Omvänt perspektiv

Mer om poesi och prosa i bild.

Tänker man poesi ligger det humanistiska fotografiet tillhands, sånt där som bland andra Tore Jonsson ägnade sig åt. Le photographie humaniste, svingar inte tanken iväg mot Paris? Och ett bildspråk med poetiskt uppsåt och lyriska ambitioner. Sånt kanske var lättare förr, i en tid med färre uttrycksmedel. Och framför allt uttrycksmedel med en viss inbyggd långsamhet som i jämförelse med dagens  realtidspublicering framstår som sengångaraktig. Man skrev och eventuellt blev det publicerat, förutsatt att det gillades av tidning eller förlag. Så fick man ett litet honorar och kunde diskutera vid ett kafébord nånstans vid Boulevard Saint Germain. Om ingen publicering skett diskuterade man och publicerade sig genom samtalet över ett cafébord (nånstans vid Boulevard Saint Germain?), eller i brev eller på nåt annat sätt. En espresso, en Galouises i mungipan, Le Figaro i kavajfickan. ( Får jag slå ett litet slag för konstnären Mats Åkerman och den rikt utbyggda och stofferade fantasivärld som han byggt upp under många år. Ett sidospår visserligen, men med en liten, liten fingerkrok till Doisneau, Boubat, Bresson med flera.)


  Som sagt, för att få till poesi om det så är i landskapsfotografi eller gatufotografi behövs nog nåt mer än en kamera. Nåt mer än teknik och form. Något av en berättelse om än kanske fåordigt som en haiku. Läsaren ska helst omedelbart förstå bildens syfte och snabbt kalibrera sina sinnen åt det hållet. Nå, hur vet vi att läsaren gör det? Det vet vi inte, annat än som en from förhoppning. Till vår hjälp har vi möjligen det att vi, sändare och mottagare kanske simmar i samma vik så att säga. 

Postat 2022-05-28 15:21 | Läst 344 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Om bildpoesi och sånt.

Ibland säger man att en bild gärna får ha en rytm. Med rytm tänker man nog musik i någon form, om inte tonalitet så takt. Nu har väl bilder i sig ingen direkt tempo eller rytm, men de sätter igång andra sinnen än det visuella. När två sinnen är involverade är det lätt att tala om kontrapunkt. Två eller inbördes olika stämmor som ger upphov till en utvecklad melodi. Eller i en bild, flera kanske tillsynes motstridiga konnotationer, eller en form som möter en annan inte helt motsatt form. Som två ytterpunkter i ett ackord, som ju som bekant helst ska bestå av minst tre toner, eller som tre hörn i en triangel utlagd över en färgtoncirkel, ett färgackord. 
  Här finns alltså lite för bildpoeten att arbeta med. Och lite textbaserad poesi är aldrig fel som avstamp.   

(Bild ur arkivet. Prag. Nikon D300 24-75/2.8)

Postat 2022-05-26 20:07 | Läst 405 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Svartvitt fotografi

De här bilderna är inte svartvita, något den uppmärksamma fotografen och läsaren så klart sett. Men de är mest svarta eller vita, så lite, lite grann där emellan. Nu är jag också en vän av det svartvita så tecknare jag är. Därför hyser jag också en särskild. kärlek till gamla så kallade svartvita filmer från tiden innan, läs fyrtio och tidigt femtiotal.Som den här till exempel
    Bortsett från dramaturgin, melodramet som här slår i taket så kan man ändå titta på enskilda bilder, eller inställningar som man säger i cinefoto. Växlingarna i klipp som förstås i botten utgår från Eisensteins teorier om klipp och kontrast. Och som svartvit fotograf, oavsett teknik ger en del inspiration till hanterandet av det svartvita, (Som sällan är riktigt svartvitt.)

 

Postat 2022-05-21 22:01 | Läst 386 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Norskt fotografi och trenden

En tur in till människobyn i ärenden, eller komissioner som det hette för i tiden. Slinker in på Pressbyrån och köper naturligtvis senaste numret av den fina norska fototidskriften Fotografi, en sån där stort format, matt papper och allmänt hög svansföring. Denna gång med en bilaga. Vinnarna av den stora norska fototävlingen, en inventering av vad landets professionella fotografer gör. Och vad gör de när de tävlar i  kategorier som spänner från porträtt till natur och faktiskt också reportage. Hur ser fotografi ut som ligger så att säga i framkant?
   Det är tekniskt perfekt, något annat skulle förvåna. Det är anmärkningsvärt ofta, särskilt i porträttkategorierna som de konsthistoriska referenserna är nästintill övertydliga. Det är bilder, inte heller det förvånande, som är mycket medhårs. Det är individualism, hud i den bildberättande bemärkelsen skörhet.  Möjligen sticker kategorien bröllopsbilder ut lite grann då den dyker upp, bilder med nån slags, regisserad och arrangerad, spontanitet.
   Det är med andra ord läskigt förutsägbart. Och man kan undra vad Rune Jonsson skulle ha tänkt om han sett resultaten i kategorin barnbilder eller kategorin Nyfödd.

 Och var finns det engagerade fotografiet? Var finns de stora samhällsfrågorna? I kategorien reportage kanske men det är  slätstruket där också. Det är klart att om man bedömer yrkesfotografer så kommer det att i mycket handla om den tekniska kvaliteten men nog vore det kul att se fotografer som vågar sticka ut hakan lite mer. Som törs använda det där krafsiga i lådan.
   Det blir naturligtvis inte bättre av att materialet presenteras på matt papper med de kontrastproblem som uppstår.  Det är en slags undanglidande ton både i trycket och sannolikt också i bilderna självt. Men det är hög teknisk kvalitet. Och den första tanken som dyker upp när jag lägger katalogen åt sidan är, vart tog straight photography vägen? Är det något som numera endast odlas bland hängivna fritidsfotografer?

Regn idag. Eftermiddagskaffe i verandaateljén. Inte helt fel.

Postat 2022-05-20 13:58 | Läst 490 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Gotland och tankar runt bilder

Det är väl så här Stora Karlsö fyr ska beskrivas. Men klipporna och tusentals sillgrisslor både där och ute på vattnet. Lika många tordmular inte att förglömma. Det vita i vattnet som ser ut som smulad frigolit är fågel.

Asken på Karlsöns högsta punkt beskrevs redan av Linné på hans Gotländska resa. Och den var jättegammal redan då. Fortfarande gott gry i den. Träd har en tendens att bli jättegamla om betingelserna runt i kring är knepiga. Här kan man notera att trivialbilden snabbt svänger över till dokumentär, kanske lite av reportagebild.

Ett annat naturskönt placerat träd i kategorien trivialbild.

Bergsskrabba är en liten blå sak som trivs i torr och karg miljö. Eftersom andra inte gör det. Survival of the fittest. Dokumentär bild.

Våradonis eller Arontorps ros om man är på Öland. Men det är inte vi. Sällsynt är den i alla fall och giftig dessutom. Ett lämpligt kontext vore kanske pedagogisk bild ( som exemplifierar kort skärpedjup).

På fasta Gotland nära Herrvik träffar vi på frun i en familj som åker runt och bor i en hembyggd husbil av större format. Stor nog för en familj med två vuxna och tre barn plus en hund. Man försörjer sig bland annat på mannens fotoinstallationer med olika ljuskällor i mörka landskap, alltså i kategorin konstbild. Inte alls oävet, ja lite inspirerande till och med. Thewoodentraveller.
En i grunden massbild som blir en reportagebild som berättar om någon som sysslar med konstbild.

En bild får sin betydelse av sammanhanget som beskriver hur bilden kan läsas. Därför hoppar bilden lite hur som beroende på sitt för stunden tilldelade kontext. 
Skulle man kunna säga.

Postat 2022-05-17 17:08 | Läst 387 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 Nästa