En fråga om utrustning

Ibland händer det. Alfåglarna ligger på fotoavstånd från bryggorna. Om man har ett minst 600mm och kan beskära ett hundratal millimeter till vill säga. Men det har inte jag. Hade jag haft det, vilket dessutom inneburit i ett oförsvarligt stort hål i plånboken, hade jag slutat dagen med några fina alfåglar, fjorton gudingar men bara en åda, en häger, en korp, fru storskrak, paret strandskata och ett par svarthakedoppingar. Skäggdoppingar som parningspelar är inte dumt det heller. Och havsörnen, "GammelAnte", så klart. Och ett oräknat antal andra av alla de sorter stora som små. Men ingen sädesärla.
   Det är kanske inget att gräma sig över, andra gör det bättre och har säkert mer med tålamod. Och jag går dessutom omkring med ett zoom. Jag börjar bli lat, eller är det den där fotolusten som inte alltid infinner sig. Det finns att fundera över.
   

Mer konst på olika sätt

Så var det utställningar i Walmstedtska gården, Galleri Ett&Två. Anette Wixner och Linda Long Lidman med ett roligt projekt Garbnet. Kolla länken.  Vi tog med oss ett par små skulpturer, väl medvetna om var de ska placeras.

Elin Forsell ställer ut måleri. Väldigt bra. Nära huden. Okomplicerat. Sista dagen på söndag

terrorister, typ.

Vad som menas med terrorism är tydligen inte definierat. Sjungande mammor som stickar är numera terrorister. Och  ungdomar som sitter på riksdagshustrappor. Och att rebellmamma förmodligen hänger i hop med Helga Henschens bok  "Vägen till Rebella". Fast den har nog inte ansvariga ministrar läst. En söndagsbetraktelse i nådens år 2024. Overshooting day.

(Terrorist. Caught in action.)

Porträtt och en eller annan tanke om det

Den här exponeringen har femtio år på nacken. Ursprungligen en Kodachrome men gråskalad i dagens digitala värld. 135:an kort skärpedjup trots rätt mycket ljus. Och medljus dessutom. Jag gillar bilden på Lena. Och som kan förstås, jag trålar runt i negativpärmar, diabilder (de som  finns kvar), kopior.
   I porträttfotografi-genren finns en och annan maxim. Sålunda ska porträtt gärna fotograferas med så kallat Rembrandtljus. Då blir det bra. Garanterat.
   Men kan man fotografera porträtt i medljus? Eller strax intill. Kan man tolerera oskärpa, om än lite och mest beroende på ett kort skärpedjup. Vad tillåter den digitala världens bildnorm?

Ken Loach och lite grann om streckoriginal

Först av allt. Jag måste flagga för en av mina favoritregissörer, Ken Loach och en fin och välgjord dokumentär på SVTplay  Passa på att se den. Alla kanske inte gillar hans patos. Han är ju uttalad socialist. Engelsk sådan dessutom. Den allra senaste, the Old Oak har jag inte sett ännu, men väl Sorry, we missed you om att överleva i en gigekonomi, Me–Daniel Blake om sjukförsäkring och utförsäkring (och om människors vilja att göra rätt för sig men i en moment 22-liknande verklighet). Det om det. Ken Loach är också känd för filmen Kes-falken från 1969, en sån där rulle som brukar ingå i filmkunskap kurs A. Och en sån där film man bör ha sett. Gör det. Det om det.

Det här med bitmapp, eller streckoriginal som vi sa en gång i tiden. Ett fotografi kan ju lämna den som vi definierar fotografiska världen och gå vidare i någon form av reproducerande teknik. Idag görs det med ett par knapptryck i Photoshop, men i en annan tid krävdes en del utrustning, eller fototekniskt mixtrande. Som till exempel en reprokamera.

En sån här bild är väl fortfarande att betrakta som en fotografisk återgivning av verklighet. Men ganska långt från vad vi i dagens digitala fotoverklighet uppfattar som fotografisk kvalitet där stort dynamiskt omfång och knasterskärpa är målet. Ett streckoriginal är onekligen motsatsen.

Och man kan göra bilden i någon färg om man vill. Det är fortfarande en bild som associerar till det fotografiska. 

(Tack Maria som ovetandes var motiv för denna bild, en ungefär femtio år gammal exponering. Pentax Spotmatic och gissningsvis ett Tokina 135 mm.)