Omvänt perspektiv

Heja Rune

Aktuell Fotografi 1978. En ständigt aktuell fråga. Rune Jonsson var nog särdeles skickad att ta hand om den här frågan, som den gode pedagog han var. Och insatt i fotohistoria. Dessutom en lysande skribent, tycker jag. Som fotograf var han lite grann av flanörfotografen, han gillade England, engelska sportvagnar om jag inte missminner mig. Bland annat ska sägas. En grej jag särskilt minns var hans tydlighet med att man, även om man i sina ögon har hundra bra bilder till ett bildspel skulle man helst inte visa fler än ett dussin. Att berättelsen runt ikring var lika viktig som bilden.
Rune Jonsson blev, efter min utbildning, för mig och säkerligen många andra, lite grann av en mentor. Det hände att vi sågs då och då, på tåget, på nån utställning eller bara det att slå följe på nån gata och några kvarter framåt. Och det blev alltid utrymme att prata bild på nåt sätt.
Det är nog Runes förtjänst att jag är så intresserad av kommunikationsprocessen, det som händer när läsaren tar över bilden. Och i det känner jag en stor tacksamhet.

Postat 2020-10-10 16:39 | Läst 187 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Francesca Woodman. Apropos fotografer i utkanten av FS

Sällsynt fotograf i FS bloggar men det finns, fanns ett fotografi vid sidan om de genrer vi mestadels engagerar oss i. Och nu är vi i ett sjuttiotal. Och bilder som är iscensättningar. Det gjordes en fin liten utställning med Francescas bilder på Moderna Museet för några år sedan. Signerad Anna Tellgren om jag inte minns helt fel. Och en fin bok, med förklarande texter. För det här är bild som behöver ledsagning. Dett är starkt.Och det visades en film om Francesca, på SVT, med hennes föräldrar i bakgrunden. Om Francescas historia finns så mycket på nätet att jag tänker inte trötta ut någon här.
Men som sagt, jag såg utställningen. Det var då jag upptäckte att anledningen till att jag hade svårt att uppfatta de sällsynt små kopiorna, på gränsen till kontaktkopior, troligen beror på starr eller något annat synfel.
Att skapa bilder i Francescas anda, på ett seriöst och allvarsamt sätt är inte lätt, men nog var Francescas bilder och öde en kittlande upptäckt för svårmodiga tonårsflickor i kursen fotografisk bild A.
Att hitta en egen bild som lever upp till Francescas bilder är inte enkelt. Så det får bli vad det blev. Nakenhet och kanske en möjlig utsatthet kan vara en gemensam faktor. Men så mycket mer är det inte.
(Jag misstänker  att Francesca Woodmans bilder och eventuell uppmärksamhet på hennes fotografi inte lirar helt klockrent med Sölvesborgsdoktrinen.)

Postat 2020-09-15 00:35 | Läst 328 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Apropos skärpa och ett lite annorlunda sätt att förhålla oss till tekniken.

Jag är tecknare och fotograf. När jag tecknar har jag ett flertal parametrar att förhålla mig till. Om jag Exempelvis väljer ett papper (Steinbach 250gr) med satinyta och hyfsat hårda blyertsstift HB eller kanske ner till 2B och ser till att de är ordentligt vässade (antagligen använder jag i stället min stiftpenna 0,5mm) kan jag teckna mig fram till små detaljer och vad som i fotografikretsar kan uppfattas som skärpa. Väljer jag i stället ett papper med lite mer gräng (varför inte Caslon lanaquarelle 250gr eller möjligen ett Fabriano om det finns nåt kvar på lagret) och mjukare bredare stift kommer det att resultera i ett lite mer ”oskarpt” intryck. Jag har alltså möjlighet att skapa bilder med olika uttryck. Jag kan driva det till sin spets och teckna med en 0,1mm Rotring på bestruket papper, då snackar vi helt plötsligt om kontrast. Så det finns olika möjligheter att skapa olika uttryck i linje och svärta.
Men i fotografi verkar bara skarpaste tuschpenna och hårdbestruket papper vara det enda som gäller. Vilket naturligtvis är lite trist eftersom det finns så många fler uttryckssätt i fotografi. Men det är klart,  man säljer inga nya kameror på oskärpa.

(Ni som funderar på vad en Rotring är eller Steinbach och Caslon  är så är det tecknarbegrepp liksom lite grann som HP5, Plus-X, Rodinal,D76, Fomapan med mera.)

(Bild: Greenwich Village. D300 24-75mm. Intensivt rådbråkad och oskärpad. Eller lite som grängat papper, stift mellan 3B och 6B.)

Postat 2020-08-25 19:21 | Läst 388 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Favoritfotograf?

Gå gärna in i en tråd här på FS-forum om fotografer som betytt mycket. Tack Terje Hellesjö för det. Det är en intressant tråd och utan att förringa den  rätt förutsägbar. Gissa vilka som hamnar i topp? Samtidigt dyker en del okända lite yngre namn upp. Och det kan såklart sätta igång en fundering. Eller ett par. Först den om de som ofta hamnar i topp. Det är de gamla namnen, nittonhundratalets stora elefanter. Med all rätt. Det är nästintill ett axiom att HCB har betytt otroligt mycket för det dokumentära fotot, och att Anselm Adams är landskapsfotografiets nav. Men stopp där. Alla elefanterna, mina favoriter inräknade, har väl tagit en del halvkassa bilder de med? Men vilka bilder ser vi? Vi ser naturligtvis ett urval, de bra bilderna, de som publicerades, de som passerade utställningarnas nålsögon, de som likt ett envetet sandpapper slipats fram och curerats i sammanhang efter sammanhang. Och där tiden, historien i sig hjälper till att curera urvalet.

Och inte att förglömma de omständigheter som kan göra en fotograf extra intressant. Som Vivian Maier är ett bra och välkänt  exempel på. Maiers bilder är naturligtvis fantastiska i sig men håll med om att historien ger en alldeles extra krydda. Och samtidigt hur man så att säga sållat, curerat de enorma mängderna negativ hon lämnade efter sig.

Man kan också ställa frågan, vilka är dina favoritfotografier? Vilka bilder tror eller anser du har betytt mest för ditt fotografiska bildseende?

Och här i detta sammanhang kan man låta sanningens minut infinna sig. Hur många av dina (mina) bilder håller hela vägen ut? En bra terapi för det fotografiska egot är att vi tillfälle gå igenom sina lådor och diskar och med stränghet välja ut de bilder man själv tycker håller hel vägen ut. Och gärna motivera det på ett trovärdigt sätt. Och kanske tänka bort bildernas privata kontext. 

(Och mina egna favoriter då? Jo, jag instämmer nog i en hel del av det som skrevs i tråden.)

Postat 2020-08-21 16:48 | Läst 352 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Möjligen insikter om gatufoto

Sånt här skulle så klart inte publiceras i semestertider eller i pågående pandemi då det mesta kreativa hamnat i ett förlamande tillstånd av paralys. Men jag förstår helt plötsligt, efter att tagit del av en hel del gatufoto på FB och andra sociala medier varför jag när ett sånt motstånd mot gatufotots som det gestaltas idag. Det här är bara min alldeles egna åsikt och helt och hållet baserad på min alldeles egen upplevelse. GF må fortsätta bäst genren vill, men jag vet nu vad min njugga inställning beror på när det gäller GF. Och försöker nu formulera min egen fotografiska tanke om vilka bilder jag själv skulle vilja försöka åstadkomma och vilka bilder jag föredrar och premierar. Att hitta rätt så att säga.

Jag satt en ljus afton i verandaateljén och läste William Klein och Saul Leiter. Jag bläddrade på flera ryska fotografers hemsidor. Tittade så klart på Eugene Smith. Josef Koudelka, naturligtvis. Jag tog en liten oväntad sväng i Gunnar Smolianskys ”Barn”, en långsam promenad i Anders Petersens h´ouvre. Och en hel del annat som får vänta till en annan kväll. Det finns mycket inspiration. Och mycket som är värt att titta på. Allt modernt och dagsaktuellt inte att förglömma.
   Ett flertal av dessa fotografer var verksamma innan gatufotografi som genre uppstod. Däremot används de ofta och betraktas så som goda inspirationskällor för just GF. vilket i sig inte är fel. De goda exemplen ska inte föraktas. (Det är inte konstigare än att en akvarellmålare i en studiecirkel sneglar på Anders Zorns sätt att skildra vattenytor.)  Men. Det är sannolikt inte möjligt att nå upp till den typen av bilder, inte ens om man vore över nivån extrabegåvad. Tiden är en annan. Utrustningen är en annan. Människorna är andra. Och fotografen som individ, som egen röst är dessutom i en annan tid. Dokumentärt fotografi är bilder i sin tid, naturligtvis. 
   Men modernt GF försöker vara bilder i komposition där bildens berättande ibland hamnar långt bak på prioriteringslistan. Jag har sett exempel på att gf-fotografer försöker beskriva sina bilder med en uppräkning av bildens denotationer. Fotografen vill till exempel  skildra tre personer i samspråk i en bild. Och om hen då visar tre människor i samspråk så blir bilden till en tautologi och beskrivningen inget annat än en denotation. Förutsatt att fotografen inte hittar en berättelse som utgår från denotationen. Utan har något att berätta. En bild ska helst inte säga samma sak som den ledsagande texten. Förutom då det gäller rena faktabilder vill säga.
 
   Så jag väntar på en annorlunda ingång till gatufoto. Nåt försök till berättelser. Gärna dokumentärt. Gärna med en personlig avsikt. Helst inte bilder som i en studiecirkel i akvarellmåleri om den något långsökta liknelsen förstås. Där bild handlar om möjlig komposition, lite färg, kanske lite teknik och flyhändhet. Som sagt, om liknelsen tillåts.
Visst är dessa tider lite frustrerande? Eller hur. Och visst är såna här texter lite, lite provokativa.Och visst finns en gnagande oro att tankarna skenar iväg åt galet håll. Man kanske inte borde bry sig. Fast det gör man.

(Bilderna beskriver det rum skribenten befinner sig i. Inte ett rum där gatufotografi kan tänkas äga rum i. Fuji Xpro2 Fujinon 23mm. 1.4. Inga excesser i efex eller PS.) 

Postat 2020-07-04 21:54 | Läst 556 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 22 Nästa