Alla dessa bokfynd

Jag är oförbätterlig. Jag trålar på Myrorna. Efter intressanta fotoböcker. Och har hittat ett mönster. De dyker upp i skurar. En dödstädning, ett dödsbo som töms. Ibland någon fotointresserads samling som ska skingras. Då dyker de upp lite pö om pö under ett par tre veckor. Bra försäljningsknep. Och då är jag där.

En fotograf som gått mig lite förbi, Tommy Söderlund och den här hittade volymen – Intill/Intimacy utgiven av Riksarkivet/Landsarkivet Visby.  Väldigt fina bilder, det här är så kallad Gotlandiana, bilder från ön därute. En bildberättelse av rang. I svarvitt. Det blir sällan bättre.
  Men så dyker det upp två saker. Christer Jonson, varför sätter du bildtexterna i liten grad och  knappt 50% svärta? Snyggt, ja kanske men ett hån mot alla synsvaga.
   Och någon måste sett att repron av de utomordentliga bilderna är anmärkningsvärt dålig. Trots frekvensmodulerat raster. Ljusdagrarna kritar 0ch svärtan sotar påtagligt. Alltså, någon eller några måste ringt i alarmklockan.

Bortsett från det. Åttiospänn på Myrorna. Den står i femhundra på Bokus.

Upptakt och spurtsträcka

Idag med någon plusgrad, gråväder och SV vind. När januari är som njuggast. Plockar med grejer inför den separatutställning jag ska hänga om knappt en månad. Teckningar ska fixeras, väljas ut. Disponera väggar och rum. Hitta nån slags rytm. Det här kommer inte att handla om foto, även om fotografiet på nåt sätt figurerar i bakgrunden. Ett förhållningssätt till  bild där fotografiet är närvarande men inte nödvändigtvis det som styr och  ställer. Jag använder fotografi.  På nåt sätt. 

Nu nämner vi AI i var och varannan mening och även i sådana sammanhang som blott (!) är ett uttryck av avancerade algoritmer. Undrar när det började i fotovärlden? Kan det vara de första filtren i Photoshop där man med några knapptryck kunde få ett foto att se ut som en etsning, en kolteckning, något som påminde om en habil akvarell. Eller vad man nu önskade. Det var kanske där nånstans bilden upphörde att vara ett eget uttryck. Eget i sin form och tekniska tillblivelse. Ett fotografi är ett fotografi skapat med en fotografisk utrustning. En teckning är en teckning för att den är gjord med tecknarens verktygslåda.

Men om den här bilden ska med? Nåt att grunna på. (Det är ett barnbarn som står modell. Jag tog ett fotografi i slutet av poseringen för att ha något att arbeta med när hon åkt hem.) Måste nog arbeta om den rejält i så fall... Själv. Utan algoritmer eller artificiell intelligens.

Dags att städa i pennlådan...  Till skillnad från fotografiskt arbete och datorarbete genereras inte obetydliga mängder blyertsdamm som hamnar både här och där, oftast där.

Man lär sig

Jag råkade på ett objektiv härom veckan. Även om förnuft och plånbok säger no no till nyheter i kamera-arsenalen så blev det ett Nikkor 35/2.8. Inget märkvärdigt, trodde nästan jag hade ett redan. (Har haft visade det sig.) Tekniskt sett har jag det redan i och med ett 24-75/2.8 visserligen dedikerat till digitalt foto, men den här gluggen är analog om uttrycket tillåts. Och så klart fullständigt onödig. 
   Bilder från Skeppsholmens folkhögskola i början av nittiotalet, alla fotograferade med 35 mm. Den övre beskuren till, tja nånstans runt 70mm. Någon lärde mig en gång i tidernas begynnelse hur en förstoringsapparat fungerar. 
Det är inte blixt rätt på här utan en rätt stor byggstrålkastare som är ljuskälla, som dessutom ger lite extra värme i lokalen.

Bygga båt måste man nog lära sig handgripligen, Youtubeklipp och instruktioner går nog bort. Det är också en massa muskelminnen som behövs, och en öppenhet för improvisationer och kreativa lösningar om än "ritningen" är tydlig och klar. Om läraren är i en skola, eller eleven är en lärling kanske inte spelar så stor roll. Lära handlar mycket om att härma, göra likadant. Med tanke, intuition, muskelminne och övning. Massor av. 
   Det är nog så med mycket. Fotografi inbegripet.

Den nordiska traditionen att bygga klinkbyggda båtar är upptagen på UNESCO:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv sedan december 2021.

Kontrast, hårt, mjukt och lite kolgruva. Helt apropos.

Fotografisk årsbok och inte minst Svenska Turistföreningens årsbok Årets bilder är bra "lackmuspapper" om man vill följa fotografiets utveckling på en som det heter "main stream-nivå". Det är här de semiprofessionella och de dedikerade entusiastfotograferna möts. Man är inte avantgarde men heller inte arriere. Nånstans mittemellan. Och diskussionens vågor går högt i den tidens fotosverige, betydligt högre än i dag. Redan då var säkerligen frågan om hur fotografen skulle förhålla sig till material som Kodaks Tri-X som introducerades 1954. 4ooASA D-76 jämförelsevis kraftigt korn, vad innebar det? Att det någorlunda gick att fotografera i befintligt ljus, eller ska man kanske säga brist på ljus. Och att det var möjligt att pressa filmen rejält. (Flera av läsarna här på FS har säkert pressat Tri-X till både 1600 som 3200ASA. Med förväntat, eller oförväntat resultat.) Och det fanns en charm i det.
   William Kleins New York-bok (Life is Good & Good for you in New York) kom 1956 och bortsett från nattliga eskapader, enligt Klein själv, med sina bilder bearbetade i de stora modetidningarnas kopiatorer resulterade det i, ja just det, svärta, korn och allt det där som kunde tolkas som en rejäl käftsmäll mot den förhärskande mjuka och kontrollerade bildstilen ofta reproducerad i rotogravyr. ( William Kleins New York-bok är också tryckt i rotogravyr men med ett resultat, sägs det med all rätt, där all tonomfång i den mörka delen försvann i total svärta, något som Klein inte på något sätt satte sig emot.)

William Klein. Ur boken Life is Good & Good for you in New York.

Så vad ska man tro om det fotografiska landskapet i slutet av femtiotalet och in i sextiotalet, vad gäller kontrast och korn?  Upptäcker man ett uttryckssätt, lite granna rebelliskt? Man bör väl komma ihåg att  vi befann oss i en tid när ungdom, rebell fick ett eget ansikte, inte bara James Dean i Ung rebell utan  i mångahanda olika kulturella uttryck. Inte blev det stillsammare i nästkommande decennium heller; sextiotalet. Som  i sin tur föder sjuttiotalet.
   Och i detta fanns ett behov av snabba material. Vietnamkriget som förvisso till  en del skildrades i färg men i huvudsak i svartvit, där den enkla och hyfsat snabba framkallningsprocessen gjorde sitt till. Men också andra händelser. Törs man påstå att tidens bildjournalistik bidrog till det kontrastrika. Här finns också, inte minst, förändringen i tryckmedia. Boktryck med högtrycksklichéer och djuptryck, läs rotogravyr för tryck i stora upplagor ersattes med offset. Hade  Alois Senefelder vetat detta i början på artonhundratalet hade han med all rätt bröstat sig som  den uppfinnare av den litografiska tryckmetoden han blev.

(Fotografera i bristfälligt ljus/ Salih Baysal, violinist i Sevda Tri-X D76 1600ASA. Numera rättvänd.)

(Det hårda maneret gjorde sig bra i många genrer. Foto: Francis Wolff för Blue Note.)

(Bristfälligt ljus och behov av någorlunda kort exponeringstid. Folke Mattsson smed i Örbyhus. Ett rätt tunt negativ Tri-X  400 ASA säger negativarket.)

Ibland tillförde det hårda maneret något extra, oklart vad. Snabbheten, möjligheten att fånga något, en blick eller...

Hitta grejerna

Fler än jag har nog lyckats samla på sig en hel del mer eller mindre användbara grejer. Det kan vara idé att gå igenom förrådet av kameror och objektiv. En del hamnar så klart i vitrinskåpet men en del är, trot eller ej i högsta grad fungerande. Som till exempel ett  Nikkor 105/2.5 som fortfarande fungerar alldeles utmärkt. Fullständigt manuellt och följaktligen ljusår i från allt vad pre-capture handlar om. All den stund som den sitter skruvad på en NikonF med photomicsökaren.  Så även Micro-NIKKOR 55/2.8, manuellt macroobjektiv som fortfarande levererar. Idag inbjöd landskapet till analogt fotograferande. Atmosfärisk dramatik, hårt ljus i ena stunden, regntungt i andra stunden. 

Bilden ovan tagen idag med Xpro-2 och 23mm/1.4. Lite plus-x simulering.
 

 Gamla objektiv levererar ofta sånt som idag är oönskat. Abberation, kantoskärpa och vinjetteringar, till exempel. Sånt som i vissa fall kan ses som kvaliteter i bildberättandet, på samma sätt som ett grängat papper eller en speciellt mjuk blyerts kan göra det.
   Det ofullkomliga bidrar till berättelsen, det ger ofta det skav som triggar. Det perfekta är sällan mer än perfekt. Karaktär kan kanske beskrivas som en dissonans. Där tekniska brister till och med kan ses som en komponent i ett kontrapunktiskt berättande. Tål att fundera vidare på. 

  Landskapet inbjöd till lite fotografering med ett kort tele, oklart varför. Ekipaget idag, som sagt en NikonF med photomicsökaren och 105/2.5. Framkallning om ett par veckor kanske.