Omvänt perspektiv

Lovisa en dag för sent.

Den 25:e augusti ska Lovisastormen infalla. I år var hon en dag sen, men brallade på rätt ordentligt ändå. Dessbättre inte rak ostlig utan lite mer upp åt nordost. Vilket ger lite, lite lugnare vid flytbryggan. Men ändå, granne med dramatiken. Att gå ut på flytbryggan är en upplevelse värdig en rejäl åkattraktion på något större nöjesfält. Här dock förenat med hög risk för kroppsskada och ofrivilligt bad. Det är inte bara gunga. Bryggan rör sig som en ål och är hal som en.

Det ser kanske inte så mycket ut för världen, men 18 m/s driver upp en kort och intensiv sjö. Och ett ihållande regn från sidan.

Nåt dopp idag är inte att räkna med.

(Det får bli färg idag, fast tillvaron är rätt grå. Fuji. Xpro2 18 / 2.0. Nån fotograf har sagt att vågor och storm ska helst fotograferas med ett kort teleobjektiv. Till skillnad från gängse landskapsmetodik. Det ligger något i det.)

Postat 2021-08-26 19:16 | Läst 437 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Om att se.

    ”Det började för nästan 700 år sedan. Den gången den florentinske freskomålaren Giotto för första gången verkligen såg, måste ha sett, att teckningen av en hand eller ett huvud på enplan yta kunde uppfattas som rumslig inte bara för att den föreställde något som man visste var rumsligt och hade volym, utan för att den som platt form på ytan av egen kraft förvandlade ytan till rum. Då rämnade medeltidens entydiga bildyta och den gestaltade formen gjorde sig fri från den lysande guldgrundens hårda grepp. Formen hade fått en dubbel betydelse: som yta, och som volym.”

Så börjar förordet i en liten volym, Den röda tinkturen författad av konstnären Olle Bauman. Och det ska sägas först som sist, det här handlar inte om fotografi, men väl om bildens mysterium, om man får uttrycka sig anspråksfullt. För i det ögonblick Giotto såg det han såg skulle det dröja trehundrafemtio år innan fotografiet kom in på scenen. Även om fenomenet Camera obscura varit känt  sen antiken. Förklaringen till fenomenet fanns kanske inte tillhands men väl utnyttjandet.

Så det där med att fästa ljusskriften på ett papper. Att göra en bild, utan att teckna, använda penslar eller andra verktyg. Fotografi, med sina verktyg och metoder, som kan tyckas göra sig fri från handens skicklighet, och ögats förlängning till handen. Men som det visade sig, en teknik som kräver lika mycket av utföraren som tecknarens. Att fotografera är att se. Att teckna är att se. 

En bild är en bild, även om ögat vill säga att det är en sanning. En bild är alltid en tolkning. I fotografiets värld i allt från fotografens intention till valet av optik, sensorer, film, framkallare et cetera. Och inte minst, läsaren, betraktaren, mottagarens öga. Tolkningen.

Postat 2021-08-23 19:36 | Läst 503 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om Gunnar S och om nån slags kalibrering

Och då är det alltså Gunnar Smoliansky som åsyftas. Jag träffade Gunnar S i lite olika sammanhang. Det blev då och då så att det blev den där, "vi har bestämt-setts-förut-nicken" men inte mera. Den sista nicken på Planket 2019. 
   Smolianskys bilder är ofta de där som kallas vanlighetens bilder. Bedrägligt enkla men med nycklar som leder in i bildens berättelse, eller till en annan berättelse. Som en slags katalysatorer. Bedrägligt enkla, som en gitarrstämma i en bossa nova skulle man kunna säga, som ett exempel på bedräglig enkelhet. Fast i Smolianskys bilder mer av ett gårdsmusikant-dragspel. 
     I början på sommaren köpte jag boken om Gunnar Smoliansky, i två band, som inte bara är en biografi utan också lite grann av ett slags memento. Så här kan man göra fotografi. Det här är ett sällsynt snyggt och inträngande bokarbete. Men frågan dyker snart upp. Varför så pass klen repro? Gunnar Smoliansky var ju en mästare i mörkrummet. En sån där som plockar fram valörer i långt ner i gråskalans källarvåningar, skalor granne med svart. Här kunde man tänkt sig ett generöst fm-raster, eller åtminstone ett cmyk-svart. Men nej, så icke. Och då undrar jag, bokens producenter med flera kan det här. (Rastret ligger i 15 eller 75 grader) Och är det möjligen så att den här nästan undflyende repron, enkel och på ganska bulkigt papper (hög tjocklek i för hållande till gramvikt) är ett sätt att tolka Smolianskys bildvärld. Så skulle det kunna vara. För det är som sagt kompetent folk som gjort boken. Nån teknisk miss är det inte, men en klar fördel att betrakta bilderna i ordentligt ljus.
   Hur som helst, Det är ett bokpaket värt sitt pris. ( Kolla på bokbörsen. Där går den att hitta lite billigare än på Adlibris och liknande. Det kommer några fler volymer framöver verkar det som.)

Jag pysslade  lite med att undersöka olika kurvor, mest för att undgå slentrianen i "mörkrumsarbetet". Ibland behöver man tänka till lite. Ompröva. Jämföra. Ytterligheter och sånt som ligger däremellan. Undersöka gråskalan, skärpan och framför allt den eftersträvansvärda subtila oskärpan. Lite ambitiöst uttryckt,  att kalibrera sitt språk. 

   Ytterligheter. Fuji Xpro2   23/1.4.  Lite pyssel i Camera raw och PS. 

Postat 2021-08-21 15:12 | Läst 434 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Ångfartyget Blidösund. Utfärd med.

Blidösund anlöper Sandvikens brygga. Den enda kvarvarande ångbåtsbryggan på Blidös östra sida. Renoverad och underhållen av entusiastiska sommarboenden i nämnda vik.

S/S Blidösund är ett kärt flytetyg för många i Stockholms norra skärgård. Om somrarna arrangeras olika turer ut i ytterskärgården. det låter sig göras av två skäl. 1. EU har mildrat klassifieringsreglerna för utomskärs trafik. 2. Kapten Göran Sjödin. Kapten Sjödins rekognoseringsturer bland grynnor och andra försåt är gjorda med millimeterprecision. Och det finns allltid ett litet hack i nån strandklippa att sticka in stäven på en 110 år gammal koleldad skönhet.

Kapten Sjödin. Notera ratt och maskintelegraf.


  Såna här turer inbjuder till mycket fotograferande och andelen ”riktiga” kameror är förvånansvärt hög. Den här turen skulle gå till Bonden på Stora Nassa, men vädret, SSV kuling satte käppar i hjulet för det. Nog för att fartyg och besättning klarar det galant, men då passagerarlistan har en tämligen hög medelålder och alla sannolikt inte utrustade med sjöben (käppar, en och annan krycka här och där) ändrades rutten. Nå, det blev en lävik på Roskär utanför Möja och en ny klippa på Hallonstenarna norr om Husarö, som vi inte besökt. Den lades omedelbart in i listan över tillgängliga badtursutflyktsmål. 
  Det är trevligt att färdas med ångbåt. Tyst, behagliga tio-tolv knop, mycket mahogny och ångbåtsbiffsdoft från matsalen. (Ångbåtsbiff serveras med  mycket mjukstekt lök. Biffen ska enligt tradition stekas på en kolskyffel i ångmaskinens panna. En av de få gånger jag frångår mitt löfte att inte äta nötkött.)

Snygg oljekanna i maskinrummet.

Passagerare myllrar i land på Roskär. ( Den här bilden inbjöd till nån slags svartvit vykortskänsla.)

Ett och annat spontant fotografisamtal och jämförelse av apparatur.

Ganska blött på fördäck. Några droppar letade sig in via spygatt till salongen till en del resandes oro.

Fuji Xpro2. Lättjefull  redigering i Snapseed och soffan.

Postat 2021-08-15 21:14 | Läst 519 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om svängrummet och att inte vara exakt..

Idag strävar det fotografiska mainstreamspråket till exakthet. Knasterskärpa. Totalt dynamiskt omfång. Inget fel i det kanske. Fotografi har alltid strävat mot det. Den tekniska fullkomligheten. Bild utan ”svängrum”. Men är det verkligen det som är fotografiets högsta mål?


  En rätt uppmärksammad skrift i åttiotalets bildpedagogik var Betty Edwards ”Teckna med högra hjärnhalvan” som kom ut på svenska 1982. Bortsett från en del lite förenklade teorier, funderingar och praktiseranden av tesen om de två hjärnhalvorna och vad de står för innehöll texten en intressant iakttagelse om tecknarens utveckling från skapare av huvudfotingar till den fulländade tecknaren som återger verkligheten intill exakthet med sin penna och sitt papper. Men. Efter fullkomligheten? Vad händer sen? Jo, menar Betty Edwards, då utvecklas bildspråket till i ett nytt steg, där den fullkomlige tecknaren börjar bearbeta sin egen fullkomlighet och skapa en slags ny bildvärld eller om man så vill, sin egen dialekt, sitt eget språk. Kanske något åt det som ett lite uttjatat Picassocitat ” Det har tagit mig ett helt liv att lära mig teckna som ett barn”. Vilket får mig att tänka på ett utomordentligt bildreportage fotograferat av Jan Olow Westerlund om en konstnärs utveckling. Fotografisk årsbok 1970. Bläddrade i den alldeles nyss.
   Med svängrum kan man nog mena att ha den tekniska förmågan att kunna göra en bild som är (nästintill) perfekt vad gäller skärpa, kontrast, utsnitt, dynamiskt omfång och en del andra eftersträvansvärda parametrar. Men att i det ögonblicket våga fråga, hur går jag vidare? Vad händer om jag tummar lite på skärpan? Hur förändras bildens uttryck? Om jag skruvar lite på kontrasten? Eller för färgfotograferna–att skruva lite, lite för mycket, eller lite mindre på klarhet och mättnad (om vi nu pratar med digitala fotografer) eller drar ner lite på en färgkanal till förmån för en annan. Eller att våga gå från färg till svartvitt?
   Svängrum är kanske den egenskapen, eller modet, att gå utanför regelverket. Att se lite mera. ( Att teckna är att se. En essay av John Berger som jag ofta återkommer till.) Och jag lär återkomma.

(den här bloggen är adresserad även till gatufotografer. Jag tror i min fåvitskhet att det här är en angelägen fundering även för gatufotografer. Som vill utvecklas.) 

Bild. Siesta. 29 grader. Torr vind. Den sommar de mest inbitna klimatförnekare nog till slut fick en klump i halsen. Iphone6. Lite snapseed på det.

Postat 2021-08-06 21:14 | Läst 672 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
1 2 Nästa