Omvänt perspektiv

Survival of the fittest

Två som har hittat ett litet tomrum i väven. Då passar man på. Evolutionen tillåter ju inte tomrum i livets väv.
Dagens utflykt i närområdet och inventering av trattkantarellbeståndet. Två, tre dagar till så sätter skörden igång är tanken som bekräftas.

Ner vid bryggan konstateras att havsvattenståndet är rätt normalt, det ligger med andra ord ganska nära medelvattenståndet, det vattenstånd som sakteliga stiger men kompenseras av landhöjningen som här vid gränsen mellan Norra Östersjön och Ålands hav är 0,534 cm per år. Skulle man kunna tro. Inte mycket kan tyckas men i långgrunda vikar ger det en synlig effekt. Och i vissa sund och flader där jag för fyrtio femtio år sedan rodde eller paddlade kanot går man nu torrskodd. Det beror rätt mycket på sedimentering och invassning också. Bladvassen gynnas ju av ökad kvävehalt i vattnet. Det kväve som helst skulle stanna i land.
Så det blir att gå hem och läsa lite snabbfakta på SMHI:s hemsida om havsvattenstånd. Intressant läsning. Man inser snabbt att medelvattenstånd är något som är rätt sällan. Och att medelvatten dessutom ändras, så som allt som är medel gör. Att det är så sällan beror på att vattnet i Östersjön åker fram och tillbaka som i en badbalja (SMHI:s liknelse) Högt i Haparanda, lågt i Ystad. Och vice versa. Jag står däremot ganska nära noden för svängningskurvan vilket är tur för mig men mindre tur för Ystad. Eller Haparanda. Det här får konsekvenser både på global, nationell och synnerligen lokal nivå. Hur hanterar man olika uppfattningar om ett lokalt dike till exempel? Och jag kommer i håg de där föreläsningarna vi hade på min skola under naturvetarveckorna om havsvatten och att vattenytan både globalt som lokalt är synnerligen relativ. Vatten är elastiskt, mer än man tror. Många äro de som missförstått detta. En ögonöppnare för både mig och en flock naturvetarelever.
Och hur bildsätter man sånt här? Öppen eller sluten bild? Fönster eller spegel?

Postat 2021-10-06 18:32 | Läst 202 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Skärgårdstillvaro

210908
En sån där arbetsdag. Mulet och ett svagt duggregnstänk mot kinden. Vi rullar ihop filtarna och badmadrasserna. Stänger till utifrån de arbetandes kalender. Vi som inte behöver har en hel del tid kvar. Vårt sommarliv varar mycket längre. Om vi njuter är en annan sak. Men vi är här.
    Skogen gömmer massor av svamp. Torkar och lägger i ladan. Båtar ska väl upp vad det lider. När jag i sinom tid kör båten till Borgö är det höst. Höstens första dag. Men det är inte nu. Det är sen.
    Jag har börjat måla akvarell. Nu igen. Börjar med det varje augusti.  ”Skärgårdsakvareller-ett nödvändigt projekt”. Ett pågående. En kontinuitet. Ganska långt från fotografiet, men ändå med en viss beröringspunkt. Iakttagandet, seendet. Sen om det sker genom en kamera eller ögat, handen, penseln är kanske oviktigt. Bild blir det oavsett.

Och litteraturen. Inte minst stockholmarnas lite komplicerade, sentimentala, vemodiga, melankoliska förhållningssätt till sitt närområde, till sin skärgård. Om det här skulle man kunna skriva en hel del. Men hur skildrar man det fotografiskt? Nåt att bita i.

210909
Vi tog en sensommartur till favoritöarna i Lillskärgården. Den lilla trånga lagunen på södra änden av Viksgrunden. Där har man lä för N och NO. Solen värmer och visst blir det friska dopp. Så mycket fågel syns inte, förutom skrak, en och annan mås och spridda flockar av skarv. Men en sparvhök landar på klippan rätt nära, en rödbena ropflyger förbi. Sädesärlorna börjar samla ihop sig. Om några veckor, en morgon är de borta. Havsörnen lyser med sin frånvaro i dag, men hen ser man mest varje dag annars. Ingen stor sak i det. Och nån fågelfotograf är inte jag. Jag nöjer mig med att se och konstatera.

210910

Jag såg ett inslag på nyheterna idag. Som handlade om fotografi. Se det här (ungefär 13 minuter in.)Bilderna tagna av Petra Björstad fotograf. Ingen skugga faller över henne men jag blir medveten om en ytterligare dimension av bilder, nämligen bildens skönhet. Och att den skönheten är en en omedelbar död för tusentals människor och ett trauma för hundratusentals människor. Men likt förty är bilderna per definition vackra. De har alla de egenskaper som en vacker bild ska ha. Kontrast, utsnitt och komposition. De har därutöver ett kontext som är omöjligt att bortse från. Nine-eleven. 
  Alldeles oavsett, jag anar ett fotografiskt problem här.

Postat 2021-09-10 22:02 | Läst 245 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om oskärpa, gråskalebilder och favoritinställningar.

Man kanske ska ställa frågan, hur åstadkommer man en trovärdig skärpa. Alltså en oskarp skärpa. Skärpan är nog den berättarkomponent som ligger allra närmast tekniken. Det är nog också den berättarkomponent som vilar på de subtilaste grunderna.
    Somliga bilder är tvungna att berättas med knasterskärpa. Och då bortser vi från den medvetet skapade rörelseoskärpan, det korta skärpedjupets oskärpa och frosseri i bokeh. Den oskärpa som intresserar mig mest just här är bildens övergripande oskärpa. Den som beror på exponeringskurva tillsammans med korn och objektivens eventuella tillkortakommanden. Alla de här parametrarna berodde en gång i tiden sannolikt på fotografens plånbok, läs oförmåga att inhandla de vassaste objektiven på marknaden, filmval, pressning och händighet vad gäller framkallnings och mörkrumsarbete. Idag går det att använda liknande berättarkomponenter fast med hjälp av digital teknik. Ja, det går men är svårare då den digitala tekniken inte går hand i hand med slumpen och tillfälligheternas nycker.
   Det här är så klart ytterst en fråga om preferenser, vad man gillar och vilken historia man har.

Den utrustning man har ska ju leverera en bra bild, däri innefattande en hel massa parametrar. Som till exempel det här. Illustrerad med en liten bit av årets skörd i växthuset. Att rött och grönt är varandras såta grannar är väl känt. Att avgöra vad som är grönt eller rött i gråskalebild är på gränsen till quiz. Titta gärna på Edward Westons världens mest berömda paprika. Eller läs Sara Danius essay om just den paprikan. Och gråskalebilder där rött och grönt är viktiga berättarkomponenter blir som bekant gärna lite platta. Läsaren förväntas själv avgöra vad som är vad, vilket inte alltid är så lätt. (Är man färgfotograf är det här naturligtvis en ickefråga.)
   Men man kan göra det lite lättare, eller snarare dra fokus från just den frågan genom att gå lite mer all-in med det svartvita. En sväng i Silver efex och gärna en simulering som verkligen är svartvit. Till exempel en Tri-x. Fuji Acros fungerade inte alls i den här bilden. Lite grövre korn och lite mer ojämnt (den initierade kan fundera på vilka kemikalier, tider och temperaturer som i verkligheten var inblandade på den tiden det begav sig, jag har glömt det).Toppar man det sedan med lite högpass och klart ljus blir det tillräckligt hårt för att dra uppmärksamheten från frågan om vad som är grönt eller rött. Och så blir det lite av den där subtila oskärpan som i lyckliga fall hittas med hjälp av obsoleta objektivkonstruktioner från andra tider.

Såsig gråskala.

Lite mer drag med en simulering.

 Men, paprika och Chilli? Jo, men man kan applicera dert här tänket på fler bilder och motiv. Till exempel i gatufoto där det förekommer en hel del röda toner, och gröna. Läs till exempel hud och grönska. Där är det inte fel att vässa hanteringen av just de röda och gröna kanalerna för att få lite mer stuns i bilderna. Är det bara jag som ser en tendens till gråsåsighet i en del gatufoto, dokumentärfoto och liknande här på FS? ( Sen har vi en stående diskussion vid köksbordet om form och innehåll, som ibland blir lite hetsig. Men jag hävdar med viss emfas att allt som syns i en bild är en berättarkomponent.)
   Så är det fritt fram att applicera den här lilla teknikaliteten på alla viktiga bilder om det som händer i världen. Såväl det stora hjulet som det lilla. Nåt litet ska det väl ändå bidra med.

Postat 2021-09-04 22:56 | Läst 345 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Lovisa en dag för sent.

Den 25:e augusti ska Lovisastormen infalla. I år var hon en dag sen, men brallade på rätt ordentligt ändå. Dessbättre inte rak ostlig utan lite mer upp åt nordost. Vilket ger lite, lite lugnare vid flytbryggan. Men ändå, granne med dramatiken. Att gå ut på flytbryggan är en upplevelse värdig en rejäl åkattraktion på något större nöjesfält. Här dock förenat med hög risk för kroppsskada och ofrivilligt bad. Det är inte bara gunga. Bryggan rör sig som en ål och är hal som en.

Det ser kanske inte så mycket ut för världen, men 18 m/s driver upp en kort och intensiv sjö. Och ett ihållande regn från sidan.

Nåt dopp idag är inte att räkna med.

(Det får bli färg idag, fast tillvaron är rätt grå. Fuji. Xpro2 18 / 2.0. Nån fotograf har sagt att vågor och storm ska helst fotograferas med ett kort teleobjektiv. Till skillnad från gängse landskapsmetodik. Det ligger något i det.)

Postat 2021-08-26 19:16 | Läst 425 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Ångfartyget Blidösund. Utfärd med.

Blidösund anlöper Sandvikens brygga. Den enda kvarvarande ångbåtsbryggan på Blidös östra sida. Renoverad och underhållen av entusiastiska sommarboenden i nämnda vik.

S/S Blidösund är ett kärt flytetyg för många i Stockholms norra skärgård. Om somrarna arrangeras olika turer ut i ytterskärgården. det låter sig göras av två skäl. 1. EU har mildrat klassifieringsreglerna för utomskärs trafik. 2. Kapten Göran Sjödin. Kapten Sjödins rekognoseringsturer bland grynnor och andra försåt är gjorda med millimeterprecision. Och det finns allltid ett litet hack i nån strandklippa att sticka in stäven på en 110 år gammal koleldad skönhet.

Kapten Sjödin. Notera ratt och maskintelegraf.


  Såna här turer inbjuder till mycket fotograferande och andelen ”riktiga” kameror är förvånansvärt hög. Den här turen skulle gå till Bonden på Stora Nassa, men vädret, SSV kuling satte käppar i hjulet för det. Nog för att fartyg och besättning klarar det galant, men då passagerarlistan har en tämligen hög medelålder och alla sannolikt inte utrustade med sjöben (käppar, en och annan krycka här och där) ändrades rutten. Nå, det blev en lävik på Roskär utanför Möja och en ny klippa på Hallonstenarna norr om Husarö, som vi inte besökt. Den lades omedelbart in i listan över tillgängliga badtursutflyktsmål. 
  Det är trevligt att färdas med ångbåt. Tyst, behagliga tio-tolv knop, mycket mahogny och ångbåtsbiffsdoft från matsalen. (Ångbåtsbiff serveras med  mycket mjukstekt lök. Biffen ska enligt tradition stekas på en kolskyffel i ångmaskinens panna. En av de få gånger jag frångår mitt löfte att inte äta nötkött.)

Snygg oljekanna i maskinrummet.

Passagerare myllrar i land på Roskär. ( Den här bilden inbjöd till nån slags svartvit vykortskänsla.)

Ett och annat spontant fotografisamtal och jämförelse av apparatur.

Ganska blött på fördäck. Några droppar letade sig in via spygatt till salongen till en del resandes oro.

Fuji Xpro2. Lättjefull  redigering i Snapseed och soffan.

Postat 2021-08-15 21:14 | Läst 507 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 16 Nästa