Omvänt perspektiv

Apropos skärpa och ett lite annorlunda sätt att förhålla oss till tekniken.

Jag är tecknare och fotograf. När jag tecknar har jag ett flertal parametrar att förhålla mig till. Om jag Exempelvis väljer ett papper (Steinbach 250gr) med satinyta och hyfsat hårda blyertsstift HB eller kanske ner till 2B och ser till att de är ordentligt vässade (antagligen använder jag i stället min stiftpenna 0,5mm) kan jag teckna mig fram till små detaljer och vad som i fotografikretsar kan uppfattas som skärpa. Väljer jag i stället ett papper med lite mer gräng (varför inte Caslon lanaquarelle 250gr eller möjligen ett Fabriano om det finns nåt kvar på lagret) och mjukare bredare stift kommer det att resultera i ett lite mer ”oskarpt” intryck. Jag har alltså möjlighet att skapa bilder med olika uttryck. Jag kan driva det till sin spets och teckna med en 0,1mm Rotring på bestruket papper, då snackar vi helt plötsligt om kontrast. Så det finns olika möjligheter att skapa olika uttryck i linje och svärta.
Men i fotografi verkar bara skarpaste tuschpenna och hårdbestruket papper vara det enda som gäller. Vilket naturligtvis är lite trist eftersom det finns så många fler uttryckssätt i fotografi. Men det är klart,  man säljer inga nya kameror på oskärpa.

(Ni som funderar på vad en Rotring är eller Steinbach och Caslon  är så är det tecknarbegrepp liksom lite grann som HP5, Plus-X, Rodinal,D76, Fomapan med mera.)

(Bild: Greenwich Village. D300 24-75mm. Intensivt rådbråkad och oskärpad. Eller lite som grängat papper, stift mellan 3B och 6B.)

Postat 2020-08-25 19:21 | Läst 463 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Gatufotografiets svanesång...eller?

Njäe, där är vi inte. Men visst finns det ett avtagande intresse för gatufotograferandet som bland andra Joakim K E Johansson ger luft för härom veckan. Man kan fråga sig varför fotografer tappar intresset för en genre. Går de över till ornitologiskt fotografi, makro, landskap eller helt enkelt, lägger kameran på hyllan? Och då kan man naturligtvis fundera lite närmare på mekanismerna bakom denna trötthet.
   Jag kommer att bli motsagt om jag hävdar att gatufotot till sin formulering saknar idén om dokumentation. Det må ha varit så en gång för länge sedan innan  gatufotografiet blev gatufotografi. För, som jag skrivit tidigare, det som de stora elefanterna producerade en gång i tiden må vara inspiration för dagens GF-fotografer, men gatufotografi var det inte efter som genren ännu inte var uppfunnen.

 I senaste poddradioavsnittet här på FS luftas intressanta tankar och idéer. Signaturen ”Paymannen” intervjuas av Sara Arnald. Särskilt sympatiskt tycker jag resonemanget om ett slags porträtterande fotografi i gatumiljö är. Så långt från candid camera man kan komma. Och ett humanistiskt förhållningssätt där objektet i bild får bli ett subjekt. Vad jag däremot inte riktigt håller med om är vikten av brännvidd för att uppnå närhet. Där glömmer man nog bort att en bild är en bild, att ge bildutsnittet stor betydelse för närvaron är att att glömma läsarens roll i bilden. Det blir ett slags betraktande. Detta såg fotografen. Förvisso dokumenterande, men om man låter bilden bli en bild som serveras läsaren försvinner i mina ögon en hel del av det resonemanget. Låt läsaren ta tag i och läsa bilden i stället.


   En del fotografer klarar ändå av att, i ett genuint GF-kontext, ändå behålla ett eget perspektiv. Alltså i bilder som är ett slags iscensättningar måla upp en bild som bottnar i fotografens humanistiska perspektiv. Jag skulle kunna köpa även ett misantropiskt, förutsatt att jag kunde läsa ut en bakomliggande tanke, en idé, en berättelse som synliggör fotografen. Men så ser inte all gatufoto ut. Och det är kanske i dessa tankar som den ordinäre gatufotografen också kan se sina egna tillkortakommanden. En berättelse måste bottna i något.

Ändå har det en god sak med sig. Det blir bättre med plats för de som fortfarande är hängivna. Ungefär som med biltrafik i städer, Ju färre bilister i stadskärnorna desto bättre för bilisterna i stadskärnorna. Lite otydlig metafor, det kan erkännas.

Och hur bildsätter man en sån här text? Jag försöker hitta bilder i mina egna gatufotomappar. Minsann inte helt enkelt.
(to be continued)

Postat 2020-05-19 20:33 | Läst 874 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Mera William Klein

Jag återkommer till William Klein och en av hans böcker, Life is Good &Good for You in New York. William Klein kom in på fotot relativt sent i sin karriär. Han pluggade sociologi i USA och hamnade senare, militärtjänst, i Europa bland annat i Paris där han studerade på Sorbonne, studerade konst för Ferdnand Legér och antagligen lite annat pyssel. Inspirerades av  grafisk form från Bauhausrörelsen och den europeiska moderna, läs abstrakta konsten. I början på femtiotalet experimenterade han en del med fotografi. Han var rätt tidig med att arbeta med mycket korn, Oskärpa, hård kontrast och vidvinkelobjektiv. Just detta är ovannämnda bok ett bra exempel på. Samtidigt som han fotograferade en del för modemagasinet Vouge skapade han en slags bilddagbok från New York. Projektet lär ha tagit ett halvår att genomföra och under en viss kreativ press. Mörkrumsarbetet lär ha varit väldigt improviserat. Inga arbetskopior utan mer av direkt på i nån slags improviserat mörkrumsarbete. Bland annat arbetade han med fotostatkopiering ( i Vouges redaktionslokaler!) Överhuvudtaget var Kleins efterarbete väldigt långt från ett vedertaget fotografiskt finlir som rådde på tidningarna och magasinens sidor. Och hans bilder blev inte så väl mottagna av den samlade amerikanska fotoexpertisen,. Det var nog både ris och rosom man så säger. Klein har gjort och också blivit känd för ett antal fotoböcker om olika städer. Han har fått Hasselbladspriset och nämns väl alltid i samma andetag och mening som de andra stora elefanterna under nittonhundratalet. Hans böcker kan vara svåra att få tag på och kostar oftast en modig slant. Om allt detta kan man naturligtvis läsa uttömmande och kronologiskt korrekt i olika bibliografier om Klein.


Men vad jag kom att tänka på är hur de ”stora” fotograferna påverkat en själv. Finns det avtryck i ens egna bilder? Tål att fundera på. Hur mycket är intryck och var går gränsen till epigoneri? Dessutom, med vetskap att alla bilder redan är fotograferade. Att det som idag kan upplevas som nytt och modernt ofta har flera decennier på nacken.
Vi söker nog ofta och fortfarande efter nån slags självuppfunnen originalitet, helt i enlighet med modernismens idéer om det unikt nya.    Eller så handlar det om att vårda sin bildsyn, det man tycker om, det som känns spännande, lite kittlande. Eller vilka uppsåt man nu har.
(Återanvänd bild. NY.)

Postat 2020-04-08 18:26 | Läst 725 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Gatufoto i mörkrets sken

Ja varför fotas det så lite på kvällar och nätter? Vi har väl aldrig i historien varit så nattaktiva. Och kunde Brassai så. Eller Daido Mariyama. Fast dessa två ska nog inte jämföras samma dag, eller samma natt kanske.

Strosande på ett nattligt Manhattan, gatufotots Scharaffenland där i princip varje bild blir till ett gatufoto. Dock inte nödvändigtvis med humoristisk twist eller något surrealistiskt utan kanske bara så som det råkar vara. Ett slags dokumenterande förhållningssätt. Kanske inte ens en tydlig komposition. Men kanske ändå någon liten ingång.

Men nu är det stängt in till USA, ett tag i alla fall. Och det går inte att åka tåg dit heller. Vilket gör att det blir svårt att ta sig dit. Men, som sagt, det var roligt så länge det varade. Och vem vet, en och annan lärdom om det globala samhällets bräcklighet kanske dyker upp. Eller om resandets smittspridande baksida.

(Fuji X10 från den tiden den var snäll och gjorde som den skulle. En aningens lite pyssel i Silver efex.)

Postat 2020-03-16 11:38 | Läst 852 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Gatufoto på tapeten igen.

( Återanvändning av bild. Har haft den i en blogg för några år sedan. Gillar den fortfarande Får man gilla sina egna bilder? Ja, det får man.)

En tanke som skavt i mitt huvud ett tag nu är en krönika här på FS, signerad Sara Arnald och den berörde gatufotografiet. 
Citat: Det är inte av intresse att dokumentera världen på samma sätt vi gjort de senaste hundra åren. Vi behöver hitta andra miljöer, verktyg, vinklar och metoder för att skildra vår omvärld och relationen till den.
Och jag undrar då spontant och eftertänksamt, hurdå? Ja, det är kanske så att gatufoto är en genre som har överlevt sig själv. I en tid när alla är fotografer, när alla har en kamera till hands, när kameran dessutom ständigt övervakar oss.
Eller måste man bekänna sig till en genre? Är inte genrer av den här typen ganska lika olika konstnärliga manifest, ack så populära under nittonhundratalets modernistiska epok. Manifest författade på rökiga kaféer i St Germain Paris eller på mahognybruna ölställen i ett regnigt Wien. Under entusiasm! Så här ska äntligen konsten befrias! Vi är framtiden!

Att beskriva sakernas tillstånd är en sak. Att GF är en genre som kanske gått lite granna i stå. Det är inte här man hittar det intressanta fotografiet. Därmed naturligtvis inte sagt att det inte finns bra gatufoto. Frågan är i de fallen, varför funkar viss GF medans annan inte gör det? Och att påståendet att det finns bra gatufoto i sig betyder att det finns ett gatufoto som är mindre bra. Och att en sådan fråga kan bli högst relevant i sammanhang som fototävlingar, priser, stipendier med flera utmärkelser. Vilket är en fråga som kan diskuteras vidare.
Och nu ett associationshopp värt namnet.  Tänk dig själv, du erhåller en medalj på Parissalongen 1872, 1874. Hyllad, fjäskad, en plats i salongerna? Och hur det gick för kollegan Claude Monet som blev hånad och näst intill dragen i smutsen av det borgerliga franska etablissemanget när han ställde ut sin målning l´impression samma år? Vem minns din medalj? Vilka minns Monet? Vem drog nitlotten? (Medaljörerna på Paris salonger är nu saligen bortglömda, medans Monets, och de övriga målarna, de så kallade impressionisterna är själva starten på den moderna konsthistorien. Och så även bildhistorien där den fotografiska bilden vart efter tar allt mer plats.)

Men duger nu inte gatan längre som miljö? Jo, det borde den nog göra men om infallsvinkeln ständigt är liknande – gatan som en teater, är det kanske dags att betrakta gatan som en verklighet i stället. Och om man tänker andra verktyg. Tänker vi brännvidder eller annan utrustning som gör att perspektivet ändras. 
Man kan alltid ställa frågan som Sara Arnalds gör. Men hur besvarar man den ? I handling? Nåt för det nya decenniet att klura ut kanske?

Postat 2019-12-29 22:45 | Läst 973 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 Nästa