Omvänt perspektiv

Om skaparglädje

Brukets målarskola på Blidö i Stocholms norra skärgård  drivs av konstnären Mats Åkerman. En vecka under sommaren fylls skolan av vetgiriga, intresserade målarämnen. Här snackar vi entusiasm. Och, naturligtvis en avslutande utställning. Tradition. Målarskolan har varit i gång över trettio år. I år blev temat porträtt, självporträtt. Det är i såna här miljöer som amatörer, de som älskar, trivs.Visste du förresten att ett av Englands äldsta sällskap är The Society of Dilettanti grundad redan 1734. Ett sällskap av ”noble men and scholars” som gjorde sina europeiska bildningsresor till Italien och Grekland. Sällskapet finns fortfarande och är en rätt betydelsefull donator och aktör i det engelska kulturlivet. Det om dilettanter och amatörer. Men skaparglädjen är omisskännlig varhelst den uppenbaras.

Lars Erik Enberg kör en liveshow framför staffliet. I korrekt klädsel. 
I sammanhanget är det viktigt att veta och förstå att amatör inte är en kvalitativ värdering. Det finns många amatörer som klår de professionella i många sammanhang. Inte minst inom fotografi. Vad och varför det är så är en källa till nya (nygamla)  diskussioner,
Huvudsaken är väl ändå att det skapas. Med entusiasm.

Postat 2021-07-29 22:35 | Läst 124 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Andmat och lite grann om efterbehandling och murrighet.

Jag passade på att fotografera lite växter under senaste besöket ute på kobbarna. Andmat är ju som bekant en väldigt liten sak men tillsammans kan den täcka stora vattenspeglar. Här är det en liten vattensamling som dessutom inte alls är täckt. Det har diskuterats om den är ätlig men jag tänker inte prova. Det finns grönsaker som är säkrare och mer lättillgängliga.
   Den här bilden är tagen med Fuji Xpro2 och ett 23/1.4. Av ren lättja redigerar jag ibland bilderna i snapseed direkt på Paddan. Det är praktiskt och  ganska bekvämt. Men resultaten är sällan på topp. Om det beror på mjukvarans tillkortakommanden eller att en Ipads skärm inte lämpar sig för bildredigering vet jag inte men jag har en känsla av att en Ipad, och för all del hela kedjan av smartphones, plattor med mera arbetar med en slags glädjekalkyl. De visar bilden bättre än den är, om uttrycket tillåts. Det bekräftar ofta min tanke om att bilder och tekniska lösningar är slutna världar. Om jag tittar på den här bilden i PCmiljö med en hyfsat väl kalibrerad skärm ser jag en ”annan” bild. Kontrast och färgmättnad  är annorlunda. Histogrammet visar helt andra värden. En snygg bild i paddvärlden är inte alls lika snygg i min dedikerade bildredigeringsdator. 
  Björn Björnsson skrev ett intressant inlägg på FS härom veckan om natur och fågelfotografiets tendens att bli mer murrigt och dovt i tonerna.  Och det verkar alltså som om ”murrigheten” observeras i fler genrer. En förkärlek för detta hittar man ofta i porträtt i pressen, särskilt DN tycker jag. Och synnerligen i porträtt (lördagar, söndagar.) Och frågan dyker som vanligt upp. Om det är nu är något som syns i bilden så bör det betraktas som en berättarkomponent. Och vad berättar i så fall murrighet?
  Tål att tänka på.

Postat 2021-07-24 17:57 | Läst 174 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Om att göra böcker och en tanke väcks.

Vissa situationer föder tankar som är ganska långt bort ifrån. Vi stack ner till Kikargrund i Svartlögafjärden. En rätt rivig SSO, 10-12 m/s och då Svartlögafjärden är ganska grund blir det snabbt krabb sjö. Normalt och som den moderna navigatör jag är har jag ett öga i gps-en. men nu ska den av nån anledning inte fungera, och det i ett av flera kniviga passager. Men, med gamla kunskaper och sjökortet i näven går det bra ändå. Det är som att arbeta med bilder, det finns många inbyggda hjälpmedel i bildbearbetningen som gör att de basala kunskaperna så att säga hamnar i skymundan. Och handlar det om typografi, som ligger ganska nära är det säkert ännu längre bort. Ja, nån sån slags tanke födde en ny tanke.

Fotoböcker är en sak att göra men om det handlar om text och bild så är det kanske läge att vässa det typografiska kunnandet. Att justera bilder och göra dem tryckbara är en sak, och idag är profiler och instruktioner näst intill självgående. Men att skapa lika god typografi som bildernas kvalitet är inte riktigt samma sak.
   De flesta hemsidor för fotoböcker har ofta mycket basala inställningsmöjligheter för själva typograferingen. Det finns undantag, Blurb till exempel, men det förutsätter att du har tillgång till InDesign eller liknande. Layoutprogram är inte svåra att förstå men utan typografiska kunskaper kan det lätt bli krångligt. Nu är jag en sån där som undervisat i ämnet i ett par decennier, vigt en liten tårtbit av livet till detta kan man säga. Gjort en del böcker och andra jobb i ämnet.
Så tanken kom att den som tänker göra en fotobok är mer än välkommen att höra av sig till mig för att diskutera olika typografiska spörsmål. Eller att få tips om hur man gör i InDesign (eller QuarkXpress eller andra layoutprogram.)

Omvänt perspektiv, nu med typografiakuten :-)

(bilder helt oredigerade direkt ut ur en Iphone.)

 

Postat 2021-07-17 22:40 | Läst 315 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om oskärpa och brännvidd. Lite mer tankar i sommarhagen.

Nattviolen står i hagen. Ett par stycken. Bortsett från det att det finns två varianter, grönvit nattviol och nattviol av den här orkidéen, vilket mitt besök och högst trovärdige ciceron i gröngräset berättar. (Är man professor i botanik så har man auktoritet.) Ståndarknapprummen i den grönvita bildar vinkel mot varandra till skillnad från den den vanliga där ståndarknappsrummen är parallella. Se där en skillnad att jämföra.
   Nattviolen växer ofta på gräsbackar i skogen, ibland hedar och som här i mulbetad mark. Och där dyker den upp, fotografens fråga, hur beskriver man en nattviol i bild? Bortsett från den objektiva redovisningen, artnyckeln att känna igen med. Såna bilder finns redan väldigt gott om. Eller är det något annat som skulle kunna lyftas fram. Namnet nattviol berättar onekligen om dunkel. Så varför inte försöka ta bilden mot en delvis mörkare fond. Och ha lite ljus med i bakgrunden. Man ser mörker bättre om det finns ljus, ja det är det där med att jämföra.
   Men hur beskriver man doften i bild? Viol berättar om väldoft. Den grönvitas doft har en ton av vanilj säger floran. Bägge doftar i skymning och natt. Dofter, särskilt väldofter är väl ofta ganska subtila, inte helt och klart definierade. De är ganska oprecisa, de påminner om, och så vidare. Till skillnad från de mer oangenäma lukterna.
   Ett sätt att beskriva oprecisa, och subtila saker kan vara genom att utnyttja olika former av oskärpa. Lite grann. Kanske så att just den där viktiga detaljen inte är riktigt skarp. Det tycks mig som en liten, liten oskärpa triggar ögat att försöka se, att anstränga sig. Vilken typ av oskärpa som fungerar bäst, och var i bildplanet oskärpan bäst kommer till sin rätt är nog olika beroende på motiv och andra parametrar som till exempel vad som är bildens underliggande berättelse.

Att åstadkomma den här bildens oskärpa är tämligen lätt. Det är inte mycket vridring på objektivringen som behövs för att det ska bli oskarpt, särskilt om man vill ha ett kort skärpedjup. Och slumpen i form av en liten, liten vindpust kan hjälpa till. Och oskärpan gör det svårt för min ciceron att i efterhand avgöra ståndarknappsrummen. Var det den grönvita eller? Se där, ytterligare en obesvarad fråga.

(Nikon D800, Micro-Nikkor 55mm 2.8. Och här är det manuellt som gäller. En raw-fil är till god hjälp för att få ner exponeringen i bakgrunden.)

Postat 2021-06-30 11:44 | Läst 330 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Inte badväder.

Inte badväder eller båtväder heller. Liksom inte väder alls. Men det finns inomhusarbete att göra. Ett omslag ska färdigställas och skickas till kund. Ett köksgolv ska målas. En vädret passande gratinerad löksoppa ska göras, förstärkt med lite skogslök, eller kajplök som de säger på Gotland.
   Fast badväder, det är nog inte mer än åtta-nio grader i viken...jag går mot trenden. Den där, titta på mig, jag vinterbadar! Med bekräftande bild på sociala medier. Varför görs saker i flock? 
   Till fotografiets natur hör att det har en bekräftande dimension. Bilden som sanningsvittne. Samtidigt är vi nog mer än nånsin överens om att bilder ofta ljuger värre än en häst travar. Om man då betänker att bilders sanningshalt avgörs från vilket perspektiv mottagaren har. Då blir mottagarens ansvar i kommunikationsprocessen betydande. Mycket handlar också om vilken "yta" bilden projiceras på. Och då menar jag socialt medium, tidning, trycksak, utställning et cetera. Och finns det en beställare med i processen? Kan vi se det och hur tydligt är det i så fall? Och då blir det fler frågor som helst ska besvaras för att vi ska förstå bilden fullt ut. Vilka har tid med det, när det nu gått inflation i bilder?

Men vi har alla våra kanaler, våra små hagar där våra bilder möter betraktaren. För även om det är så att det publiceras oräkneligt antal bilder varje dygn så angår ytterst få av dessa bilder mig. Jag kommer helt enkelt inte se dem. Gudskelov.
  Men däremot kan det vara idé att, åtminstone som gott föredöme rensa bort en massa bilder som ligger ute i molnet. För det måste ändå vara en lysande affärsidé att lagra mänsklighetens bortglömda bilder. Elektroniskt skräp. Mycket energi går åt.

(En sväng ner för att titta till båtarna i morse. Rätt mycket snedställt regn. Xpro2 50/1,4. En liten vända i Efex Silver. Undrar varför det heter "som en häst travar?) 

Postat 2021-05-26 14:40 | Läst 520 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 15 Nästa