Omvänt perspektiv

Konsten att se

Jag återkommer ibland  till John Berger och "Ways of seeing". Många hävdar att foto inte ska handla om bildens efterföljande  seende, allså det som sker när betraktaren träder in på arenan. Kan det vara ett slags litet missförstånd av vad HCB menade med "the decisive moment- Le Sauvette". Att tänka bort betraktaren, mottagaren är förvisso inte helt ovanligt, och det kan säkert vara så att den tänkta läsaren inte alls hjälper fotografen i konceptionsögonblicket. Sannolikt inte. Men det är inte samma sak att fotografera som att publicera en bild. I publiceringen gör bilden ett kvalitativt språng. Den blir till en tolkning. I bästa fall. Börjar jag bli tjatig?
I skärgårn går det lagom fort. Det blir faktiskt ett mellan hägg och syren. Man hinner se när det händer. 

(Bilden har inte så särskilt mycket med texten att göra, bortsett från att mottagaren kan vara anonym och att det nu finns många olika sätt att se.)

Postat 2019-05-28 19:59 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Gatufoto och långsamhetens lov

En öl i Prag. Inte direkt gatufoto precis. Men en bild.

Jag tror att Joakim K E Johansson i sin blogg här på FS är inne på ett bra spår om gatufotots lilla problem. Läs den. Joakim refererar till Cartier-Bresson, med all rätt för det HCB hävdar är att fotografi måste få ta sin tid. Och han beskriver detta att röra sig långsamt, uppmärksamt, stanna till och ge sig tid till att avvakta. Att vänta in ögonblicket, och att vara beredd. 

Det är ungefär samma sak för en tecknare, målare eller annan bildkonstnär. Det tar tid. Man snyter inte fram en bild på en minut. Vilket kan tyckas konstigt för en fotograf som tänker i exponeringstider kortare än en blinkning. Men foto är förberedelser, inväntande, närvaro, koncentration, och efterarbetet i mörkrum eller i datorn. Det kanske är svårt att göra jämförelsen - idé, skiss, utförande, värdering, korrigering som man gör inför en målning eller teckning. Men likheten finns.

Men idag har vi en omedelbarhetens filosofi. Snabbt. Omedelbar behovstillfredställelse. En bildkultur som åtminstone i det fotografiska tillåter direkt publicerande. Och förmodligen också ett snabbt gillande från när och fjärran. Finns det tid för eftertanke? Värderingen av en bild? I hela kedjan.

Det är möjligt att det här är något av en generationsfråga. Om man som de gamla rävarna har levt i det analoga fotograferandet med framkallningsritualer och mörkrumsseanser är det kanske svårt att förstå det här - tryck och publicera. För oss var det en lång väg innan en sällsynt lyckad och värderad bild blev publik. Så är det inte idag. Och kanske, den tidsrymd som kan behövas för att avgöra om en bild verkligen håller för att exponeras publikt har därigenom blivit  lite för kort.

Att publicera innebär att göra bilden publik. Här! Se mig. Tyd mig. Läs mig. I det ögonblicket gör bilden ett kvalitativt språng. Från att vara fotografens, sändarens egen juvel, till att bli allmänt tillgänglig och, i bästa fall sedd, medvetet sedd av en mottagare. 

Återkommer i detta.

Nya bryggan och hemslöjdad soffa. Tjockan rullar in. Mistlurarna skär genom verkligheten.

Vaknar 8.00 Springrunda. Mulet och lite disigt. Lite trög i benen. Lugnt på ön. Plockar med växthuset. Skruvar fast nocken. Åker och handlar på ICA. Handlar lite mer som behövs på brädgården. Hämtar propellern på Borgö. Gör färdigt soffan och tar ner den till bryggan. Det har regnat i dag. Lite skurar. Ett par millimeter. Fortsätter på växthuset. Det verkar fungera som jag tänkt, även om det finns ett och annat mätfel. Kvällen kommer och dimman rullar in. Skärgårdsvår.

Postat 2019-05-23 23:01 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Och på frågan om gatufoto sa de nästan alltid, nja, jag vet inte...

Idag närkontakt med geting. Nästippen. Baddar snabbt med alsolsprit och tar en dos Betapred. Jag kommer alltså se ut som Rudolf med röda mulen i en vecka framåt. En rätt stor mule. Inget att se fram emot att behöva förklara varför man ser ut som en stoppsignal i nian. Nu klarar det sig verkar det som. En får se i morgon. Att dona och bygga lite här och där är ganska skönt. Och så tänker man så bra. På lite allt möjligt. Fotografi och bilder till exempel. Och för mig som odlar en hart när pedantisk inställning till genren gatufotografi, låt vara av akademiskt pedantisk art, finns det ständigt nya kopplingar.

Har ni tänkt på att de flesta av nittonhundratalets bemärkta fotografer, sådana som alltför ofta får epitetet gatufotograf stämplat i pannan väldigt ofta, i intervjuer, svarar på frågan: Hur tänker du om gatufotografi? Och de svarar alltsom oftast: Nja, gatufoto. Vet inte direkt... Jag fotograferar väl mest så som det blir. ( Eller något annat med samma andemening.)
Alltså, gatufotograferandet lånar metoder, förhållningssätt och teknik. Skapar en genre utifrån detta. Men de stora elefanterna i nittonhundratalets dokumentära fotografi. Nä, de är bara inspiration men definitivt inte ”street photography”. Så har vi bara detta i bakhuvudet är det väl bara att köra på.


Men jag tror att man tar bättre bilder om man, de facto inte går ut på stan och tänker ” nu ska jag ta lite gatufoto”.  Gatufoto, som alla andra bilder uppstår först när betraktaren-mottagaren träder in på scenen. Jag som är fotograf kan bara såpa banan och hoppas att allt går i mål som jag tänkt.

(Bilder från NY, Manhattan. Gatufotografens scharaffenland.)

Postat 2019-05-22 22:33 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Tankar i vardagen

Fjärden ligger blank.

190514
Idag, en kylig dag med antwerpenblå himmel. Jag springer min runda på morgonen. Sköter vardagsbestyren. Bygger lite på växthuset. Och är man vänsterhänt så är man. Man får improvisera där hjärnhalvorna inte är riktigt synkroniserade. Tänka till och improvisera. Hittills har det funnits marginaler....
Morkullan drar över taknocken och har fått sällskap av horsgöken, himmelsgeten. Eller enkelbeckasinen som horsar nånstans bortåt. Det finns en och annan våtmark som kan intressera en vadare en bit upp och in i skogen. 
Annars är halv måne. Trastarna jobbar på sitt gemensamma Tubular Bells. Det är bara tjäderklockan, rödhaken som stör lite grann. Först uppe, sist i säng.
I natt hör jag fortfarande alfågelsång utifrån fjärden. Men snart är det också över. Nu är gullvivetid.Det är lugnt på ön. Entreprenörerna, snickarna, fixarna äger ön med sina vita skåpbilar. Vi som bara är här är i absolut minoritet.

190520
Kommer ut i kvällningen efter några dar i stan. Möten, lite social verksamhet. Ytterligare en begravning. Tvätta och göra ärenden. Känns det igen?
Det är som alltid påtagligt svalare här ute så här på vårarna. Men trastarnas kör, Tubular Bells ringer oförtröttligt. Och mörkret vill inte riktigt ta övertaget.
Båten ska göras i ordning och i sjön. En armé av plantor ska sättas. Lite växthusbygge hinns nog också med.
Och såg jag inte en blå kärrhök vid Penningby. Och en ensam trana på fälten vid 77an där man passerat avtaget till Östuna. Jo, så är det. Ständig blick för fåglar. ( Tubular Bells, en midsommaraftonskväll för mycket länge sedan gick jag ut i skogen och hörde trastarna. Som en unison klang. Det blev lite som Mike Oldfields "Tubular Bells". Så är det också förklarat.)

Funderar runt en text. Om betraktaren, mottagaren- the receiver. Om avkodningen och vad som händer sedan. Tankar som kan vara provokativa i ett sändarkontext.

Sändare filter och brus. Mottagare, återkoppling. Kommunikationsmodellen. Och i den, avkodning, denotationer, konnotationer, privat kontext, allmän kontext. Och så vidare. Behöver man ens fundera på sånt. Är det inte bara att ta sin bild? God enough. Nja, med vetskapen om att den fysiska bilden, det som finns mellan sändare och mottagare är så att säga ickeexisterande. Bilden finns hos sändaren och blir något när mottagaren kommer in.
Detta kan så klart ifrågasättas. Särskilt när det gäller de där fotografens egna favoritbilder. De bilderna som trots publicering inte behöver nå sin mottagare. De är nog som de är. Fotografens egna juveler.

På sånt kan man fundera en afton i maj. I aftonens förlåtande ljus.

Postat 2019-05-21 20:46 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Motorsågskonstnär

Det här med skulptörer som arbetar i trä med motorsåg är en delikat fråga. Men Mats Nyberg är nu en av de väldigt få som har förmågan att använda motorsågen till något därutöver. Och dessutom i ackord med både teckning och video. Nu är vi jättelångt från utsågade älgar och örnar. Galleri Ett Sysslomansgatan 1 Uppsala

Postat 2019-05-18 21:54 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 Nästa