Omvänt perspektiv

Med kameran som skissblock

Nu har jag passerat sjuhundrade bloggen, trägen vinner även om det är långt kvar till över tusen. Om det nu ska ses som något att sträva efter. Men nu ska det handla om kameror och utrustning. Finns här något allmängiltigt, något som kan intressera andra fotografer? Svårt att veta. Alla har nog ett förhållande till den första kameran, eller den där med wow-faktor. Den där som var ett viktigt attribut i berättelsen om ens eget liv. Nog för att andra ting kan ha betytt mycket, en bil, en motorcykel, en båt…men det som skiljer dem från kameran är kanske att kameran är och var ett instrument för att berätta, att beskriva sig själv. Ett instrument i dokumenterandet av självbilden. Inte bara ett instrument för att skapa självbilden utan just att skapa bilden. Ett instrument för att komma ihåg. Vackra saker, minnesvärda, men också för många något mer, lite oklart vad. 
   För mig kom kameran tidigt att förutom som dokumentatör också fungera som ett slags skissblock eller kanske snarare som ett komplement i  verktygen på väg mot en bild. Förutom att vara ett instrument för att skapa fotografier så klart. Och visst, livet hade garnerats med både Zeiss Nettar, Rolleiflex Baby, den där gråa ni vet, och inte minst en Robot Star som blev liksom ingången i en fotografisk värld.
   Den första riktiga var nog en Pentax spotmatic. Svart. Lätthanterlig. Men visst var det ibland lite knepigt att räkna ut exponering över kamerans stipulerade högsta 1600ASA.  Och visst gjorde den ett gigantiskt hål i studiebidraget, som inte helt och hållet kunde lappas ihop genom ensidigt kost, läs snabbmakaroner och andra levnadsomkostnader. En del preskriberat fusk med månadskort på linjen Stockholm-Uppsala ingick. Det var kreativt. Vad man kan göra med en vass skalpell och Rotrings smalaste rörspetspenna. 
Nikon F  gärna i kombination med105/2.5 dessvärre havererad. Att det ens är möjligt kan man undra. Robust är bara förnamnet.
En Nikkormat som var andrakamera. Bänglig tung och svårjobbad.
En Leica M4 Som gick fram och tillbaka på stampen ett par svängar. För att slutligen försvinna bortom livsekonomins horisont. 
En Nikon F photomic En kort bekantskap man borde haft kvar säger efterklok.
Hasselblad. Tack för långtidslån nära nog ett decennium som var mitt verktyg som deltidsarbetande produktfotograf.
Rolleiflexen, pappans gamla, som jag fick. Det fanns något ödesmättat i när han sa ”du får den”. Något förpliktigande kanske. Väl medveten om att den kameran var hans absoluta favorit, och den har hängt med sen 1943.
Och en Nikon FG som blev kameran under ett antal år, Och sen blir det digitalt. Men det återkommer jag till.

( Och bilden ovanför. Fuji Xpro2 23/1.4. Bilden som nu transformerats till en blyertsteckning 50x70 cm. Om den ”håller” ska den upp till format 150x 210 cm, kanske bredare. Det beror på hur mycket bredd det går att jaga fram ur originalet. Jag gillar stora bilder.)

Postat 2022-08-31 20:39 | Läst 392 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Markéta Luskačová

Lite granna med tanke på att det där med den politikfria ytan som en fotocommunity borde vara i en dels tankevärldar fick mig att fundera lite. Är det ens möjligt att vara fri från politik i bild? Är det opolitiskt så är det ju politisk bild i den mening att en ”opolitisk” bild blir politisk i sin negation. Jo, jag vet att det är möjligt att skapa strikt objektiva bilder men då handlar det egentligen mer om sammanhanget, ytan eller arenan där bilden presenteras.
   Det finns en genre skulle man kanske kunna säga, Centraleuropeiskt svartvitt fotografi med landsbygd, romer, lite för eländigt tycker en del, med såna som Joseph Koudelka som frontfigur. Men det finns så klart fler (annars kan det inte bli en genre),Markéta Luskačová till exempel. En fotograf med en diger lista över publiceringar och utställningar. Hennes böcker är dessvärre rätt svåra att få tag på. Intressant är att hon plåtar i Prag 1968, hon skildrar romsk marginaliserad landsbygdsbefolkning i Slovakien. Hon går liksomm i par med Koudelka.Hon skildrar Irland, arbetslöshet i England med mera. Social photo som det brukar kategoriseras. men finns det någon skillnad i hennes sätt att fotografera i det att hon är en kvinnlig fotograf? Jag vet inte.
   En annan fotograf som verkat i ”genren” är Johan Lundberg som gjort en fin bok ”Another day of life in Romanipen.” Men som sagt, man måste nog gilla svartvitt, korn och vidvinkel. Rätt mycket Straight photography skulle man kunna säga.

  En bild av Markéta Luskačová som har något lite av det sätt att komponera som bland andra Georg Oddner utvecklat.
Ber om ursäkt för den dåliga repron men en Iphone i den nattdunkla verandaateljén räcker liksom inte till. 

Postat 2022-08-28 21:23 | Läst 347 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Vissa bilder fastnar.

Jag tog en bläddring i Creative Camera international yearbook 1976. En utgåva med en hel del intressant foto. (Återkommer nog till det.) Mycket fina bilder, det mesta i ett återhållsamt bildspråk oavsett genre, motiv eller epok. Lisette Model, där dyker den upp. Bilden som ställer allt på ända.

Visst är den bra? No more comments. Jag älskar den.

Postat 2022-08-27 20:50 | Läst 282 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Sommarfötter och om att vara barnfota.

Jag tycker om att gå barnfota. Vem gör inte det. Man summerar en sommar, torr, mycket sol, mycket barnbarn. Mycket bad och ungar som testar simgränserna på djupt vatten. 
   I skärgården är det fortfarande sensommar och lär förbli ytterligare några veckor.

(Det här är tydligen det sjuhundrade inlägget från den här sändaren. Fortfarande en bit kvar till jämnt tusen. En får gneta på .)

Postat 2022-08-27 20:03 | Läst 285 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om vidvinklar och hur mycket som ryms i en fotoblogg.

Något som är bra och en styrka med fora som FS bloggar är att åsikter om ditt och datt tillåts att blomma upp vad det än gäller. Oavsett innehåll, såväl obsoleta objektivkonstruktioner eller tankar runt nästintill rent existensiella frågor runt miljö och det däromkring. (Om du bara visste Jean Paul Sartre… :-)) så fyller öppna forum sin funktion. Där finns också styrkan. Intressen som förenar skapar också ytor för andra diskussioner. Det finns förmodligen en inbyggd tillit i sådana fora. Det finns flera intressanta studier angående hur människor uppfattar gemenskap med andra individer. Det visar sig, inte så förvånande, att vare sig kön, etnicitet, social tillhörighet och liknande parametrar trumfar fritidsintresse. Det som låg näst närmast var yrkesroll.
Onekligen intressant. Och jag drar mig till minnes en situation strax utanför San Francisco vid Stilla Havet. Blått, klippor skummande bränningar. Jag tar ett par pliktskyldiga bilder. Så dyker från ingenstans en annan fotograf upp. ”Hello, you use a Nikon F. What lens do you have? Aha. Do you want try my 24mm wide angle? It makes a great perspective…”och så vidare. Och jo visst, det gjorde skillnad. Sen lite mer småprat.
Det händer att jag då och då funderar över vem denna afroamerikan var, han med Nikon och vidvinkeln.

Inte Stilla Havet. Fjärden här utanför. En bild som just nu sakta transformeras till en teckning. En slags framkallningsprocess det också. Originalet taget med Nikon D800 och 28-70 2.8.

Postat 2022-08-15 17:50 | Läst 441 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 Nästa