Omvänt perspektiv

Om att välja kamera, och annat också för den delen

Visst finns det en evighetslång diskussion om vilken kamera som är bäst, eller hur? Sånt tillhör entusiasternas värld oavsett om det är kameror, spinnfiskerullar förgasare eller vad det nu vara månde. Och argumentationen för det ena eller andra tar inte sällan rent astronomiska proportioner. Vilket är en ganska viktigt detalj i den värld entusiasterna lever i. Själva drivmedlet, fotogenen så att säga.
En god vän till mig yttrade för ett tag sedan att ”mobilkameran, den är bra. Tycker jag.” Och då var jag ganska nära avtryckaren  med frågan ”varför då?” Eller ”hurdå?” Detta med vetskap om att vännen inte är fotograf, dedikerad fritidsfotograf, amatörfotograf eller på något sätt utmärkt sig för initierad bildförståelse, bildkunskap överhuvudtaget. Men jag höll mig. Vem vill vara en besserwisser.

Men när det gäller val av kamera så är väl det här citatet ur WeeGees Naked City inte helt fel: ”If you are puzzled about the kind of camera to buy, get a Speed Graphic…for two reasons…it´s a good camera and moreover, it is standard equipment for all press photographers…with a camera like that the cops will assume that you belong on the scene and will get you police lines. ( Later after you have sold some pictures, the editors will help you to get a press card.”


   Naked City apropos (kom ut 1945) är väl fotografiskt oändligt långt från de flesta dedikerade fotoentusiasternas uppfattning om vad en bra bild är. WeeGee använd i princip alltid blixt, och då talar vi om blixt, inte en  TTL-styrd sofistikerad utportionerare av lite extra ljus, Nä, här handlar det om BLIXT.
   En annan grej är att WeeGee (Arthur Fellig) också förklarar det där med hyperfokal inställning av avstånd-bländare. Detta i en tid när hypersnabba autofocus möjligen existerade i en fantasifylld science fictionvärld. Naked City är en fotografisk berättelse som man gärna kan hålla utkik efter. Om man letar i boklådor eller Bokbörsen. WeeGee är ett bildspråk från en annan planet om man jämför med dagens perfektionella digitalfoto. Bild är bild och bild är en berättelse, en sanning att ha i åtanke. 
  Vad gäller mobiltelefonkameran så är det fantastiska inte ergonomin, bildkvaliteten eller andra fotografiska parametrar, det är möjligheten att publicera, nästintill i realtid som är mobilens styrka. En styrka som bidrar till att hålla igång en av världens bästa affärsidéer, serverhallen. 

(Vad övrigt gäller. Nej till kommunala veton till vindkraft. Kärnkraft är bra men endast i sin säkraste form nämligen vår sol som inte är annat än ett gigantiskt kärnkraftverk. Och så har vi solkärnkraftens generatorer, vindkraft, solkraft, vattenkraft. Ungefär som i ett mänskligt byggt kärnkraftverk där den frisläppta  energin driver generatorer. Skillnaden är att solen går jämnt. Skiter det sig i ett människobyggt kärnkraftverk så blir det konsekvenser. Något för Frankrike att fundera på. De har gott om sådana.)

Det får bli en teckning idag. Fast jag använder ofta kameran som skissblock. Det blir en slags framkallningsprocess det med. Kol på papper 50x70cm. Tillhör Uppsala kommun.

Postat 2022-04-24 17:39 | Läst 354 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om den nödvändiga kompositionen…eller?

Mitt yrkesliv kom att väldigt mycket handla om bilder och allt som därtill hör. Både glädjen, lusten och slitet med den egna produktionen men även som pedagogen oavsett det rört sig om fotografi, måleri, tecknande eller grafisk form. Om den insatsen varit till glädje eller nytta låter jag vara osagt, andra får vara recensenter.
   Men nu ska det (åter igen) handla om komposition. Och varför. Och framförallt varför det finns så många åsikter och tankar om det. Och varför frågan om format i huvudsak engagerar dedikerade fritidsfotografer men mer sällan massbildens utförare.

Formatet. Som är förhållandet bredd x höjd. Den rymd eller snarare yta som bilden tar plats i. I formatet kan man komponera en bild, men antagligen har man , innan kompositionen, reflekterat över det som ska finnas, gestaltas innanför formatets ram. Man har kanske vankat på stadens gator och torg för att i akt och mening åstadkomma något som kan betraktas som så kallat gatufotografi. Eller skruvat på teleobjektivet och givit sig ut i guds sköna natur för att fånga ett eller annat fä på bild. Men innanför formatet måste  vi i vilket fall som helst hålla oss. Om format finns det så klart väldigt många åsikter. Det är som att det från början ska krångla till sig, för redan här finns det bestämda åsikter om formatets proportioner. 

Ovanstående bild har ett format som vida överstiger det traditionella formatmallarnas bredd-höjdförhållande.

Bland inte minst gatufotografer finns en viss förkärlek till 2x3, 24x36 alltså småbildsformatet. Detta som upphöjts till en maxim lär ha sitt ursprung i Cartier-Bressons tankar,  Exakt hur man tänkte på redaktioner och sätterier i förra seklets barndom är svårt att veta. Vi får skapa oss en bild utifrån olika antaganden om hur man rimligen borde ha tänkt. Och nu kan ju vän av ordning tänka att vad har dagstidningar med bildformat att göra. Kom då ihåg att den fotografiska utvecklingen inte drivits av entusiastiska fritidsfotografer utan allra mest av det kommersiella fotot och bilddistributionen. Amatörer har så att säga åkt med av bara farten.

Formatet 3x4 ligger närmare de klassiska bildformaten och dessutom närmare det ursprungliga formatet för cinefilm.

Varför 2x3 är lite grann en fråga om hönan eller ägget. Konstruerades filmformatet efter filmkamerans och projektorns begränsningar? Eller skapades det utifrån ett gammalt akademiskt måleriformat? Oklart eftersom inte ens det bredaste måleriformatet lever upp till 2x3, och då tänker man på marinformatet, särskilt utformat för marina motiv med vågor, horisonter och en eller annan fulllriggare. 
Vilket format som bör gälla är nog mer en fråga om vad vi vant oss vid. En av dessa överenskommelser (konnotationer och gemensamma kontext) som bildspråket fylls av. En tanke som då och då dyker upp är att formatet skapades av biografsalongens disposition. En filmduk, och det antal platser åskådare som ska kunna se filmen på ett nöjaktigt sätt.

När man tittar på gammal tidningstypografi upptäcker man att bildformatet ofta får rollen av utfyllnad. Bilden fyller ut textens tomrum. Man ser så att säga att texten är viktigare än bilden, något som inte helt fullt ut gäller idag. Därför är både det kvadratiska formatet, det mycket utsträckta inte alls ovanligt i landsortstidningar på den tiden det begav sig. Hur bilder anpassas efter radfall, efter antalet tecken i spalt.
Riktigt så eländigt är det nog inte idag. Flera tidningar har anpassat sina grider1 mer efter bildens viktighet och berättande kraft än efter att fylla tidningssidans yta. Förmodligen var det orsaken till att Dagens Nyheter för ett antal år sedan introducerade  metoden att göra tomrummet mellan rubrik och efterföljande brödtext större än tomrum mellan satsytans kant och text. Det skapade helt enkelt utrymme för mer flexibilitet. Rätta mig om jag har fel.

1Grid. Det linje och rutsystem som man hänger upp en sidas alla komponenter, brödtext, ingresser, bilder etc, etc på för att skapa en helhet och rytm i tidningen. Och griden har dessutom sin begränsning i sidans proportioner. Det blir mycket att hålla reda på och ta hänsyn till.

    

Postat 2022-04-21 21:40 | Läst 302 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Nygammalt.

”Snap Distance Priority mode” är en funktion i den nya streetkameran Ricoh GR IIIx Urban Edition. På beskrivningen låter det som den uråldriga metoden att ställa bländare med önskat skärpeplan och skärpedjup med hjälp av objektivets hyperfokalskala, fast här är det nog frågan om ett slags elektroniskt lås på nåt sätt. En annan metod är som visas på bifogade bild. Fungerar rätt bra.

Postat 2022-03-16 17:21 | Läst 337 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Paris, mon amour

Lite granna småsugen på att hoppa på tåget till Paris. Eller hoppa på och hoppa på, lite mer planering kanske behövs. Men det där med att sedan kliva av tåget på Gare du Nord en frisk förmiddag och känn puls och doft av en storstad med mungiporna upp. Ta pendeln ut till Saint Maur de Fosses. Gå på marknaden, Marche Adamville om det är onsdag eller lördag.  Åk in till la Cité. Titta på folk. Plåta. En lunch på nåt ställe i trakterna av Boulevard St Germain. Strosa. Kanske en bit mat på Bistro du Théâtre om andan faller på.

Och tänka på alla fotografer som gjort Paris till sitt. Från Tore Jonsson till Robert Frank och alla de andra, fransoserna själva inte minst. Paris där vart och varannat fotografi blir till gatufoto. Rent av en flöjtspelande ryggtavla vid Rive Gauche, tur han har någorlunda franskt randig tröja. Lägg märke till svanen.

Postat 2022-03-08 16:53 | Läst 368 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Rosenlundare, genrer och sånt.

Exempel på diskbänksrealism eller bakgårdsromantik. NY.

Oftast är det fotograferna själva som placerar sig i genrer eller nån slags gemensamt utformade bildstilar och det är också i sådana forum man publicerar sig. Som bildläsare förstår jag då att fotografens intention är att den publicerade bilden ska ses i ett sånt kontext. Gatufoto, till exempel. En genre och kontext skapad av gruppen själv med sin egen bildmanual att förhålla sig till. Det här är inget konstigt eller nytt, bildhistorien ända från renässansens ikonografier har gett läsaren riktlinjer om hur bild ska läsas, och tolkas.
   Fotokurser, fotolitteratur, läroböcker, diskussioner i fotoklubbar med mera sysslar inte med annat än just att, förutom rent tekniska spörsmål, placera, analysera och tala om hur bilder generellt ska läsas.
   Det finns parallellt med tanken om att försöka förstå bildens budskap och mening, en idé om en slags oskuldsfullhet i betraktandet av bild, att stanna vid maggropen, känslan och konstaterandet att man tycker om bilden, eller inte. Där stannar det. men jag vill gärna förstå varför jag känner som jag gör inför bilden. Ungefär som jag med mer kunskap säkert skulle förstå en fotbollsmatch egentligen fungerar. Bollens långa väg mot mål men hur och varför, den kunskapen saknar jag, men jag är övertygad om att med den skulle fotbollsupplevelsen bli betydligt mer spännande och sammansatt. 
   Men vad rosenlunderiet anbelangar. Varför ett ålderdomshem i Stockholm blev synonymt med en viss typ av fotografi kan vi hoppa över här, även om den har sin enkla förklaring. Bengt Björkblom har en tydlig poäng i ett blogginlägg härförleden. Han förespråkar ju ett Straight Photography, nånting som bekant ligger en bit ifrån rosenlunderiet, och, pictorialismen.
   I dag borde vi som sagt kanske tala om den nya digitala pictorialismen som ganska oblygt lanseras av mjukvarumakarna och fotobranschen i sin helhet. För vem vill inte ta en bra bild som gillas av alla. Och vad gillas? Ja, idag är det inte bakgårdar och diskbänkar. Kom nu ihåg att digitalt foto är kvantitativt oändligt större än den lilla bildvärld som syns på FS. Det fina vackra gillas. Provokationer och andra konstigheter gillas förvisso av en liten intresserad grupp bildläsare och utövare, men massan, massbilden talar om något helt annat.
   Slut för den här gången med en fotografisk tolkning i ungefär samma anda som "Svan på lugnt vatten". Oljemålning av artisten Eugen A:son Renard (hämtad i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes. En mycket trevlig svensk roman.)

Postat 2022-01-24 17:53 | Läst 688 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera
1 2 3 ... 31 Nästa