Omvänt perspektiv

Så här pysslar jag. Hur pysslar du? Eller är det jpg direkt som gäller?

I väntan på en fruktbar diskussion här i bloggarna om bilders språk, om berättandet med mera. Har jag missat nåt? Hur börjar jag? Det ska ju helst till lite bilder innan det är dags att publicera och få berättelsen att rulla i gång. Så här gör jag. 

Förutsatt att jag har plockat hem några som är värda lite möda. ( Nålsögat är strängt, det är många parametrar som helst bör stämma.)
Jag läser in bilderna, konverterar till DNG på en gång. Snabbtittar i Bridge. Kastar en hel del. Ibland hela fångsten. Markerar alla som ser ungefärligen likadana vad gäller exponering. Öppnar i CR. Ställer in färgtemperatur. Beroende på kamera kan det bli lite olika. Gör en generell grundskärpning. Går in i varje bild och gör en liten beskärning om så behövs. Kollar kurvan och drar in svart och vitpunkt. Justerar för kromatisk abberation. Öppnar sedan de bilder som ska gå vidare.( Om jag redan nu bestämt mig för svartvitt ökar jag kornet och gör om till gråskala. Då kan det vara motiverat att dra lite i röd respektive blåreglagen. Oftast spar jag svartvittkonverteringen till PS.

I PS kollar jag alltid storleken och ändrar den efter syftet. Jag kan såklart exportera direkt från CR och det händer då och då. Jag kontrollerar nivåer och histogram. Gör helst justeringen med kurvor. Om det nu ska bli svarvitt, något jag har en viss faiblesse för blir det en sväng i Efex Silver som är ett bekvämt verktyg för den operationen. Det är inte omöjligt att det blir en liten fuskare med Fuji Acros eller om motivet medger, en liten tri-x manipulation. Jag skärper alltid bilderna, antingen med smart skärpa eller den förträffliga metoden med högpassfilter och sedan klart ljus. Då är det enkelt att justera effekten med opacitetsreglaget. Ibland kan det vara en poäng med att öka skärpan på vissa delar i bilden ( Var detta något vi gjorde i det analoga mörkrummet?) Då gör jag ett skärpelager och sedan en lagermask så kan jag måla fram önskad skärpe-effekt. Särskilt användbart i porträttfoto när man ha lite mer stuns i blicken.
Om det nu gäller färgbilder på uppdrag så har jag gjort åtminstone en gråkortsexponering att justera mot. Annars litar jag på mina kamerors förmåga. Min D800 är förvånansvärt bra på det mesta trots sin ålder och det behöver inte rattas särskilt mycket i efterhand. Bilderna från Fujin Xpro1 behöver ofta lite mer kontrast som jag lägger på redan i CR.

Ungefär så går det till hemma på min kammare.

I nästa blogg ska jag skriva om kameror och objektiv. Sen ska jag skriva lite grann om de färdiga bilderna. Om i vilket kontext mina bilder eventuellt kan hamna i. Om formsaker. Om bilders konnotationer. Om hur vi läser bilder utifrån tolkningsmodeller.  Hade jag åtminstone tänkt. Och lite annat trams.

Bilden förresten. Ett gäng ensamkommande från både här och där. Om allt gått rätt har de stannat kvar här i vårt land. Jobbar och drar in skatt.  Och gör en massa nytta.

Postat 2019-02-28 00:04 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Året på ön

Det är som om året tar sin början i de veckorna då isarna ruttnar. Slutet av februari. Vi är ett par veckor tidiga här ute i skärgårn. Kniporna knorpar i lävikarna. Det milda eftermiddagsljuset ligger som en hinna över tillvaron. Man tar sig tid till att stanna och känna värmen. 
Gunnar Brusewitz har skrivit om det där på ett sällsynt fint sätt i Vårdagbok. Men vem läser Gunnar Brusewitz nu för tiden?
Och det är nu det börjar.

Postat 2019-02-26 20:58 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Livets gång

Så nås man av dödsbud och begravningarna radar upp sig. Så kommer ”sjuan”, en liten krabat på tre och ett halvt kilo. Ny i världen.  Ibland stannar tidens gång för en litet, litet ögonblick.

Postat 2019-02-25 17:43 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ett tvärvetenskapligt projekt som undersöker relationen mellan människa och berg.

ANASTASIA SAVINOVA "High Land". Ett tvärvetenskapligt projekt som undersöker relationen mellan människa och berg. 
En mycket fin utställning till stor del fotobaserad, I Åhuset Walmstedtska gården Uppsala. Sevärd!

Det är alltså Anastasia man kan se på bilden. Och så det här med fönster som ljuskälla. Och Silver Efex med Acrosfilter. Som jag har börjat gilla skarpt.)

Postat 2019-02-23 16:03 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Och vad kan man nu tänka om landskapsfotografi?

I senaste numret av Turist, Svenska Turistföreningens tidning finns en intressant artikel om foto (https://www.turist.se/den-nya-naturfotografin-vi-skriver-konsthistoria-med-selfies/). Faktiskt mer intressant än jag först tänkte. Landskapsfoto är inte riktigt min gren,  även om jag och sannolikt de flesta andra fotografer tagit många bilder som så att säga landat i landskapsfotografiets härad. Men det som är intressant i den här artikeln är hur fotografen själv agerar staffage och blir en slags ställföreträdande upplevare. Figuranten är alltså inte enbart en måttstock för att visa landskapets storhet, här blir även figuranten en slags måttstock över upplevelsens dignitet. Fotografen är den upplevare vi som vi betraktare just blir betraktare till. Och då gör jag kopplingen till den tysk-svenske konstnären Caspar David Friedrich som också figurerar i artikeln. ( Ja, så väldigt svensk var han väl inte men då Greifswald där han var född på den tiden tillhörde Sverige så blev medborgarskapet svenskt. Även om han talade tyska.) När Friedrich målar sina landskap, berg, skogar, hav, allt i romantikens anda så finns nästan alltid betraktaren med. Vänd från oss. Men betraktaren är inte Friedrich själv utan snarare en ställföreträdande betraktare, en anonymitet med vars hjälp vi kan tolka och uppfyllas av storslagenheten och den existensiella kraften i landskapet.
Om detta beror på tiden, tekniken (oljemåleriet inbjuder nog inte till självporträtt på det sättet) eller om det tidens anda kan man spekulera i.
Min spaning är dock den här. Caspar David Friedrich föddes 1774. Knappt tio år tidigare, 1765 föds Nicéphore Niépce i Chalon-sur-Saône .  1824 målar Friedrich "Kulle och åker" ( för övrigt en målning som arkitekterna bakom Skogskyrkogården i Stockholm  Asplund och Lewerentz möjligen inspirerats till när de planerade den numer världsberömda dungen uppe på höjden i kyrkogården.) 1826, två år senare framställer Niepce de första fotografiet, en utsikt över gården i Le Gras, låt var inte ett regelrätt landskapsfotografi men utomhusmotiv och skönjbar horisontlinje. Och resten är historia som man brukar säga. Inom tjugo till trettio år är fotografiet en bildteknik att räkna med. Ett nytt verktyg i konstnärernas verktygslåda. Och när torrplåtarna kom även ett flitigt utnyttjat skissverktyg. Otaliga är de impressionister, expressionister och andra -ister som under 1800-talet tog genvägen via fotografiet. Det skulle Caspar vetat om. Och  Nicéphore,  han också.

( Eftersom jag inte är någon flitig landskapsfotograf, åtminstone inte av rang får det bli en bild på ett annat märkligt fenomen som uppstår när den urbana människan hamnar ute i naturen. Det lär kallas rock balancing. Saker ska ju bevars heta nåt på engelska nuförtiden.)

Postat 2019-02-20 17:16 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 Nästa