Utsnitt och rött, närmare bestämt PMS 485C

 En poäng med att använda 35mm ff är att det med en modern sensor finns utrymme för att ändra utsnitt. Brännvidd är som bekant inte samma sak som utsnitt. En brännvidd kan ju tillåta flera olika utsnitt. Det är kanske därför 35mm i fullformat är en så pass bra brännvidd då den så klart medger utsnitt motsvarande 50mm eller mer. Med dagens sensorer och objektiv, och reproduktionsteknik oavsett skärmbild eller utskrift kan man med lätthet åstadkomma en bra bild med 300 procent förstoring. Det är kanske först nu, i en digital verklighet som förstoringsapparaten och beskärningsramen faktiskt får sin förklaring. Det ska mycket till idag för att en bild ska få ett störande korn, eller digitalt uttryckt störande pixlar. Därför är också zoomobjektiven fantastiskt användbara, men kanske inte alltid så roliga, de triggar inte riktigt det kreativa motståndet som fasta gluggar innebär. Om saken förstås.
   (Och det är som alltid fullt tillåtet att känna, och odla en nostalgi inför en analog teknik. Den har svårförklarliga dimensioner som nog  ligger i det intuitiva känslostyrda landskapet.)

Ägare av dyrbara italienska sportbilar, läs Ferrari har lördagsträff  vid Garibaldimonumentet i Rom. Då blir det mycket rött. Speciell röd färg Rosso Corsa, Pantone 485C (där C står för coated). Som definierad cmyk; C0, M84, Y83, K11.

Det är såna tankar som dyker upp i huvudet. Är man lite skadad i tanken kanske.

Och en katt bland hermelinerna. Man skulle kunna tro att det här var lite av öppenhjärtlig fokfest men det fanns väldigt mycket av avspärrningsband. Vi hade heller vare sig tid eller djupare intresse för dessa dyrbarheter. Men fenomenet är ändå lite intressant. Gemenskapen i det dyrbara (där min är aningen dyrare än din, eller?)

Högbystade damer i kombination med exklusiva sportbilar trodde man kanske var förpassat till historien. Så icke. ( Och som gammal fotolärare ville man gärna gripa in; aldrig medljus, sök skugga, välj en brännvidd mer än 50mm ff när du fotograferar människor. Och lite smakfullt kort skärpedjup. Men man griper inte in.)

Lite granna mer om gatufoto och om resandet

Vad gäller rikedom och gott om pengar så klår Bologna Rom med ett par hästlängder. Bologna som till för fem-tio år sedan fick vara en halvstor universitetsstad på Poslätten har nu blivit en turistdestination till alla affärsinnehavares stora glädje.

Bologna är rimligt stor för att strosa runt i. Matmarknader ligger alltid på topp i vår värld. En tacksam stad för en gatufotograf kan tyckas.

Från Bologna och hem blir det flyg. Senast vi flög var för sex år sedan, en tvungen enkelresa Paris-Stockholm. Det är ur klimatsynpunkt ok att flyga en enkelresa den här gången. Även om vi föredrar tåg hela vägen. Flygets miljöpåverkan går inte att resonera bort. Det är ju inte bara själva flygningen som är klimatbelastande. Hela infrastrukturen runt flygandet måste räknas in. Och det faktum att för att systemet ska fungera måste det hänga en kärra i luften hela tiden. De förstår nog de flesta som tagit sig till en flygplats och iakttagit den oförblommerade köphysterin i transithallarna. Bara den mängd plastpåsar som genereras...
   Om man åker tåg hamnar man i städernas centrum. Järnvägsstationer ligger märkligt nog alltid i städernas mitt. Att kliva på ett tåg, eller kliva av går som alla vet mycket smidigt. Att debarkera ett flygplan är en betydligt knepigare operation, vet alla som flugit nån gång. Flygplatser ligger sällan centralt. Att flyget sällan är i tid är en annan sak. Det är lite mer ungefär. I tåg kan man röra sig, göra några armhävningar om andan faller på, ta en sväng till bistron om det finns. I en flygkabin sitter man där man sitter. Trångt. I en tågkupé kan man försjunka i det förbiilande landskapet. Resan blir en sak i sig. Åk mer tåg! Det är ett bildmässigt sätt att resa som inbjuder till fotografi.

Österut och lite Fellinivibbar

Några dagar i Rom styr kosan till vänstra stranden och det adriatiska  havet. En minisemester till en av alla dessa badorter italienarna själv åker till. Porto San Giorgio är ett trevligt ställe så här i lågsäsong.
   Fellini är född i Rimini längre norrut. Nino Rotas ledmotiv till filmen Amarcord dyker så klart upp helt oombett.

Rom analogt

Tillbringat de senaste veckorna "under trappen". Jag tycks åka på en rejäl smäll var tionde år. Då gör man inte många knop. En liten stund vid datorn och Photoshop passerar väl ändå. Hittade några gamla negativ från en resa till Rom i början av åttiotalet. Lite semester men med ett uttalat syfte att teckna en del. På den tiden tog en del tidskrifter fortfarande in tecknade illustrationer, och jag hade ett löfte om att få sälja några bilder till en text av en i dag helt okänd skribent. Men det blev en del fotograferande också, bilder som kunde tjäna som förlagor för bilder skapade hemma på ritbordet. Det kan vara ett skäl till varför bilderna fick ganska låg kvalitet, ren tekniskt men också i komposition. Sånt kan man som sagt greja med i efterhand vid ritbordet. Med lite mer framsynthet hade jag kanske lagt ner lite mer möda i framkallningen även om rullarna inte rymde några direkta mästerskott, om man säger så.
( Undrar över bästföre-datum på filmerna i lådan. Det var nog lite si och så med den saken. Väggar och torg översvämmades i de åren av fascistsymboler och slagord. Det var inte alltid sån där mysig italienstämning man ser på TV nuförtiden. Nikkormat 35mm Tri-X och D-76 säkert som amen i kyrkan.)

Quiberon +32°

Det drog iväg fram på eftermiddagen. Mot trettioåtta. Ok eller uthärdligt tyckte parisaren på semester. Men jobba hemma i Paris, njäe...
Ja det är det där med klimat, man ska leva i det också.

(Tour de France 2023)