Omvänt perspektiv

Lite mer om brännvidd och utsnitt och andra vardagliga fotofunderingar.

Om formatet är ritpapprets eller målardukens begränsningar, vad är då brännvidden? Med brännviddens införande i bilden, genom fotografiet, och antagligen genom tekniska begränsningar i förening med tusenåriga idéer om gudomliga kompositionsregler blev formatet som en behållare i vilken man kunde fylla i bildinformation. Så tänkte inte de gamla grekerna eller ens Joseph Nicéphore Niépce. På den tiden gällde det som ögat såg, eller trodde sig se och ögat. Man såg det man såg, trodde man. Metoder att registrera ögats rörelser och avläsningsförmåga fanns helt enkelt inte. Att ögat rör sig, och hela tiden scannar av väsentligheter, läser verkligheten. Tekniken att läsa pupillens rörelse är inte minst utnyttjad inom trafikforskning men även för att se hur pupillen rör sig när ögat läser av sånt som till exempel reklambudskap. Och det är där man får bevis för att optisk mittpunkt faktiskt gäller*.
Men det finns en hake eller ett problem kanske inom fotografisk återgivning av verkligheten, nämligen återigen det här med brännvidd.  Brännvidden är inte det samma som utsnittet.  Ju mer information det finns i utsnittet desto svårare eller längre tid tar det för ögat att registrera, minnas och att sätta samman informationen till ett förståeligt budskap. Ett exempel skulle kunna vara Gustav Rejlanders ”The two ways of life” 1857. En bild, föralldel ett montage, trettionio negativ lär ligga bakom, men en bild med mer information än vad en synapparat kan smälta och en brännvidd som vida understiger ögats 100 mm.

Men som sagt, utsnitt är inte lika med brännvidd. Nej, det är mer spännande än så. 

I och med brännvidden har vi också ett skärpedjup att ta hand om. Återigen, det här är inga konstigheter för fotografer. Men det fotografiska skärpedjupet är inte riktigt samma sak som ögats upplevda skärpedjup. Och då bortser vi från eventuella progressiva glasögonlinser och dylikt.
Skärpedjupet är kanske en av de mer synliga berättarkomponenterna som huserar inom formatets gränser. Begränsningen i bildens djupled. När upptäcker man det här och när utnyttjas det för första gången i måleriet? Impressionisterna utnyttjar det till viss del. Även om man nog kan säga att impressionisterna lägger oskärpan utåt, mot bildkanterna. Många konstnärer under 1800-talets andra halva utnyttjar kameran som skissblock. Betydligt vanligare än man kan tro.
Jag fortsätter att reflektera över sånt som handlar om foto och den basala tekniken. Sånt som är fotografisk vardag.
Dagarna går vidare. Det blir en och annan akvarellskiss.

* Optisk mittpunkt i ett format får man genom att dra en linje från övre vänster hörn diagonalt till nedre höger hörn. Sen avsätter man bredden på vänster kant. Detta kan med fördel göras med en passare, eller en tänkt sådan. Dra en linje från övre höger till den avsatta punkten. Där de två linjerna korsar ligger den optiska mittpunkten. En typisk fråga till morgontrötta mediaelever.

Postat 2020-07-01 20:22 | Läst 379 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ryskt

Maria Pogorzhelskaya är en rysk konstnär som just nu ställer ut på Köttinspektionen i Uppsala. Ryska konstnärer har ofta goda kunskaper i måleriet med i sitt bagage. Maria målar med en bedräglig enkelhet och lätthet som om man gör en jämförelse med musikvärlden påminner om ett bossa nova-gitarrackompanjemang, lätt och enkelt men inte alldeles enkelt att exekvera. Bilderna handlar om lycka. Nånslags omedelbar oreflekterad lycka. En fin balansvikt till mycket dystert i tillvaron. Och det är så hennes bilder ska ses.
(Att det heter Köttinspektionen beror på att utställningshallen ligger i Uppsala stads gamla köttbesiktningsbyggnad. En rätt pampig sak ritad av stadens store arkitekt Gunnar Leche.)
Ljuset i lokalen må vara lämpligt för det måleri som ställs ut men som fotoljus har det synnerliga brister. Det får bli en hel del handpåläggning i Photoshop plus en avslutande sväng i Silver efex för att lägga  en hinna av förlåtande tri-x över alltihop.

(En Maria Pogorzhelskaya till. Lite uppsluppen. Samma hårdhänta behandling i PS.)

Postat 2020-01-19 18:50 | Läst 751 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

En text om Giotto. Och vad har den med gatufoto att göra?

Det finns en målning av den italienske konstnären Giotto, Il Lamentatione.  Många känner säkert igen den. En fresk från tidig renässans har så klart väldigt lite att göra med gatufoto. Bortsett från att målningens händelse helt möjligt skulle kunna ske på en gata. Åtminstone nån gång i renässansens dagar.
Det som är märkligt ur ett konsthistoriskt perspektiv är att bilden har så tydliga bildplan. att det finns saker framför och bakom varandra. Vilket är relativt nytt i bildkonsten vid denna tid. Det finns ett djup som kan relatera till en uppfattning om ett centralperspektiv. Och kunskaperna om perspektiv har legat oanvända under nästan tusen år när Giotto plockar fram dem igen. 
En annan innovation är att personnaget i bilden i denna bild övergår från att vara allmängiltiga schabloner till att vara enskilda, unika personer med tydliga individuella särdrag. Det här är också något nytt och början på att se och uppfatta människan som en unik företeelse. En någon, en person som ser verkligheten utifrån sitt eget öga. Och en någon som faktiskt kan se en svävande ängel i stark förkortning.

Den här bilden har ett tydligt perspektiv men otydliga bildplan. Fattas bara annat när det är spegelbilder.

Och sen då. Vad har Giotto med gatufotografi eller fotografi över huvudtaget att göra. Tja, väldigt lite kan man förstås tycka. Möjligen det att från och med Giotto finns  ett incitament att återuppväcka camera obscura, och göra nåt av den. Att det är här nånstans i bildhistorien som fotografiet i ett avseende tar sin början. Utifrån ett behov. Och visst är det så att perspektivet faktiskt lägger bilden i betraktarens öga. Det gjorde man inte innan Giotto. Då gällde mer av att sändaren berättade och gav anvisningarna för hur bilden skulle läsas. Giotto serverar en bild så som betraktaren borde se den med sitt eget öga. Ungefär som vi gör i vårt fotograferande. Så väldigt långt mellan ett digitalt foto och en al fresco-målning  i Padua är det ändå inte.

Postat 2019-08-21 11:53 | Läst 999 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Jim Frykholm, hört talas om honom?

Hur uthärdar man? I tiden vi lever i, med oron som växer med åren… Kanske spela död?

Utställningen ”Play dead” består till stor del av funderingar kring de gångna 50 åren, från Paris 1968 till i dag. Sin inspiration har Jim Frykholm fått från bland annat Johan Jönsons poesi med ord som ”självdödsadministration: SJ, Posten, COOP, sjukhus, skola, apotek” och ”en ofantlig jag-produktion pågår”. När ska individualismen nå vägs ände?

En del av bilderna har kommit till av mer eller mindre självterapeutiska skäl. Meditativa, petiga blyertsteckningar har gett konstnären tröst. Annat är mer skissartat måleri av gamla motiv som Jim Frykholm idisslar regelbundet.

Att tänka är ingen svensk tradition, säger Johan Jönson också. Kanske ska det till en poet för att visa oss en väg ut ur den här skiten?
( texten hämtad ur katalogtexten.)

Jim ställer ut på Galleri Ett Walmstedtska gården Uppsala. Väl värt ett besök. En vecka kvar.

( Och här blev det lite Tri-X i shoppen. Det passar Jim. Lite rått, ruffigt, mothårs.)

Postat 2019-05-05 20:57 | Läst 849 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Och vad kan man göra?

Tja, vad gäller klimat och framtid. Människan är uppfinningsrik och med sin stora hjärna kommer hon att fixa det här också. Det kommer inte att bli lätt. Apokalypsen får dock de religiösa syssla med. Vi behöver en massa altruism och empatiskt tänkande. Och en j-la massa förnuft. Det kanske är vettigare att se den mänskliga påverkansdelen av klimatförändringen som en fördelningspolitisk fråga. Vi som lever som om vi hade tre, fyra jordklot att leva på.
Själv målar jag på i sommarateljén. Lite skalövningar. Har det ganska bra, även om gräsmattan är svedd sen en månad tillbaka. 

( i ren lathet får det bli en oredigerad bild direkt ur telefonen.)

Postat 2018-08-11 20:34 | Läst 724 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 Nästa