Omvänt perspektiv

färg eller svartvitt?

Inte utan att man blir lite stressad av de här så kallade coronatiderna. Det är mycket som skulle kunna ha gjorts. Och vändorna i en förvisso prunkande trädgård tappar lätt det meningsfulla. Men man kan väl alltid grotta ner sig i det här med färg eller svartvitt. För att få tiden att gå. ( Jag vill så gärna sätta igång med nåt av alla projekt som ligger klara och formulerade i den svartvita vaxdukshäftesboken, men vad gör man ?) Ja man gör väl som flera fotografer, hoppar ner i den lokala spenaten med ett påskruvat makro. 
Nu är det piontid. Dessa bombastiska utsvävningar i rosa och magenta är som en naturens utmaning till allt vad färgkorrigering och färgrymder heter. Det är något barockt över pioner. Too much, helt enkelt. Och det är nästan alltid nån som håller på med nåt inne i en pion. Pysslar, grejar, glufsar runt liksom.

När man efterbearbetar en pion är det rätt tacksamt att använda sig av färgrymden Prophoto. Och utifrån en rawfil kan man då plocka in allt vad färg heter, ja även fast man inte en ser det och ens skärm inte heller återger det. Det här får viss betydelse när man konverterar bilden till Srgb, nätets något begränsade färgrymd. Eftersom jag vill att färgerna ska behålla sin inbördes kontrast och skillnad väljer jag perceptuell som metod. Då behåller jag skillnaderna, låt vara med minskad intensitet. Men minskad intensitet får jag ju i alla fall vid konverteringen till Srgb. Bättre att förekomma, kan man säga.

Sen handlar det också om kurvan. En s-kurva eller en motsatt. Kontrast eller mjuk? Det beror på vad man är ute efter. Vilket utttryck. (Även om det kan spela en viss roll om bilden senare ska gå till tryck. Vilket den här pionen inte ska håller jag för troligt.)

Att konvertera bilder som till mycket bygger på färg är ibland lite extra roliga att konvertera till svartvitt. För att se vad som händer med färgerna. De färger som är så mycket av bildens grammatik. Svartvitt blir nästan som ett nytt språk. Eller åtminstone en dialekt.

Postat 2020-06-29 20:05 | Läst 174 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Det där med brännvidd och format.

Att vara en fetknopp kan vara en rätt ensam syssla, särskild om man valt en mycket liten skreva i en klippa. Men det är väl det där med evolutionen som inte tillåter några ofyllda hål. De finns plats för allt.
Men nu var det där med brännvidd. Den här fetknoppsbilden är tagen med motsvarande 35mm i fullformat. Den är i efterhand beskuren till det i mitt tycke lite mer harmoniska 3:4 formatet men ändå ganska väl bibehållet utsnitt. Det är bara en liten bit bortbeskuret i högra delen av bilden så någon skalförändrande beskärning har inte skett. För övrigt hamnar nog skärpan på gränsen för vad objektivet förmår.

Kirskål anses vara ett gissel i trädgården men man kan nog ändå med viss fog påstå att den är en effektiv marktäckare. Blomställningarna är ganska vackra de också, särskilt i lite motljus. De är dessutom populära landningsplatser för allehanda blomflugor, baggar och annat som lever och verkar i naturen. 
Här är det ett Nikkor macro 55mm på en D800. Den här bilden är beskuren i formatet 3:4 men dessutom skalförändrad beskärning. Utsnittet torde motsvara cirka 80mm. Och skärpedjupet är smalt. 
Det här är så klart fotografiska självklarheter men när det nu finns hur mycket tid i världen som helst känns det som kan en liten repetition och framför allt reflektion runt självklarheterna vara rätt nöjsam. Det leder lätt in i tankar om bildens berättarkomponenter. Allt det som faktiskt syns i en bild är något som i olika grad påverkar läsarens intryck.
För snart tre år sedan avslutade jag min karriär som media- och fotolärare. Och det var väl lite av ett mantra det här med att man ska vara beredd att undersöka bilder, både egna och andras för att se hur de är uppbyggda och hur de fungerar. Både i den grundläggande tekniken men också undersöka bildernas grammatik. Det som betraktaren, mottagaren sysslar med.  

Postat 2020-06-25 12:30 | Läst 360 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Mest om brännvidd och jättelite grann om gatufoto.

Alla fotografer känner till att brännvidd kan översättas med termen utsnitt. Att göra en delförstoring av en bild, croppa säger en del anglicister, är samma sak som att byta brännvidd, eller att zooma om man vill göra det steglöst. Men om man delförstorar för mycket uppstår kvalitetsförsämringar, skärpa, pixlar, brus med mera. Det är så klart inget nytt. Alla som stått i ett mörkrum har den erfarenheten. Att öka brännvidd är inte att komma närmare. Man kan inte zooma med fötterna, som en del lite lustigt uttrycker det. Ungefär så. Ett givet resonemang och föremål för laborationer om just brännvidd och hur motivet fyller ut bildutsnittet. Självklart kan man tycka. 
  Men vad är egentligen ett format? Bra fråga.

En särskilt bra fråga när man börjar prata om olika brännvidders fördelar i olika genrer. Nu kan vi bortse från ornitologfoto. Där gäller mest är bäst. Men i andra genrer och uttrycksområden? Där utsnittet handlar mer om subjektiva idéer. Om känsla och liknande.
Och nu lite om ovanstående tabell. Inom stafflimåleriet finns ett antal format där förhållandet längd x bredd varierar beroende på vilken genre eller motiv konstnären kan tänkas skapa sina målningar i. Längst till vänster har vi K som står för kubistformatet, ett relativt modernt format (typ 1900-talets början). F för figurformat, särskilt lämpat för modellstudier. L som står för landskapsformatet och M de som har störst skillnad mellan bredd och höjd, marinmålningar ska av tradition vara mycket långsträckta. 
   Det här med givna format är ett mycket gammalt påhitt, så gammalt att det var norm och rättesnöre på den tiden fotografiet tog sina första stapplande steg. Och hur tänkte man då runt fotografiets utsnitt? Bortsett från de rent tekniska begränsningarna som linser och kamerahus skapade? Ja, man hade ju en norm som sa vad som borde gälla, även in om fotografi. Nån som blir förvånad om jag påstår att gyllene snittet poppar upp även här? Och den mer hanterbara tredjedelsregeln.
   Men vad har brännvidd med format att göra? Vad ska man fotografiskt beskriva inom ramen för ett format? Och det är här nånstans det klurar till sig. Formatet är en avgränsning av den verklighet som man har för avsikt att beskriva. Utsnittet är kamerans och objektivets avgränsning av vad som ska och kan  beskrivas. Och var befinner sig nu kameran-fotografen i den verkligheten? Hur mycket verklighet går det att klämma in i utsnittet kan man fråga.
   Det fotografiska formatet kan vara negativrutans proportioner men lika gärna det utsnitt man skapar med maskrutan under förstoringsapparaten. Det är naturligtvis även fullt möjligt att beskära bilder så att de följer måleriets gamla principer även om det nog  sker mer sällan.
   Och hur mycket har nu detta med gatufotots faiblesse för 35 mm kan man undra. Hur mycket som ska hända, eller handla innanför formatet är så klart kopplat till vad fotografen förmår. Detta vill jag ha med i min tavla. Jag väljer mitt ögats position i förhållande till det jag vill beskriva inom formatets gränser. Och ögats egen brännvidd som ligger nånstans runt 100 mm om man bortser från ögats förmåga att scanna av verkligheten. Omärkligt, nästintill automatiskt.
   Och räknar vi in skärpedjupet i det här resonemanget blir det nästintill ogörligt att tänka tanken färdigt.

Men, antagligen, går det alldeles utomordentligt att åstadkomma bra fotografi utan såna här tankar. 

Postat 2020-06-20 21:05 | Läst 488 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Lite granna onödigt vackert

Att en midsommarafton i skärgårn skulle bli 25 grader varmt, fullt badbart i sjön. Klarblå himmel och fjärden ligger blank som ett nybonat golv hade man väl inte tänkt sig. Luttrad som man är. En sak har vi dock lärt oss, glömd öl i köket därhemma smakar alltid så gott. Men det går att njuta en midsommarlunch utan pilsner, trots allt.
Xpro2 och 23mm. En inte oäven kombo även i landskapsfotots domäner. Fast den här bilden är tagen med Iphone 6.

Postat 2020-06-19 20:23 | Läst 411 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Utflykt i trädgården

Så är det midsommar igen. Trastarna flöjtar i kvällningen och morkullan drar oförtröttligt över taknocken. Det blir en egendomlig distanserad midsommar i år. Men strövtåg i trädgården kan man alltid göra. Det här är plåtat med en tidig sjuttiotals Nikkor Macro och D800 som kommer till heders så här i sommartid när det ska makrofotograferas. I brist på annat. För övrigt pågår det en aning till diskussion runt gatufoto i gruppen gatufoto. Intressant, kan kanske bli nåt.  Själv längtar jag efter att få åka till en storstad och ströva med kamera. Kanske med en förberedd idé. Ett ”journalistiskt uppdrag” eller så. Men det lär dröja. Det finns dessutom så många projekt där utöver om man så säger. 

Blå iris har inte blommat de senaste tolv åren men nu är det tydligen dags. Och Rosa Alba, invandraren från Samarkand och trakterna därstädes är i full gång. ( Ett intensivt nattligt regn förkortade fägringen dock.) 

Och Aklejan, en av mina favoriter blommar som bäst. Vi har lyckats fröså den så att den börjar sticka upp lite här och där i vår lilla äng. Det finns tydligen fler som gillar den. Aklejan gillar lite oskärpa.
I morgon är det midsommarafton och planen är att distansera oss på något skär därute i skärgårn. Med nyplockad färskpotatis, sill, gräslök och gräddfil. Men nubben, som är fjolårets kryddad med malört från Norrpada, får stanna hemma. Är man båtförare så är man.
   Men som sagt, visst finns det en längtan att få sätta igång med något väsentligt. Det finns idéer som skaver i bakhuvet. En får se vad det här året bär med sig.

Glad midsommar på er alla. Och glöm inte att lägga sju gärsgårdar under huvudkudden. Eller vad det nu var.

Postat 2020-06-18 21:03 | Läst 257 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 Nästa