husdjur och katter

Katten Sigrid som en gång i tiden levde i två världar. Ett bekvämt men rätt innehållslöst liv i en stadslägenhet. Äventyrligt i ett skärgårdsparadis med gott om möss och annat matnyttigt. Där emellan en svart och i ett kattliv skrämmande tidstunnel stavad bilfärd.
   Som alla husdjur som korsar ens väg dör de förr eller senare. Vilket är olidligt sorgligt. Antagligen för att deras död väcker så många andra sorger.  

Nikon FG. 105mm 2.5  Kodak Gold 200 ASA. Scannat negativ, sv konvertering. En påbörjad (öken-)vandring i negativpärmarna, understödd av en Valoi easy35. Ska bli vän med den också...

Gott nytt år till alla bloggare på Fotosidan

Trots mörker på alla sätt och fronter finns det väl ett hopp om en ljusare tider. Och man pratar med barnbarn om framtidsplaner.  Och förstår att mitt i världens elände finns en framtidstro.

Och apropos demografisk problematik. Inte bara en socioekonomisk fråga. Man underrättas om att kulturgeograferna diskuterar forskninguppslag som handlar om andra konsekvenser av det här med minskad invandring, läs sponsrad återvandring och mindre barnafödande. Hur kommer det att påverka ett lands kultur? Landsbygd, glesbygd? Det finns tydligen massor av frågor och konsekvenser som inte nödvändigtvis behöver tolkas i ett konventionellt politiskt synsätt.
   Men nu med ett kortsiktigt perspektiv ser jag fram emot mer fotolust, mer strömming i fjärden, morgondopp, jollesegling och kanot. Glada barnbarn med spring i benen och allt det andra som hör den ljusa tiden till.
   Önskar er alla ett gott nytt hoppfyllt år.

Man lär sig

Jag råkade på ett objektiv härom veckan. Även om förnuft och plånbok säger no no till nyheter i kamera-arsenalen så blev det ett Nikkor 35/2.8. Inget märkvärdigt, trodde nästan jag hade ett redan. (Har haft visade det sig.) Tekniskt sett har jag det redan i och med ett 24-75/2.8 visserligen dedikerat till digitalt foto, men den här gluggen är analog om uttrycket tillåts. Och så klart fullständigt onödig. 
   Bilder från Skeppsholmens folkhögskola i början av nittiotalet, alla fotograferade med 35 mm. Den övre beskuren till, tja nånstans runt 70mm. Någon lärde mig en gång i tidernas begynnelse hur en förstoringsapparat fungerar. 
Det är inte blixt rätt på här utan en rätt stor byggstrålkastare som är ljuskälla, som dessutom ger lite extra värme i lokalen.

Bygga båt måste man nog lära sig handgripligen, Youtubeklipp och instruktioner går nog bort. Det är också en massa muskelminnen som behövs, och en öppenhet för improvisationer och kreativa lösningar om än "ritningen" är tydlig och klar. Om läraren är i en skola, eller eleven är en lärling kanske inte spelar så stor roll. Lära handlar mycket om att härma, göra likadant. Med tanke, intuition, muskelminne och övning. Massor av. 
   Det är nog så med mycket. Fotografi inbegripet.

Den nordiska traditionen att bygga klinkbyggda båtar är upptagen på UNESCO:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv sedan december 2021.

Nostalgin

Jag följer Micke Bergs blogg på FB. En del träffar rätt i själen. En del  blir till aha-upplevelser. Sånt jag inte  tänkt på, dissonanser som  passerat. Som ett inlägg om Daido Moriyama, en fotograf som jag håller högt. Antydningen att ett japanskt fotografi, läs en annan kulturs uttryck gestaltar sig på ett annat sätt. Som detta att man upprepar intill förbannelse samma motiv, samma uttryck år efter år, tid efter tid.
   Ungefär som jag i stunder av högmod brukar tänka att efter femtio år med pennan i hand  nog fått till  en linje som om inte annat, säkert är utvecklingsbar. Men det här handlar inte om fotografi, utan om ögats förlängning i handen. Som John Berger skrev i sin essay: att teckna är att se. Nu  är bara grejen det att fotografera är inte att samma som att teckna. Det är något annat.

Den här bilden har ett digitalt ursprung men det finns en (förmodligen) analog exponering också. Utan att dra in Schrödingers katt i det hela så finns det sånt som kan gå fel på vägen mot ett synligt fotografi. Kan det vara en del av lockelsen med analogt foto? Oförutsägbarheten?

Oro

Som vanligt drar det ihop sig in över land men nu är det inte de molnrullar man brukar se när sjöbrisen sätter in. Det här är en förbidragande front med blixt och dunder som kommer att snudda oss. Sjöbrisar har varit sällsynta i år, då när luften över land värms upp och stiger sugs den lite kyligare och fuktigare luften över vattnet in, värms upp och kondenseras. Den typiska sjöbrisrullen syns då över land. 
   Sjöbrisen, alla seglares favorit brukar komma igång vid tolvtiden ofta i ostnordost lite beroende på var i skärgården man befinner sig. Sen vrider den sig sydvart allt eftersom eftermiddagen går, därav namnet solgångsvind för att vid kvällningen dö ut. Och är det då "red sky in the night is the sailors delight" kan man se fram emot ytterligar en fin dag.
   Ett nytt väderfenomen dök upp denna sommar. Östanvinden brukar var fuktig då den drar in från havet och disigt vid horisonten har det för all del varit. Men här uppe blott ett hundratal meter upp över land har den varit torr och het som en hårtork. Vilket har fått konsekvenser för våra odlingar. Mycket, framför allt sockerärterna torkade ut direkt, trots intensiv vattning med de sparade dropparna i vattentunnorna.
  Om sånt kunde man läsa för snart tio, tjugo år sedan, att klimatet skulle bli torrare på ostkusten. Och det verkar som att det är där vi är nu. (Ja, det var kallt i maj månad. Men torrt.)

Sånt här kan man halvligga i soffan och fundera runt med ryggvärk och elände. Fuji Xpro2 och Fujinon 18-55 / 2.8-4.