Färg, svartvitt, kontrast och form

är fyra företeelser som man nog får säga har stor betydelse för den som skapar bilder. Innehåll och berättelse oräknat. Är man fotograf är man enögd. Därför tittar jag gärna med ett öga när jag vill se ordentligt (även när jag tecknar). Djupseendet har jag ingen större nytta av när jag skapar en bild som i sig är tvådimensionell men skapar illusionen av djup.
   Färg eller svartvitt? Vi uppfattar verkligheten mer eller mindre fulländat i färg, men bildgestaltning innehåller också det svartvita som möjlighet. Oavsett teknik. Att se ett motiv som är i färg på ett svartvitt sätt är en konst som kan övas upp. Men tänk då på att vissa färger skiljer sig väldigt lite i svartvitt såsom grönt och rött som i vissa fall blir exakt likadana i gråskala. "Svartvitseendet" är en till stor del intellektuell process.  Till det är förmågan att vara medveten om kontraster i bilden betydelsefull. Kontrast uppfattas bäst om man tittar med ett öga och kisar. Öva på det.
   Att uppfatta former är fundamentalt för allt bildarbete oavsett om du håller i en kamera, pennna, ritkol eller pensel och palett. Med den skillnaden att fotograferar du har du alla former direkt i exponeringen. Men en tecknare kan därutöver också välja att se de negativa formerna. Mellanrummen. I stället för att teckna armen på modellen kan tecknaren i stället teckna mellanrummet mellan arm-kropp. Eller mellanrummen mellan grenarna i ett träd. Eller en pinnstol eller vad det nu vara månde. Öva dig i att se mellanrum. Och som i all bildgestaltning, det går lättare med ett kisande öga. 

Texten hittad i mina lektionsförberedelser fotografisk bild A. Jag rensar bland gamla pärmar. Från den tiden jag lönearbetade. Men kisar med ett öga gör jag fortfarande.)

Natur och väder

Nu hör jag årets första gök, den sjuttonde maj. Östergök, tröstergök. Han är väldigt nära men hur ofta ser man en gök?

Det är en sån där regnig dag. Grå, kall och rätt tråkig. Det har möjligen det goda med sig att allt går långsammare, blomningen och det där. Mellan hägg och syrén dras ut så att det faktiskt blir ett mellanrum, till alla skomakares glädje. 
    Om det nu blir varmare, hur kan det då vara så kallt? Hur förklarar man sånt? Värme innebär rörelse, mer energi. Ju mer värme, energi desto mer rörelse, sånt som enkelt illustreras om man tittar ner i morgonens äggkastrull. På vissa ställen blir det väldigt varmt och på andra ställen kallt. Det blir bråkigt. Tveksamt om ett sånt argument och förklaring räcker...
   Går det ens att skriva eller blogga om något utan att tangera den situation världen befinner sig i?  Att det skulle finnas ytor eller arenor som ligger utanför vad som händer? Tveksamt. (Äggkastrull? E´ru marxist?)
  Tröstergök. Alltid nåt.   
   

Ett litet bokfynd.

När boquinisten ställer ut sina boklådor vid ån vet man att det är vår. Förr om åren var de flera som sålde böcker där, men nu bara en.  Och att botanisera i kartongen är ett litet nöje i sig även om jag är försedd med ett icke förhandlingsbart spontant krav från hustrun: Inga fler tunga konstböcker.  Men så  hittar jag en liten volym, Erik Asklund - Gäst i naturen. I liten oktav så långt från coffeetable-formatet man kan tänka sig. Med teckningar av Mats Nilsson och satt med en variant av Caslon. En liten nätt sak synnerligen väl typograferad med  balanserat marginalförhållande.

Idag en sån  dag när jag sjunker ner i skärgårdsvistet. Det myckna är gjort, var sak på sin plats, året på ön kan börja. Flugsnapparen dök upp i  går. Plötsligt sitter han  där i lönnen medans ärlan letar flygfän i gräset.
   Så blir det en liten promenad förbi vilthängnet och visst går det ett par tranor där. Det kanske blir en familj, vem vet. Gudingarna råmar i viken, en strandskata dyker upp och i fonden, alfågelsången. Nu väntar jag bara på morkullan, ska han sträcka över taknocken i kväll?

Det är inte min hobby eller livsuppgift att fotografera fåglar. Andra är bättre skickade och utrustade och gör det bättre.
    Krafsigt "dåliga" bilder har däremot alltid intresserat mig. Sånt som liknar Nicéphore Niépces berömda fotografi av ett hustak, ett av de första fotografierna mänskligheten fick skåda. Niépces bild var naturligtvis inte dålig, de första stapplande steget mot vad vi har idag. Men det är en sak att idag göra dem på riktigt som ett uttryck eller snarare brist på kunnande och sviktande handlag, en helt annan sak att göra det medvetet. Det går ju att göra i den digitala världen. Att få det se ut som. Men roligare att göra på riktigt. Därför är jag numera ofta utrustad med två kameror, en Xpro-2 och en svartvitt-laddad Nikon F för krafserierna på mina utflykter.  Jag vad kan komma ur detta?
Trevlig Valborg önskas.

I väntan på dimman

Flyttat ut till ön, mer eller mindre. Nåt sammanträde, nåt möte ska nog klaras av först. Jag lyssnar på alfågeln därute, ejdrarnas råmanden, En fantasirik taltrast i storbjörken interfolierad av rödhakens  silverstämma. Som en liten tävlan...Dimman rullar in.

Jag hittade en skalle ute i skogen. Jag var lite osäker på arten men en snabb bildgoogling gav svaret direkt. Älg, om än en rätt liten sådan. Och lite kul att bland de första resultaten som dök upp var en bild tagen av Eva Centergren, aktiv här på FS.

Världen är sanslös. Om det nu går, och är tillåtet att ha flera bollar i luften samtidigt.  Men att svara en kris, (nära nog existensiell) med uttökat rotbidrag. Nja, inte alla bollar rätt där.
    Och vad har det med fotografi att göra kan man tänka. Inte så mycket, bortsett från att mycket i fotografi handlar om att tänka och att tänka flera tankar som samtidigt rör sig mot en lösning på ett problem, ja ackurat som att ha flera bollar i luften samtidigt. Men det där vet ni så klart redan. Så glad påsk  som är möjligt för övrigt önskas.
   

Om det krafsiga. Böcker och tankar vid datorn en vardagkväll.

Jag plockar en del med bilder som ska kunna vara möjliga att översätta till något mer, eller annorlunda jämfört med fotografiets renaste form. Det kan uttrycka sig som en slags lek med uttryck, undersökning skulle man kunna säga om hågen stod till det mer ambitiösa. Nog med det.
   

Analogt negativ. Avfotograferat mot ljusbord i raw, därefter processat i Camera raw, en sväng i Efex Analog och lite småpyssel i Photoshop.

Digital bildfil. Camera raw, efex och avslipning i Photoshop. Skillnaden i uttryck finns om än inte överväldigande. I den översta bilden adderas negativets korn med det korn som efex-filtret lägger till. Att de här bilderna med konventionellt fotoseende får rött kort spelar mindre roll i det som eventueellt ska ske, övergången till fotopolymer. En teknik som gynnar det ruffiga. Även om ursprungsavsikten med polymerteknik är den motsatta.

Jag blev lite inspirerad av artikeln om Joakim Möller på Fotosidan. Intressant förhållningssätt till fotografi, rätt långt från det traditionella mörkrummet, men med ett uttryck som ligger ganska nära. Och ett bildspråk som tilltalar mig. Läs gärna artikeln.
   Läser samtidigt Samuel Poromaas blogginlägg om bok. Det är kanske dags att försöka sig på en bok,  alltså en egen, inte något gjort på uppdrag. Men för detta behövs ett synopsis, en anledning att skapa något i bokform. En berättelse och ett relevant bildmaterial. Trösklarna är många och med en viss höjd.