Ännu lite mer runt svartvitt

Filmfotograferandet löper vidare. Lite märkligt att en 36-bilders rulle räcker så länge. Men visst, en återhållsamhet i avtryckarfingret finns. Promenaderna i närområdet görs med två kameror. En digital för omedelbar behovstillfredsställelse och Nikon F laddad med Fomapan 200 för det långsamma fotograferandet. Långsamhetens fotografi blir inte snabbare för att kameran saknar en lämplig korrektionslins till sökaren, det blir mycket kepsar och glasögon som ska flyttas innan man kommer till skott. Men en +3 dioptrilins borde man nog kunna hitta nånstans därute i cyberaffären. 

De bråda majtiderna saktar in, jorden har ännu inte rett sig, fröpåsarna får vänta. Musen har inte fått öron, först då potatisen ska i jorden brukar vi säga. Fel där, det är björken som ska ha fått musöron. Och i går eftermiddags anlände den svartvita flugsnapparen, näst skatan den i mitt tycke mest grafiska fågeln i vår fauna. Annars är det inte det där entusiastiska fågellivet nu om dagarna. De bidar sin tid. Saknar bofinkens smattrande ”snällalillamammakanintejagfågåpåbiiiooo Ikväll?” Och lite annat.
   Vikens snyggaste roddbåt, nytjärad har lite is i kölsvinet på morgnarna. Det blåser kallt, snö, regn och hagel åtminstone fem gånger varje dag. Det är mycket energi i atmosfären både här i viken och annorstädes. Då blir det rörigt. (I det här lilla hörnet av världen gäller värmeläran och termodynamikens huvudsatser fortfarande.)

Några båtar har gjort sitt och får ”gå i hagen”. En av dem.
   Eftersom dagens bilder är obeskurna, har samma utsnitt som objektivets får de en svart ram, lite som i gamla tider. Men såna ramar gick att knåpa ihop i mörkrummet när man ville fejka en ny brännvidd som man inte hade råd att köpa. Det blev liksom ett litet ”bedrägeri” där. Och någon kompis som undrade hen fick låna min 105:a. Skulle bara veta…
  Härom veckan fick jag ett tips, tack Per-erik Åström, om i samband med avfotografering av negativ stacka det (BKT)  för att på så sätt få fram bättre teckning i såväl de mörkaste som de ljusaste partierna. Det borde också kunna hjälpa upp en bristfällig skärpa beroende på hur man bearbetar de olika delexponeringarna. Och hittar jag en framkomlig väg blir det så klart ett makro också. Nu finns det säkert plugins som gör sånt här i en knapptryckning  men visst är det mer spännande att själv undersöka. Och jag lovar mig själv att i framtiden återkomma med ett resultat.
   Nästa rulle, som kommer att bli en Ilford FP4 ska jag vika för porträttfotografi. Känns seriöst, liksom…  

Ingvar Staffans

är en intressant konstnär som just nu ställer ut på Galleri Ett i Uppsala. Ingvar är psykolog till professionen men också en målare som jobbar rätt egensinnigt och inte alldeles lättsmält. Bilder med hög entropi, för att använda ett bildkommunikativt begrepp. Klart sevärt.

Lite mer om korn och en del annat

Nåt som Fotosidan är rätt dåligt på är att uppmärksamma när viktiga och betydelsefulla fotografer går ur tiden. Där förväntas lite skärpning från redaktionen. Nu senast Jacob Forsell, under många år fotograf på Expressen. Många av Forsells bilder har gått till historien och det är bilder med sällsynt träffsäkerhet. Den som gillar det här med filmkorn har också något att ösa ur. Boken Pressporträtt, enormt bra bilder. Bildtexter skrivna av Cecilia Hagen, kanske lite daterade men så ska det väl vara, men vassa och välformulerade. Bilderna, fett bra som man numera säger. Boken finns ofta på Bokbörsen och andra ställen till en överkomlig penning.

I dagens funderingar och diskussioner om analogt fotografi, filmkorn och allt det som därtill hör. En tanke slår mig varför säger jag, och många andra, typ Tri-X simulering? När man gör nåt slags korn i den digitala bilden. Är det en simulering eller är det ett eget uttryck? Värt att fundera och diskutera.
Men Jacob Forsells bilder kommer att hålla, över tid,

Om korn och det äkta

Tankar om korn, analogt eller digitalt dyker upp med jämna mellanrum, vilket så klart är roligt eftersom det betyder att det finns ett intresse, och ett slags engagemang i fotograferandet. Man kan så klart invända om det egentligen finns ett digitalt korn, en pixel som kommer närmast är väl snarare enheten, en ruta i ett raster.
    Men till dagens tanke. Anar man inte att det finns en kvalitativ värdering analogt visavi digitalt. Där digitalt står för något inte äkta, lite av fake. Ska se ut som liksom. Men det finns verktyg för att åstadkomma ett korn som kan accepteras i den digitala miljön, allt ifrån programvaror till mer eller mindre fantasifulla och kreativa hugskott i datorn.
    I mycket handlar det om att förstå hur datorn och scanner, läs programvaran kommer att hantera ett inscannat analogt korn eller hur det helt digitala bildflödet kommer att påverka upplevelsen av korn. (Att fotografera av negativen är i de flesta fall betydligt bättre ur kvalitets och arbetsflödessynpunkt. Mer om det senare.) Att arbeta traditionellt analogt från film till fotopapper via det klassiska mörkrummet kommer att, beroende på fotografens skicklighet och erfarenhet, resultera i förhoppningsvis excellenta fotografier. Ett digitalt flöde från kamerasensor till utskrift kommer hoppeligen också att ge utmärkta bilder. Det här är nog något som de flesta håller med om. Men det dyker upp ett problem när man går från en värld till en annan, åtminstone om det är det eftersträvade analoga kornet som står i centrum. Filmens korn låter sig inte helt omfamnas av den digitala sensorn, eller inläsningen.

(Digitalt korn hela vägen från kamerans sensor till skärm och publicering. Jag har gjort den här bilden som print också men det är ingen poäng med att visa en avfotograferad utskrift.)

Pixelrastret, det är inte ett raster i egentlig mening men liknelsen fungerar, tar ju inte hänsyn till att filmens korn inte är fyrkantiga ej heller att varje korn kommer ligga exakt centrerat i varje pixelfält. Ett enstaka korn som har ganska hög täthet men ligger så placerad att bara hälften eller en del hamnar inom en enstaka pixels gränser kommer då att registreras som en blandning av kornets täthet och det som finns runt kornet som då kanske har lägre täthet. Det behöver man inte se om den digitala bildens upplösning är tillräckligt hög, de partier i bilden som är mest utsatta är de relativt ljusa delarna med viss variation som till exempel hudtoner.

(Provbild. Tri-X, D76 Nikon FG Micro-Nikkor 55/2.8)

Lite inzoomning på den här bilden och man ser ganska tydligt hur kornet "översätts" till pixlar av varierande trohetsgrad. 
Hög upplösning men inte onödigt är det bästa receptet för att runda problemet med "interferensen" mellan pixelns yta och kornets. Lite huvdräkning bara, och man behöver inte räkna helt exakt. 
    Om du har scannat/fotograferat i en uppösning på låt säga 4000 ppi (Ppi är alltså enheten för bildens upplösning, pixel per inch, inte dpi (dots per inch) som en del envisas med att använda. Dpi är enheten för skrivarens upplösning eller närmare bestämt  den upplösning som Rippen använder för att få fram tillräckligt små punkter så att skrivaren eller plåtsättaren kan få fram tillräcklig kantskärpa i enskilda bokstäver i en utskriven text. Rip = raster image processor, den dator som ursprungligen var avsedd för just enbart denna uppgift, numera ersatt med mjukvara.)  
   Nåväl, hur många pixlar behöver man klämma in på en tum för att bra resultat? Om du behöver en upplösning på 300 ppi - 4000/300≈ 13,33. Du får då en bildyta på cirka 13 gånger 2,5 cirka 32,5 cm. Vi räknar bara på bredden eftersom höjden hänger med proportionerligt genom hela processen. Och vad räcker den upplösningen till? En utskrift i veckotidning, katalogtryck och liknande. Vill man vara lite vassare, och det kan behövas med nutidens höga tryckpapperskvaliteter 4000/350 ≈114 alltså 11,4 gånger 2,5 ≈ 28,5 cm. Upplösningen i ppi ska vara dubbelt så stor som rastrets upplösning (lines per inch). Det här är alltså ungefärligt uträknat och toleransen är ganska stor. Däremot tjänar man inget på att ha allt för hög upplösning på bilden. Inte nog med att bildfilen blir onödigt tung, den skapar också problem för programvaran att skala ner bilden på ett bra sätt. Lagom överdrift är bäst om man så säger. Ska bilden till en bläckstråleskrivare, som arbetar mikroskopiska bläckdroppar, frekvensmodulerat raster, kan man höja upplösningen. Värt att kolla i skrivarens manual eller kontakta tryckeriet.
 Även om de flesta scannerprogram har olika spakar för damm och repbortagning, oskärpa av olika sort är det bäst att skanna utan några sådana inställningar. Damm tas bäst bort fysiskt från negativen. Eller på ett sent stadium i processen med försiktig dammbortagning tillsammans med klonstämpel.

Avfotografering i rawformat är snabbare, ger bättre förutsättning att från grunden förbereda bildfilen. Det finns flera på FS som har skrivit om fördelarna med det. (https://www.fotosidan.se/blogs/janolof/vad-ar-det-for-skillnad-mellan.htm) till exempel.

En lite lustig grej är att ett av de största välrenommerade labben ger det här rådet: "En av de vanligaste frågor vi får är – räcker bildens upplösning för storleken jag vill göra? Svaret blir nästan alltid  – det beror på!"

Slutligen och mitt blygsamma syfte med det här inlägget är att vi tiden kanske är mogen för att sluta betrakta digitalt skapad bild som oäkta, falsk. Den är det den är helt enkelt.

Konsthantverk

Pia Ulfendahl, keramiker. Pia arbetar ofta med former ur naturen och det är ingen lång tanke till Bertel Bagers bok Naturen som formgivare med svartvita bilder. En bok som kom ut 1955 och har tryckts i ett par upplagor, de första på Nordisk Rotogravyr.

Pias utställning är sevärd och en andningspaus, i det vackra, det som trots allt består.