat strax innan det blir mat och matfoto som inte är riktigt framme ännu. Jag hade turen att pricka in en trålare med havskräftsfångst (tre vokaler, tretton konsonanter. Slås möjligen av västkusktskt.) Så det blev att pinna hem med en par kilo nykokta ännu inte avsvalnade för snabbnedkylning. Man brer ut dem på tidningar och stoppar i frysen. Sen får man ha koll så att de inte fryser. Men jag passade på att knapra i mig ett par direkt. Ljumma. En delikatess!

En annan delikatess är strandkålen som växer här och där på västkustens stränder. Späda blad stekta i olivolja med lite vitlök, grädde och valnötter passar utmärkt till en pasta. Jag har faktiskt lyckats med att fröså strandkål från västkusten till ostkusten. Får se om de klarar vintern. Strandkålen är sällsynt eller rar som det heter i Stockholms skärgård. Mina två plantor lär  knappast bli invasiva i varje fall.

Postat 2020-08-15 21:51 | Läst 696 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Ai oli-dags.

En god skörd i år. Det mesta har gått som det ska med lökarna. Annat har vuxit överdrivet mycket. Mycket bladmassa, mycket snack och lite verkstad i spenaten om man så säger.
 Ibland läser jag om att bilder kan ha urfrätta ljusdagrar. Det var också ett återkommande moment i kursen Fotografisk bild. Att träna eleverna i att se tekniska detaljer i sina bilder för att därigenom göra bildernas berättelser starkare, trovärdigare och mer övertygande. Men vad är egentligen urfrätta bilder? I de bästa stunder är det egentligen inget annat än de partier i synfältet som bländar ögat. Men i bilden är det partier som har 255 i alla kanalerna. Och den ljusheten är det knappast någon som blir bländad. En väldigt ljus himmel uppfattas som regel av ögat som vit, även om den inte är det om man mäter RGB-värdena. Helst vill vi exponera bilden som om vi ligger precis på gränsen. Eller efterbearbeta. Med histogrammets hjälp och med kurvan som verktyg. Så mycket mer behövs knappast.
Den som vill kan fortsätta resonemanget, är bildens urfrätta dagrar motiverade? Tillför de bildens berättelse något?) 

Postat 2020-07-27 11:27 | Läst 968 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 Nästa