Omvänt perspektiv

parentes

Stilla dagar på Krim. När Krim var Ukraina. Innan kriget.

(Kodak gold i en Nikon FG och 28/3.5. Scannat från en papperskopia.)

Postat 2024-02-19 22:27 | Läst 666 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Visuell tradering

Ett ganska oförargligt ämne men hur kommer det sig att så många fotografier är så lika? Eller kanske mer av hur bilder och uttryck låter sig sorteras, i genrer och undergenrer och hur ofta man kan se att någon av ens egna geniala idéer redan är realiserade fler gånger än man kan ana.
   Att vi blir inspirerade av bilder vi ser och har sett är väl inget konstigt i sig, men hur går det till? I folkmusik talar man ofta om muntlig tradering, man härmar och försöker göra likadant men i processen tillför den begåvade uttrycket något mer. Och ett varningens finger, vi är ofta snabba med att värdera på en skala från bra till dåligt men ofta med rätt diffusa parametrar. Man kanske i stället ska tala om mer eller mindre annorlunda.


Dagens tanke som dök upp efter att jag lyssnat på "Kulturlivet med Gunnar Bolin – SRplay", den här gången med folkmusikern Sara Parkman. ( Det finns en jättelång lista med halvtimmeslånga inslag att välja och vraka i. Några nya avsnitt lär det dock inte bli, podden hamnade i SR:s sparpaket.) Men i det här avsnittet handlade det om bland annat om tradering, och som sagt, finns det en liknande mekanism när det gäller bildkonst och fotografi i synnerhet? Det är ju inte som i medeltidens och renässansens målarverkstäder där konstnärerna sakta men säkert lärde sig bildtillblivandets alla steg, från hur man tecknar och förbereder materialet för teckning till att slutligen landa i hur man målar jungru Marias blå klädnad samt avsluter med en liten förgyllning av det hela. Den som blir nyfiken på sånt kan läsa en liten bok av Cennino Cennini; boken om målarkonsten. Den kan man då och då hitta på Bokbörsen, eller på biblioteket (om det nu finns kvar).
   Om man bläddrar runt i Fotografisk årsbok, som ett exempel, eller STF:s  Årets bilder och liknande är det ändå lite överraskande att vissa motiv hänger med år från år. Inte bara fågelfoto (där det har hänt något stort och revolutionerande, men det tar vi en annan gång) utan även sånt som porträtt i vardagen, gamla människor, öde torp, unga människor i urban nattmiljö, oskarpa bilder, skarpa bilder, barn som leker, barn som ser underfundiga, djupsinniga, överrumplade ut. Hundar, katter, skånelängor, high key, low key, och så vidare, och så vidare.
   Är det då något problem? Det tycker inte jag. Men det som är intressant är hur bildsynen, bilduttrycken  traderas, inte muntligt men på något sätt visuellt. Man ser och tar efter. Mer eller mindre medvetet. Eller är det så att människan har ett antal gemensamma referenser, bilder, arketyper, för att slira in på C.G. Jungs domäner. Kan så vara, men är det inte snarare att fotografen känner en samhörighet med en miljö, uttryck  och traderar liknande bilder. För bildtraditionen vidare. Och visst är det lite märkligt att även i genrer som gatufoto är det lätt att urskilja en mängd olika spår. Fortsättning följer, typ.

Postat 2024-02-16 19:18 | Läst 666 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Impressionism och utsnitt

Edgar Degas: Place de la Concorde i Paris ( porträtt av greve Lipic och hans döttrar) 1875.

Ta gärna en liten extra titt på den här målningen (länk till bilden i färg). Visst finns det  något fotografiskt över den, utsnittet, det frusna ögonblicket, det spontant fångade, figuranternas omedvetenhet om betraktningssituationen, ja, en del som påminner gatufotografi. Målningen är alltså inte beskuren, det här är originalutsnittet.
   Degas målade bilden 1875. Det är svårt att tro att han stod med ett skarpladdad staffli på Place de la Concorde och väntade in ögonblicket. Nej, målningen, som är en beställning, är gjord utifrån sammanfogade skisser hemma i ateljén. Men det finns något som skaver. 1875 borde de första kamerorna för torrplåt varit ute på marknaden. Lite smidigare, lite mer möjlighet att fotografera spontant genom att exponera flera plåtar och framkalla hela rasket i slutet på dan så att säga. Men slutartiderna var fortfarande långa även utomhus och i dagsljus. Vad tror vi att exponeringstiden ligger på i den här bilden, om den nu varit ett fotografi?
   Och Degas målning har så mycket av fotografi i sig, så som ett spontant fotografi i sekunden kan ha. Rörelseriktningen som förstärks av det stora tomrummet till vänster, rörelsen av en händelse förstärkt av en häst. De två flickorna, och hunden, som balanserar rörelsen och håller händelsen inne i utsnittet. Gestalten till vänster som delvis beskuren både avgränsar bilden men också tillför bilden med en berättarkomponent, den ställföreträdande iaktagaren. Och den impressionistiska måleritekniken som här i bakgrunden blir till en oskärpa. Och den befriande avsaknaden av gyllene snitt och andra hämmande idéer om komposition och principer. En exponering i rätt ögonblicket skulle man kunna säga.
  Märkligt att Degas kunde skapa en målning med så mycket fotografiskt flera decennier innan sådana fotografier dök upp över den fotografiska horisonten. (De här tankarna får bli ett komplement till vad konstvetandet redan vet.)

Postat 2024-02-03 23:31 | Läst 754 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Fotografi–en vit månad

Inte bara kroppens alla inre organ kan behöva en semestermånad då och då. Även fotografiögat kan behöva vila. Måla mera istället...

Men lite pyssel med Nikon F (apropos och inspirerat av Björkboms inlägg) kan inte låtas bli.  För något år sedan skaffade jag en Nikon F med Photomicsökare. Skälet var av ren och pur privatnostalgi. Det kan vara så med bilar, båtar, kameror med mera, markörerna i livets skeende så att säga. Min sjuttiotalets Nikon som jag dumt nog lånade ut till en god vän gick i kras efter ett fritt fall om tio meter minst och direktträff med en skärgårdsklippa. Inte ens Nikon F klarar det. Även vänskap sätts på hårda prov. Men det är historia.

Man kan med viss fog fundera över hur man tänkte när man konstruerade Photomicsökaren för det är onekligen en klump som inte tillför så jättemycket vad gäller ljusmätning eller annat. Den är sällsynt oprecis, ungefärlig är en mild underdrift. "5.6 och 1/125" är både snabbare och mer exakt. Eller en lös mätare. Jag använder ofta en app, Pocket light meter och precis som förr i tiden, man mäter och ställer in i vetskap om att ljuset ändrar sig inte så särskilt mycket, ett steg på bländaren hit eller dit om så behövs. 
   Nåt som kameranostalgiker nog har upptäckt är att sjuttiotalets ESR-kameror ofta drevs med ett eller två små kvicksilverbatterier med 1,35V spänning. Kvicksilverbatterier är numera förbjudna och ersättningen silveroxid eller lithium leverar högre spänning, 1,5V nåt som stökar till det i ljusmätningen. Den här frågan har nog varit uppe på FS tidigare, hur kompenserar man den högre  spänningens inverkan på ljusmätarens utslag. Hur många bländarsteg och så vidare? Hur man gör en ickefråga till något viktigt.
   En annan grej som analoga nostalgiker ibland får ta hänsyn till är att dåtidens kvicksilverceller hade omkastad polaritet i förhållande till själva cellens yttre skal (bland annat Pentax spotmatic-modeller). Den som vill använda ljusmätning där får förutom spänningskompensation också finna sig i att mätaren visar "baklänges", minus blir plus och omvänt.  "Sunny 16" är även här bättre.
En annan olägenhet är att Photomicsökaren inkräktar på utrymmet för filmframdragningsspaken. Men som sagt, nostalgifaktorn är svår att runda. 

Postat 2024-02-02 12:50 | Läst 587 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Rom analogt

Tillbringat de senaste veckorna "under trappen". Jag tycks åka på en rejäl smäll var tionde år. Då gör man inte många knop. En liten stund vid datorn och Photoshop passerar väl ändå. Hittade några gamla negativ från en resa till Rom i början av åttiotalet. Lite semester men med ett uttalat syfte att teckna en del. På den tiden tog en del tidskrifter fortfarande in tecknade illustrationer, och jag hade ett löfte om att få sälja några bilder till en text av en i dag helt okänd skribent. Men det blev en del fotograferande också, bilder som kunde tjäna som förlagor för bilder skapade hemma på ritbordet. Det kan vara ett skäl till varför bilderna fick ganska låg kvalitet, ren tekniskt men också i komposition. Sånt kan man som sagt greja med i efterhand vid ritbordet. Med lite mer framsynthet hade jag kanske lagt ner lite mer möda i framkallningen även om rullarna inte rymde några direkta mästerskott, om man säger så.
( Undrar över bästföre-datum på filmerna i lådan. Det var nog lite si och så med den saken. Väggar och torg översvämmades i de åren av fascistsymboler och slagord. Det var inte alltid sån där mysig italienstämning man ser på TV nuförtiden. Nikkormat 35mm Tri-X och D-76 säkert som amen i kyrkan.)


Postat 2024-01-25 19:08 | Läst 749 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 39 Nästa