Omvänt perspektiv

Gå direkt. Utan att passera mörkrum.

Gårdagens morgondopp. Temperatur nånstans mellan friskt och behagligt. Men idag vred vinden över på NO och 8-9 m/s. Då blir morgondopp inte så angeläget. Lite regn också. Nä, då får det bli inomhuspyssel.
Och så det där med bild rätt ut ur kameran, i det här fallet mobilen Iphone6. Ja, men det ser väl bra ut kan man tycka. Bortsett från en liten blå fläck strax ovanför bryggkanten. Damm kanske. Hur gör man för övrigt ren linsen på en mobil som dessutom sitter i ett fodral? En lins som sannolikt ofta ligger i en ficka och umgås med allsköns fickludd och mer därtill. Nån som har sitt tiotusenkronorsobjektiv i byxfickan? Och en tydlig bandning (posterizing för er som föredrar engelska) i solcoronan. Ett kamerans tillkortakommande. Men det kommer nog en artificiellt intelligent app som kan råda bot på det också.
Lite varm ton i bilden kanske. Vitbalans är inte mobilens starka sida. Och nu skulle det vara gå direkt, utan att passera mörkrum. Så får det bli. Mest imponerande är ändå att jag lyckas få horisonten nästan alldeles vågrätt, trots bländande sol, astigmatism, lite starr på vänster öga, något defekt balanssinne och darr på hand. Skönt att veta att jag nog  inte behöver nån app för det om det nu finns en sån.

Postat 2020-08-29 14:40 | Läst 258 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om att frysa.

Går ut i buskarna. Så där vid halvfyratiden när kroppen säger till. Det är molnfritt och kyligt på ett fuktigt sätt. Och jag nära nog kastas tillbaka till en natt för rätt många år sedan.  I mitten av sjuttiotalet.  Jag ligger längst inne i Kyrkviken på Möja, Stockholms skärgård. Det är natt och fruktansvärt kallt, inte minus men mycket fuktigt. Jag seglade några somrar  i en stjärnbåt. Ett trangiakök, en sån där grön bomullssovsäck ni vet, en luftmadrass. Ett bomtält håller natten ute. Ett litet bibliotek, Mezz Messrow, dans till svart pipa minns jag, och säkert Väinö Linna. Men denna  morgon i mitten av sjuttiotalet. Jag vaknar och fryser, outhärdligt. Det är fortfarande natt när jag till sist  snubblar upp på Kasberget, att gå är den sista utvägen för att få någon form av värme i kroppen. Och när solen till sist halkar över horisonten. Jag sitter lutad mot kasen och somnar till sist i nån slags utmattning. Värms av solen. Och jag hudminnet sitter kvar. Och doftminnet. 

Jag har seglat en hel del på ostkusten, i Östersjön och Botttenhavet i olika båtar, men stjärnan var lite speciell. Jag låg ute flera veckor i taget. Hade båten på boj hos bekanta. Jag räknade mig nog inte till någon skicklig seglare, en stjärna ska dessutom helst seglas på två. Men jag tog mig genom det mesta av Stockholms skärgård och ända upp till Gräsö och tillbaks. Somrarna var rätt varierande, ömsom värme, ömsom kyla och kuling, regn, åska och hagel. 

En inte alltför skarp bild på flytetyget. Kodachrome 64 satt i kameran, en Nikon F som kom att hänga med många år.
(För den som inte är bevandrad i dåtidens flytetyg är stjärnbåten en 5,5 meter lång klinkbyggd segelbåt. Båttypen ritades 1913 och var  mycket omtyckt som juniorbåt. Det finns förövrigt fortfarande en hel del farbröder som seglar stjärnbåt. Den har lång köl och deplacerar 500kg och har en segelyta på 15 kvm. 

Postat 2020-07-10 19:11 | Läst 368 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Lite granna onödigt vackert

Att en midsommarafton i skärgårn skulle bli 25 grader varmt, fullt badbart i sjön. Klarblå himmel och fjärden ligger blank som ett nybonat golv hade man väl inte tänkt sig. Luttrad som man är. En sak har vi dock lärt oss, glömd öl i köket därhemma smakar alltid så gott. Men det går att njuta en midsommarlunch utan pilsner, trots allt.
Xpro2 och 23mm. En inte oäven kombo även i landskapsfotots domäner. Fast den här bilden är tagen med Iphone 6.

Postat 2020-06-19 20:23 | Läst 568 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Diamantberget, Sjörövarön och andra platser

Det här är alltså Diamantberget. Om man är fyra år är det ett mycket högt berg och det ligger väldigt långt hemifrån. Så långt att en vandring dit kräver en om än enklare så dock matsäck. Här kan man som namnet antyder hitta diamanter, åtminstone vita genomskinliga stenar. Med lite tur kan man se en älg här. Fast älgbajs är roligare.
Sjörövarön låg en halvtimmes rodd ut i hemmaviken. Nåt ska en ö heta, och i de eviga somrarna med roddbåtar riggade med rullgardiner som råsegel, kanoter och senare segeljollar så låg ön där med sin välbekanta siluett. Trots att öarna tenderade till att hamna allt längre bort vid horisonten och allt längre bort, är det första strandhugget på en okänd ö liksom alltid första steget på äventyret.

Postat 2020-04-29 19:37 | Läst 443 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Karantän i urskogen?

Vi tog en sväng bort till Fiby urskog en liten bit väster om Uppsala. Vi tänkte tanken att lite vandring i urskog är nog lite ensamhet, så riktig i dessa tider. Trodde vi. Men skogen genljöd av glada utrop och folk både här och där. Vilket naturligtvis är roligt och bra att fler hörsammar uppmaningen om att vistas ute. Och skogsbad, som det numera heter, är bra för både kropp och själ och stärker säkert immunförsvaret.

Fiby urskog är en sån där block och hällmarksskog med rent John Bauerska kvaliteter. Reservatet får sköta sig själv så det är verkligen en gammelskog.

Och vi ägnar oss gärna åt processfoto. Bilder för bildernas egen skull. Flanörfotografi i skogsmiljö. Men om kameran på magen skärper bildseendet? Kanske.

Vridna torrfuror och silvergrå krokgrenar måste naturligtvis fotograferas. Inte bara av oss. Undrar hur många avbildade torrfuror det finns i världens samlade serverhallar och diskar?

Och tanken dyker upp då och då. En bättre vald tidpunkt, med lite mer spännande ljus. Ett stativ, ett mer dedikerat objektiv, lite mer tålamod och ett mer aktivt motivsökande. Exempelvis,den där bilden på en blåsippa i mjukt motljus som man har sett dussintals bilder av allaredan. Och redan fotograferat några gånger. Det vore nåt.

Postat 2020-03-28 16:25 | Läst 733 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 Nästa