Lajva. Gruppfoto och historia

Året är 1996. Gottsundaskolan fyller tjugo år. En skola i ett miljonprogramsområde. En skola som öppnades i en tid där integration och blandning var ett honnörsord. 1976 var året. Långt innan kommunaliseringen av svensk skola. Långt innan privatskolorna och det vinstdrivande incitamentet. Långt innan experimenten med  läroplaner och betygsystem. Långt innan nyliberalism och långt innan nynazismen fick kostym och slips. När jag hittar den här bilden i negativpärmarna värmer det. Det var då det.
   Skolan fyller tjugo år och då ska det firas. Till att börja med maskerad, sen blir det multinationell och multikulturell mannekänguppvisning. Musik och mat från jordens alla hörn. Och en hel del tjo och tjim på alla de tungomål långt in i kvällen. Det var allt och det var tillåtande. Det var kul, helt enkelt.
   Min klass klädde ut sig till charterresa. (Bara det att vi gjorde det tillsammans!) Hon med bollnätet till vänster är min medklassföreståndare i rollen som hurtfrisk fritidsledare. Nummer tre från vänster föreställer resebyråns lokala representant (hon blev för övrigt senare journalist). Och, ja vart tog resten av de solbrända charterresenärerna vägen? Med solskyddsplåster på näsorna. Det gick nog hyfsat bra, eller mer än för allihopa. Det var ett skönt gäng om man säger. 

Gruppfoto är en genre i sig inom fotografi. Näst porträtt det viktigaste. Ett gruppfotografi låter sig göras  hyfsat enkelt jämfört med en oljemålning. Fråga Rembrandt eller Frans Hals om det nu ginge. Nikon FG 35/2.8 Tri-X säger negativarket.

Porträtt, vad är det?

Skillnaden mellan ett porträtt och en ögonblicksbild kan vara hårfin. Spontanporträttet som kan vara ögonblick likväl som något mer utstuderat, något med avsikt. Fotografens uppsåt. Eller bilder som dyker upp långt senare. Bilder ofta med ett privat kontext, inte sällan färgade av all den tid som finns mellan exponering och en, långt senare faktisk upptäckt i negativpärmarna.
   Det finns inget underliggande spännande i den här bilden, bara en bild på en kompis nångång i sjuttiotalet. Ett ögonblick, en trettiondels sekund av tidspilen för femtio år sedan. Men, ljuset, kroppshållning, det relativt avskalade motivet. Så dyker tidsmarkörer upp. Ett armbandsur med en sån där rostfri länk. Finns såna idag?

(En fundering runt det bland ungdomar stora intresset för analogt fotografi. Om de handlar negativ svartvit film, framkallar (själv eller på labb), hur hanterar de hoppet från analogt till digitalt?  Någon form av inläsning behövs. Och hur hanterar de, och vi själva, tonomfånget?  Hur gör du? Hur gör jag? Något att återkomma till. Nikon F 50mm 1:1.8 Plus-X säger negativarket.)

För övrigt anser jag att Donald Trump bör förbjudas. Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.

Tiden är ett förunderligt ting

Kan det varit 1977? En skola i ett miljonprogrammets Sverige. Då hette skolämnet fortfarande teckning, inte bild som senare. Tre tjejer, hyfsat stolta över resultatet, att göra en förstoring av en liten bild med hjälp av rutförstoring.
   Och jag undrar så klart, vart tog ni vägen? Om ni ens finns. Ni var rätt kaxiga på nåt sätt, men goa. Bilden som minne. Och jag behåller allt fnas och damm i den här bilden. Det stämmer liksom med tiden. 48 år sedan. Tiden är ett förunderligt ting.
   (Miljonprogrammet ja. Som var både höghus och låghus som radhus men med det gemensamma att bostadsstandarden var vida bättre än det som föregick. Bilder väcker tankar. Men det får bli en annan gång.)

(Nikon F 35mm 2.8 Tri-X. Avfotograferat negativ med Valoi35 utrustningen. D800 och ett Vivitar 80mm macro, raw-format fungerar oväntat bra. Det går fort, och efterbearbetningen  går hyfsat snabbt med en funnen rutin.)

Udda projekt

Annette Wixner, en konstnär jag känt i många år odlar bland annat ett projekt Garbnet som går ut på att konstutställningsbesökaren tar med sig en av Annettes små  träfigurer, placerar den i en miljö. Fotograferar den och länkar till ovan nämnda webbsida. Linda Long Lidman är hennes kollega i detta projekt.
   De små skulpturerna har en OCR-kod i botten så de är spårbara utifall.  Ett småskojigt projekt med en del allvarstoner och det bygger på fotografi, massbilden, den med kort bästföre-datum, men som i förlängningen blir tvärtom. En slags bildens överlevnadsstrategi. Det väcker åtminstone tankar.

(Fuji Xpro2 21mm 1.4. Det här är, kanske, möjligen fortsättningen på ett projekt att porträttera Uppsalakonstnärer. Jag inser att jag har arbetat med det i över tjugo år nu. Kanske blir nåt med tiden.)

Sevda, svensk-turkisk jazz. Nån som minns?

Salih Baysal, violinist i gruppen Sevda. Stor på  sjuttiotalet. Jag följde dem med kameran  en kortare period och hann med ett par konserter.Bandledaren Muffy Falay, Okay Temiz och brorsan Akay. Gunnar Björksten, Bernt Rosengren  Ove Gustavson och senare Björn Alke på bas. 
Bildkvaliteten var väl så där sedd med dagens digitala ögon. Tri-X 1600ASA full glugg och nån minut eller två extra i framkallaren är väl rätt långt från dagens digitala teknik. Och definitivt inte smickrande vad gäller Salihs tandstatus.
   Men nog är det här plattor som snurrar då  och då på tallriken.
 Vad övrigt i världen är. Att återkomma till. Törs vi prata om demokrati, krig och fred, fysik, biologi, humanism även på en dedikerad fotografisk site? Eller, det går kanske att diskutera fler saker, ha fler bollar i luften. Att förstå, inse och utnyttja det förhållandet att fotografisk bild är ett språk som uttrycker en tanke. To be continued. Och glad påsk så gott det går!
  I kvällen hör jag alfågeln utfrån fjärden, precis som rödhaken (sist i säng, först uppe) drar sin sista drill. Skärgårdsvår.