Bilddagbok och om bilders redundans

Bilddagbok den fjortonde februari. Svarlögafjärden sedd från Österbåts. I kikaren kan man se knipor, vigg, skrake och ser vi inte en salskrake också. Längre ut ligger en flock alfågel. Mot kvällen börjar de sjunga. En säl simmar lojt förbi i ytan en bit utanför iskanten. Havsörnen har tydligen ledigt idag.

Detta är vad vi ser.  Bildbevis saknas. Fotografiet som sanningsvittne kommer på skam.
Uttrycker  bilden redundans eller entropi? Sånt är svårt att uttala sig om innan bilden är publicerad. En bild som inte blir läst är som det fallande trädet i skogen. Bild är ett språk.

I varje fotografi finns det inbyggt en teknisk dimension som är svår att bortse från. Ytterligare en faktor att ta hänsyn till i publiceringen och läsningen.
Tekniken som verktyg i berättandet. 
Självklarheter kan det tyckas.

Fotografi därför att man vill säga nåt.

Fotoentusiasm. Central Park NY.

Fotografi för sin egen skull, bild för att det är bild? Eller L´art pour l´art helt enkelt.

Eller bild som språk och därigenom ett verktyg för kommunikation? En fråga som har hängt med fotografiet, och konsten, mycket länge. En fråga som dessutom tål att stötas och blötas länge, kanske rent av ett av de där bränslena som gör att fotografiet fortsätter, hittar en väg förbi bildens devalvering där bilden som språk har lämnat allt vad som handlar om språk, syfte och tilltal.
   Kan fotografiet, eller bilden, överhuvudtaget vara fritt från berättelse? För så vitt den är publicerad? I det ögonblick bilden publiceras, oavsett på vilken arena eller yta finns en möjlighet till kommunikation. Finns och finns? Den är där, kommunikationen. Däremot är det inte säkert att återkopplingen eller bildens feed-back når avsändaren alla gånger. Det hänger mer på var publiceringen sker än bildens kvalitet. Enkelt uttryckt.

Tankar som väcktes till liv efter att ha läst en intressant blogg  https://www.fotosidan.se/blogs/emaks/emaks-betraktelser-728-dessa-bilder-ar.htm

Jag sympatiserar  med tanken om bilder som inget annat är än fotografier och det kan också vara fotografens intention men hur man än vrider och vänder på saken så händer det nåt när man trycker på dela-knappen. När man gör något publikt.

(Som sagt, tankar i bilen hem från ön. Kallt, lite för mycket. Nån is på fjärden lär det inte bli den här gången. Gammel-Ante (havsörnen) drog ett par gånger över taknocken, vi hade ögonkontakt. Korparna hängde på.
    Har ni tänkt på att när det är kallt och vindstilla vilket sker några gånger under en normal nordisk vinter dyker domedagsrubrikerna upp. Men nästa dag när det töar och sydvästen blåser upp över landet, och vindsnurrorna går för glatta livet blir det inte så mycket rubriker. Det kan tyckas lite märkligt eftersom det inte riktigt följer medias nyhetslogik. Eller gör det kanske det? Nåt återkomma till.
  Och så var det det där med svårigheten med  reduktionsplikten, och löften, för eller senare hinner verkligheten i kapp...en typisk bilåkarfundering kanske. 

Trevlig helg

Om skärpa eller inte och lite mer om pictorialism

Diskussionen om skärpa eller oskärpa och dess fördelar är inte lika gammal som fotografiet. I början var sökandet efter den ultimata skärpan A och O. Nicéphore Niepce var nog inte helt nöjd med sin första exponering den där sommardagen 1826 i Saint-Loup-de-Varennes.  Men redan i Daguerres porträttbilder några decennier senare finns faktiskt skärpan där, fullt tillräckligt. Fotografins nästa steg är att övertrumfa måleriet. Övertrumfandet av handens skicklighet; pictorialismen är född. Och ett sekel fyllt av allehanda försök att skapa den konstnärligt kongeniala tolkningen i form av fotografisk bild.
 Där skärpan blir om inte en bisyssla så åtminstone inte hela grejen. Och var är vi nu? Förmodligen i en tid där den perfekta skärpan åter är rättesnöret. Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad man anger som pictorialismens rättesnöre. Pictorialismens egen kanon kanske.
    Vem, vilka, vad är salongernas fotografi? Det som blir pictorialismens dogm.

Mobilbild. Kameran i fickan på morgonens kylslagna springvända. Blött, kladdigt. Väldigt mycket höst, lite flingor i luften. Men man hinner tänka en hel del tankar på några kilometrar. Om skärpa och pictorialism till exempel. Och lite grann om kulturkanon. Nåt att säkert återkomma till.

Det är liksom lite mörkt

Det är liksom lite mörkt i folkhemmet på många sätt. En sak är att en sydsvensk politiker med verifierbar brunhet på kavajslaget av många anses vara smart, Han får var hur smart som helst, men påverkar det den politik han vill driva? Nä, man får nog ta sig en liten stund med hanses politiska programförklaring. Det tar en stund, bit ihop,  och det gäller att hålla två bollar i luften samtidigt. Och här handlar det inte om billigare diesel eller hur många poliser man vill ha, eller vad man egentligen vill ha dem till. Eller en hel del andra frågor, Snälla mot pensionärer vill ju alla vara. Att någon är smart betyder inte att det den säger är smart.
(En dag med oförutsägbara regnskurar varannan halvtimme, Lite extra mörker och korn idag. Det känns så. Idag sitter kitobjektivet på.  Mestadels ”låst” på 18mm. I dag blev det politik.)

Septembermelankoli

September är alltid ett inneboende avslut och avsked. Så tänker jag på både Sven Barthel, och Göran Brunius som även han beskrev skärgården i text och bild. Sven Barthel fick ju hjälp av Roland Svenson som bildskapare, och den duon har nog satt prägel på hur stockholmarna upplever sin skärgård än i dag. Trots att Barthels texter hämtar sig i förra seklets tidigare del.
   Brunius epistlar sträcker sig fram till in på sjuttiotalets första hälft, naturlyrik sett från sittbrunnen i Anders Zorns gamla klipper Mejt, Som faktiskt finns kvar om än fullständigt förbyggd. Rorkulten är det som återstår av originalet. Sånt kan räcka för den som vill. En liten parentes. Brunius böcker gavs ut på Gebers förlag i inlageformatet 120x200 ett numera rätt ovanligt format men som medger en radlängd om 55-60 tecken och ändå ett luftigt marginalförhållande vilket passar Brunius texter såväl som illustrationer. Inbundna, kartonnage och skyddsomslag med en typografi som skulle kunna leda till minst sagt nördiga utvikningar om typsnittsval och tillriktning. Vilket härmed besparas i från.
  Nu är det heller inte det första jag tänker på med stäven mot varvet och båtupptagning. En sydlig kuling med horisontellt regn har övergått i en smårivig och  bitig västsydväst. Men den ger det jag är ute efter, någorlunda sjölä. Väl rundat vid Askören blir det snart vind i aktern, kurs innanför Blåbärsholmen och in i Blidösundet känns igen som alltid, hur många gånger jag seglat, snurrat eller rott i det vattnet. Och hemma i kvällen. Mörker. Stjärnklart. Man anar Vintergatan. Man plockar ihop.
   Det där att känna igen sig i ett landskap, att hitta vägen. En process som uppstår omärkligt.
(Bild:landskäret, Hägnadklippan som den heter, dagen innan. Nordostlig och styv till hård bris. Fuji xpro2 med kitzoomen.
Lite pyssel i CR.)