Ritualer

Första gången är en händelse, andra gången en tillfällighet, tredje gången en vana, fjärde gången och så vidare–en tradition. Som får ett stråk av ritual.
Att i början av februari hälsa på den japanska aprikosen i Botanicum är just en sån. Samt dofta på den, en ritual. Att kalibrera årets luktsinne. Den japanska aprikosen har en fräsch och frisk blommig doft som kan förnimmas redan på flera meters avstånd. Inte påträngande men heller inte diskret.

Skridskopjäxorna har befunnits hopplöst trasiga. Och det i den stund när Mälarens nordligaste fjärd ligger som en svart spegel och bara ber om att bli åkt. Så kan det gå, en inställd ritual.
   Läste i dagens tidning att DT vill bygga en triumfbåge och den måste vara högst av alla. Att somliga tycker att lagar ska fungera retroaktivt. Att dessa somliga inte klarar av att sköta sin vandel helt och hållet själva. Man kan bli trött för mindre. Hur gestaltar man denna trötthet, tidens dumheter fotografiskt? Något att jobba på.  Kanske ett föremål för en fototävling på Fotosidan?

(Bilderna tagna med D800 och Micro Nikkor 55mm 1:2.8 samt Fuji Xpro2 23mm 1.4)

Japansk aprikos och en liten tanke om färgrymder

Nu är det tid för den japanska aprikosen att blomma i Botaniska trädgårdens orangeri. Och också årets tillfälle att kalibrera luktsinnet. Den här blomman har en svårslagen subtil doft. Men det är även tillfälle att prova ett gammalt manuellt objektiv, ett Vivitar 90mm 1:2.8 macro på min D800. En kamera som blivit medelålders och ett objektiv som om inte är direkt veteran så dock med frontlinsen riktad mot pensionen.
    Och man kan så klart fråga sig vad poängen är med gamla objektiv. Bortsett från en i mina ögon rätt snygg bokeh även om de oskarpa cirklarna inte infinner sig här. Det  finns en kromatisk aberration som inte är så lätt att trolla bort. (Lite skakningsoskärpa får trots enbent stativ skyllas på operatören.)

Om uppsåtet med en bild är att beskriva en doft, hur går man då tillväga? Liljors kamferartade doft gör sig bäst med lite underexponering och en dos oskärpa. Den japanska aprikosen har en friskare doft, men ändå mjuk, kanske lite mer kontrast? Lite ljusare? Och här slirar jag in på parfymörernas professionalitet, ett område som är fullständigt outforskat i min värld. Bäst att hålla sig utanför.
   Men frågan kan vara berättigad. Vad är syftet med en bild? Vad vill fotografen beskriva? Något mer än en välexponerad bild, något mer än en förväntad komposition? Oavsett motiv.

( Med raw-format har vi som bekant en fil som kan användas på alla upptänkliga sätt. Att börja med att tilldela bilden en färgrymd. Det är ofta frestande att använda Prophoto i tron att den gör underverk med färgåtergivningen, men Prophoto pysslar så att säga mycket med färgtoner som inte kan ses på de flesta bildskärmar. Profilen ska helst användas med det i bakhuvudet. I många fall är de här stora färgrymderna onödiga då man inte alla gånger vet hur stor färgrymd fotografens öga kan tänkas ha registrerat i fotograferingsögonblicket. Färg är ingen exakt vetenskap. Det blir nog fortsättning följer på det här. När tiden och andan faller på.)

Sommar

Nånstans strax efter nationaldagen, skolavslutningarna är det som att sommaren anländer och planar ut. Det blir tid till mycket oviktigt. Tid att bäddra i en bok, som kanske nåt av Saul Leiter. Eller Gunnar Smoliansky, utgåvan på Thames&Hudson, den med den hopplöst dåliga repron på lågkvalitativt papper. Som ändå fullkomligt gifter sig med bilderna.Kontemplativt.
   Familjen talgoxe är nu flygg och vi inväntar den andra kullen som nog ligger i startgroparna. Undrar hur många mindre slarvfel som dök upp i den här generationen? Och väntar nu på att den vita rosen, rosa alba, med rötter i Iran och världen därborta ska slå ut. Den är kort i sin blomning, ett par dagar om det vill sig illa. Något som ska fotograferas varje år. den är mycket vacker och har en subtil doft, något den delar med mycket som härstammar därifrån och i kring.
   Glad ändå att det gick bra för de klimatpositiva partierna i riket. Och att JÅ et consortes den här gången fick ett litet om än tydligt No,no från väljarkåren. 

En samling ben och skal. Sånt som kan komma att tecknas. Eller fotograferas. Skärvor. Trasigheter.

Årets nödvändiga bilder

Om det nu är vitsippor eller blå dito, tranor, rödhakar, sångsvanar eller vad det nu vara månde så visst är fotoåret fyllt av saker som behöver göras och fotograferas. Även om det redan är gjort väl så bra flera år tidigare.
    Själv tar jag alltid en sväng upp till Botaniska trädgården och orangeriet, främst för att dofta på den japanska aprikosen som har en subtil och mycket fräsch doft. Det blir också en liten kontroll över att även doftsinnet fungerar som det ska. Nu hade aprikosen blommat över, vare sig doft eller nåt att titta på lyste med sin frånvaro.
    Men det finns ju annat. Japanskt körsbär och fikon till exempel. Och en palm. Man får hålla till godo.

Ja vad ska man säga, först covid, sen ett krig och nu inflation. Är det månde Egypti gräshoppor efter de goda åren. Lite fascinerande är det dock att mitt i detta relativa  elände uttalar sig en och annan minister, generaldirektör, bankdirektör med flera om vikten att leta extrapriser i butiken. Man kan se dem framför sig, med jaktens blick efter röda prislappar i frysdiskarnas går ut snart-sortiment. Trovärdiga? Nja...

Konsthantverk

Pia Ulfendahl, keramiker. Pia arbetar ofta med former ur naturen och det är ingen lång tanke till Bertel Bagers bok Naturen som formgivare med svartvita bilder. En bok som kom ut 1955 och har tryckts i ett par upplagor, de första på Nordisk Rotogravyr.

Pias utställning är sevärd och en andningspaus, i det vackra, det som trots allt består.