Omvänt perspektiv

Odd Uhrbom 1941-2020

Odd Uhrbom har gått ur tiden. Och det är ganska signifikant att han gör det utan större uppmärksamhet vare sig i dagspress eller fotopress. Det blir en notis. En enspaltare. Om man ska våga sig på att beskriva Odds fotografi så är det dokumenterande. Med en stor inlevelse. Det är som att Odds bilder svävar mellan just inlevelse och saklig dokumentation. Det finns säkert många andra fotografer som gör det också, på så vis är Odd inte unik. Men han tillhör en generation fotografer, och ett fotografiskt förhållningssätt som blir alltmer sällsynt. Sällsynt så till vida att den här typen av bilder inte publiceras i samma omfattning som förr. 
Det kan finnas invändningar mot det resonemanget. Det kan till något och en viss del förklaras i att fototekniken har förändrats sedan Odd dokumenterade Al Fatah i tidigt sjuttiotal. Det beror kanske också på att begrepp som solidaritet, altruism är begrepp som blir alltmer okända.
Den publicerade bilden (Aktuell Fotografi-Fotografisk årsbok 71) här ovanför är från ett reportage i Palestina. Den har det där lilla av ett punctum. När man sett klart bilden finns en tanke hos betraktaren.
I augusti ringde jag till Odd i ett helt annat ärende. Jag var intresserad av att höra om han hade några bilder från Musiksverige i tidigt sjuttiotal, ett projekt som jag just nu är delaktig i och arbetar med. Det hade han inte, åtminstone från sin tvättstugas horisont. Fast jag är ganska säker på att det finns några neg i hans pärmar. Jag var där när han plåtade. Jag plåtade också. Vi pratade om det vid nåt senare tillfälle.  Hursomhelst och bortsett från det är det sorgligt att han inte är med längre. En viktig fotograf i Sveriges fotohistoria. Hoppas nån tar hand om negativen.

Postat 2020-11-25 16:18 | Läst 162 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Brännvidd?

Två unga män som leker, rätt allvarsamt, härom eftermiddagen. Det här med att filma sina förmågor och skickligheter verkar vara  väldigt utbrett. Bildbevisen i olika former. Jag var där. Jag kan. Jag såg. Jag finns.

Jag undrar lite över vad filmaren har för brännvidd. Vore spännande att se bildresultatet hinner jag också tänka. Jag använder en inte-världens-vassaste kamera, min Fuji X10. Nästan alltid på 35mm. Det är en lite lustig kamera som förutom att man startar den genom att vrida på objektivet så har den en zoomskala som om vore den en fullformatare. Vilket den inte är. Men det är trevligt att tänka fullformat ändå. Mitt objektiv glappar betänkligt vilket innebär att det går att zooma in till önskad brännvidd men inte tillbaka igen. Det medför att jag får tänka till innan jag sätter igång vilken brännvidd jag vill ha. En slags fast brännvidd i tanken. Förmodligen är det inte lönt att reparera. Dessutom, eftersom sensorn är rätt liten och upplösningen är ganska låg, går det inte att beskära sig fram till större brännvidder, en metod som av vissa ortodoxa brännviddsutnyttjare är, om inte förkastligt så dock icke tillrådlig. Det dynamiska omfånget är vad man kan förvänta sig av en minst tio år gammal kompaktkamera-konstruktion. Men den är trevlig att ha i fickan. Och vid enstaka tillfällen levererar rätt rsultat.

Om man inte har så mycket dynamiskt omfång och dessutom ett brus som kommer redan vid ISO 800, kan en svartvit konvertering i Silver Efex ibland råda bot det. Om jag nu varit lite mer alert och inte gått i min eftermiddagslunk hade jag väl slagit mig i slang med herrarna. Men, aldrig redo som vi brukar säga.

Postat 2020-11-22 18:32 | Läst 166 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

The Dales Way 2008.

För tolv år sedan vandrade vi längs med the Dales Way i Yorkshire. Från Ilkley till Windermere. Det var den vandringen som visualiserade det man hör på väderrapporten, "ett djupt lågtryck rör sig långsamt över Brittiska öarna", och begreppet ihållande regn. Om man nu har förmågan att bortse från sådant var det trevligt och naturskönt på ett engelskt sätt. Som en enda stor kuliss till en engelsk serie (I vår herres hage SVT utspelar sig i de där trakterna.) I varje flodkrök förväntar man sig en flugfiskande gentleman i tweedkavaj, och på de slingriga vägarna en racing-green Morgan, kepsar och fladdrande halsdukar. I verkligheten är det just så här det ser utmen kanske mer av Land Rover och bräkande får.

Mins inte vad den här floden heter. Ett stillsamt duggregn.

Järnvägsstationen i Dent ligger ganska långt från Dent. Annalkande spöregn.

Morgonutsikt från ett B&B. I väntan på en engelsk frukost. Det kan behövas om man snittar ett par mil om dagen. 

(Silver Efex är verkligen en bra genväg till svartvitt. Här fick det bli Plus-X simulering. Liten aning mer kontrast och efterskärpning med högpass. Svart ram eftersom hela hela negativet är med. Nikon D70.)

Postat 2020-11-21 15:32 | Läst 163 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Peter Simon, är han bekant?

(Inte coronasäker tillvaro är väldigt trevlig. Man får hoppas att tiderna återgår till nåt normalt och socialt.)

Men nu till något helt annat. För de som gillar musiker och konsertfoto är nog namnet Peter Simon inte helt obekant kan jag tänka. En fotograf med rötter i  tidigt sextiotal, låt vara att hans pappa var fotograf så debuten med kamera och mörkrum var betydligt tidigare. I mörkrummet fick han inträde när han var sex år gammal (han var född 1947) och det måste varit en upplevelse att se sin pappa trolla fram bilder ur vita papper. 
Jag plockade fram en bok med hans bilder härom dagen. Moving on, holding still. Det är reportage, eller vänporträtt, från olika hippiekollektiv. Det är journalistiskt dokumenterande från demonstrationer i ett polariserat Vietnamkrigs-USA. Manhattan NY. Folk. Lite konstnärligt landskapsfoto. Det är tidstypiskt foto och mycket amerikanskt. En rätt mångsidig fotograf får man säga. Och mycket produktiv. De senare åren fotograferade han mycket i och runt ikring Marthas Vineyard. Det är väl ingen orättvis reflektion om man tycker att hans tidiga fotografi är väsentligt mer intressant än de sista årens kalender och almanacksfoto.
Det finns en hemsida med en del av hans bilder, Peter Simon avled 2018, och just den här sidan är en av många sidor på nätet som säljer fotografers kvarlåtenskap. Antagligen till efterlevandes fromma.

Från dagens utevistelse. Prekariatet, gigekonomin gör sig påmint hela tiden. Tillvaron känns rätt kornig och grå.

Postat 2020-11-18 16:08 | Läst 197 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Dagens processfoto

En kortare vandring utmed Ekolns stränder. Mälarens nordligaste fjärd. Processfoto för att hålla fingrarna igång. Rätt grått i dag. Milt sagt.

Postat 2020-11-12 17:48 | Läst 182 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 26 Nästa