Omvänt perspektiv

Strömming a la Mediterranée

 För inte så många år sedan hade jag ett säkert strömmingsställe i Blidösundet, Stockholms skärgård. Jag kunde oftast placera ekan med millimeterprecision med hjälp av tre enslinjer. Och drog strömming. Alltid. Säkert som snus eller amen i kyrkan. Men nu är lite annorlunda tider. Det händer något i Östersjön och Bottenhavet. Strömming får man handla på ICA. Och den är dessutom fångad i Västerhavet. alltså sill, i microformat. Det som händer har inte så mycket med skarvar eller sälar att göra är min tro. Huvudorsaken ligger nog på andra mindre smickrande plan.
   Men så här gör jag. Ett kilo strömming. Saften av en citron, två kanske tre vitlöksklyftor, en duktig knippa timjan, ett par nypor koreansk chili. Generöst med olivolja och salt så klart. Marinera i en timme eller mer. Grilla på het grill. Strössla med nyskördad persilja. Servera omedelbart på eller med ett bra knäckebröd, efter smak och lynne. Själv brukar jag oftast Sandströms roslagsbröd av äriltyp. Se till att gästerna har en välutvecklad hunger innan.

Bon appetit!

(Det här borde bli blogg nummer 500. Värt att fira kanske. Och bilden är inte från Blidösundet men väl från Lambskär  i ytterkanten av Svartlögafjärden. Hårddiskarnas bildminnen är det man ska leva på nu några månader framåt.)

Postat 2020-11-01 11:47 | Läst 242 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

En dag i början av september

kan börja med en död näbbmus på vägen. Sen kommer en ny regnskur. Nåja, man ska väl duscha ändå. 

Hjullastaren är inte i gång i dag så då betyder det mestadels tystnad.

En våt dag men den här överraskas av hastigt frambrytande sol. Det är gott om dem. Mördarsniglar kallas de allmänt men så mycket mord kan man inte se i de ögonen. Snarare en asätare som inte är nån finsmakare direkt. Släkten duger gott på menyn. Jag vill inte påstå att vi ligger i krig men med sax och en burk blir det en vända varje morgon. Är man invasiv så är man. Och får stå sitt kast.

Hörs det på tonen att det inte varit nån höjdardag. Det spännande fotografiet är avlägset.

Postat 2020-09-05 16:33 | Läst 258 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Grått och varför finns det en ovilja mot svartvitt?

En hel dag i gråton. Ostlig vind och 8-9 m/s, alltså inte tillräckligt mycket för en upplyftande kuling. Ingen dramatik direkt. Det småregnar mest. Sitter på arbetsverandan och läser Brusewitz. Denne fantastiske stilist och tecknare. Men som ett eko från en lite granna annan tid. Ja, nog vet jag att Brusewitz nog fortfarande står rätt högt i kurs bland naturintresserade geronter men nog är det en annan ton, en annan tid i det han beskriver.
Så mycket natur är det inte i min idag, några ekorrar och visserligen, tror jag åtminstone, ser jag skymten av lärkfalken. En liten flock storskrak flyger upp vid stranden. En silltrut tittar på. Han verkar inte bry sig nämvärt. Allt detta skulle naturligtvis dokumenteras på bild. Men jag går i andra tankar. Det här med gråton. Och när verkligheten blir grafisk till sitt uttryck. Gunnar Brusewitz beskriver det rätt bra: Man kan beskriva årstidsstämningarna med grafiska tekniker; sommaren är en mjuk litografi, hösten en fuktig akvatint, snövintern ett träsnitt och våren en spröd radering på en kopparplåt.
Verkligheten må vara i färg, men dagar som denna är de svartvita ingredienserna påtagliga.
Så kommer en skur, smattrar mot verandarutorna. Det är ett ljud av trygg härlighet. Det minner lite grann om ljudet när det första senhöstregnet sveper in över en nyligen uppspänd och byggd båttäckning. Det är ett ljud som talar om beredskap och avslut. Man sitter nog torrt.
Men bland fotografer finns en tanke om att då verkligheten är i färg bör den återges i färg. Då har man nog missat två saker, dels att verkligheten faktiskt kan vara nästan i svartvitt (akvarellmålaren har ett par bra pigment att ta sig runt det här, Paynes gray och neutral tint). Men också att bilden inte är en repetition av den sedda verkligheten utan en tolkning av densamma. Mer eller mindre nära förlagan.

Postat 2020-08-29 23:05 | Läst 437 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Gå direkt. Utan att passera mörkrum.

Gårdagens morgondopp. Temperatur nånstans mellan friskt och behagligt. Men idag vred vinden över på NO och 8-9 m/s. Då blir morgondopp inte så angeläget. Lite regn också. Nä, då får det bli inomhuspyssel.
Och så det där med bild rätt ut ur kameran, i det här fallet mobilen Iphone6. Ja, men det ser väl bra ut kan man tycka. Bortsett från en liten blå fläck strax ovanför bryggkanten. Damm kanske. Hur gör man för övrigt ren linsen på en mobil som dessutom sitter i ett fodral? En lins som sannolikt ofta ligger i en ficka och umgås med allsköns fickludd och mer därtill. Nån som har sitt tiotusenkronorsobjektiv i byxfickan? Och en tydlig bandning (posterizing för er som föredrar engelska) i solcoronan. Ett kamerans tillkortakommande. Men det kommer nog en artificiellt intelligent app som kan råda bot på det också.
Lite varm ton i bilden kanske. Vitbalans är inte mobilens starka sida. Och nu skulle det vara gå direkt, utan att passera mörkrum. Så får det bli. Mest imponerande är ändå att jag lyckas få horisonten nästan alldeles vågrätt, trots bländande sol, astigmatism, lite starr på vänster öga, något defekt balanssinne och darr på hand. Skönt att veta att jag nog  inte behöver nån app för det om det nu finns en sån.

Postat 2020-08-29 14:40 | Läst 363 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

I köket och ett fotofynd.

Morgonspring som vanligt. Det är lugnt på ön. Många är hemma i grottekvarnen. Lite kyligare i vattnet men morgondoppet känns fortfarande bra. Lite skogsarbete med att korta ner hasseln vid arbetsbänken. Olja in arbetsbänken. Tecknar en stund och börjar med nån slags färgarbete. Sånt jag inte pysslat med på länge. Och att översätta fotografi till tecknad bild utan att det blir platt upprepning.

Kikärtsbiffar enligt något recept på nätet. Blir nog bra. Kanske lite torra för min smak. Men morotstzatzikin fick godkänt.

(Ett kök i arbete.)

Hittade en bok med David Douglas Duncans bilder på Picasso och Jaqueline. Den påminner rätt mycket om Edward Quinns ”Picasso i arbete”. Hittade i en skänkeslåda med böcker ett stycke bort på vägen. Femtiotalsfotografi. Det här är amerikanskt femtiotalsfotografi. Duncan som en av många krigsfotografer, han hann beta av både det andra världskriget, Koreakriget och Vietnamkriget, hamnar i Europas femtiotal bland konstnärer och författare i kulturens mecka Paris St Germain. Berlin som kulturmetropol var skändad sen många år tillbaks. Och vem är störst, och mest bildmässig där? Pablo Picasso så klart. Men Duncans bilder utgår i stället från Jaqueline Picasso, den ständigt närvarande musan. Robert Capa har väl för övrigt tagit en av de mest berömda Picassobilderna, den när han går med ett parasoll på stranden, och skuggar Jaqueline. Ta en titt på den bilden igen om ni inte gjort det. Det finns en ganska tydlig blink i den bilden.
Hur som helst, om man bortser från en lätt panegyrisk text så är det fina bilder. Svartvitt så klart. Behagligt kornigt med en smakfull oskärpa. Om Duncan kan man så klart läsa allt som behövs på nätet.
Om typografin i denna bok. Tidigt åttiotal och lite för mycket halvfet. Trångt kägel (litet radavstånd). Men hyfsad repro, åtminstone för den tiden.

(Ute på skären. Lillskärgården söder om Svartlöga. En plats för om inte inspiration så ändå kontemplation. Lägg märke till kondensstrimman till vänster i himlen. Såna har varit sällsynta denna sommar. Det flygs mindre. Det bullrar mindre.Fuji Xpro2 23/1.4)

Postat 2020-08-24 20:19 | Läst 394 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 13 Nästa