Omvänt perspektiv

En udda combo i gatufotosegmentet

Skulle det kunna vara. En Nikkor P-C 1:2,5 105mm. Med adapter till en Fuji Xpro2. Även om kameran är nästan helt rätt är objektivet inte det. Enligt gatufotografiets standard. 105 mm på Aps-c så hamnar man bort i 160 mm. Och drar man sig sen inte för att beskära en del så är man snart på väg mot det härad där fågelfotografiet sakta höjer sig över den fotografiska horisonten. Och huruvida telefotografering är accepterat eller inte i gf-landskapet så fins det så klart en annat problem här. Inte autofokus. Och hyperfokalmetoden kräver nog ett lite mer tillåtande skärpedjup än en 160 mm med bl. 3,5 eller nåt ditåt.
   Men bortsett från såna här smakfulla gaffelbitar i den fototekniska diskussionen, går det att fotografera GF med såna här brännvidder? Ja, men långsamheten i själva handhavandet med manuell fokus och ibland lite tidsödande skärpekontroll så skulle svaret nog vara, nej. Dock. Bildutsnittet ligger de facto ganska nära ögats faktiska bildutsnitt. Och då talar man om vad tapparna registrerar, ett ganska begränsat synfält som ligger väldigt långt från GF:s rekommenderade 35mm.
   Men nu ska man i sanningens namn skilja mellan vad ögat registrerar och vad en bild visar. Det är liksom inte riktigt samma sak. En  fotografi är ju som en målning i det att utsnittet är konstnären, fotografens val av beskrivning. Inte samma sak som vad ögat registrerar. Och ögat scannar dessutom supersnabbt verkligheten, eller en bild, och bygger ursnabbt en avläsning.
   Med en förenkling kan man kanske säga att brännvidder i 100 mm och uppåt mot 150, 160 är ögats millisekundsuppfattning medans 35mm och däromkring är bilder som ögat kan tillåtas skanna i. 35 mm (eller snarare 40mm) är det utsnitt som tillåter ögats scanner-minne att behålla bildutsnittets information. Det är såklart inte ögt som ser utan hela synapparaten med hjärnans olika minnesfunktioner och bearbetningsmekanik som arbetar. Och där kommer de extra ”vidvinkliga” brännvidderna, utsnitten in i bilden. Som till exempel det att fotografera med ännu mindre brännvidder än 24 mm i gatu-  och närmiljö. En sån bild ofta ger ögat, med sitt begränsade utsnitt,  väldigt mycket att scanna runt i. Kanske så mycket att det tar en stund för synapparaten att komma ihåg, det behövs fler scanningar så att säga. Och då uppstår kanske en ögats tvivel och osäkerhet, en närhet som ögat signalerar är mindre än en armlängds avstånd, coronatider att bortse ifrån,
   Som sagt, en bild är att betrakta som en retning på synapparaten. ( Nån gatufotobild med ovan nämnda kombo finns dessvärre inte att tillgå för närvarande. Får återkomma med det.)

Postat 2020-05-24 20:11 | Läst 182 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Gatufotografiets svanesång...eller?

Njäe, där är vi inte. Men visst finns det ett avtagande intresse för gatufotograferandet som bland andra Joakim K E Johansson ger luft för härom veckan. Man kan fråga sig varför fotografer tappar intresset för en genre. Går de över till ornitologiskt fotografi, makro, landskap eller helt enkelt, lägger kameran på hyllan? Och då kan man naturligtvis fundera lite närmare på mekanismerna bakom denna trötthet.
   Jag kommer att bli motsagt om jag hävdar att gatufotot till sin formulering saknar idén om dokumentation. Det må ha varit så en gång för länge sedan innan  gatufotografiet blev gatufotografi. För, som jag skrivit tidigare, det som de stora elefanterna producerade en gång i tiden må vara inspiration för dagens GF-fotografer, men gatufotografi var det inte efter som genren ännu inte var uppfunnen.

 I senaste poddradioavsnittet här på FS luftas intressanta tankar och idéer. Signaturen ”Paymannen” intervjuas av Sara Arnald. Särskilt sympatiskt tycker jag resonemanget om ett slags porträtterande fotografi i gatumiljö är. Så långt från candid camera man kan komma. Och ett humanistiskt förhållningssätt där objektet i bild får bli ett subjekt. Vad jag däremot inte riktigt håller med om är vikten av brännvidd för att uppnå närhet. Där glömmer man nog bort att en bild är en bild, att ge bildutsnittet stor betydelse för närvaron är att att glömma läsarens roll i bilden. Det blir ett slags betraktande. Detta såg fotografen. Förvisso dokumenterande, men om man låter bilden bli en bild som serveras läsaren försvinner i mina ögon en hel del av det resonemanget. Låt läsaren ta tag i och läsa bilden i stället.


   En del fotografer klarar ändå av att, i ett genuint GF-kontext, ändå behålla ett eget perspektiv. Alltså i bilder som är ett slags iscensättningar måla upp en bild som bottnar i fotografens humanistiska perspektiv. Jag skulle kunna köpa även ett misantropiskt, förutsatt att jag kunde läsa ut en bakomliggande tanke, en idé, en berättelse som synliggör fotografen. Men så ser inte all gatufoto ut. Och det är kanske i dessa tankar som den ordinäre gatufotografen också kan se sina egna tillkortakommanden. En berättelse måste bottna i något.

Ändå har det en god sak med sig. Det blir bättre med plats för de som fortfarande är hängivna. Ungefär som med biltrafik i städer, Ju färre bilister i stadskärnorna desto bättre för bilisterna i stadskärnorna. Lite otydlig metafor, det kan erkännas.

Och hur bildsätter man en sån här text? Jag försöker hitta bilder i mina egna gatufotomappar. Minsann inte helt enkelt.
(to be continued)

Postat 2020-05-19 20:33 | Läst 239 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Situation i Corona

Jag brukar köpa mitt nummer av tidningen Situation Stockholm av Rajab. Vi känner igen varandra. Även med mask. Det var ett tag sedan men det finns en viss glädje i återseendet. Situation Stockholm är en tidning, ofta med bra foto, som säljs till förmån för hemlösa och utsatta i Stockholm. Köp den du också, om du har möjlighet.

Postat 2020-05-13 21:32 | Läst 218 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Holy chic. Bilders budskap och lite annat.

Ikväll gjorde jag ett försök att fotografera en uppstigande fullmåne men misslyckades kapitalt med att beräkna var den skulle gå upp. Snopet. Borde kunnat räkna ut vilken grad. Använda kompass och lite sunt förnuft. Shit happens. Holy chic.
Men nu ska det handla lite om bildförståelse. Och nu tänker jag inte så mycket på det som händer bakom kameran utan mer på det som sker när bilden når mottagaren. Vi förutsätter oftast att sändaren,  den som skapar bilden har någon form av kunskap om hur man  producerar en bild. En bild som förhoppningsvis har något att förmedla.
Och om det är kunskap, vad har svensk skola, vår främsta kunskapsförmedlare för del i detta? Vilken beredskap, vilka verktyg för bildförståelse förmedlar läroplaner och kursplaner? Det som faktiskt är svensk skola. Jo visst. Det finns så klart en hel del kunskap att erhålla på andra ställen. Men skulle vi acceptera det om det handlade om svenska språket? Om matematik? Om engelska språket? Knappast. Det är helt enkelt så att bildspråket, som i och med den fotografiska tekniken blivit alltmer viktigt,  saknar det stöd i läroplaner och för all del i alla andra sammanhang också som borde finnas, om man ser till språkens betydelse i kommunikation.
Bild förväntas vara något mottagaren själv kan lösa och själv kan klura ut betydelsen av. Ett förhållande som reklam inte är sen i att utnyttja. Någon emot?
Och vilka verktyg borde medborgarna då ha? (Cliffhanger.)

(bild: Prag. Fuji X10. Rätt igenom Camera raw.)

Postat 2020-05-07 23:39 | Läst 307 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Identitet, engagemang, autenticitet.

Ett besök i människobyn tillåter, förutom tusen olika kommisioner och bestyr även en liten kort promenad i Botaniska trädgården där gulsippan framgångsrikt tävlar med både vårlök och svalört om det gula övertaget. Och den lilla Fujix10:an som passar så bra i fickan och har en sån där funktion typ "jättemycket macro" vinner vänskapspoäng.
Men det var inte det som det skulle handla om, som det heter.

FSmedlemmen Sten Eklund skriver en mycket tänkvärd blogg där han tar upp ett problem i vildadjur-genren inom foto, nämligen det här med gömslefoto och användande av felaktigt åtel. Det här ligger väldigt långt från det foto jag själv har sysslat med eller försöker syssla med, men jag förstår att det finns ett problem, och att bloggförfattaren påtalar problemet och att kunskapen om problemet, och viljan att diskutera för eller emot, eller kanske nåt slags mittemellan, finns inom genren. På så sätt skiljer sig inte naturfotogenren särskilt mycket från andra genrer som till exempel gatufotografiet. För det finns paralleller mellan gatufoto och naturfoto. Förhållningssättet till motiv, metod, syfte och framför allt genvägen.
Genvägen till en bra bild. Där bilden, ytan, är det väsentliga, inte den berättelse om hur bilden kom till. Den bakomliggande berättelse som de riktigt bra bilderna har. Nåt besjälat, autencitet, syfte, med mera. Men i stället handlar det om att prestera en bild. En bild som motsvarar normen för vad en bra bild är. Och är bilden bara yta, form och, genvägen, till prestation, vad blir det då kvar?
Men det här förhållningssättet gäller så klart inte bara fotografisk bild. Ytan som livshållning hette en essay skriven av några av sjuttiotalets viktiga skribenter, för en katalog utgiven av Nationalmuseum. Då handlade det specifikt om skivomslag ( det var på den tiden då ett skivomslag fortfarande var 30x30cm) men rubriken är nog applicerbar på en hel del uttryck i dag. 
Det betyder naturligtvis inte att allt som görs idag saknar autenticitet eller engagemang. Lite paradoxalt är nog en hel del av det privata fotografiet, det som vänder sig till det egna "fotoalbumet" både autentiskt och engagerad, medans det publicerade fotot oftare uppvisar det här genvägstänket.
Här har nog fotoklubbarna en hel del att ta tag i och diskutera. Här finns en väntande diskussion i jury och tävlingssammanhang. Eller så kanske debatten är i full gång. Jag kanske bara missat den.


(Den lilla FujiX 10 som fyller tio år tror jag. Som trots glappkontakt i objektivet funkar bra om man tänker fasta brännvidder och inte zoom. Och det gör man ju.)

Postat 2020-04-26 12:52 | Läst 305 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 21 Nästa